Etikettarkiv: Twitter

#Kony2012

Kim Holmberg,

Kim HolmbergOm du är aktiv på Twitter eller Facebook har du knappast kunnat undvika att höra om #Kony2012 eller #StopKony under de senaste 2-3 veckorna. #Kony2012 (http://www.kony2012.com/) handlar om en kampanj som gått främst i sociala medier för att få fast Joseph Kony och få honom inför rätten. Det sätt hur snabbt kampanjen spridits i sociala medier har även väckt webbforskares intresse.

Det hela handlar om en 30 minuters video som välgörenhetsorganisationen Invisible Children gjort och publicerat på YouTube:  http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc. I videon presenteras krigsherren och ledaren för Lord’s Resistance Army i Uganda Joseph Kony. Joseph Kony är efterlyst av den internationella domsstolen för krigsbrott, för att ha kidnappat barn och tvingat dem till barnsoldater. Det finns ingen tvekan om att Joseph Kony borde stoppas och fängslas, men videon har även väckt en hel del kritik bl.a. för att den simplifierar en mycket komplex och svår sak, och för att endast en bråkdel av pengarna som Invisible Children får går till välgörenhet. För en sammanfattning och analys av kritiken läs Ethan Zuckermans Unpacking Kony 2012. Kampanjen har ju egentligen nu först börjat, så personligen tycker jag att det är kanske för tidigt att kritisera den. Med denna oerhört framgångsrika kampanj har Invisible Children fått världens uppmärksamhet och det ska bli intressant att se vad de gör med den.

Från en webbforskares synvinkel och utan att (desto mera) ta ställning till den kritik som kampanjen #Kony2012 fått, har kampanjen varit intressant att följa med. I skrivande stund har #Kony2012 videon setts på YouTube i nästan 83 000 000 gånger, och videon publicerades först den 5. mars. Visserligen publicerades videon på Vimeo redan ett par veckor tidigare (20.2.2012, http://vimeo.com/37119711), men först efter att den publicerades på YouTube så började den sprida sig i sociala medier. Och spridits har den gjort. Ingen video har tidigare spridits så snabbt som denna. Det beräknas att endast på 6 dagar hade 100 000 000 mänskor sett den (Visible Measures, 12.3.2012). Den video som kommer närmast är Susan Boyles uppträdande i Britain’s Got Talent; för henne tog det 9 dagar för att ha synats på 100 000 000 mänskors näthinnor. Framgången på YouTube är även mer förvånansvärt då man vet att det är fråga om en 30 minuters ”dokumentär”, dvs helt någonting annat än musikvideon som vanligtvis toppar YouTube statistiken. På Twitter spreds länken till YouTube med en oerhörd hastighet av över 1000 meddelanden (tweets) per minut och på Facebook har det grundats 10-tals eller kanske 100-tals sidor och grupper i stöd för kampanjen.

Det verkar som om kampanjen skulle plötsligt ha kommit från ingenstans, men de preliminära analyserna (av webbforskare Danah Boyd och forskare Gilad Lotan) som redan publicerats på webben har visat att den första vågen där #Kony2012 spreds kom från unga, vita kristna i USA. Det vill säga personer som organisationen Invisible Children redan under flera års tid rekryterat framgångsrikt för att sprida organisationens budskap. Invisible Children har under de senaste åren besökt flera skolor och universitet i USA för att sprida sitt budskap och rekrytera medlemmar till organisationen. Så hela denna gräsrotsnivå fanns redan på plats före #Kony2012 lanserades, det gällde bara att mobilisera dem. Forskarna Gilad Lotan och Danah Boyd har kommit fram till de här resultaten genom att analysera hur information om #Kony2012 spreds på Twitter kombinerat med en mera kvalitativ analys om användarprofilerna hos dem som spred informationen. Mera om dessa resultat kan läsas på http://blog.socialflow.com/post/7120244932/data-viz-kony2012-see-how-invisible-networks-helped-a-campaign-capture-the-worlds-attention.

Den andra vågen kom från kändisarna som spred budskapet vidare i sociala medier och detta var det som Invisible Children gjorde fiffigt. Budskapet i filmen på YouTube är att bara tillräckligt många mänskor vet om Joseph Kony och hans brott och pressar beslutsfattarna (i USA) så måste de göra något. I videon uppmuntras alla att sprida informationen och göra Kony världsberömd. För detta ges också verktyg. Invisible Children insåg att kändisarna som kan nå miljoner med mänskor i sociala medier är i en nyckel position i att sprida informationen vidare. Så de gjorde det möjligt för vem som helst att enkelt kontakta någon av dessa nyckelpersoner som Invisible Children hade utsett. Med hjälp av verktyg på kampanjens webbsajt kan vem som helst skicka ett meddelande åt Lady Gaga, Oprah, eller George W. Bush på Twitter och be dem delta i kampanjen och sprida informationen vidare. På det här sättet kunde kampanjen egentligen ”tvinga” kändisarna att delta. Då några tusen mänskor hade skickat meddelanden till t.ex. Oprah så hade hon egentligen inget annat val än att sprida informationen vidare till sina ca 10 miljoner följare på Twitter, åtminstone inte om hon ville få slut på alla meddelande som kom till henne.

De existerande strukturerna och de innovativa (moraliska?) sätten att få kändisarna att delta var i nyckelroll för att kampanjen spreds så snabbt som den gjorde. På det här sättet mobiliserade Invisible Children massorna och lyckades med att skapa den hittills mest framgångsrika kampanjen i sociala medier. Det ska bli mycket intressant att se hurudan kampanj eller viral video som slår de rekord som #Kony2012 nu gjort.

****************

Diskussion om #Kony2012 kan även ses på http://arenan.yle.fi/video/1331837443261 (Obs!, YLE FST5, 15.3.2012).

Presidentval på sociala medier

Kim Holmberg, , , , ,

Kim HolmbergKan ett presidentval i Finland vinnas med hjälp av sociala medier? Det är säkert en fråga som presidentkandidaterna har frågat sig redan en längre tid. Sociala medier är en gemensam benämning för en hel massa olika webbtjänster som alla har vissa gemensamma eller liknande egenskaper och funktioner; mänskorna kan vara i kontakt med varandra med hjälp av dem, innehållet i tjänsterna är helt eller nästan helt skapat av användarna, och delar av innehållet eller hela innehållet finns öppet på webben. Webbtjänster som Facebook, Twitter, Google Plus, LinkedIn, och YouTube har blivit nästan synonymer för fenomenet, men det finns hundratals andra tjänster som också kan räknas som sociala medier.

Det har skrivits om hur sociala medier ökar demokrati eftersom alla har samma möjligheter att använda sociala medier, oberoende av budget. Egenskaperna hos sociala medier gör dem också till perfekta verktyg för att föra valkampanj på. Med sociala medier kan kandidaterna nå en massa potentiella väljare och de kan i sin tur föra budskapet vidare till sina vänner, som igen kan föra det vidare till sina, osv. Detta är också styrkan med sociala medier: effektiviteten av informationens spridning. I skrivande stund har de två kandidaterna som är kvar 102 514 (Haavisto) och 89 629 (Niinistö) personer som gillar dem på Facebook, 11 908 (Haavisto) och 10 634 (Niinistö) personer som följer dem på Twitter, och 230 124  (Haavisto) och 176 916 (Niinistö) ”videotittningar” på YouTube. I sociala medier har Haavisto en liten men tydlig försprång. Även andra analyser av webbaktiviteten visar på fördel för Haavisto. Se t.ex. Icerockets TrendTool som visar trender i blogosfären och Google Insights for search som visar hur vi i Finland sökt efter kandidaterna i Google. Men kan man säga något om valets slutresultat på basen av dessa siffror? Nej, det tror jag inte. De här siffrorna visar att aktiva webbanvändare stöder Haavisto, men det finns en massa väljare som inte är med i Facebook eller som inte använder Twitter.

Styrkan med sociala medier är som jag nämnde hur effektivt informationen kan sprida sig. Haavisto har över 100 000 personer som gillar honom på Facebook och över 10 000 personer som följer med honom på Twitter. Vi vet också att personer som har en profil på Facebook har i medeltal 130 vänner och Twitter användarna har i medeltal 130 följare. Detta betyder att rent matematiskt har 13 miljoner personer på Facebook och 1,3 miljoner personer på Twitter sett att deras vänner eller bekanta öppet stöder Haavisto. Nu måste vi ju förstås komma ihåg att de sociala nätverken på Facebook överlappar med varandra till stora delar. Med andra ord, två personer som är vänner med varandra på Facebook, har också en hel del gemensamma vänner, och därför kan man inte säga att 13 miljoner olika mänskor har fått informationen om Haavistos kampanj på Facebook. Vi vet inte heller hur många av personerna som verkligen sett att deras vänner gillat en kampanj. En del har kanske inte loggat in på Facebook på en längre tid och därför gått miste om informationen. Vi vet inte heller hur många som verkligen blivit påverkade av det. Men det som är klart är styrkan med budskap som sprider sig i sociala medier. Om vi ser att en nära vän gillar ena av kandidaterna kan vi bli påverkade av det, eftersom vi uppskattar vår väns åsikter, vi tror på hans eller hennes rekommendation. Det att 10 000 okända personer gillar en kandidats valkampanj betyder kanske ingenting för oss, men om 10 av våra närmaste vänner gör det så kan det vara att vi blir påverkade.

Det att antalet vänner på Facebook och följare på Twitter båda i medeltal är ca 130 är inte slumpmässigt. 130 (eller ungefär 130) är faktiskt ett mycket intressant tal. Inte tack vare Shakespeares 130:de sonat och inte heller för att Zeus tempel i Aten blev blev färdigt år 130. Det att antalet vänner på FB i medeltal är cirka 130 är intressant tack vare professor Robin Dunbar, som genom sin forskning inom evolutionär antropologi har kommit fram till att våra hjärnor klarar fysiskt av att upprätthålla nära kontakter med ca 150 personer. Våra hjärnor klarar inte alltså av över 150 nära vänner, och det verkar som om sociala nätverkssajter på webben inte har ändrat detta. Så om du har över 150 ”vänner” på Facebook kan jag berätta för dig att de är inte alla dina vänner. 🙂

Det som är kanske det mest intressanta fenomenet när det gäller det aktuella presidentvalet i Finland och sociala medier är hur väljarna öppet berättar eller visar vem de röstat på och vem de kommer att rösta på. Valhemligheten har varit nästan helig i Finland. Man har inte berättat åt sina grannar vem man röstar på och man har knappt berättat det ens åt sin man eller fru. Men idag berättar vi det öppet åt våra sociala nätverk på webben, och det här är något som någon borde forska i. Vad har ändrat? Varför tycker vi inte att vi behöver hålla valhemligheten längre? Är det tack vare öppenheten som sociala medier ”tvingar” på oss som vi gör det? Har vi nu blivit lärda att vi måste dela allt på webben? Kan detta öka öppenheten och demokratin?

Vad tycker du? Och har du öppet berättat vem du röstar på?

———————————————–

Kandidaternas statistik på Facebook kan du följa med på https://www.facebook.com/Facewatchers.

Mera om presidentval och sociala medier hittar du på YLE Vega Åbolands arkiv: http://www.svenska.yle.fi/nyheter/regionartikel.php?id=9127.