Alla inlägg av Annika Meinander

Farliga sjukdomsalstrare blir farligare!

Enligt världshälsoorganisationens (WHO) rapport från april 2019 har 700 000 människor dött av bakterier och virus som är resistenta mot mediciner (www.who.int/antimicrobial-resistance/interagency-coordination-group/final-report). Den hotande prognosen uppskattar motsvarande siffra för år 2050 till 10 miljoner. Eftersom det uppskattas att en fjärdedel av offren skulle bo i rika industriländer gäller detta hot gäller inte enbart okända människor i fjärran länder, utan oss själva. Antibiotikaresistens är ett stort hot mot mänskligheten och det krävs förändringar för att inte bakterieinfektioner som idag kan botas med antibiotika skall bli dödliga sjukdomar. Men, det är inte enbart antibiotikaresistenta bakterier som är ett hot för oss. Virusepidemier har varit förödande i historien, vi har varit med om både katastrofala epidemier och nära-ögat-situationer i modern tid, och epidemier kommer att utgöra hot i framtiden.

Virus kan inte föröka sig själva, utan är beroende av värdorganismens celler. Virus som smittar människan måste alltså komma in i cellerna för att föröka sig. Virus består av arvsmassa i form av DNA och RNA, antingen som sådant eller inkapslat i ett skyddande proteinskal. I virusets arvsmassa ingår gener som behövs för att viruset skall kunna spridas. Då viruset kommer in i människans celler läses dessa gener av på motsvarande sätt som de egna människogenerna läses av. Och på detta sätt använder viruset vårt system för att bilda byggstenar för sin egen del, som en mycket enkel parasit. Antibiotika fungerar genom att förstöra bakterieceller, men har ingen effekt på virus. Hur dödar vi då virus utan att döda våra egna celler?

Det finns virusförstörande läkemedel, men för att ha önskad effekt måste dessa oftast tas i början av en infektion, för att attackera viruspartiklarna innan de gömt sig i värdorganismens celler. En annan strategi för att bota virusinfektioner innebär aktivering av cellernas egna immunförsvar mot virus, både som medicinering och i förebyggande syfte som vaccin. När ett virus infekterar en människocell kommer viruspartikeln att kännas igen och cellen kommer att aktivera en mängd strategier för att utplåna inkräktaren. Det produceras enzymer som klyver sönder viruspartiklarna och avläsning av virusgenerna inhiberas. Vårt immunförsvar är fiffigt och de flesta gånger klarar det av att försvara sig, men det krävs att antalet angripande sjukdomsalstrare inte är överväldigande och att immunförsvaret fungerar optimalt.

Tyvärr har virus en förmåga att förändra sin egna arvsmassa mycket snabbt, både genom mutationer och genom att samverka med andra virussorter. Det här betyder att varje infektion ger viruset en chans till förändring, och om olika sorters virus råkar infektera samma cell finns dessutom en chans för viruspartiklarna att byta ut gener med varandra. Varje förändring som ger viruset en fördel vid infektion, varje förändring som gör den svårare för cellen att upptäcka viruset  och varje förändring som gör viruset mindre känsligt mot kroppens antivirusmolekyler och mot läkemedel, gör viruset lite farligare för värden. Och ju fler gånger viruset infekterar en cell, desto fler chanser att öka sin potens har det, och ju fler värdar, eller människor som finns tillgängliga, desto oftare kommer detta att ske.

Vad kan vi då göra för att motverka utvecklingen av resistenta sjukdomsalstrare? Ju mer frekvent kontakten människor emellan är, ju tätare vi befolkar oss i städer, desto lättare har sjukdomsalstrande bakterier och virus chansen att smitta oss, att öka sin resistens och därmed även bilda livskraftigare populationer. Vi skall därmed se till att vi inte utsätter andra människor för smitta då vi är sjuka. Vi skall inte äta antibiotika om vi lider av virusinfektioner, eftersom det inte har någon effekt. Vi måste genast sluta använda antibiotika som tillväxtfaktor för boskap. Vi ska alltså inte konsumera kött eller mejeriprodukter som härstammar från djur som är uppvuxna på en diet innehållande antibiotika som kosttillskott (eller välja att sluta konsumera kött). Vaccin aktiverar kroppens egna naturliga immunförsvar och förhindrar både oss från att bli sjuka och därmed virus från att använda våra kroppar till sin egen nytta. Vi skall utveckla nya vaccin och vi skall använda dessa. Och jag som är cellbiolog skall dessutom fortsätta forska i hur vårt immunförsvar fungerar, hur sjukdomsalstrana manipulerar våra celler och hur vi kan påverka immunitet mot sjukdomsalstrare.

Finansierar, finansierar inte, finansierar…

Vi sitter kring bordet i kafferummet på biologen i BioCity, vi är fem forskare på olika trappsteg av karriärstegen, vi lämnade alla in ansökan om finansiering från Finlands Akademi förra hösten och vi väntar på beslut. Vi vet att ytterligare tre till från biologen ansökt om finansiering och vill inte ens tänka på hur många fler medtävlare vi hittar i våningarna ovanför oss. Det är måndag och det är 24 dagar kvar tills de första tre av oss, de som har sökt om forskardoktortjänster får besked om de får fortsätta i tävlan, vi andra får vänta ännu lite längre.

Som forskare hör finansieringsansökningar till vardagen. Man firar de positiva besluten, och trots att de flesta negativa besluten naturligtvis gör en besviken, stiger man snabbt upp och fortsätter vardagen. Av någon anledning är dock känslorna kring Finlands Akademi-besluten inte lika rationella. Flera av mina kolleger i kafferummet väntar på beslut från Finlands Akademi för första gången, men ändå är det märkbart att nervositeten kring just detta finansieringsbeslut är större än vanligt. Ett beslut om en tjänst öppnar dörren, ett negativt beslut smäller den i ansiktet. Jag har varit med förr och kan precis erinra mig känslan av att öppna det där e-postmeddelandet från info@aka.fi med rubriken ”Decision on the application has been made”. Jag minns den eufori man känner vid ett positivt beslut. Lättnaden av att godkännas, glädjen av smickrande fraser i granskares utlåtanden. Men ännu klarare minns jag hur det känns när det står ”Negative” i beslutsfältet. Struptaget som får en att stänga dörren och viljan att bara få försvinna.

För ett halvt år sedan spenderade vi veckor på att formulera våra idéer och projekt, vi samlade ihop dokument från samarbetspartners, och vi peppade varandra. Vi var gänget som satt i kafferummet och suckade över nya processer och sömnlösa nätter, tillsammans. Då brydde vi oss inte om att besluten kommer att innebära en besvikelse för flera, troligen för de flesta. Idag hoppas var och en tyst att det är just den själv som drar det längsta strået. Vi är inte tillsammans längre, nu är det du eller jag, men inte vi båda. Som kolleger på ett ämne är detta inte alldeles problemfritt. Hur skall vi som kollektiv tackla situationen när ett besked kommer att innebära glädjebud för den ena och besvikelse för den andra? Delad glädje är ju inte dubbel glädje när det gäller finansieringsbeslut…

Som kolleger och som grupp skall vi försöka glädja oss åt alla positiva finansieringsbeslut. För att klara det har vi redan intagit försvarsposition, och vi försöker käckt intala oss att det är helt okej om våra evalueringar inte är positiva. Och om det inte går vägen sätter vi oss i kafferummet och slickar våra sår, sen stiger vi upp, tar sats och anstränger oss igen, tillsammans.

Annika Meinander
Forskare på cellbiologen

 

 

 

Forskningsframgång som rekryteringsredskap

Annika MeinanderHej! Jag heter Annika Meinander och jag är Finlands Akademi-forskare på cellbiologen och er nya forskarbloggare. I våra korridorer i BioCity, liksom på många andra ställen vid ÅA, funderar man för tillfället aktivt på hur man kunde rekrytera flera duktiga studerande till våra ämnen. Vi har visserligen alltid haft ett relativt gott söktryck till biovetenskaperna, men vi har problem med att en del studenter lämnar oss efter något studieår, utan examen. Ofta är orsaken en önskan om att studera medicin och bli läkare, och därför skulle vi villa locka fler som verkligen vill studera biovetenskaper.

Då vi träffade våra nyinskrivna studenter i höstas frågade vi dem hur många som varit i BioCity och bekantat sig med våra ämnen innan de ansökte om studieplats hos oss. I och med att vi redan under många år aktivt har välkomnat elever från högstadier och gymnasier på skolbesök till våra ämnen, hade vi förväntat oss att en del hälsat på oss förr. Men förvånande räckte hela 80% av studenterna upp handen. Att en så här stor del av våra antagna studenter besökt oss innan de gjort beslutet att söka till biovetenskaper vid ÅA indikerar alltså att vår satsning på skolbesök varit lyckad.

En del av våra nya studenter hade löst mordmysteriet ÅA-Crime som utvecklats av Resurscentret i samarbete med Fakulteten för naturvetenskap och teknik. En del av studenterna hade deltagit i sommarskolan i cellbiologi som vi ordnar varje sommar i början av juni. Denna sommarskola ordnas helt och hållet av våra studenter. Oftast handhas ansvaret av en doktorand eller en student i graduskedet, som samlar ihop ett litet gäng som hittar på praktiska laboratorieuppgifter som högstadie- och gymnasieelever får komma och jobba med under fyra dagar. Men eftersom de flesta nya studenterna hade bekantat sig med vår verksamhet genom att delta i studiebesök med sina skolor är dessa skolbesök något vi satsar extra mycket på för tillfället.

Det som verkar vara avgörande vid skolbesöken är att ungdomarna får uppleva känslan av att vara studerande hos oss. Vi använder gärna våra forskningsframgångar i PR-syfte och medan våra besökare naturligtvis får information om vad studierna hos oss går ut på, är det viktigaste att de får höra om och prova på saker som görs i våra forskningsgrupper. Vi involverar våra studenter i forskningsprojekt redan i början av studierna och sammankopplingen av studier och forskning är något vi gärna visar upp. Därför får skoleleverna vara med om att odla celler, isolera DNA, undersöka proteiner i mikroskop, infektera bananflugor och mycket mer. För att eleverna skall kunna identifiera sig som studerande hos oss fungerar våra studenter och unga doktorander som värdar för besöken. Som morot får studenterna timmar de använder för denna verksamhet tillgodo i sin bioportföljkurs och doktoranderna kan anteckna timmarna för studiepoäng för undervisning i sina examina. För att inte dessa organisationsuppgifter skall bli för betungande för enskilda studenter byts representationsgruppen som ansvarar för studiebesöken ut varje år.

Hittills har vi haft kring fem skolbesök per år i våra forskargrupper, men efterfrågan ökar. Förra veckan hade vi elever som läst tillvalskurser i biologi vid Ekenäs gymnasium på besök, och om ett par veckor kommer motsvarande grupp från Katedralskolan i Åbo. I vår kommer även vårt första finskspråkiga besök, då en grupp från Turun Suomalaisen Yhteiskoulun lukio kommer och hälsar på oss. Och denna grupp tror jag att vi skall satsa lite extra på. Det finns många finskspråkiga gymnasier som har naturvetenskapliga linjer och många av dessa elever är duktiga på svenska, vissa har även gått på språkbadslinje. Åbo Universitets biovetenskaper hade över 1200 sökande ifjol och av dessa antogs 100. Det finns alltså över 1000 ungdomarna som ville läsa biovetenskaper i Åbo, men som inte kom in till Åbo Universitet. Av dessa finns det nog många stjärnor som klarar sig på svenska, och vi måste se till att de vet om att vi finns och att forskningen hos oss är något de vill vara en del av.

Har ni några bra PR-idéer ni vill dela med er? Och om ni vill veta mer om hur vi använder forskningen som rekrytering ska ni ta kontakt!