Who owns the robots rules the world är Richard Freemans (2015) titel på en artikel. Den fortsätter med en ingress som säger att arbetare kan tjäna på att robotar tar över deras jobb genom att äga en del av robotarna. I det följande hänvisar han till statistik som förutspår att 47 % av amerikanska jobb kommer att datoriseras.
Peter Frase (2016/2017) går ännu längre och menar att en nästintill helmekanisk värld innebär ett slut för arbetet, lönen och därigenom grunderna för ett kapitalistiskt samhälle. I hans bok Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld diskuterar han två utopiska framtider, kommunism och rentism och två dystopiska framtider, socialism och exterminism. Det finns naturligtvis många andra som tror sig spåna in i framtiden, men Frase erbjuder perspektiv från den politiska vänsterskalan som känns relevanta på ett sätt som många andra futuristers inspel inte gör eftersom de sällan inkluderar politiska och ekonomiska beslut i sina visioner. Det blir ofta ett konstaterande om att robotiseringen kommer att förändra allt och det finns helt enkelt inget att göra. Passivisering av detta slag är det farligaste framtidsscenariot av alla tänkbara.
Freeman dryftar en ekonomisk aspekt. Den som äger roboten, informationen, algoritmerna och ritningarna kommer att äga möjligheterna i en mekanisk värld. Istället för att måla rosenröda bilder av nya jobb som följer på massuppsägningar, eller gråsvarta bilder av arbetstillfällen som försvinner och aldrig kommer igen väljer Frase att använda hela färgskalan för att måla en mer nyanserad bild av immaterialrätt, makt och hierarkier.
Enligt Europeiska patentverket står “immaterialrättsintensiva branscher” för 39 % av europeiska bruttonationalprodukten och 90 % av exporten (Frase, 2016/2017, s. 106). Låt det sjunka in en stund. På följande sidor hänvisar han till ett fall där Googles interna nät blev föremål för ett intrång där kopior gjordes på programvaror. USA dåvarande försvarsminister kallade det för ett av de största långsiktiga cyberhoten mot amerikanska företag. Ett hot mot USA:s militära effektivitet genom att försvaga landets ekonomiska konkurrenskraft på global nivå. Det finns goda orsaker att anta att dessa företag inte är särdeles intresserade av att göra alla resurser tillgängliga för alla i jämlikhetens namn.
Linux grundare förlorar knappast någon nattsömn över dessa frågor. Öppen källkod utmanar i viss om än liten mån stora företag som äger licenser och patenter inom olika områden. Frase använder populärkulturella refenser som Star Trek för att beskriva en värld där ingen äger ritningarna utan alla resurser finns tillgängliga för alla. Han återkommer ofta till idén om en basinkomst för alla som kunde tolkas som ett förstadium till det här eftersom alla skulle ha möjlighet till en dräglig existens den vägen. Som tidigare kommunalt anställd och numera statligt anställd har jag uppskattat de möjligheter som finns att publicera material under en öppen källkod. Jag har lärt mig mycket och haft stor nytta av det som andra skapat och frikostigt delat med sig. Det är förstås enkelt att tänka så när lön överförs till bankkontot varje månad och pensioner och socialskydd ingår. En som saknar ett arbetsavtal har inte samma trygghet och tvingas i högre grad överväga andra oftast rätt dåliga finansieringsmodeller.
Frase riktar kritik mot delningsföretag som Uber, Airbnb och Taskrabbit som framstår som jämlika till sin utformning, där ingen exploateras (s. 148). Företagen har kontrollen över plattformerna och stöds av riskkapitalister. Det innebär att avtalsvillkoren kan ändras för att maximera vinsterna. Uber har figurerat i pressen de senaste åren på grund av att företaget godtyckligt ändrar ersättningar och arbetsvillkor. I Taskrabbits fall har de som anlitas svårt att hävda sig mot dåliga avtal eller förnedrande uppgifter om de är beroende av inkomsten och uppdraget. Det är varken jämlikt eller eftersträvansvärt. I princip kunde tjänsterna kollektiviseras. Nya plattformar och appar kunde skapas där rättigheterna tillhör användarna. Sannolikt skulle maktfrågor oavsett aktualiseras, men Frases poäng är att de skulle inte vara knutna till pengar.
Robotaktivisten Cristina Andersson sa under seminariedagen Medietanken 2016 att Finland inte satsar på forskning eller innovationer kring robotik. Det kommer i det långa loppet att leda till att finska språket försvinner om inte satsningar görs för att motverka detta. Hon delar Frases syn på att världen kan bli bättre genom en mekanisk värld, men att det kräver ett aktivt engagemang av samhällspåverkare och politiker. Hennes keynote finns här nedan och där presenteras en del statistik som självfallet är av intresse inom högskoleutbildning. Hennes vision drivs dock av att satsningar på robotik gynnar finländare och finländsk ekonomi.
Det Frase genomgående hävdar i boken är att mänskligheten kommer inte att gå under, men det är en minoritet som kommer att kunna köpa sig fria från effekter av klimatförändringar och mekaniseringen av samhället. Arbetarna kan inte strejka eftersom arbetet sköts av robotar som ägs av minoriteten. Den regionala segregering som redan existerar på olika håll kan bli mer uttalad och medveten när den rika befolkningsgruppen vill slippa se fattiga och utblottade. Dystopin kännetecknas av strikt övervakning av den fattiga befolkningen och fängelser eller andra lämpliga institutioner som håller dem i schack, alternativt regelrätta folkmord. Det som förstås gör läsningen obehaglig är att detta fortfarande pågår på olika håll i världen. Det är inte otänkbart att det kan bli mer utbredda inslag i framtiden som nya former av feodalism och slaveri. Freeman skriver:
There is only one solution to the long-term challenge posed by machines substituting for human skills and reducing demand for skilled labor. That is for you, me, all of us to have a substantial ownership stake in the robot machines that will compete with us for our jobs and be the vehicle for capital’s share of production. We must earn a substantial part of our incomes from capital ownership rather than from working. Unless workers earn income from capital as well as from labor, the trend toward a more unequal income distribution is likely to continue, and the world will increasingly turn into a new form of economic feudalism.
Styrkan i Frases bok är att han laborerar med fyra olika modeller som inte utesluter varandra. Han ställer sig dessutom kritisk till många strömningar inom vänstern. I sin avslutande utblick varnar han för att lättvindigt förespråka revolution som kan leda till ett brutalare system än det nuvarande. Eller att kasta sten i glashus. Det finns mycket i vår historia och vårt närsamhälle som sällan tål en närmare granskning när det gäller ojämlikhet. Det han däremot understryker är att kritiskt granska de beslut som görs och beakta hur de påverkar alla i samhället, inte bara en utvald elit. Om en jämlik framtid är vår vision är det en sådan vi ska arbeta för. Han citerar William Gibson:
Vi har just firat Finlands hundraårsdag,. Ibland har det höjts 
Förra veckan var vi på en tillställning där vi måste fundera på olika synpunkter om forskning. En av frågorna var vad vi kunde göra för att främja forskning i praktiken i våra egna liv. Vår grupp kom fram till att ett nödvändigt element skulle vara att prioritera sin tid så att man hinner delta i sådana tillställningar – föredrag, seminarier, formella eller informella diskussioner – som inte direkt gäller det lilla fältet man just nu forskar i. Det är så lätt att konstatera att det nog skulle vara roligt men eftersom jag har detta löpande att göra just nu… Man borde prioritera på ett annat sätt.
En forskare tillbringar mycket tid på flygplatser. Jag har varit på tiotals flygplatser och många upplevelser är oförglömliga.
