Etikettarkiv: e-post

Mejl på anslagstavla

Ria Heilä-YlikallioHör du till dem som skriver ut e-postmeddelanden på papper? Så där för säkerhets skull, om webben plötsligt skulle upphöra att finnas. Då hör du till den så kallade mejlgenerationen till skillnad från messengergenerationen. Ibland kallas mejlgenerationen för digitala invandrare, och messengergenerationen för digitalt infödda. Skiljelinjen brukar gå ungefär vid år 1991, det vill säga personer födda efter det året är digitalt infödda. De skriver inte ut i onödan, de litar på att det som finns på webben inte försvinner och de använder smarttelefonen till mycket mer än att ringa.

Det riktigt intressanta just nu är, att många av oss som jobbar med forskning, undervisning och administration vid vårt Åbo Akademi hör till mejlgenerationen, medan våra grundexamensstuderande börjar höra till messengergenerationen. De som är födda år 1991 skrev studenten och inledde sina universitetsstudier år 2010, och kan alltså studera nu för andra året.

Hur kommunicerar vi då med dessa digitala infödingar? Via våra smarttelefoner? Tja, vi har väl inte sådana. Vi kör med bordstelefoner vid vårt universitet. Mejl funkar förvisso, och det är vi flitiga med vid vårt universitet. Vi mejlar riktigt duktigt. En del mejl får man flera gånger, andra får man riktigt många svar på när många väljer funktionen ”reply all”. En del mejl hinner man kanske inte ens läsa, skam att säga, men så kan det gå. Och då måste man välja, vilka läser jag genast, vilka får vänta och vilka slänger jag på direkten. Avsändaren brukar vara ett riktmärke i urvalet, och förstås ämnet, ”subject”. Men mejl som är skickade via e-postlistor kan ha flera klamrar med benämningar på olika e-postlistor, så man ser inte ärendet utan att hålla på och klicka framåt.

En del mejlväxlingar blir riktiga långkörare med många re: re: re: medan andra, kan heta re: re: re: och ändå helt byta tema. Någon i ringen plockar upp en ny tråd utan att ange det i ärenderutan. Nej, men hinner ju inte tänka på allt. Själv läser och besvarar jag mellan 30 och 60 mejl om dagen. Sätter jag två minuter per korrespondens så tar det ett par timmar. Sätter jag flera minuter per mejl så tar det flera timmar.

Riktigt glad blev jag när jag förstod att rektor har tillsatt en arbetsgrupp som skall fundera på vår interna kommunikation, bland annat på mejlväxlingen.

Just för att vi är så vana att kommunicera elektroniskt är jag fascinerad av anslagstavlor. Speciellt gulligt är det med utskrivna mejl upphängda på anslagstavlor.

Raka rader

Undrar om en del universitet har särskilda kuratorer för anslagstavlor? Det såg riktigt fint ut vid Stockholms universitet häromveckan. Raka rader av anslag på en del anslagstavlor, mindre raka men riktigt spännande anslag på andra. Och flera meter höga anslag om nya kurskataloger uppe vid trappan. Anslagstavlorna vid SU var både höga och låga, de gick alltså ner i knähöjd.

Stora affischer

Ibland utser jag mig själv till kurator för vår anslagstavla vid F4 i Academill. Aj att vad jag gör då? Jo, jag plockar ner anslag. Information om kurser där anmälningstiden gått ut, lappar om lediga jobb, upphittat och något seminarium där bäst före datum gått ut för länge sedan. Förr lagrade jag anslagen som jag plockat ner, ifall någon skulle behöva, eller kanske för historieskrivningen. Det gör jag inte mera, lagrar alltså. Utan numera bara slänger jag. Kanske börjar jag lita allt mer på webben eftersom jag slänger papper även om jag är långt från messengergenerationen? Kanske vill jag ha både och? Både mera mejl och mindre mejl, både anslagstavlor med affischer i raka rader och inga papper alls. Hur tänker du om våra anslagstavlor?

Olatunde och en e-post från den ständige sekreteraren

Tapio SalmiDet är en sen vårkväll, eller närmare sagt vårvinter: snödrivorna är fortfarande höga och snöslask regnar ner. Himlen är grå och mörk samtidigt. Stormen skakar i fönsterglasen. Som vanligt, håller jag på med e-posten; en konferens med temat flerfasreaktorer skall organiseras i Nådendal – det är endast några veckor kvar till evenemanget och många praktiska ärenden skall klaras av just nu. – Kom äntligen och lägg dig, ropar frun i rummet bredvid och släcker läslampan. Om en stund, svarar jag.

I morgon  disputerar en av mina elever, den första doktoranden från Afrika som jag någonsin handlett. Ett flöde av upplevelser och utmaningar glider genom minnet – arbetet har varit ytterst krävande, men doktoranden har varit kreativ och seg och nu skall allt kulminera i en disputation. Hur skall det gå? Opponenten – jag känner honom väl – är en trevlig, men oberäknelig man. Månne Olatunde är nervös, hoppas han sover någorlunda väl, så att han är redo för morgondagens kamp, grubblar jag.

Det är dags att sluta med e-posten, för den sista varningen kom redan från sängkammaren. Jag överblickar ännu en gång mejllistan och upptäcker ett färskt, men fortfarande oläst meddelande av professor Carl Gahmberg.  Han är läkare och professor och dessutom den ständige sekreteraren för Finska Vetenskaps-Societeten, landets äldsta vetenskapsakademi. Varför skriver Gahmberg plötsligt till mig? Bäst att öppna mejlen omedelbart.

Kan Du vänligen ringa till mig, för jag har ett ärende, skriver Gahmberg lakoniskt i mejlen.  Icke så informativt – månne jag har glömt någonting viktigt? Kanske ändå inte, då skulle han nog ha skrivit det i e-posten, funderar jag. I morgon klarnar det sig säkert. Datorn stängs, ljuset släcks och jag kryper diskret till sängs. Strömmen i hjärnan avbryts inom några minuter.

På morgonen har jag bråttom: det blir ingen frukost. Varför rusar du iväg igen på detta sätt, frågar frun. Olatunde disputerar idag, blommor skall köpas och jag har glömt att delegera ärendet. – Du är verkligen bra på att delegera, hörs en cynisk kommentar från sovrummet. Hej, hejdå, vi ses sent på kvällen, ropar jag hastigt och kastar mig på cykeln.

Blomsteraffärer har en trevlig atmosfär som jag alltid har älskat: inte bara den estetiska upplevelsen tilltalar, utan även expediternas vänliga, glada men samtidigt mycket sakkunniga stil. De verkligen gillar sitt jobb. Varje kund behandlas individuellt och varje bukett paketeras omsorgsfullt. Å andra sidan, har man endast en begränsad tid till förfogande, så kan man blir nervös, medan  man väntar på att paketet skall bli färdigt.

Vad skall jag göra, medan blommorna paketeras? En för lång tid att bara stå och vänta, en för kort tid att gå på kaffe. Plötsligt kommer jag ihåg Gahmbergs mystiska e-post. Jag gräver i fickorna; lyckligtvis kom mobiltelefonen med. Jag tar samtalet. Gahmberg svar omedelbart. Du har begärt att ringa? Javisst, jag har trevliga nyheter: Du kommer att få Magnus Ehrnroots pris, som Finska Vetenskpassocieten delar ut till matematiker, fysiker och kemister. Vart tredje år får en finländsk kemist priset. Jag blir jätteglad – mina elever har erhållit många priser, men detta är det första egentliga vetenskaspriset som jag får motta. Gahmberg varnar att saken skall absolut hållas hemlig ända tills prisutdelningen sker i samband med Kemidagarna om några veckor. Jag får berätta saken endast till de närmaste familjemedlemmarna. Jag avslutar diskussionen med Gahmberg och tar omedelbart ett samtal hem.

Olatunde får sina blommor efter disputationen, som gick utmärkt. Opponenten, professor Andrzej Kraslawski var nöjd med avhandlingen och disputationen och föreslog högsta vitsordet för arbetet. Festen på kvällen var en trevlig blandning av afrikansk och europeisk tradition. Några veckor senare mottog jag Ehrnroots pris vid Kemidagarna i Helsingfors. Pengarna kom till bankkontot samma dag.