Att handleda – ett hantverk

Skribent: Mia Österlund, årets handledare på magisternivå

Handledningen är universitetslärarens efterrätt. Handledningen är det där goda som kommer till sist, efter att vi tuggat oss genom basfödan på området och gått tillgrunderna med det vetenskapliga områdets etikettsregler och nuläge. Det är nu studentens eget tänkande på allvar tar fart, får blomstra, kanske måste tuktas lite, fås att rymmas i det vetenskapliga ramverket. Det är en lyx att på tumanhand tillsammans med en studerande få möjligheten att fördjupa sig i ett ämne. Att tänka tillsammans och utveckla idéer till bärande vetenskapliga resonemang, som i bästa fall bidrar med ny kunskap.

Hur blir man då en bra handledare? Att hjälpa studerande som redan är ivriga, motiverade och kunniga är ingen konst. Det är bara att slipa diamanten ytterligare. Visserligen är slipandet en stimulerande uppgift, där också handledaren lär sig en hel del, men den självgående studenten är sällan svår att handleda. Däremot är utmaningen att ge bästa möjliga handledning till alla studerande, oberoende av deras utgångsläge. Att hjälpa till med att sporra och sparra. Det är roligt. Belöningen kommer då det akademiska självförtroendet växer hos studenten.

Personligen jobbar jag med den vetenskapliga triangeln, med en tydlig modell som vi ständigt återkommer till genom studierna och som strukturerar planeringen och tankegångarna. Till triangelmodellen hör också tidsplanering. Att tillsammans lägga upp delmål och deadlines är det enda som för skrivprocessen framåt på allvar.

En bra skola för en handledare är förstås att själv ha blivit handledd. Då lär man sig både hur man ska och hur man inte ska göra. Det allra viktigaste är att sporra och berömma. Att tillsammans tro på både projektets och den handleddas potential. Till sporrandet hör också att kräva arbete och fördjupning. Den handledda ska orka skriva om – om och om igen. Handledaren ska orka läsa om – om och om igen. Nyss bortgångne kollegan lektor emeritus i litteraturvetenskap Roger Holmström brukade berätta om hur handledningen gick till innan man kunde hålla kontakt via sociala medier. Då kunde det hända att skribenterna fick hembesök. Att det knackade på dörren. Och där stod handledaren och frågade efter text. Då jag skämtsamt varnar skribenter för att vi kan ta upp den här traditionen igen, att om de inte levererar blir nästa steg ett hembesök, brukar en del tyvärr se glada ut. Att handledaren sitter vid sidan av skribenterna upplevs som tryggt. ”Jag tänker så bra när jag tänker tillsammans med dej”, säger många. Men det gäller att hitta fram till det egna, självständiga tänkandet, där handledaren finns internaliserad i skribentens skrivprocess, som en apa på axeln eller en viskning i bakhuvudet. Gör så här! Gör inte så här! En bekräftande röst att rätta sig efter.

Själv har jag haft handledare av båda sorterna, de svepande och kryptiska, de detaljborrande och de generösa. Alla sporras inte av kommentarer som att ”den och den redan sprungit förbi dej” eller ”jag är så besviken på det du åstadkommit”. Så skulle jag aldrig säga till en student. Men jag har också haft handledare som låtit mig bo hemma hos dem utomlands för att lösa knutar i skrivandet och som öst frikostigt av både sin tid, sin kunskap och sina kontakter. En handledare är ju så mycket mer än en person som hjälper till att förlösa text. Handledaren är en mentor på sitt område, en orienteringshjälp i en ofta svårframkomlig akademisk terräng.

I början av min bana som handledare fick jag ofta ta över svåra fall, ta vid där andra försökt men stannat. Uppdraget var att hitta vägar till färdig text. Det var en utmaning som i första hand handlade om att återskapa ett självförtroende som skribent hos den handledda. Att lära ut hur man håller sig skrivande också i de mest tysta stunder. Men de allra första jag handledde var påstridiga studenter som propsade på att ha just mig som handledare. De är nu framgångsrika författare båda två: Sanna Tahvanainen och Mia Franck. Vid litteraturvetenskapen där jag är verksam utbildar vi författare, forskare, bibliotekarier, journalister och lärare. Studenterna är i många fall våra kommande kolleger eller någon vi kommer att ha att göra med i vårt yrkesliv då de inleder sin yrkesbana. Därför är vår syn på relationen mellan den undervisande personalen och studenterna kollegial. Det här greppet är också en utgångspunkt i handledningssituationen.

Handledandet är en intim relation där handledaren rör sig nära skribentens språk, kliar in konjunktioner, rensar i resonemang och tuktar det talspråk som hotar tränga sig på. Handledningen baserar sig på det allra senaste rönen inom respektive forskningsområde och blir därför engagerande också för handledaren. Ofta vidareutvecklas egna uppslag till artiklar och handledaren hittar källor till sitt eget skrivande genom handledningen. Handledaren får också som alla lärare tåla att vara projektionsyta för studentens frustrationer och utvecklingssteg. Att handleda är bland det roligaste en universitetslärare får göra. Entusiasm och iver kännetecknar handledningsprocessen, men också att förmedla känslan av att forskandet är viktigt och att resultatet kommer att bli spännande och givande.

I seminarierummet gäller grupphandledning och studerande tränas i att ge muntlig respons på varandras arbeten. Också här är det viktigt med en konstruktiv och stöttande modell. Ibland har jag som handledare satt mig i samma situation som studenterna och försöker då i samma takt som dem att skriva en artikel. Då delar jag med mig av mina egna med- och motgångar, för att visa att det akademiska skrivandet och tänkandet aldrig är friktionsfritt, utan att det kräver ständigt arbete. Att det alltid i viss mån pendlar mellan eufori och hysteri. Men också att det är väldigt inspirerande och belönande då man lyckas och ser resultatet, den färdiga texten, där man förhoppningsvis rentav överträffat vad man trodde var möjligt att man kunde skriva.

Seminarierummet fungerar som ett kollektivt rum för grupphandledning. Själv leder jag kandidatseminariet, där vi poängterar att kandidaten gärna får vara första steget mot en magisteravhandling, men också att det bara kan vara en uppvärmningsövning som förbereder för magisteravhandlingen. Seminariehandledningen handlar om att muntligen uttrycka konstruktiv kritik och det är bra att ha tydliga regler kring hur vi diskuterar varandras alster. Modellen vi använder kallas trestegsraketen och består av ett första seminarium där frågeställning, material samt teori och metod ringas in, under seminarium två presenteras ett helt kapitel och vid steg tre är det slutventilering av hela avhandlingen. Inbakat i studiegången finns en progression från de första texter – en recension av en kulturtidskrift- som studenterna skriver i Introduktionskursen och efterhand tränas förmågan att formulera en forskningsfråga och genomföra en vetenskaplig studie. Det är inte illa att lära sig.

Genom handledningen av magisteruppsatser får handledaren bege sig på spännande forskningsexpeditioner till tidigare okända områden. Det är ofta en strapatsrik resa. Frågor jag varit med om att bena ut är: Hur använder sig nazi-Tyskland av barnlitteratur som antisemitisk propaganda? Finns det en dold litterär kanon i den finlandssvenska litteraturundervisningen i skolan? På vilket sätt använder sig Sara Stridsberg av berättarperspektiv och diegetiska nivåer i sin roman Drömfakulteten? Hur ser bilden av nyfamiljer och bonussyskon ut i ungdomsromaner? Och hur gestaltas krononomativitet och oordning i växandet i berättelser för unga? Hur förhåller sig DC Comics serier till asa-berättelserna? Vad gör dagisarna med det genusbokpaket som skänktes av Kvinnoförbundet- inverkar bilderböckerna på dagisets genusfostran? Spelar det någon roll vilken storlek och färg karaktärerna i Tove Janssons bilderböcker har?

De ämnen och tankar och teoretiska diskussioner som uppstår i handlingen breddar handledarens handlingsberedskap. Som handledare börjar man automatiskt dammsuga texter man råkar läsa på citat och källor att tipsa studenten om. Handledandet går också på många sätt hand i hand med handledarens forskning genom att handledaren ofta själv jobbar med besläktade frågeställningar och rentav med samma material som studenterna. Här berikar diskussionerna som förs i handledningssituationer också handledarens forskning, eftersom handledningssituationen ger handledaren tillfälle och möjlighet att fördjupa sin i forskningen på ett område – och inom litteraturvetenskapen orsak att läsa skönlitteratur.

Också författare tampas med skrivvånda, det finns en rad dikter om det vita arkets tyranni och om skrivna blad som fladdrar bort genom fönster. Jag vill avsluta med en dikt av nobelpristagaren Tomas Tranströmer, ur hans diktsvit ”Till vänner bakom en gräns” ( Stigar, 1973) som handlar om hur censur eller inre självcensur inte rår på det berättade. Den inger i alla fall mig som läsare ett hopp om skrivandets vedermödor.

Till vänner bakom en gräns

I
Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva
svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp
och gled bort till sist genom natthimlen.

II
Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.
I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!

III
Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år
då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
och äntligen får sova, bli ortoceratiter.

Ja, avhandlingsskrivandet kan vara kargt och ord kan rusa upp som apor. Men ortoceratiter, det är urtida bläckfiskar, numera fossil, får stå för det handfasta och bestående som handledningen så tacksamt leder till, nämligen en lång rad inbundna framlagda avhandlingar, som monument över det självständiga tänkandets styrka.

Mia Österlund, årets handledare på magisternivå

5 thoughts on “Att handleda – ett hantverk

  1. Vill även tacka för en riktigt uppmuntrande text. Som nybliven doktorand, och förhoppningsvis framtida handledare, så är man konstant i behov av god handledning för att komma framåt. Kan även känna igen mig som tidigare student i den responsen som du fick av studenterna när du skämtade om att ifall de inte sköter sig så kommer du på hembesök. Jag tror verkligen inte att studenter idag tar det som någonting negativt utan mer som ett tecken på att handledaren ifråga verkligen bryr sig och att man är värd att lägga dyrbar tid på. Det är en känsla som jag tror studenter idag inte alla gånger känner när det kommer till deras relation till egenlärare/handledare/föreläsare, av olika orsaker, av vilken den främsta är att de som agerar som handledare ofta känner att handledning tar tid från något annat viktigt eller mer intressant. För egen del har jag alltid haft tur med handledare och känt jag fått den hjälp jag har varit i behov av, men har otaliga studievänner med helt andra erfarenheter. För egen del ser jag i alla fall fram emot att någon gång i framtiden få ta mig an motiverade kandidat- och magisterskribenter i behov av vägledning, och jag hoppas verkligen att då den dagen kommer så har jag samma inställning till handledning som du har nu.

    1. Tack för dina insiktsfulla kommentarer Thomas. Handledning ska alltid ha högsta prioritet. Igår satt jag en timme och fyrtio minuter och handledde – redan innan jag blivit utsedd till handledare för graduskribenten i fråga. Det var stimulerande både för studenten och mej. Lycka till med dina framtida handledaruppdrag och roligt att texten kom till nytta!

  2. Tack för ett tankeväckande blogginlägg! Det fick mig att tänka på en diskussion jag en gång var involverad i angående huruvida en handledare skall pusha sina studenter till maximalt bästa resultat eller om syftet med handledningen helt enkelt är att få en färdig produkt, oberoende av kvalitet. Ursprunget till diskussionen var att en professor hade berättat att han försökte få sina studenter att sänka sina krav för överhuvudtaget få sina studier, gradun m.m. färdiga. En person ansåg då att professorn var sympatisk som människa men fullkomligt inkompetent som handledare eftersom hans uppgift var att få studenterna att prestera på maximal nivå. Deras allmänna välmående hade han inget ansvar över. Jag opponerade mig med att framföra att det inte existerar något som ”maximal nivå” (eller att det i alla fall är omöjligt för studenten att identifiera den själv), att handledaren har ett ansvar inför studenten att den kommer vidare i livet och då är en färdig gradu bättre än ingen gradu alls, m.m. m.m. Trots att jag håller fast vid min ståndpunkt har diskussionen ändå hängt kvar hos mig. Idealet skulle väl vara att ståndpunkterna möts, dvs. att handledaren uppmuntrar studenten att göra ett gott arbete, men att detta sker humant och med respekt för studentens förutsättningar och livssituation.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *