Klockan är 22.46 och jag sitter på Suvarhabhumi flygfält i Bangkok, Thailand, och väntar på  mitt flyg till Helsingfors. I övermorgon skall jag igen publicera ett inlägg i forskarbloggen och nu funderar jag på ett ämne att skriva om. Det att jag varit igen på konferens, den här gången i Chiang Mai, Thailand, fick mig att tänka på hur viktiga konferenser är för en forskares arbete och kring detta skall jag reflektera i detta inlägg. I följande skall jag dela med mig av mina erfarenheter och observationer jag gjort vid olika konferenser som jag deltagit i. Kanske det här inlägget kan vara till nytta för nya doktorander eller ge ett gott skratt åt äldre forskare.

Konferenser är framför allt tillfällen att presentera sin egen forskning eller forskningsidéer åt andra forskare för att få feedback och försäkring att man är på rätt spår. Eller så blir man utskäld och vet då att man måste ändra riktning. Konferenser är platser där man som ny doktorand måste ha mod att gå fram till seniora forskare och fråga om råd. Man har kanske planerat sin forskning kring någon annan forskares metoder, verktyg, upptäckter, och då kan det vara mycket viktigt att träffa personen i fråga och kunna ventilera sina planer. Min andra handledare för min doktorsavhandling träffade jag för första gången vid en roadshow i Tallinn, Estland. Jag hade läst flera av hans artiklar och visste att jag kommer att använda många av dem i min egen forskning. Jag visste att han skulle vara en av de seniora forskarna i roadshown och därför sökte jag mig dit. Vid första kaffepausen gick jag fram till honom och sade: ”Doctor Thelwall, I presume?”. Efter att ha lärt känna honom genom flera besök till hans universitet och blivit god vän med honom så vet jag att han uppskattade humorn i det.

Personligen tycker jag att den här sidan av konferenser är ofta den mest givande, att nätverka och träffa nya mänskor som forskar i liknande saker som man själv forskar i. Det kräver kanske att man besöker samma konferens ett par gånger innan man riktigt börjar lära känna mänskorna och kan börja känna sig som en del av samfundet eller kollegiet, men när man väl gjort det kan det här nätverket vara en otroligt effektiv källa av hjälp, idéer, information, stöd, och mycket annat. Sannolikt är att man i framtiden på ett eller annat sätt kommer att jobba tillsammans med flera av de personer som träffat på konferenser och som man blivit bekant med. Det kan vara fråga om att tillsammans sätta upp en panel för nästa års konferens, eller att ordna en workshop, eller att publicera tillsammans. Det är på konferenser som grundarbetet för alla dessa görs och därför är konferenser viktiga.

En stor fördel med  konferenser är att man kommer bort från sitt arbetsrum och bort hemifrån, vilket ger en tid och möjlighet att till 100% koncentrera sig på sin forskning. Då man deltar i konferenser är man på något sätt mera öppen för nya idéer som man kan få från andras presentationer och man har också möjlighet att under några dagars tid verkligen fundera igenom dem. Andra forskares presentationer, diskussioner under pauserna eller under middagarna med andra forskare kan få den klassiska lampan att tändas ovanför ens huvud. De nya idéerna är ofta relaterade till konferensens innehåll, vilket kan variera mycket mellan olika konferenser. Förutom innehållsmässigt kan konferenser variera väldigt mycket i hur de är upplagda. Dom bästa konferenserna kombinerar olika typer av interaktion och kan innehålla en bred skala olika typer av sessioner och aktiviteter.

Tändande av lanternor vid ICCE konferens 2011 i Chiang Mai, Thailand.

Många konferenser startar med doktorand seminarier (doctoral workshop eller doctoral forum ). Dessa är tillfällen där doktoranderna kan presentera sina forskningsidéer eller preliminära resultat åt seniora forskare och få feedback och råd av dem. Dessa är även viktiga tillfällen att träffa andra doktorander inom sitt eget område, doktorander som man antagligen kommer att träffa nu och då under hela resten av sin akademiska karriär. Några doktorander som jag träffade på de doktorand seminarier som jag deltog i kan jag idag kalla mina vänner, trots att vi träffas kanske en gång per år eller vartannat år vid någon konferens.

Sedan kan det vara att det ordnas olika workshoppar eller tutorials innan konferensen börjar, ibland kan dessa även ordnas efter konferensen. Vanligtvis är dessa organiserade kring ett visst tema, olika metoder, eller kanske någon programvara. Ofta är de ledda av de främsta experterna inom just det område som workshoppen handlar om. Workshopparna kan ta många olika former. Jag har varit på workshoppar som inte skilt sig alls från vanliga konferens sessioner (förstår inte varför de ens kallades för workshoppar) och jag har deltagit i workshoppar där det viktigaste verktyget att skapa tillsammans något nytt har varit modellera.

Själva konferensen består vanligtvis av ett antal keynote presentationer och sessioner. Keynote presentationerna hålls av mer eller mindre berömda inbjudna gäster och de kan vara till innehållet mycket friare än presentationerna i vanliga sessioner. Det är i dessa sessioner som forskarna presenterar sin forskning inom utsatt tid. Större konfereser kan ha t.o.m. 10 parallell sessioner medan mindre konferenser har oftast bara en session åt gången. Problemet med parallelsessioner är att välja till vilken session man skall gå och lyssna på. Från erfarenhet kan jag säga att på basen av presentationernas titlar kan man inte alls veta om sessionen kommer att vara intressant eller inte, så det kan nog vara bäst att försöka gå och lyssna på så många sessioner som möjligt. Man kan aldrig veta var de där guldkornen för den egna forskningen finns. En session kan också bestå av en panel, där en grupp forskare med relaterade ämnen bestämt att föra sina presentationer samman. I praktiken skiljer sig inte en panel så mycket från en ”vanlig” session, men det finns undantag (läs t.ex. det här inlägget i forskarbloggen: http://blogs.abo.fi/forskarbloggen/2011/10/24/shaking-it-up-pa-asist-konferensen-i-new-orleans-oktober-2011/).

Gulnäbbar vid Dalian University of Technology. Tagen under WIS konferensen som ordnades 2009 i Dalian, Kina.

På senare tid har man i flera konferenser rubbat till den traditionella modellen av sessionerna och nya begrepp, som t.ex. fishbowl och pecha-kucha, har börjat synas i konferensprogrammen. Med fishbowl menas att man före sessionen utsett en grupp deltagare, kanske 3-6 personer, som direkt efter presentationen kommer att sinsemellan diskutera kort innehållet i presentationen. Man brukar ställa dessa personer att sitta framme i rummet, som om de vore i en ”fiskskål” så att alla kan se dem. Efter fishbowlen kan även publiken delta i diskussionen. Metoden fördjupar presentationen och samtidigt sätter den även diskussionen igång. Pecha-kucha däremot handlar om att alla presentationerna i en session består av 20 bilder (slides) vilka byter automatiskt framåt efter 20 sekunder. Följer man ursprungsmodellen av pecha-kucha sessioner strikt så skall sessionerna hållas nattetid ochh det skall finnas lite vin till förfogande. Meningen är att kort presentera ny forskning på ett underhållande sätt.

Poster sessioner är tillfällen, vanligtvis vid en förlängd kaffepaus, då doktorander och forskare presenterar sin forskning med en poster (affisch) som de förberett. Det kan vara fråga om mindre studier eller preliminära resultat från pågående forskning. Det är ofta här som de riktigt första idéerna och resultaten presenteras, vilket gör poster sessionerna till mycket givande tycker jag. Poster sessionerna brukar också vara bra  tillfällen att mingla och träffa mänskor. Vid en konferens som jag deltog i fick publiken rösta för Best poster award och Best work in progress poster, vilket jag tyckte var en rolig idé som jag kommer att låna vid nästa konferens som jag är med och organisera.

Roadshow däremot är en speciell typ av workshop eller doktorand forum. Tanken med en roaadshow är att en liten grupp experter reser till några olika orter i olika länder för att hålla ungefär samma workshop flera gånger. I stället för att doktorander från olika länder skulle resa till en ort, reser seniora forskarna till flera orter för att träffa doktoranderna. Vanligtvis ger det här möjlighet att träffa doktoranderna i mindre grupper, vilket betyder mera tid att koncentrera  på den enskilda doktorandens projekt. Men å andra sidan så kräver en roadshow mycket mera tid och förberedelser av de seniora forskarna.

(Mycket snabb) Samba dansuppvisning vid ISSI konferensen 2009 i Rio de Janeiro, Brasilien.

Konferensmiddagar eller banquetter hör kanske inte direkt till det vetenskapliga programmet i konferenser, men jag tycker att dessa kan ofta vara t.o.m. viktigare tillställningar en många sessioner. Förutom att middagarna ger möjlighet att träffa andra forskare i en mer informell omgivning så är de också tillfällen där man genom maten lär sig känna något om det land och den kultur som konferensen har ordnats i. Vanligtvis brukar banquetterna även ha lite program, som t.ex. samba dans vid en konferens i Brasilien, Kinesisk musik och sång vid en konferens i Kina, square dancing på en konferens i USA, eller släppandet av stora brinnande lanternor i luften vid en konferens i Thailand.

Själv tycker jag att det är intressant att iakta mänskor på konferenser och det brukar jag göra speciellt vid sessioner som är lite längre ifrån min egen forskning (Läs: ”inte lika intressanta”). Man kan på sätt och vis försvinna in i mängden i en stor sal och iakta mänskorna som om man vore en fluga i taket. Här några av de iaktagelser som jag gjort under flera konferenser. Följande stycken innehåller inslag av komisk natur som oförskämt utnyttjar existerande stereotypier och en liten gnutta fantasi och en massa överdrift. Jag ber redan i förväg om ursäkt om texten upprör någon forskare. Känsliga forskare borde överväga innan de läser vidare.

Som finländare vid en konferens får man vara förbered att prata om vädret och förklara att det inte alltid är snö i Finland. Bastu är förstås också något som man måste diskutera med nya internationella bekantskaper. Om det serveras öl på konferens middagar så kan man räkna med att finländarna, svenskarna, danskarna, tyskarna och holländarna är först på plats och sist att lämna stället. Med amerikaner vänder diskussionen alltid för eller senare till politik, speciellt under Bush den yngres tid var detta fallet. Amerikanerna är också alltid lika förvånade av att höra att nej, jag äger inte en t-skjorta med en bild på Finlands president på och nej, jag har inte ett klistermärke i min bils bakkofångare som visar vilket politiskt parti jag stöder. Japanerna är alltid dom som är bäst klädda på konferenser med stiliga kostymer oberoende om det är +30 eller -30 grader ute. Japanerna är också de som alltid är artigast. I en grupp japanska forskare kan man lätt urskilja vem som är den äldsta forskaren eller mest meriterade forskaren, eftersom han bugar inte för att hälsa på andra medan alla andra i sällskapet bugar mot honom så att pannluggen rör i golvet. Japanerna blir också mycket intresserade av dig då de hör att du kommer från Finland, landet som mumintrollet kommer ifrån. Finns det forskare från Syd-Korea med på konferensen så kan du räkna med att bli fotograferad med dom. Det förväntas nästan att även du skall visa peace-tecknet då med dina fingrar.

Afrikansk dans vid ISSI konferensen 2011 i Durban, Sydafrika.

På varje konferens finns det en äldre excentrisk herreman som antingen har läderboots på hela tiden och byxbuntarna instuckna i dem eller en gammal sliten keps under vilken det långa vita håret är fastsatt i en ponysvans. Båda alternativen naturligtvis kombinerat med en gammal ljus kostym. Rätt så vanligt är att det är fråga om en äldre engelsk gentleman, men undantagsvis kan det vara fråga om en aningen bohem fransman också. Men för att balansera detta så finns det också vid varje konferens några personer som är klädda i shorts och skrynklig skjorta eller t-skjorta med någon humoristisk print på som endast personen i fråga tycker är humoristisk. Underligt nog brukar dessa också ofta vara engelsmän. På varje konferens finns det även någon akademisk superstjärna som hela tiden är omringad av unga doktorander som hoppas på att lite kunskap skulle smitta till dem bara de är tillräckligt nära. Fenomenet har definitivt vissa likheter med de så kallade groupies i rock & roll kulturen.

Olika professorer har väldigt olika stilar att styra eller stöda sina doktorander under konferenser. En del professorer lämnar sina doktorander helt att klara sig själva och detta kan ibland få doktoranderna att likna rådjur som märker att de står mitt på vägen och det kommer en lastbil emot dem med en enorm hastighet. Andra professorer vill däremot leda sina doktorander som om de inte kunde alls fungera själva eller göra egna beslut. Jag kommer ihåg en professor som stog upp och viftade i publiken åt sin doktorand som var mitt i sin presentation att han borde hålla mikrofonen längre ifrån och stå 25 cm till höger, trots att ljudet var helt bra och han stod inte i vägen för något. En annan äldre professor presenterade sina doktorander åt sin kollega i hotellets bar efter en lång dag av konferenserande genom att peka på sina doktorander en åt gången och stolt säga: min, min, min, inte min, min, min.

Klockan är nu ca 4 på morgonen, Finsk eller Thailändsk tid, någondera tror jag, och vi flyger någonstans över Ryssland. Inlägget börjar vara färdigt, men till sist vill jag fråga dig (som läst ända hit) hurudana underliga iaktagelser du gjort under någon konferens? Kanske du har några råd som du vill dela med dig åt nya doktorander som är på väg till sin första konferens? Dela med dig dina erfarenheter och råd genom att kommentera detta inlägg.