Etikettarkiv: seminarium

Födelsedagar och gränsdragningar

Andreas Häger

Andreas HägerVi har just firat Finlands hundraårsdag,. Ibland har det höjts röster för att påpeka att Finland minsann är äldre än hundra: det är inte självklart vad som är början och vad som borde firas. Snart inleds Åbo Akademis sekeljubileum, men redan 1990 firades ÅA:s 350-årsdag, med kungligt besök och allt.

Flera ämnen vid ÅA har firat jubileer i höst, jag har förutom det egna ämnet noterat att ryska och biologi jubilerat. Sociologin firade 75-årsjubileum i början av december, med seminarium och kvällsfest. Karl Robert Villehad Wikman blev extraordinarie professor i sociologi, vid ämnet etnologi, år 1942, alltså för 75 år sedan.

På jubileumsseminariet påpekade ämnets professor Mikko Lagerspetz att sociologin vid ÅA kunde anses vara både äldre och yngre. Akademins första rektor Edvard Westermarck, tillika professor i filosofi, räknas ofta som den finländska sociologins fader – han blev docent i sociologi vid Helsingfors universitet 1890. Den första ordinarie professuren tillsattes 1959. ÅA:s kansler, Ulrika Wolf-Knuts, kommenterade i sin hälsning vid seminariet denna utläggning med att hon för sin del alltid uppfattat Westermarck som antropolog och Wikman som etnolog och folklorist.

Vid seminariet uppmärksammades sociologiämnets historia vid ÅA på olika sätt. Den första ordinarie professorn, Knut Pipping, behandlas i en nyutkommen bok som presenterades (Susan Sundback, Thomas Rosenberg & Anne Rosenlew (red,) ”Knut Pipping och etableringen av den moderna sociologin vid Åbo Akademi”, utgiven av Finska Vetenskaps-Societeten). Den tredje ordinarie professorn, Susan Sundback, höll sin avskedsföreläsning.

Ett tema som återkom i de olika föredragen var frågan om hur smal eller bred en akademisk disciplin ska eller kan vara. Det är en balansgång mellan att å ena sidan värna om det egna ämnets (förstås inte bara vårt ämnes) integritet och särprägel och å den andra att vara öppen mot det omgivande samhället och dess förändringar – och därigenom relevant. Per Månsson, gästföreläsare från Göteborg och omtyckt läroboksförfattare, gick igenom hur sociologin hanterat förändringar orsakade av olika sociala rörelser, som miljö- kvinno- och queerrörelserna, och hur ämnet därmed själv förändrats. Han kastade också ut en utmaning att reagera på och forska om metoo-rörelsen. Elina Oinas, som talade om sociologi i Afrika, påminde om att vi också ska vara teoretiskt öppna för tänkande från ”syd”.

Jubileer verkar alltså kunna vara bland ganska godtyckliga (efterhands)konstruktioner. Men det kan också det som firas, om det sen är ett ämne eller en nation. Firandet blir förstås en viktig del av konstruktionen – att slå fast till exempel att sociologi funnits vid ÅA i 75 år är en del av legitimeringen av ämnets existens idag. Och sen är det ju roligt att fira.

Att tänka fritt är stort, men…

Elina Pirjatanniemi, , , , ,

Elina PirjatanniemiI det akademiska livet sitter man en hel del på olika slags seminarier. Som rutinerad forskare vet man att det är ytterst ovanligt att hela seminarieprogrammet är av intresse för en. Man lyssnar uppmärksammat på ett inlägg, medan ett annat blir behagligt bakgrundsljud för ens fria funderingar.

Det fanns en tid då jag hade dåligt samvete om jag inte var fullt koncentrerad under seminarierna. Nuförtiden är jag mer avslappnad och njuter av den kreativa stämningen. Allt behöver inte vara direkt relevant för mig, viktigast är att tanken löper.

Under den gångna veckan har jag deltagit i flera viktiga diskussioner som på många sätt tvingat mig att reflektera över min roll som forskare. Ni kanske vet känslan. Den smått jobbiga frågan ”varför” tränger sig på. Varför sysslar jag egentligen med forskning och utbildning? Varför vill jag ge mitt bidrag till samhället uttryckligen vid ett universitet?

I början av veckan ordnade vi ett inledande seminarium om Scholars at Risk-nätverket (SAR). Utgående från ett personligt perspektiv kunde timingen av seminariet inte ha varit bättre. Jag har för en tid gått omkring och blivit alltmer oinspirerad, haft fokus på oväsentligheter. På något vis har jag väl gett mig själv ett tillstånd att bli offer för tsunamin av allehanda administrativa sysslor. Orkar inte, hinner inte, bryr mig inte.

När jag på tisdagen lyssnade på en av våra gäster, Halil Gürhanli, en turkisk doktorand från Helsingfors universitet, blev jag på ett mycket påtagligt sätt påmind om min oerhört privilegierade ställning. Här sitter jag, en finländsk professor, och suckar över reseräkningar, dåligt formulerade instruktioner och MinPlan. Samtidigt i Turkiet håller hela universitetsväsendet på att erodera.

Här i Finland har vi svårt att föreställa oss vilka uppoffringar våra kolleger ute i världen gör för att kunna koncentrera sig på sina kärnuppgifter. Vi har blivit föremål för nedskärningar, visst. Vi får ta del av nedlåtande kommentarer om alla världens docenter och lata professorer. Men sådant kan vi faktiskt parera med en axelryckning. Forskare i Finland fängslas inte, torteras inte, vi löper inte risk för att försvinna, våra arbetsavtal upphävs inte upp på grund av våra åsikter.

Vi har frihet att tala högt om det som vi anser vara viktigt. Vi är en samhällelig institution att räkna med. Frågan är närmast vad vi vill göra med den makt som vi har. Jag vet att många upplever det obekvämt att ta ställning till frågor som faller utanför ens eget forskningsområde. Samtidigt kan vi inte tiga när våra kolleger trakasseras, må det sedan vara i Turkiet eller någon annanstans. Vi har en skyldighet att värna om den akademiska friheten. Därför är Åbo Akademi med i SAR. Om du är intresserad av att delta i verksamheten, ta kontakt med någon av oss som redan är med.

Universitetsforskare är givetvis inte de enda som försöker ta sig undan förtryck och fientligheter. Vi bevittnar den största flyktingkrisen sedan mannaminne. Olika länder har valt olika sätt att hantera den globala krisen. Inom Europa ser vi dessvärre en tydlig ”race to the bottom.” Länderna stramar åt sina utlänningslagar och tolkningar av desamma på ett sätt som får en att tvivla på rättsstaten. Med sällan skådad lätthet delar vi människor till oss och dem. Politiker och myndigheter skyller ifrån sig ansvaret genom att hänvisa till vår ekonomiska belastningsförmåga och/eller lagen. Slutresultatet blir att Finland, ett av världens rikaste länder, anser sig inte kunna göra mer.

När jag besökte Uppsala universitet första gången, fastnade min blick i devisen som pryder ingången till Universitetshusets aula. Där står det med gyllene bokstäver ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Många tror nu att jag har blandat ihop det, men det var faktiskt precis just så här juristen Thomas Thorild uttryckte sig i slutet av 1700-talet.

Det lönar sig att stanna en stund och betänka över den kloke juristens definition på frihet:

”… så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.”

Vi som universitet har en röst som hörs. Det är inte ovidkommande om och hur vi använder denna röst. Vår uppgift i samhället sträcker sig längre än våra undervisningsinsatser och forskningsresultat. Vi är garanter för bildningen och vi ska erbjuda en förebild för det respektfulla samtalet.  Därför måste vi ha mod att säga ifrån när vi möter diskriminering, grundlösa fördomar, okunskap samt hat. Vi ska inte vara rädda för att vara obekväma, för enbart genom att göra det rätta kan vi bli fullständigt fria.

En bra början

Sofia Holmqvist,

SAMSUNGFör min del inleddes år 2015 med förberedelser inför Finlands Röstergonomisällskaps årliga seminarium som gick av stapeln den 16 januari i Helsingfors. Föreningen är ung och grundades för fyra år sedan av foniater Eeva Sala som då arbetade vid Åbo Universitets Centralsjukhus. Nu har föreningen ungefär 50 medlemmar och trots sina unga år har den hunnit utgöra ett viktigt nätverk för röstinriktade kliniker och forskare i Finland. Under tidigare seminarier har temat varit bland annat presentationer av nya rön inom röstforskning i Finland och att ge en bred bild av röstergonomiska risker individer som arbetar inom röstkrävande yrken kan utsättas för.

I år låg fokus på kliniskt arbete inom röst och syftet var att ge information om och öka färdigheterna i akustisk röstanalys i kliniskt arbete. En röstterapi inleds (och avslutas) vanligen med intervju, undersökning och bedömning. Både läkare och talterapeut utför vanligen en subjektiv bedömning (perceptuell bedömning) och en objektiv bedömning (akustisk analys) av klientens röst. Den akustiska analysen kan också göras under själva röstterapin och användas som ett verktyg för att öka klientens röstmedvetenhet.

Då vi i arbetsgruppen planerade programmet för seminariet, ville vi presentera olika sätt att utföra akustisk röstanalys och skapa en diskussion kring vad det innebär att vi i Finland inte har normer för hur den objektiva bedömningen utförs. Vad innebär det för yrkesutövare och forskare att vi inte följer exakt samma riktlinjer när det gäller hur vi samlar in vårt bedömningsmaterial och hur det här materialet tolkas? Öron-, näs- och halsläkare Miia Ruuskanen hade inför seminariet gjort en enkätbaserad kartläggning över hur akustisk analys görs runtom i Finland. Det visade sig att det är väldigt varierande av vem, i vilka utrymmen och hur den akustiska röstbedömningen görs. Talterapeut, FD, Jaana Sellman vid Helsingfors Universitet konstaterade i sin presentation att idealet t.ex. vid en foniatrisk poliklinik skulle vara att experter inom olika röstområden hade möjlighet att samarbeta i större utsträckning. I det här skedet är det ofta en talterapeut, en sjukskötare och en foniater eller öron -, näs- och halsspecialist som delar på uppgifter som i bästa fall skulle involvera både fysiker, tekniker, fysioterapeuter för att nämna några.

Seminariet resulterade i en givande diskussion kring vilka analysmetoder som används och kring vilken problematik som ligger till grund för olikheterna i tillvägagångssätten. Bland de ca 50 närvarande fanns ett intresse av att ta itu med problematiken och diskussionen resulterade i ett förslag på fortsatt samarbete i en arbetsgrupp med representanter från respektive universitetssjukhus.

Både i rollen som forskare, röstkliniker och som arrangör kände jag att seminariedagen var en lyckad start på år 2015.

”Släpp mig loss!” sa fiskaren – om universitetets tredje uppgift och synlighet

Johanna Mattila, , , , ,

Johanna MattilaFör några veckor sedan deltog jag i ett nordiskt seminarium om fisk och fiske i skärgärden. Seminariets syfte var att sammanföra olika aktörer och kunskaper om frågor som berör fiskerinäringens framtid i våra kustområden. Min uppgift var att ge lite ekologisk bakgrund till fisk- och fiskefrågor. Jag riktade mitt budskap till målgruppen: yrkesfiskare, fiskodlare samt myndigheter och organisationer anknutna till dessa. Livskraftiga fiskstammar som också kan utnyttjas utan att fiskfaunan utarmas eller ”överfiskas” som det heter i vardagsslanget kräver en del grundförutsättningar. Av dessa poängterade jag behovet av lämpliga, ostörda grunda områden för fisklek och yngeltillväxt samt behovet att styra fisket så att man inte fiskar bort små individer som inte ännu har hunnit fortplanta sig.

Under och efter andra presentationer fick jag sen kommentarer på det som jag just hade sagt. Då lärde jag mig att ”miljöfolket”, dit jag förstås också hörde, bara vill förbjuda saker och hindra tillväxt. I stället borde fisket frigöras från all reglering, eftersom fiskarna själv nog vet hur man sköter om livskraftiga fiskstammar, och om det finns några bovar i spelet så är de skarvar och sälar, som skyddas av ”miljöfolket”, och fritidsfiskare. Där stod jag, en liten medelålders dam, bland en större skara kraftiga karlar (jo, medges att det fanns visst andra kvinnor med också och även men som inte var så ”stora”) och sköljdes över av den oväntade feedbacken. Jag förstår fiskarnas resonemang och oro, men ur min synvinkel verkar den här strategin vara rätt kortsiktig. Man kan förstås utöka inkomsterna genom att fiska en allt större andel fisk som finns i havet, inklusive de som inte har hunnit producera nya generationer, och även utrota sälarna och skarvarna. Men sagan kan vara mycket kort, när fiskstammarna krymper. Det har man tyvärr redan kunnat se på många håll i världen.

Upplevelsen i seminariet fick mig att tänka på hur svårt det kan vara att försöka sprida nya forskningsrön till samhället och möta människor med helt annorlunda utgångspunkter och syn på saker än vad en forskare har. Ibland blir det verkliga kulturkrockar. Detta gäller speciellt saker som direkt berör människor och som kan ha kontroversiella ekonomiska och politiska konsekvenser.  I mitt exempel var det rätt uppenbart att jag inför en del åhörare bar på en osynlig stämpel, vilket gjorde att mina ord tolkades på ett sätt som jag inte hade menat eller tänkt på.  Jag kom från ett hermetiskt forskartorn utan någon anknytning till verkligheten och fiskarnas vardagsliv. Så tyckte en del, men tack och lov inte alla, åhörare.

Som tur hade jag nyligen också en helt motsatt upplevelse om den s.k. tredje uppgiften inom universitetet. Husö biologiska station basar för tankesmedjor mellan politisk och tjänstemannaledning vid Ålands landskapsregering och forskare vid Åbo Akademi. Tanken är att man under fria former diskuterar för Åland aktuella teman inom vilka ÅA-forskare har expertis. Den andra tankesmedjan hölls under förra veckan med temat ”Samhällsservicereformen” – samordning av den offentliga sektorn på Åland. Även om rubriken kanske låter lite torr och byråkratisk, blev själva smedjan mycket livlig och kreativ. Idéer och erfarenheter utbyttes och diskuterades flitigt under två dagar. Det verkade som om de forskningsrön som de tre medverkande ÅA-forskare (Erland Eklund, Marko Joas och Siv Sandberg) kom med föll i god jord hos de organisationer som håller på att genomföra reformen på Åland. Efteråt var alla mycket entusiastiska och prisade den här typen av samverkan mellan universitet och samhället. Vi spånade även på nya teman för tankesmedjor och utan någon större ansträngning kom vi på fyra nya. Det betyder program för två år framöver.

Efterfrågan på forskningsresultat som mer eller mindre direkt kan tillämpas i samhället växer konstant. Det här syns redan i utlysningar av forskningsfinansiering som ofta är formade att ge svar på aktuella problem eller kunskapsbehov i samhället. Dagens melodi som inte uppskattas av alla, men som ändå präglar den rådande forskningspolitiken. Därför är det allt viktigare för enskilda forskare att kunna kommunicera med olika samhällsaktörer i olika skeden av sin forskning. Forskarna utgör universitetets ansikte mot det omgivande samhället och påverkar den bild som den stora allmänheten har om universitet och forskningen där.  Ingen obetydlig uppgift alltså. Synd bara att uppgiften inte alls uppskattas i finansieringen av ettdera universitetet eller de enskilda forskarna. Synlighet och mediasexighet är nyckelord för att göra sig gällande i dagens samhälle med dess snabba svängningar av intressen. I slutändan påverkas också kommande studerandes intresse för olika utbildningsalternativ (läs: potentiella pengar för universitetet) och framtida forskningsfinansiering.

Universitetets synlighet utgörs förstås också av de nyheter som publiceras om universitetet som sådant. De senaste dagarna har olika nyhetskanaler aktivt rapporterat rektorns och styrelsens för Åbo Akademi budskap om den trängda ekonomiska situationen vid vårt universitet, den kommande strukturförändringen och framför allt de konsekvenser som eventuellt faller på personalen.  Inte precis upplyftande och sporrande nyheter. Vi lever i en värld där alla strukturer och funktioner tycks vara i mer eller mindre ständig gungning och förändring.  Emellanåt känns det som om ingenting någonsin hinner landa innan det igen är dags för en ny ändring – så även vid Åbo Akademi. Man får hoppas att de kommande sparåtgärderna inte är lika kortsynta som yrkesfiskarnas önskemål om oreglerat fiske. Universitetet bör kunna gynna verksamheter som inte bara på kort sikt skapar klirr i kassan utan bygger upp en bred kunskapsbasis och en kreativ, sporrande miljö för personalen och studerande.  Då finns det hopp om att nyhetsflödet så småningom präglas av mera positiva nyheter och synligheten förstärker en positiv image om ÅA och skapar dragningskraft.

Välkommen att diskutera lärarutbildning!

Ria Heilä-Ylikallio, ,

Handen på hjärtat: Hur många gånger har du funderat på hur skolan och utbildningen egentligen är organiserad? Om man själv, ens grannes barn eller rent av ens eget barn blir felaktigt behandlad i skolan av lärare eller andra elever eller kanske bara inte blir sedd eller hörd i tillräcklig utsträckning händer det sig lätt att man harmset om inte väser så i alla fall funderar för sig själv: Vad gör de där i lärarutbildningen nuförtiden?!

Jouni Välijärvi, erkänd pedagog och utvärderare brukar säga att vi i vårt land har si sådär fem miljoner experter på skola och utbildning. Och jag ger honom rätt. Alla vi som nu lever och verkar i Finland har erfarenhet av skola. Erfarenheten kan naturligtvis vara olika, vi har gått i skola och varit elever eller så jobbar vi själva, sambon eller kusinbarnet som lärare eller också har vi tagit avstånd från det offentliga skolsystemet genom att ordna hemundervisning för det egna barnet.

Många, ja faktiskt väldigt många, av oss som arbetar vid Åbo Akademi utbildar lärare. Även om man undervisar i historia, franska, kemi eller psykologi för att ge några exempel så bidrar man ofta till att utbilda lärare. Ämneskunskaperna erövras vid ämnesinstitutionerna och den pedagogiska behörigheten vid pedagogiska fakulteten. Vårt Åbo Akademi är nästan självförsörjande på lärarutbildning. Det är endast undervisningsämnena gymnastik, musik, bildkonst och geografi vi behöver få från annat håll, och det ordnar vi genom att samarbeta med Helsingfors universitet eller Turun yliopisto, Sibelius Akademin, Jyväskylä universitet och Aaltouniversitetet.

Onsdagen den 16 januari 2013 välkomnar Åbo Akademi det finlandssvenska skolfolket och alla intresserade till ett seminarium kring lärarutbildning. Seminariets tema är Lärarutbildningen samverkar och genom att låta olika röster höras strävar arrangörerna efter att belysa lärarutbildningen ur olika perspektiv. De olika perspektiven och rösterna syns i seminariets logo av Peter Siegfrids. Tre frågor styr diskussionerna:

1. Lärarutbildningen och skolans verklighet
2. Lärarutbildningen och undervisningsämnet
3. Forskningsbaserat utvecklingsarbete och kompetensutveckling

Fråga nummer ett öppnar upp för behovet av att ständigt ompröva lärarutbildningen. Att fundera om och hur samhällsförändringar syns eller inte syns i lärarutbildningen. Under de senaste åren har till exempel tragiska skolskjutningar färgat skolans vardag. Hur syns sådant i lärarutbildningen? Trygghet är ett spår en av inledarna, Thomas Sundell vid Regionförvaltningsverket, kommer att lyfta fram i sitt bidrag under seminariet.

Undervisningen i den grundläggande utbildningen baseras på vetenskap. Men hur förändras vetenskapsämnet och vilka konsekvenser medför det för skolämnet? Sådana utmaningar utgör underlag för fysikern, filosofie doktor och övningskollärare Markus Norrbys inledning under den andra frågan.

Hur kan då skolan utvecklas i enlighet med det pedagogisk forskning kommer fram till? Vilka förväntningar ställs på lärarfortbildning och vilka resurser tilldelas den? Kan utvecklingsbehovet starta på verkstadsgolvet och en helt vanlig skola bli en forskningsbaserad miljö genom aktivt utvecklingsarbete och aktionsforskning? Sådana tankar ligger bakom den tredje frågan om forskningsbaserat utvecklingsarbete och kompetensutveckling som doktorand och bildningsdirektör Rolf Sundqvist och lärarfortbildare, TL Maggi Bast-Gullberg skall ta sig an. Den på forskning baserade grundutbildningen och livslånga lärarfortbildningen bildar ett kontinuum vid ÅA, faktiskt helt enligt UKM:s önskan.

Utöver de ovan nämnda inledarna engagerar seminariet fem högt ansedda skol-och utbildningspersoner som ordförande under gruppdiskussionerna. Dessa är Bob Karlsson Utbildningsstyrelsen, Dan Johansson Finlands svenska lärarförbund, Agneta Eriksson Sydkustens landskapsförbund, Kurt Torsell Kommunförbundet och Micaela Romantschuk på förbundet Hem och Skola. Många röster skall få höras dirigerade av dessa meriterade ordförande.

För att vi inte skall bli alltför hemmablinda i vår finlandssvenska skoldiskussion ges ytterligare ett europeiskt perspektiv på skola, utbildning och lärarutbildning av professor Peter Mortimore från London. Mortimores plenarföreläsning kommenteras av en panel och till slut sammanfattar och avslutar prorektor Christina Nygren-Landgärds seminariet.

Lärarutbildningen vill verkligen samverka – har du tid att vara med en eftermiddag?

Anmäl dig i så fall på länken https://survey.abo.fi/lomakkeet/3238/lomake.html. Förfrågningar kan riktas till seminariesekreterare Carina Österåker på CLL, carina.osteraker@abo.fi, tfn. 06-324 7454. Notera att busstransport från Åbo ordnas.

Vi är glada om du vill vara med i diskussionen.