När jag nu håller på att avsluta en kurs i pedagogisk idéhistoria slås jag av att värderingar som rör människans personliga, moraliska och kunskapsmässiga utveckling har figurerat hos teoretiker och empiriker. Från al-Fihri till Nussbaum strömmar spännande och sympatiska idéer kring utbildning. Men pedagogiken ter sig som ständigt underställd samhällsekonomiska behov. Utbildningens digitalisering är väl ett uppenbart exempel på just detta.
Neil Selwyn (2016/2017) reder ut diskurser kring utbildning och digitalisering i boken Skolan och digitaliseringen. Blir utbildning bättre med digital teknik? Han svarar på sätt och vis nej på frågan i rubriken. Det är svårt att hävda efter 40 år av forskning att digitaliseringen gjort utbildningen bättre. Det är dock viktigt att stanna upp inför detta “bättre”. Vad är målsättningen med utbildningens digitalisering, vad är det som ska bli bättre? Så länge vi inte kan föra en diskussion kring det här utan mekaniskt upprepar olika mantra om digitaliseringen stampar vi på stället.
Selwyn konstaterar att undervisningskulturen inte är särskilt enkel att kombinera med digitalisering. Det krävs grundläggande förändringar i schematekniska lösningar och lärandemål för att samarbetsformer som kollaborativt lärande och tvärvetenskapliga projekt ska vara möjliga. Det inser de flesta som försökt sig på digitala metoder med en grupp studerande. Han hänvisar (s. 29) till Larry Cubans uttalande att “när datorn möter klassrummet så vinner klassrummet”.
Selwyn studerar de diskurser som omger digitaliseringen och hävdar att begreppet oftast förknippas med “revolution” och “förbättring”. Diskurser om en omodern skola konstruerar samtidigt en bild av att lärare och pedagoger inte går att lita på. Det är i och för sig inget nytt att olika aktörer i samhället har föreställt sig en lärprocess utan lärare. Tidigare har det handlat om läroböcker, radio, filmer och spel. Andra kan ta över och göra utbildningen bättre. Alla kan lära sig allt var som helst. Individens behov ska stå i centrum. Mellan raderna kan läsas att läraren behövs egentligen inte. Det är upplysningsmänniskan som framträder i all sitt förnuftiga och självständiga skimmer. Det vittnar framför allt om en svag förståelse för hur kunskap konstrueras och hur människan lär sig. Digitaliseringen ökar onekligen individens möjligheter, men också ansvar, vilket är särskilt problematiskt i utbildningssammanhang. Studerande med goda lär- och lässtrategier kan hantera digitala texter, men det finns forskning som tyder på att många som saknar dessa strategier får svårt att skapa sammanhang och lära sig djupinriktat.
Om digitaliseringen är svaret på en kritisk fråga riktad till utbildningsanordnare, så vad är då egentligen frågan eller problemet? Selwyn presenterar statistik över andelen studerande som hoppar av skolan som är självklart relevant att beakta. Enligt Nordiska ministerrådet (2013) avbryter mellan 20 och 40 procent av nordiska unga sina vidaregående studier. Mobbning, stökiga skolmiljöer, bristande motivation, studiestress och brist på pedagogiskt stöd är några orsaker. En god pedagog kan och bör förstås hantera dessa faktorer. Det är oklart vilken roll digitaliseringen kan spela för att minska avhoppen om sociala relationer har fått sig en törn eller om studerande inte litar på systemet. Riktad distansundervisning är visserligen ett alternativ, men andra stödformer behövs också som individuell handledning och regelbundna samtal.
Skolans uppdrag kan ses i ett demokratiskt ljus där alla elever och studerande ska få möjlighet att utvecklas till fullvärdiga medborgare och arbetstagare i samhället. Då är kunskap om digitaliseringen väsentlig, men den reduceras lätt till frågor om appar och verktyg. Vissa lärarstuderande blir inspirerade att använda digitala verktyg, som Kahoot för att de tycker sig se ett större engagemang bland elever när ett tävlingsmoment i relativt snygg förpackning erbjuds. Mer erfarna lärare säger att de använder verktyget för att formativt bedöma vad elever kan vid ett visst tillfälle och vad som behöver repeteras. Men det är trots allt inget revolutionerande att använda tävlingsmoment och frågesporter i undervisningen. Elever tröttnar dessutom snabbt. Det stärker heller inte elevernas kunskap om digitaliseringen om det främst är verktyg som läraren använder. Det här är ett sätt att kritiskt reflektera över digitala verktyg, genom att gå till de didaktiska frågorna om vad lärandemålen är och vilken metod som är mest lämplig i sammanhanget. Selwyn föreslår följande fråga för att kritiskt granska digitaliseringen: Vad är det egentligen som är nytt och vilka kan oönskade konsekvenser eller bieffekter vara?
Selwyn menar att digitalisering lätt börjar handla om frågan hur vi ska göra saker och ting. Däremot är det inte lika vanligt att reflektera över vad digitaliseringen innebär för användarna. Jargongen gällande digitaliseringen har anammats från det ekonomiska området. Företags målsättningar är att göra vinst och konkurrera om kunder genom bättre och mer innovativa produkter. Det har inget att göra med utbildningens uppdrag. Studerande är inte produkter eller konsumenter. Ett dylikt tänkesätt skapar problem både för studerande och för de lärare som ska undervisa dem. Utbildning handlar inte endast om kognitiva förmågor som kan pluggas utantill med stöd av digitala föreläsningar och förhör. Utbildning har många andra uppdrag där sociala samspel är fullständigt centrala. Det kan påpekas att vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier önskar studerande vanligen mer seminarier. Antagligen för att spännande tankelekar och teoretiska utsvävningar kan göras tillsammans med andra. Antagligen för att människan alltid lärt sig av och med andra människor. Antagligen för att de kan få direkt respons, svar på frågor och ställa frågor. Antagligen av andra orsaker också som att de får umgås med kurskamrater.
Pedagogisk forskning avslöjar att elever vet inte så mycket som de tror att de vet, därför är det vanskligt att lägga ett stort ansvar på individen när det gäller kunskap och lärande. På något plan tror jag studerande inser det och därför söker de sig till seminarier eller nätverk för att lära mer tillsammans. Att endast erbjuda dem ett trots allt bristfälligt nätbaserat bibliotek i form av digitala sökmotorer betyder att de ska ta sig an en mödosam process att formulera lärandemål och bedöma sin kunskap själva, samtidigt som de också har hela ansvaret för om de inte lär sig. Frågor som gäller strukturell ojämlikhet eller socioekonomiska faktorer för framgångsrika studier beaktas förstås inte, utan de som tidigare varit exkluderade av olika orsaker förblir så även i detta scenario.
Pedagogiska frågor berör hela samhället en lång tid framöver. Därför behöver olika röster höras om, hur och när en utbildning ska digitaliseras. Det är talande att de som ska använda den inköpta digitala tekniken oavsett om det gäller administratörer, lärare eller studerande sällan hörs. Det gör att vissa diskurser lätt tar överhand. Det är naivt att tro att företag inte har ett ekonomiskt intresse i att ständigt utmana rådande utbildningsstrukturer. Den frihet och flexibilitet som ofta omger idén om den studerande är den gångbar på arbetsmarknaden? Kan det förstås som att arbetstagaren ska själv utbilda sig så det inte lastar företagets budget?
Digitaliseringen väcker både oro och glädje, den inspirerar och förnyar, den utmanar och förstör. Den skapas och upprätthålls av människor med olika intressen. Och Selwyn (s. 34) ger oss ytterligare en fråga att grunna över. Vad finns det för potentiella vinster? Vad har vi att förlora? Det är oerhört viktigt att vi tar oss an dessa frågor så att vi formar digitaliseringen enligt utbildningens intressen och önskemål.
