Etikettarkiv: stress

Studera för sin egen skull

Andreas Häger,

Andreas HägerSamhällsvetenskapens förstaårsstuderande går under introveckan varje år omkring gruppvis och bekantar sig med alla ämnen. De tre lärarna från vårt ämne träffade under en eftermiddag sex grupper av studenter och diskuterade med dem. Vi frågade bland annat varför de kommit hit för att studera.

Några berättade att de kommit på grund av intresse för ett visst ämne medan många andra talade om att det breda utbudet lockade och kändes allmänbildande.  Intresse för samhället eller politik var en annan motivering. Pragmatiska orsaker nämndes: att få examen och jobb, för att man inte kommit in någon annanstans, att det var en ”paniklösning”  eller att ”någo måst man göra”.  Mera personliga motiveringar var att man hört att Åbo är en bra studiestad eller tänkte sig att samhällsvetenskap är något man kunde vara bra på. Några studenter gav mer djuplodande svar, att man är här för att få kunskap, för att förstå samhället och därmed kunna bidra till att förändra det, eller för att själv utvecklas.

I programmet ”Närbild” på svenska Yle för någon vecka sedan diskuterades val av studieplats och studieframgång (i relation till fenomenet ”mellanår”). En av de intervjuade var Jonas Lagerström, akademilektor i nationalekonomi och utbildningslinjeansvarig just för samhällsvetenskapen vid ÅA. Han säger bland annat att han tycker att det akademiska systemet i Finland bygger för mycket på att man förväntar sig att nå framgång genom att piska studenterna. Han efterfrågar en större tydlighet i ”vad man ska bli när man blir stor” men framhåller samtidigt att arbetsmarknaden är föränderlig.

Samhällsvetenskapen är bred och kanske i någon bemärkelse ”vag”, åtminstone i relation till arbetsmarknaden: man får kompetens för allt och inget särskilt. När jag började studera var det en sak som lockade, att det var brett och allmänbildande och att jag kunde skjuta upp beslutet om vad jag ville bli när jag blir stor. Just för att arbetsmarknaden är föränderlig är ju det viktigaste att man lär sig vissa allmänna färdigheter:  att ta till sig och kondensera stora mängder information; att analysera komplexa sammanhang; att jobba i grupp och att tala inför en grupp; och inte minst lär man att lära sig nya saker, vilket är en vital förmåga i arbetslivet.

Om det där med piskandet. Resultatansvaret ligger och har legat tungt inte minst på de olika enheternas ledning och det kommuniceras regelbundet om hur ”siffrorna ser ut”. Denna kommunikation når också studerande. De har all rätt att få information om ÅA:s eller fakultetens ekonomi, som en del av den demokratiska processen vid universitetet. Men det är inte samma sak som att säga ”får du 55 studiepoäng i år så får fakulteten X euro”.

De studerande har förstås en prestationspress från FPA och från begränsade studietider, ett eget ”resultatansvar” – utöver pressen att välja inriktning och karriärväg, leva med sitt/sina val och dessutom ta ansvar för det inför släktingar som undrar ”nå vad får man för jobb med såna studier då?”. Bland annat därför är det horribelt att i tillägg till all denna press ens antydningsvis lägga ett ansvar på studerandena för akademins ekonomi eller enskilda ämnens framtid.

Det är ingen som väljer att börja studera vid ÅA, oavsett inriktning, för att rädda akademins eller ett ämnes ekonomi och existens. Den viktigaste och mest grundläggande orsaken att studera är att utvecklas, helst på sitt eget sätt och i sin egen takt.

Låt mig avsluta med ett anonymt visdomsord från en av FSE:s förstaårsstuderande:

Dags att skriva

Elina Pirjatanniemi, ,

Elina PirjatanniemiUtan att skriva försvinner vi

Det finns få saker som jag inte har en åsikt om. Min första reaktion är ofta blixtsnabb. Därmed kan de första kommentarerna låta onödigt svartvita. Men om jag på allvar ska definiera min ståndpunkt, skriver jag ner den. Då blir jag mer analytisk, nyanserad och reflekterande. Tankarna helt enkelt mognar när jag får formulera dem i skrift.

Att skriva är lika viktigt som att andas. Det är fascinerande att formulera administrativa beslut eller utlåtanden, att verkligen vara tvungen att väga varje ord med guldvåg. Jag är narkotiskt beroende av känslan då texten börjar flyta och någonting tar form. En vacker formulering får mig på gott humör. I och med kolumner har jag till och med lärt mig tycka om de strikta kraven: deadlines som inte är sociala konstruktioner och ett maximiantal tecken.

Mina varma känslor för skrivandet är givetvis inte unika. Forskare förmedlar sin kunskap huvudsakligen i skriven form. Utan att skriva finns vi inte. Därför är det ytterst viktigt att vi har tid att skriva.

Om jag bara hade tid…

Tydliggör skrivtiden

Det finns två fenomen vid universitetet som är särskilt problematiska när det gäller skrivron. Det ena är något som jag kallar kalenderproblemet. Vi antecknar i kalendern undervisningen och allehanda möten. Det viktigaste, tiden för skrivandet, lyser oftast med sin frånvaro. Dagarna fylls och så har återigen en dag gått utan att man har skrivit en endaste rad. Riktigt på riktigt, hur kan jag vara så här oorganiserad?

Det är en bra fråga. Det vet också den armé av konsulter som får sin sysselsättning av vår strävan efter effektiv tidsanvändning. Otaliga är de böcker som innehåller fantastiska råd för den som vill få ordning på dygnets timmar. Det finns många trix som kan hjälpa en, men det huvudsakliga problemet är inte individuellt. Det är faktiskt inte dig (eller mig) det är fel på. Vi borde kollektivt stanna upp och bestämma oss att vad som är viktigt. Om vi anser att det är viktigt att publicera, måste vi värna om tiden för skrivandet.

Jag efterlyser sannerligen inte om att ledningsgruppen ska börja hetsa oss med ökade publiceringskrav eller lektioner om Jufo-kategorier. Dylika uppmaningar är fullständigt överflödiga om kalendern inte räcker till. I värsta fall känns pressen rentav demoraliserande, eftersom kraven är ouppnåeliga. Istället måste vi skapa bättre förutsättningar för skrivandet.

Starta en skrivgrupp!

Jag rekommenderar etablerandet av en skrivgrupp. Vi testade en dylik vid Institutet för mänskliga rättigheter. Det ledde till positiva resultat och kostade inte mer än några paket kaffe.

Skrivgruppens målsättning var att stöda forskarnas skrivprocess från idéstadiet till en färdig slutprodukt. Vi träffades med några veckors mellanrum och varje gång hade vi program som syftade till att underlätta skrivandet. Programmet sköttes av de mer erfarna forskarna och ibland bjöd vi in utomstående gäster. Poängen var att vi håller det enkelt och praktiskt.

Allt började med en introduktion av fakultetens dekanus. Hon kartlade realistiskt och noga den publiceringsverklighet som vi befinner oss i. Vi använde också mycket tid till att diskutera vad det egentligen är som gör det så svårt att hinna skriva. Följande gång gick vi igenom de bästa strategierna att hitta en rätt tidskrift, efter vilket vi tränade att skriva inspirerande abstrakt. Därefter var det dags att finna metoder att hålla takten i gång. Vikten av att öka artiklarnas samhällsrelevans diskuterades likaledes. Skrivgruppen avslutades med en session om kloka råd för den som har fått tummen ner av en journal.

Insatsen ledde till ett ökat antal publicerade artiklar. Den stimulerade människor att skriva gemensamma alster. Nu producerar vi flera abstrakt än förr och skickar dem mer aktivt till diverse konferenser. Den hårda kampen om platsen i rampljuset blev också enklare att hantera, när vi hade delat våra erfarenheter i en trygg och förtroendefull miljö.

Det viktigaste av allt är dock den förstärkta insikten i att skriva är essentiellt och att det är berättigat att prioritera det. Knepet var hisnande enkelt. I samband med varje session reserverade vi minst en halv dag för skrivande. Ingen – ingen – fick göra något annat än att skriva på sin artikel under den givna tiden. Forskningen fick helt enkelt en egen plats i kalendern.

Hitta (tillbaka till) din passion

Det andra problemet som stör skrivandet har att göra med motivation. I egenskap av lärare är vi väl medvetna om den inre motivationens betydelse för inlärning. Vi anser att studerande framför allt ska studera för sin förståelses skull. Vi fnyser till om vi märker att studerande drivs av extern motivation allena. Samtidigt styrs vi själva mer och mer av det som andra tycker är väsentligt. Vi låter pengarna avgöra vad som är värt att forska. Tänk vilka mästare vi är på att formulera oss så att våra idéer säkert motsvarar finansiärens önskemål!

I viss mån är detta oundvikligt. Det vore också arrogant att tänka sig att bara universitetsfolk kan formulera frågeställningar som är värda att forska. Det är inte heller omöjligt att förena vetenskapens och finansiärens intressen. Men samtidigt är det alldeles klart att en riktigt bra text föds av passion, av en stark inre vilja att uttrycka det som man anser meningsfullt. Texten börjar flyta när man glömmer andras krav och önskemål.

Kära kolleger, gör en klok gärning och tydliggör tiden för skrivandet. Skriv forskningstiden in i kalendern. Det är så viktigt att (nästan) alla metoder är tillåtna. Testa en skrivgrupp. Det är åtminstone himla kul, om ej annat. Ta en promenad i vårvintersolen och tillåt dig själv att tänka fritt. Vad skulle du vilja skriva om?

 

Spridda tankar om valfrihet och välbefinnande

Marina Näsman,

Marina Näsman

Den här veckan funderar jag lite på valfrihet och välbefinnande. Som rubriken avslöjar så är mina tankar än så länge rätt så spridda gällande det här ämnet. Även om texten inte är så väl bearbetad eller genomtänkt hoppas jag ändå att det kan väcka några tankar hos er läsare!

Av en ren händelse råkade jag för en tid sedan se ett videoklipp med Malou von Sivers där hon hade bjudit in två gäster för en filosofisk diskussion. Gästerna i det här programmet var ekonomen Kjell A Nordström och journalisten Åsa Beckman. Sekvensen jag fastnade för bestod av en filosofisk diskussion om valfrihet och huruvida valfrihet är en förbannelse eller frihet. Kjell A Nordström spontana svar var att valfrihet egentligen är en förbannelse medan Åsa Beckman ansåg att det i huvudsak var frihet. Nordström menade att ångest är priset för frihet och berättade också att människan till sin natur inte tycker om osäkerhet och att för många val skapar osäkerhet. Idag fokuserar man också på att maximera sitt liv på ett sätt som man inte gjorde/hade förutsättningar för tidigare. I programmet kom de således också in på kopplingen mellan valfrihet och ungdomars psykiska ohälsa. Kan den relativt nya, omfattande valfriheten vara en orsak till ungdomars psykiska ohälsa? De diskuterade att en stor rädsla hos många ungdomar verkar vara att välja fel, delvis på grund av antalet valmöjligheter som finns idag.

Programmet fick mig att tänka på det som jag själv har läst om välbefinnande och valfrihet när jag planerade kursen ”Välbefinnande som socialpolitisk verksamhet”. I texterna diskuterades bland annat varför ”vi” som objektivt sett har det så bra ändå kan må så dåligt. En bov i dramat kan faktiskt vara den ökade valfriheten. En ökad valfrihet innebär inte alltid ökat välbefinnande utan kan tvärtom leda till ökad stress. Vi lever idag ett långt liv som innefattar en mängd olika val och har idag också många valmöjligheter som inte tidigare funnits. När valfriheten blir större kan samtidigt en press uppstå: man borde ta ut så mycket som möjligt av sitt liv eftersom vi har objektiva förutsättningar för det. Risken blir att man hela tiden strävar efter mer, utan att stanna upp och uppskatta allt man redan har.

Enligt Timo Hämäläinen[1] behövs en förändring i synen på välbefinnande till en mera holistisk syn där också dagens samhällsbild tas i beaktande. Enligt honom finns det fortfarande en föreställning i samhället att ju fler valmöjligheter en individ har, desto högre välbefinnande har individen. Men har vi människor faktiskt kapaciteten att hantera hur många valmöjligheter som helst? Det finns så mycket man kunde och ”borde” göra. Människans möjlighet att utnyttja valfriheten begränsas ändå av två faktorer: ens egen mentala kapacitet och tid [1]. När valfriheten och individens mentala kapacitet och tid hamnar i obalans riskerar det leda till att individen överskrider gränsen för vad man egentligen har förutsättning för att hantera. Gör man detta under en längre tid har det en negativ inverkan på välbefinnandet. Kan denna obalans vara en delorsak till att många idag drabbas av utmattning och utbrändhet?

Valfrihet och dess eventuella negativa inverkan på välbefinnande är viktigt att uppmärksamma men samtidigt måste man också komma ihåg att den valfrihet vi har idag till största delen är positiv. Var (och vad) skulle vi vara utan valfriheten?

[1] Hämäläinen, T. (2014). In search of coherence: sketching a theory of sustainable well-being. In Hämäläinen,  T.  J.  &  Michaelson,  J. Well-Being and Beyond.  Broadening the Public and Policy Discourse, pp. 17-67. Cheltenham, UK: Edward Elgar Publishing.

Världen skall – än en gång – bli färdig

Johanna Mattila, , ,

Johanna MattilaDet finns två definitiva deadlines per år – en faller kring midsommaren och den andra just före julen. Klart att det finns otaliga andra mera eller mindre viktiga deadlines längs med året när en projektansökan skall inlämnas, ett finansierat projekt skall rapporteras, ett manuskript inlämnas för att inte tala om de ännu mera frekventa deadlines kring administrationen: reseräkningar, rapportering av arbetstid, osv. , men dessa två är på något sätt mycket större och mera övergripande.

De flesta av oss gör säkert olika listor på papper i eller bara i minnet på saker som skall klargöras, redovisas och slutföras inför årets största festperioder, jul och sommar, infaller. Jag gör detsamma och tycker att mina att göras-listor oftast är rätt överkomliga tills jag drabbas av andras listor som på ett eller annat sätt inbegriper mig också. I samma tider just före mina deadlines börjar det nämligen droppa eller rent av forsa in en massa oplanerade arbetsuppgifter från andra håll: en påminnelse från administrationen om tidigare lagd deadline på reportronic, förfrågningar om projektstatus (Skall projekt stängas eller inte vid årsskiftet? Är projektekonomin i balans?), sista minutens planeringsmöten inför årsskiftet/semesterperioden, inlämning av en graduavhandling (som jag i själva verket har väntat på mer än ett år) med önskan om snabba kommentarer före årsskiftet/ sommaren, en påminnelse om en försenad utvärdering av ett manuskript (som jag saligen har glömt), förslag på mötestider för nästa halvår, … De här oplanerade men lika säkert indroppande uppgifterna får minneslistan att växa i längd och stressnivån att höjas, ibland till den nivån att nattsömnen störs. Visserligen gör jag säkert detsamma åt andras listor och sinnesfrid, eftersom jag kan kruxa av en ogjord uppgift från min lista genast efter att jag har skickat olika utmaningar och förfrågningar till någon kollega eller studerande.

Det är som om jul och midsommar skulle vara de sista stunderna att fixa alla ”dåliga samveten” och samtidigt fullborda världen för att den inte skall gå under medan vi tar ledigt. Vi tycks ha ett gemensamt behov att städa bordet så att vi i lugn och ro kan fira jul eller semester. Det är säkert nyttigt att med jämna mellanrum göra en storstädning på sitt arbetsbord eller snarare på datorn för att bli av med en hel del mer eller mindre viktiga saker och slutföra olika uppgifter. Det dåliga är förstås den extra stress vi skapar åt oss själva inför de längtade viloperioderna. Månne här också finns en orsak till varför högtider och semestrar kan skapa problem hos familjer? Det blir en allt för stor kontrast när vi från en hög stressnivå, i praktiken över en natt, förväntas omvandlas till lugna semesterfirare som har det trevligt hemma med de nära och kära.

Jag läste nyss i någon må bra -tidning att människan är av naturen lat. Enligt artikeln borde vi unna oss oftare att vara lata, eftersom det är nyttigt för hälsan. Synd bara att det här rådet passar så illa i en hektisk forskarvärld där det största skrytet tycks vara hur mycket man jobbar och hur lite man håller semester. Det händer så mycket inom våra forskningsfält att det är lätt att sugas in i känslan att man egentligen borde orka jobba 24/7 för att överhuvudtaget hänga med i tiden och vara konkurrenskraftig. Å andra sidan lär det vara så också att endast en utvilad hjärna är kreativ och kommer på nya idéer som i forskningen är livsviktiga. Kanske det skulle vara nyttigare än upprätthållande av alla kom ihåg-listor att inför ferier i stället minska på arbetstakten och ge rum för kreativitet och udda idéer som under julhelgerna kunde mogna till framgångsrika forskningsfrågor. Då skulle vi kanske förbereda rum för andras kreativitet och även sannare julfrid hemma under helgerna.

Det är sällan jag har lyckats kruxa av alla ogjorda saker från min kom ihåg-minneslapp innan det är dags att sista gången släcka ljuset i arbetsrummet före julafton. Vad händer sen? Jo, jag skrynklar ihop lappen med alla fullbordade och ofullbordade arbetsuppgifterna och kastar bort den. Det trösterika är att trots detta har världen hittills inte gått under en endaste gång. Visserligen har vissa av de ogjorda sakerna kommit emot mig igen efter ferien, men glatt nog har vissa tydligen bara försvunnit från världskartan (läs: dessa saker skulle ha varit helt onödiga att stressa med från första början). Kanske jag i år kunde skriva en lite kortade lista åt mig själv och belasta mina kolleger och andra med några färre uppgifter under den här veckan än vad jag ursprungligen planerade. Det blir säkert bra även om en del saker fullbordas först på nästa års sida. Världen blir ändå inte färdig, och behöver inte heller bli det, den här veckan.

Mycket avslappnande och skön jul till alla!

Saara Inkinen

Värk i musklerna, men ingen stress

Saara Inkinen, , , ,

Saara InkinenChassé, plié, pirouette, plié… Pianomusiken fyller danssalen och en grupp bestående av omkring tio balettdansare flyter genom rummet med eleganta rörelser i exakt takt. Det är tisdag, arbetsdagen är över och jag befinner mig på ett av mina favoritställen: dansskolan. Koreografin slutar med en arabesque och jag koncentrerar mig för att hålla positionen en stund. När danslektionen är över klappar alla i händerna och börjar tala om vardagliga saker. Dansgruppen består av vuxna med olika bakgrunder, många av oss har dansat tillsammans i flera år och lärt känna varandra mycket bra. Flera av mina danskompisar är också forskare, så ibland är det roligt att diskutera hur det går med deras forskning. Utöver de trevliga diskussionerna och den goda fysiska hälsan som jag har fått från mina motionshobbyer så är kanske den viktigaste följden den positiva känslan som man fylls med efter ett träningspass. Oberoende av hur bra eller dåligt jag har lyckats med min arabesque så känns det som om mitt liv är i balans när jag stiger ut i det höstliga vädret och börjar cykla hemåt.

Under sommaren är man vanligtvis full av energi. Då solen skiner och dagarna är långa, orkar och hinner man göra saker också efter arbetsdagen utan några problem. När hösten framskrider börjar vardagen ofta kännas lite tyngre. Det blir svårare att återhämta sig från jobbet, samtidigt som arbetstakten ökar när projekten kommer ordentligt i gång och rapporteringsdatumen närmar sig. Allt detta leder till att man varken skulle ha lust eller energi att göra något annat än sjunka ner i soffan efter arbetsdagen.

Vi har alla våra egna sätt att hantera stress och stora arbetsbördor. Man inte alltid själv kan påverka situationen på arbetsplatsen, speciellt i dagens projektbaserade arbete, men det finns många sätt att kämpa emot tröttheten och förbättra sin egen livskvalitet. En del tycker om att motionera, spela något instrument eller att gå på konsert medan andra vill hellre ta ett glas vin i gott sällskap på krogen, läsa en bok eller bara stanna hemma och göra ordning i hemmet i lugn och ro.

Alla har förstås sin egen smak vad gäller hobbyer, och för att fritiden inte skulle kännas alltför ansträngande är det oerhört viktigt att hitta en hobby som man faktiskt trivs med. Som ni säkert redan märkt så är min favoritmetod att klara av det ibland krävande vardagslivet motion. Under de senaste tio åren har jag fokuserat på jazz, modern dans, balett och olika motionstimmar. När jag var yngre prövade jag på olika idrottsgrenar och var till och med i landslaget i taekwondo under en kort tidsperiod. I mitt fall är det så att motionshobbyerna inte endast stöder de viktigare delarna av mitt liv. Det är snarare så att motionen utgör kärnan av mitt liv så att de andra bitarna faller på plats, såsom arbetslivet, familjen och vännerna. Mina hobbyer sammanfogar vardagen till en balanserad och väl fungerande helhet.

Som alla vet förebygger motion många sjukdomar och är nyttigt för både den mentala och den fysiska hälsan. Ändå verkar det ibland omöjligt att hitta tid och energi för att ta itu med att träna, även för en sportentusiast som jag. Efter arbetstiden borde man också vara social, träffa vänner och ha kontakt med släktingarna. Speciellt svårt så känns det då man har mycket annat program. Jag blir ofta tillfrågad varför jag alltid är på så gott humör och en av de största orsakerna är utan tvivel min aktiva livsstil som innehåller mycket motion. Enligt studier så förorsakar inte en lagom mängd motion endast positiva kemiska förändringar i kroppen utan även förebygger depression och tränar och aktiverar hjärnan. Det är värt att prova!

Ikväll skall jag styrketräna, under timmen aktiveras alla muskelgrupper i kroppen med hjälp av enkla men effektiva träningsserier. När armmuskelträningen kör i gång ekar Kelly Clarksons låt ”Stronger (What Doesn’t Kill You)” i rummet. Trots smärtan i kroppen ler jag brett och gör mig redo för att pröva mina gränser. Jag har ökat på vikterna sedan förra gången och i enlighet med lyriken till den dunkande popsången kommer jag att klara av det här. Likaså morgondagens viktiga möte som ännu för några timmar sedan gjorde mig lite ängslig. Nu känns det som ett tillfälle och ny möjlighet till framgång.