Kategoriarkiv: Okategoriserade

eTandem – nytt tänk inom främmandespråksinlärning vid Språkcentret vid Åbo Akademi

Okategoriserade, , , ,

Under hösten 2016 anlades ett nytt perspektiv på främmandespråksinlärningen vid Centret för språk och kommunikation vid Åbo Akademi i och med piloteringen av en eTandem-kurs i främmande språk vid enheten. Fröna till projektet hade planterats över ett år tidigare: kursen togs fram som ett delprojekt inom ramen för ett mer omfattande utvecklingsprojekt av undervisningen vid enheten. Kursen erbjöds som ett komplement till och inte en ersättning för de redan existerande språkkurserna.

Idén med tandeminlärning är att man lär sig av och åt sitt par. Det är naturligtvis svårt att fastslå precis i vilken social och historisk kontext metoden har sin upprinnelse: sannolikt har den funnits i olika former lika länge som människan lärt sig. I modern tid anses det i Europa vara L’office franco-allemand pour la Jeunesse som efter andra världskriget satte i system metoden; man ville att de forna krigsmakterna skulle närma sig varandra via ett språkligt och kulturellt utbyte riktat främst till de unga.

Tandeminlärningen kan ske båda vid närträffar och på distans. Två viktiga principer styr inlärningen: principen om autonomi, dvs. att man själv tar ansvar för sin inlärning och principen om ömsesidighet, dvs. att man stöder varandra under inlärningsprocessen. Autonomin har också tolkats så att deltagarna i kursen själv ansvarar för att ta fram de teman man vill behandla under närträffarna. e:et har naturligtvis stått för användningen av elektroniska hjälpmedel när deltagarna befunnit sig på olika orter. eTandem-projektet vid Språkcentret gjordes till en blandform: oberoende av om studenterna var på samma eller olika orter förutsattes de vara i kontakt med varandra via olika medier : epost, telefon, etc. Också principen om autonomi sågs över så att det skapades en kurs i Moodle med uppgifter för träffarna. Detta uppskattades av studenterna som tyckte att det var lättare att ha material att utgå från vid diskussionerna än att vara tvungna att till varje träff själva fundera ett tema. De uppmanades naturligtvis varmt att ändå utvidga och fördjupa diskussionerna enligt egna behov. Teman och nivån på innehållet i Moodle-kursen utgick från nivå A1/A2 i den europeiska referensramen för språk (CEFR).

Vid tandeminlärning utgår man ofta från att deltagarna på en viss kurs har två olika modersmål som man lär varandra. eTandem-projektet testade ett vidare koncept: alla modersmål och önskemål om målspråk beaktades och studenten antogs till kursen om det bland de anmälda fanns ett lämpligt par med motsvarande modersmål och önskat målspråk. Anmälningarna togs emot under cirka en månads tid i september via en e-blankett på svenska och en annan på engelska. Svenska och engelska var också kursspråken som användes vid de tre närträffarna och i uppgiftsbeskrivningarna i Moodle.
Inalles inkom 33 anmälningar inom utsatt anmälningstid. Av dessa bildade slutligen 21 studenter 11 par (en student arbetade i två par mot två olika målspråk). Språkparen var svenska-franska, svenska-tyska, svenska-spanska, finska-tyska och också svenska-finska, som togs med även om kursens upplägg var inriktat främst mot främmandespråks- och inte andraspråksinlärning. Önskemålen som inte kunde tillfredsställas utgjordes dels av en del av de nämnda språkparen, dels av par som tyska-franska, tyska-spanska, svenska-ryska, finska-kinesiska, franska-spanska och tyska-italienska.

Kursen gick under tio veckor och gav 5sp. Varje vecka öppnades en sektion i Moodle och studenterna träffades antingen fysiskt eller på distans för att utföra dem tillsammans. Uppgifterna kunde bestå av t.ex. spel, ordförrådsuppgifter, läs- och hörförståelseuppgifter, diskussionsuppgifter kring bilder och kortare eller längre filmer, planeringsuppgifter kring en gemensam semester, miljöfrågor, framtid etc. Mest muntlig produktion hade de uppgifter genererat som engagerat deltagarna känslomässigt, t.ex. könsrollerna i familjen eller hur världens bästa skola borde se ut.

Varje vecka laddade alla studenter i Moodle en kort sammanfattning av veckans arbete och i slutet av kursen en lite längre inlärningsdagbok. Av de 21 studenterna fick 19 sina studiepoäng. De två som inte tog sina studiepoäng meddelade om detta i god tid, men bad att få fortsätta för att de tyckte om kursen och i synnerhet av pur altruism: de ville att partnern skulle kunna fullfölja kursen även om de själva var tvungna att hoppa av.
Ur ett studentperspektiv var det främsta målet att sänka tröskeln för muntlig produktion på målspråket. Att målet nåddes bekräftar de allra flesta av studenterna som diskuterade utvärderingen på den tredje och sista närträffen vid kursslutet: ”talet flyter”, ”vågar prata mera”, ”vågar ta mera plats på målspråket”, ”vågar mera” kort och gott.

Som projektplanerare och lärare på kursen kan jag bara konstatera att det var ett sant nöje att få pilotera detta projekt. Ett varmt tack går till mina aktiva kollegor vid Spåkcentret som lyckades trolla fram många deltagare när jag var i behov av partner till någon anmäld för att kunna bilda ett par. Utan deras insats både vad gäller information om kursen till sina studerande och potentiella deltagare hade pilotprojektet inte blivit den fest det blev. Ett stort tack också till de personer som vid olika fakultet via epostlistor skickade reklam om kursen vidare till studenterna. Tack naturligtvis också till alla studenter som var med och piloterade kursen!

Kommentera eller kontakta mig om du har frågor. En fråga kan jag i alla fall genast svara på: Ja, kursen kommer att ges igen nästa höst. Bienvenue alla intresserade!
Mia Panisse

Lektor i franska

När kursen inte går som i Strömsö

Okategoriserade, UniPeda modul3, ,

Det var -20 grader ute den fredagen och där stod alla 80 deltagare utanför Axelia utan jackor och frös medan brandalarmet ringde inne i aulan. Som tur hade jag predikat HMS (Helse, Miljø og Sikkerhet) på måndagen det första jag gjorde då kursen startade. För det kom till nytta i kursens sista händelse.

Hösten 2010 tändes tanken med min chef, Professor Mikko Hupa, att vi skulle ansöka om finansiering från Metallinjalostajien rahasto (övers. Metallförädlarnas fond) för att hålla en fördjupad specialkurs om kemisk termodynamik i industriella högtemperaturprocesser med fokus på förbränning och pyrometallurgi. Vi lyckades håva in en ansenlig summa från fonden senare under vintern för att arrangera kursen hösten 2011. Vår idé var att involvera forskare från både förbränningskemi, vilket är ett av våra starka forskningsområden på vårt laboratorium för oorganisk kemi, samt från material- och metallurgiforskningen, huvudsakligen från Aalto-universitetet. Dessutom var tanken att locka studenter och forskare från både finska universitet och utländska universitet, speciellt nordiska universitet, samt människor från industrin, huvudsakligen från bolag som vi samarbetar med.

Kursen är en ad-hoc kurs, men en liknande kurs ordnades vid Åbo Akademi 2002 inom ramarna för det Nordiska Energiforskningsprogrammet, finansierat av det Nordiska ministerrådet. Kursen 2002 var min första erfarenhet att organisera en kurs och den nya kursen var tänkt som en fortsättning av den, trots den långa pausen. Således, upplägget blev tre dagars intensivkurs och två dagars vetenskapligt symposium relaterat till kurstemat.

Då kursen inte finns med i det ordinarie kursprogrammet, var tidpunkten för kursen inte spikad. Detta ledde till en början att organiserande av kursen drog ut på tiden och den initiala planen att hålla den hösten 2011 blev en omöjlighet och istället flyttades den till februari 2012. Detta orsakades delvis av min överoptimistiska tidsplanering. Efter att ha flyttat fram kursen, gjorde vi dock mycket reklam för kursen. Till vår glädje visade det sig att det fanns en stor efterfrågan på vår kurs. Till vår förskräckelse så var intresset så stort att antalet intresserade var trefaldigt jämfört med det planerade maximala deltagarantalet. Istället för att begränsa deltagarantalet då det starka intresset visades, ändrades kursplanerna så att vi kunde låta alla intresserade delta. I slutändan deltog över 90 personer på kursen och symposiet.

Jag tog hela ansvaret att föreläsa de två första dagarna medan Mikko och en professor skulle föreläsa halva dagen på onsdag och jag föreläste resten av den dagen. De två sista dagarna skulle vara i symposiumformat, med presentationer av inbjudna deltagare.

Min första lärdom kom redan före kursens start. Det behövs väldigt mycket tid att förbereda kursmaterial, så som powerpointpresentationer, utprintningar, övningar, med mera. I samma veva, fungerade jag som kontaktperson för utländska deltagare, som hade massvis med frågor om rese- och boendearrangemang med mera. Efter en massiv slutspurt, lyckades jag färdigställa allt inför kursen, även om jag satt i mörkret i Axelias aula dagen före kursstarten stansandes hål i utprintningar av kursmaterialet och samtidigt organisera allt i mappar.

Efter första dagens föreläsande från morgon till kväll, insåg jag att en hel dag med föreläsningar är utmattande. Ett intressant fenomen var att jag inte kunde hålla pauser, då det ofta blev långa köer med studeranden som utnyttjade pausen till att ställa frågor till mig. Dessutom, ifall det var goda frågor som intresserade hela publiken, tog jag upp dem på nytt i början av nästa föreläsning. Följdaktligen, hade jag väldigt lite tid att vila upp under pauserna och återhämta mig. Till råga på allt, fick jag magsjuka natten till tisdag och det var med nöd och näppe som jag lyckades ta mig till jobb och föreläsa hela tisdagen. I normalfall skulle jag stannat hemma för att återhämta mig från nattens strapatser, men då jag hade ett fullt auditorium som väntade på mig, med en del ditresta från Österrike, Sverige och Norge, och föreläsningsmaterial som svårligen kunde ha använts av någon annan lärare på så kort notis, bestämde jag mig att försöka orka igenom dagen. Här kom andra större lärdomen då man planerar kurs: Ta i beaktande Murphys lag. Saker kan gå snett då man minst önskar det.

Fram till fredagen gick det någorlunda bra, utan större katastrofer. Men då den sista presentationen startade på fredag eftermiddagen, satte brandalarmet igång. Ofta är brandalarmen i Axelia relaterade till relativt ofarliga händelser, men det finns alltid risk för att det är bränder eller farliga kemikalieolyckor som förorsakat larmet. Då var hela åhörarskaran illa tvungna att lämna sina platser och gå ut i kylan, som var speciellt bitande denna vecka. Temperaturerna sjönk ner till -20 grader. Till min lycka hade jag utnyttjat en lärdom från min tidigare arbetsplats SINTEF, ett stort forskningsinstitut i Trondheim, Norge. Alla möten och tillställningar inleddes alltid med något som kallades HMS (Helse, Miljø og Sikkerhet) före man övergick till mötets egentliga ärenden. Mötesledaren informerade alltid om var de närmaste nödutgångarna finns och var uppsamlingsplatsen finns, samt övriga säkerhetsrelaterade ärenden. Det kunde lätt kännas tjatigt efter par gånger, men man vet ju aldrig ifall det finns nya människor som deltar på mötet. Så detta hade jag med i bagaget då jag flyttade tillbaks till Finland 2010. Det första jag gjorde vid kursstarten var att förklara för åhörarna var nödutgångarna finns och hur man skall gå tillväga ifall brandalarmet ringer. I efterskott var det ju ett lyckat drag. Överlag är detta något som lärare och ansvariga mötesdragare kan ta i beaktande, speciellt ifall man har studenter och gäster utifrån Åbo Akademi på besök.

Efter att alarmet var över, kunde vår sista presentatör avsluta sin presentation. Jag kunde avtacka de närvarande och med det, kändes det som att en enorm tyngd föll av mina axlar, nästan så tung att jag var tvungen att hålla mig för gråt. Lättnaden av att klarat sig igenom den fysiskt och mentalt utmanande veckan var enorm.

Några viktiga lärdomar fick jag med mig. Flera av dessa är självklara, men man kanske inte alltid tänker på det:

  • Börja planera i god tid. I vårt fall hade vi 1,5 år på oss men under den sista veckan kändes det som att tiden inte räcker till.
  • Ha en reservplan för undervisningen ifall det är en specialkurs. I vårt fall kom det tre gånger flera studenter än ursprungliga planen för vår kurs, och min magsjuka hade kunnat ställa till problem för alla 80-90 deltagare. Nu lyckades vi genomföra allt trots dessa utmaningar.
  • Fundera på praktiska arrangemang vid nödfall och andra oväntade situationer. Man kan aldrig vara alltför förberedd.

Om tid, kall och arbetsplaner – undervisningens dimensionering och kvalitet

Okategoriserade

Flumhumanisten ser sin kollega Excel-ingenjören på studentrestaurangen och störtar andfådd fram till hans bord: ”Har du hört att det finns chefer vid ÅA som för en kurs på 5 sp med flera hundra deltagare endast godkänner 120 h arbetstid i arbetsplanen på 1600 h? Jag menar … med den sortens matematik … nån stackars lärare kan ju i teorin komma att undervisa 13 sådana kurser per år!” ”13.33 för att vara exakt”, säger Excel-ingenjören. ”Låter effektivt. Det löser en hel del problem med finansieringen av verksamheten.” ”Men … ingen människa kan ju klara av det! Inte en gång och inte 13-nånting gånger! Och samma sak nästa år!” Flumhumanisten låter gråtfärdig.

”Hur så inte?”, frågar Excel-ingengören. ”Låt mig se … ” Han öppnar sin laptop och börjar knacka in något i rasande fart. ”30 h föreläsningar, 90 h återstår … 10 h förberedelser … man hinner kolla genom powerpointen från ifjol så man vet vad man ska prata om … 80 h återstår … 10 h extra om man ska uppdatera nåt … 70 h återstår … Jo, det går riktigt finemang!”

”Men tenten, att rätta tentamina för flera hundra deltagare! Och några tiotal av dem kommer att behöva tenta om! Och alla övningarna under kursens gång! Och den där tentamen ska ju planeras också! Och man ska ju hålla kontakt med deltagarna!” ”Du har så rätt”, säger Excel-ingenjören, ” den där tentamen måste planeras också. Vi reserverar hela 10 h för det. Väl planerat är hälften gjort. Men att rätta tentamina är såååå 90-tal! Det finns system som kan rätta dem automatiskt, och resultatlistan kan exporteras direkt till Excel. Det ger 0 h för att rättningen, 10 minuter för att importera filen och att granska resultatet.”

”Men det där går väl bara med flervalsfrågor”, försöker Flumhumanisten invända. ”Inte alls, jag har ett system som rättar kod också. Både Python, Java, C och C++ understöds. Att planera tentamen och koda det system som granskar koden tar nog aningen längre … vi reserverar 20 h för det … 50 h återstår! Nej, 49 h och 50 minuter. Dem kan jag använda till att planera kursövningarna. De rättas ju av samma system. Allt sker via nätet. Jag behöver varken träffa deltagarna eller förklara nånting för dem eller se på deras patetiska lösningsförslag. Mitt system kommer att ta hand om ALLT, precis allt!”

”Men … mina kurser har ingenting att göra med giftiga ormar eller Sumatra eller vad-det-nu-var som du nämnde! Tänk om kursen går ut på att analysera invandringens effekt på demografin och ekonomin … eller hur Den Poetiska Eddan har inverkat på 1800-talets nordiska litteratur … eller epistemologi … eller ontologi …”

”Aldrig!”, ropar Excel-ingenjören, ”Aldrig att det sitter hundratals deltagare på en kurs om Den Poetiska Eddan!! Men inom t.ex. ekonomi eller naturvetenskaper … det går nog att fixa. Inga problem. Man får bara lite fundera hur man formulerar frågorna … typ … invandringens effekt på ekonomin i ett 20-årsperspektiv är a) positiv b) neutral c) negativ d) vet ej. Piece of cake!” Men han talar till sin laptop. Flumhumanisten har bytt bord.

I det nya bordet sitter Labbrocken som har tjuvlyssnat diskussionen. ”Vet du, jag håller helt med dig”, säger hon. ”Om jag tänker på våra kurser så är de nog resurskrävande. Föreläsningarna ska hållas och förberedas noggrant, och uppdateringen tar sin tid, eftersom hela området utvecklas med himla fart. Och så måste vi ha de praktiska labbarna, och där ryms det endast ett bestämt antal deltagare åt gången. Försöker man tvinga dit flera blir det en säkerhetsrisk. Och det krävs personal som ska handleda de där labbarna. Minst 2 av oss ska vara på plats samtidigt. Och så ska deltagarna skriva sina labbrapporter, och de måste granskas och bedömas. Och så kommer tentamen, som inte kan ha flervalsfrågor. Vi måste försäkra oss om att deltagarna har förstått sig på alla skeden av processerna och de kausala sambanden. Minst 300-400 persontimmar krävs för en sådan kurs.”

Flumhumanisten suckar av lättnad. Här förstår någon henne. Hon har alltid ansett sig vara en kulturbärande och kulturförmedlande aktör, fast på sistone har hon ofta känt att ledningen mera sett på henne som en utgiftspost. Hon har sett framemot att få introducera sina studerande till idéhistoriska tankegångar och till klassiska litterära mästerverk, hon älskar ögonblicket när någon av hennes adepter har insett sammanhang och hittat mönster i hur vi tänker och handlar, och brinner nu av iver att få utveckla dessa, helst med sin lärare som villig åhörare. Det är hennes viktigaste arbetsuppgift.

Att försöka forcera tankegångarna om Den Poetiska Eddans inverkan på senare litteratur ner på en powerpoint som omvandlas till pdf för nätet har varit tungt nog, men ett flervalsprov … då pratar man om ett helgerån. Hon vaknar till när Labbrocken säger: ”Jag har blivit välsignad med en chef som inser att om man får betalt för 1600 h så ska man inte behöva jobba mer än 1600 h. Det är ju den planen som ska följas, eftersom de gamla undervisningstaken är gammalmodiga. En stor del av vår undervisning har ju de facto bytt skepnad, och i stället för att stå i föreläsningssalar, datorklasser och laboratorieutrymmen dagarna i ända jobbar vi en hel del med att producera material som ska stöda lärande, med att handleda studerande, besvara studentmejl … och oj, det skulle vara roligt att hinna forska också. Eller ens hinna läsa vad andra har kommit fram till.

Våra chefer inser allt det där, och varje år kollar vi i utvecklingssamtalet hur det har gått att följa arbetsplanen och ändrar den vid behov. Precis som sig bör.” Flumhumanisten ler varmt. Underbart att det finns chefer som vet att 1600 timmar betyder 1600 verkliga, konkreta timmar bestående av sextio minuter var. Inte sjuttio, inte hundra, inte tvåhundra. Men länge hinner hon inte njuta av känslan, Excel-ingenjören har blivit klar med sina kalkyler och tränger sig på.

”Hörni, jag har räknat färdigt och det ska nog gå!! Och allt går att förverkliga på 1600 h! Man har tre kurser per period, och de ska alla följa exakt samma format: 30 h föreläsningar, 20 h förberedelse, 10 h tentplanering, 40 h planering och kodning av uppgifterna, 5 h för att uppdatera Moodle-sidorna, 5 h för att planera, utföra och granska kursfeedback, 5 h för att besvara frågor på kursanslagstavla, det lämnar ännu 5 h för att koordinera arbetet med kolleger … nej, 4 h 50 minuter, för de där tentresultaten ska exporteras och skickas vidare … men det blir nog bra. Det blir 12 kurser under året, och så har vi den trettonde under sommaren, precis som regeringen önskar.

Dessutom ryms de kalkylerade 13 x 30 h närvaroundervisning, som ger 390 h, riktigt fint inom undervisningstaket som det gällande avtalet specificerar, 392 h, som nu med det nya konkurrenskraftsavtalet ska förresten höjas till 396 h! Skönt med chefer som vågar vara innovativa och moderna! Hög tid att införa lite businesstänkande i högskolorna! Det förbereder gänget för det verkliga arbetslivet! Return of investment … och av 1600 h totalarbetstid blir det ännu 40 h över per år, då hinner man gå på toaletten, hur många minuter blir det per arbetsdag …?”

Men han talar till väggarna. Labbrocken och Flumhumanisten har flytt, den ena till laboratoriet där hon borde kontrollera det kemiska lagret före höstens stora labbkurser, den andra till sin forskarlya där de tjocka opusen ser förebrående på henne i de överfyllda bokhyllorna: hur många timmar har du tänkt reservera för tanke, fördjupning och reflektion i din arbetsplan? Hur många timmar tänker du spendera med oss?

Lektorsföreningen vid Åbo Akademi, styrelsen 2016

  • Johan Werkelin, ordförande
  • Lena Marander-Eklund, sekreterare
  • Mårten Björkgren
  • Mira Karrasch
  • Jonas Lagerström
  • Annamari Soini

Nätverk + inspiration = sant

Okategoriserade, UniPeda modul3, , , , , , ,

Den 13 november, mitt i det värsta höstmörkret, inleddes den årliga nätverksträffenför språk- och studieverkstäder i Sverige, denna gång i Umeå. Tanken bakom det elvaåriga nätverkets träffar är att de som arbetar vid så kallade språk- och studieverkstäder i Sverige ska ha möjlighet att under två till tre dagar träffas och under avslappnade former utbyta idéer och erfarenheter. Under några års tid har också några av oss från Centret för språk och kommunikation (och representanter från Høgskolen i Oslo og Akershus) haft nöjet att delta. Träffarna har varit mycket inspirerande, och de har inte bara lett till ett utökat nordiskt samarbete utan även till konkreta idéer om hur vi på CSK kan samarbeta med ämnen vid ÅA.

Umeå universitet

Umeå universitet

Precis som tidigare år fick vi en hel del med oss i bagaget också i år. Den här gången var det dels en medvetenhet om hur flera svenska universitet arbetar med att stödja studerande i deras skrivande och övriga studier, dels praktiska pedagogiska metoder.

Samtidigt som det finns mycket vi kan lära oss och tillämpa av de svenska lösningarna finns det också en hel del som skiljer oss åt. Ett ytterst aktuellt samtalsämne då universitetsanställda i Sverige träffas är problematiken med den svenska skolan, som många upplever inte ger tillräckliga färdigheter för akademiska studier. Inte minst lärarutbildningens låga status oroar många som arbetar på språk- och studieverkstäder i Sverige. Vilsna studenter har vi också här, men vi kan vara glada över att det finländska gymnasiet tydligen förbereder studenterna för universitetsstudier bättre.

Gemensamma problem som vi har är studenter som inte klarar av sina studier på det sätt, med det resultat eller inom den tid som universiteten räknar med. Många av språk- och studieverkstäderna vid universitet och högskolor i Sverige (och Norge) försöker angripa de olika problem studenterna tampas med så att säga ”vid samma lucka” – samma avdelning ska kunna hjälpa med både språklig handledning, textstruktur, referenshanteringsverktyg, informationssökning och studievägledning. I Umeå har man gått så långt att man har slagit ihop studieverkstaden (inklusive språkrådgivning) med biblioteket och enheten för universitetspedagogik.

Många bland personalen vid de här avdelningarna eller verkstäderna verkar huvudsakligen se positivt på utvecklingen, men samtidigt rapporterar flera att det i praktiken delvis kan vara svårt och till och med onödigt att integrera verksamheterna. Alla kan naturligtvis inte vara experter på allting, utan det är viktigt att hitta sätt att komplettera varandra och utnyttja varandras expertis. Marlene Bickham från Umeå universitet påpekade till exempel i sitt anförande om studievanor och studieteknik att det hör till vardagen att också hänvisa studenter vidare till andra som kan hjälpa.

Hur är det här hemma vid ÅA – är vi tillräckligt bra på att hänvisa studerande till rätt instans? Hur naturligt känns det för oss som undervisar att hänvisa till egenläraren, biblioteket, skrivhandledningen, lärcentret, studiepsykologen …? Och vet vi egentligen vilken hjälp studenten kan få av alla dessa? Att som lärare försöka hålla koll på vad andra än den egna enheten gör är svårt, men ändå förutsätter ofta studerande att deras lärare har den överblicken.

Visst är vi väl i viss mån bra på att samarbeta redan nu, ÅA-enheter emellan. Olika ämnen samarbetar med varandra; biblioteket har samarbete med många ämnen bland annat i samband med kurser och seminarier; vi språkgranskare har en tradition av att besöka seminarier i olika ämnen och tala om språkbehandlingen i examensarbeten, för att ta några exempel.

Sedan ett par år tillbaka har vi kommunikationslärare vid CSK också experimenterat med att delvis samordna kurser i vetenskapligt skrivande och kommunikation med seminarier på kandidatnivå i en del ekonomiska och humanistiska ämnen. Avsikten är att stödja de studerande i deras skrivande i samband med en uppgift som känns relevant för dem och som de satsar på. Det ser vi som ett betydligt bättre alternativ än att ”öva torrsim” i det akademiska skrivandet genom att på kommunikationskurserna ge lösryckta skrivuppgifter som då enbart kommer att handla om språk och stil, snarare än om innehåll. Det här läsåret har antalet ämnen vi samarbetar med ytterligare utökats jämfört med i fjol, och avsikten är att vi i framtiden ska ha någon form av samarbete med alla ämnen i det skede då de studerande skriver sina kandidatavhandlingar. Hur och i vilken utsträckning samordningen ska ske är ännu inte klart, men utvecklingen av det här hänger samman med de nya kandidatutbildningarna och den kommunikationskurs om fem studiepoäng som går under arbetsnamnet Akademisk framställning. De facto initierades samarbetsprojektet efter en nätverksträff och bland annat ett speciellt inspirerande diskussionsinlägg med erfarenheter från studieprogram i ekonomi i Kristianstad. Utan den idéinjektion vi fick skulle vi inte ha kommit igång.

För att återgå till nätverksträffen i Umeå var en speciellt minnesvärd presentation lingvisten Satish Patels föreläsning om interaktiva verktyg för planering, produktion och feedback. Han presenterade både sådana verktyg som var bekanta för oss sedan tidigare och nya ”mindblowing” (hans ord) sådana, bland annat olika verktyg för att spela in själv och för att ge studerande feedback på ett enkelt och effektivt sätt. Han visade även mindmap-verktyg som både kan underlätta planering av undervisning och kan användas av studerande som ett hjälpmedel till exempel för att få en överblick över tentlitteratur.

Många lärare drar sig för att skapa nätbaserat undervisningsmaterial eftersom de upplever att andra då kan ”stjäla” deras material. Enligt Patel är den här inställningen jämförbar med att slåss mot väderkvarnar, och han anser med andra ord att nätet är en del av den verklighet vi lever i och att vi i stället borde se på verktygen som en möjlighet att berika och stödja vår undervisning. En het trend inom pedagogiken är det så kallade omvända klassrummet. I stället för att ägna närundervisningen åt att presentera teori kan vi med hjälp av virtuella verktyg låta studerande ta del av teorin innan de kommer till kurspassen. Under närstudierna kan de i stället öva, diskutera och tillämpa vad de har lärt sig.

Patel underströk även vikten av att göra nätbaserade presentationer minnesvärda; att vi lärare ser till att vi åtminstone ”blir kända” på kuppen. Det kan vi åstadkomma genom att alltid presentera oss i början av varje videopresentation, genom att alltid använda samma logo eller till exempel genom att skapa en egen jingel som vi inleder varje presentation med. Det här kan låta som en hel del arbete. Enligt Patel är det just vad det är, men på sikt kan det spara tid för andra uppgifter.

Vi behöver dJane och Katie gnistor av nya idéer och motivation som kan tändas då vi får möjlighet att nätverka och delta i konferenser och samtal kring hur vi kan utveckla vårt arbete. De lyser upp hösten och hjälper oss att orka igenom den långa vintern. Och ger oss motivation att göra vårt arbete ännu bättre än tidigare.

Jane Wingren och Kati Palmberg, lärare i svenska respektive kommunikation vid CSK   

 

E-boken – ett bra komplement i kursbokssamlingarna?

Okategoriserade

Svenska skrivregler toppar utlåningslistan på svenskspråkiga e-böcker

Svenska skrivregler toppar utlåningslistan på svenskspråkiga e-böcker

Bibliotekets e-bokssamlingar har under de senaste åren vuxit och även e-bokslånen har ökat. Ca 350 titlar i e-boksbeståndet är kursböcker, dvs. ca 5% av kursbokstitlarna har en elektronisk version. Fördelen med e-böcker är att du slipper att köa för boken, den tar inte plats i din bokhylla/väskan.

En e-bokslicens eller e-boksköp för biblioteket sparar också utrymme (hyror) och rutinarbetskostnader. Olika enkäter, fokusgruppsundersökningar ger vid handen att en majoritet föredrar tryckta böcker. Min uppfattning är att många säger att de föredrar tryckt, utan att ha läst en enda e-bok. Däremot finns det ganska lite färsk forskning kring läsupplevelse och elektroniska kursböcker. Enligt en undersökning i USA 2008 har bokens form ingen betydelse för inlärningsresultatet. I dagens läge kan man säga att e-böckerna är goda komplement i biblioteket. I framtiden kommer fler e-böcker att vara interaktiva, med inbyggda filmsnuttar och tester, vilket ökar mervärdet på boken.


Vilka alternativ finns i dag?
Genom Nelliportalen kan kunderna logga in i 23 e-boksleverantörers sidor – som omfattar över 400.000 titlar av vitt olika slag: Early English Books Online (EEBO) innehåller digitala faksimilsidor av så gott som alla arbeten tryckta i England, Irland, Skottland, Wales och brittisk Nordamerika och arbeten på engelska tryckt annanstans från 1473-1700 till den svenska Elib-sidan som innehåller svenskspråkig skön- och facklitteratur (ca 3.500 titlar, 1.662 lån 2013).

För en månad sedan tecknade biblioteket ett avtal med förlaget Talentum, vilket ger våra studerande och forskare möjligheter att läsa den mest utlånade kursboken, Finlands civil- och handelsrätt, på nätet. I avtalet ingår även ett fyrtiotal andra böcker och Högsta domstolens beslut sedan 1998. Jag tippar att Talentum sida kommer att toppa vår e-kursboksanvändning nästa höst!

Den mest omfattande och mångvetenskapliga e-boksaggregatorn är Ebrary. ÅAB har ett licensavtal med Ebrary som heter Academic Complete. Paketet innehåller över 107.000 titlar, de allra flesta på engelska. 2013 har 388.911 inloggningar i Ebrary skett vid Åbo Akademi. Utöver Academic Complete finns ca 600.000 e-bokstitlar på Ebrarys kommersiella sida att välja mellan för inköp till ÅA:s Ebraryhylla.

Vi kan konstatera att användningen av elektroniska böcker har ökat under de senaste åren. Detta torde också bero på att tabletterna eller surfplattorna blivit vanligare. Alla e-böcker som biblioteket tillhandahåller går att läsa med hjälp av dator, men läsupplevelsen blir betydligt bättre med läsplatta eller surfplatta. Elibs böcker går utmärkt att ladda ner på platta och läsas med programmen Aldiko eller Bluefire, och Ebrary har numera en app för iPads och Androidplattor.

Vill du veta mer om ÅAB:s e-böcker? Ta gärna kontakt med biblioteket! Undertecknad ställer gärna upp och diskuterar inköpsalternativ, om läsmöjligheter eller erfarenheter av e-boksläsning, både ur student- och lärarperspektiv.


Eva Costiander-Huldén, ledande informationsspecialist, Åbo Akademis bibliotek

En ganska kortfattad, mycket intressant och någorlunda nytänkande introduktionskurs till ämnet marknadsföring

HHÅA, toppenhet för utbildning, Okategoriserade, , ,

Rubriken är inspirerad av Jim Blythes bok ”En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om att studera marknadsföring” från 2011. En bra bok att läsa ifall du är intresserad av marknadsföring. Jag skulle själv kunna skriva en hel bok om årets version av grundkursen i marknadsföring vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi, men den boken får vänta än så länge och istället ska jag här och nu i korthet försöka förklara vad det är som gör kursen mycket intressant och någorlunda nytänkande. För att kunna göra det här måste jag först berätta lite mer om mig själv och vad jag har upplevt under de senaste fem åren.

Jag började undervisa marknadsföring vid Åbo Akademi för fem år sedan med noll undervisningserfarenhet i bakfickan. Jag föreläste, konstruerade tenter, rättade tenter, konstruerade omtenter, föreläste lite mer, rättade omtenter osv. Studenter halvsov sig igenom föreläsningarna och skrev om tenterna gång på gång. Något var på tok, men jag kunde för mitt liv inte förstå varför studenterna inte var lika intresserade och engagerade som jag. Borde inte min entusiasm och mitt eget brinnande intresse för mitt ämne smitta av sig lite mer? Tanken slog mig flera gånger – vad är det för fel på studenterna? I dag, fem år senare, undervisar jag fortsättningsvis marknadsföring vid Åbo Akademi men hela min bild av mig själv och min roll som lärare har vänts upp och ner. Det var aldrig (och är fortsättningsvis inte) något fel på studenterna. Det var inte heller något fel på mig och min entusiasm. Problemet låg i undervisnings- och examinationsmetoderna! Under de senaste fem åren har jag fått upp ögonen för alternativa, aktiverande undervisningsmetoder och handledning och coachning av både enskilda studenter och studentteam, vilket jag är väldigt tacksam över.

Jag upplever inte längre att jag som lärare behöver veta och kunna allt om marknadsföring, kunna svara på alla frågor och kunna servera färdiga lösningar på alla problem. Istället försöker jag med hjälp av olika aktiverande metoder uppmuntra studenterna att själva identifiera problem och frågor och sedan på egen hand hitta lösningar och svar på dessa. Det här sättet att undervisa är oändligt mycket roligare, mer spännande och framför allt mer lärorikt. Det handlar inte om att direkt anpassa gamla kurser till nya metoder (som för övrigt inte alls är nya utan används framgångsrikt i otaliga företag, organisationer och läroinrättningar runt om i världen) utan det handlar om ett annorlunda tankesätt där lärarens roll är en helt annan än vad den traditionellt har ansetts vara.

Ett exempel på hur jag i praktiken har ändrat om en hel kurs utgående från det här ”nya” tankesättet är grundkursen i marknadsföring. Kursen är en ”masskurs” med ca 190 deltagare. I år ligger fokus inom kursen på att studenterna själva läser in sig på olika teman, identifierar egna frågor och problem, aktivt jobbar med att hitta svar på frågorna och lösa problemen och sedan reflekterar över vad de har läst, vad de har gjort och vad de har lärt sig. Hela kursen bygger på den här grundläggande processen, att läsa – att föra dialog med andra – att reflektera, och samma process upprepas för varje nytt tema vi behandlar. Kursen består av sju centrala temat som pusslats ihop utgående från studenternas egna önskemål. Trots att studenterna i år var de som avgjorde innehållet på kursen ser den innehållsmässigt förvånansvärt likadan ut som tidigare. Det enda temat som kommit till är ”att marknadsföra sig själv”, vilket jag tycker är ett helt fantastiskt tema. Senast då du kommer ut på arbetsmarknaden och söker jobb är det här något du behöver.

Studenternas läsande, dialog och reflektioner stöds på olika sätt under kursen, bl.a. genom att de kontinuerligt skriver ner tankar kring vad de läst, vad de diskuterat, vad de gjort och vad de lärt sig. Olika typer av texter lämnas in varje vecka, inte för att jag nödvändigtvis vill läsa ca 190 texter i veckan, utan för att det här är ett bra hjälpmedel för att fördjupa förståelsen för de grundläggande marknadsföringsteorierna och för att stöda det långsiktiga lärandet. Andra hjälpmedel som används för att ytterligare fördjupa och underlätta lärandet är workshopar och företagsprojekt.

Varje vecka har vi en workshop där studenterna ges en möjlighet att förankra de teorier och modeller de läst om i praktiken. För varje workshop finns specifika mål uppställda och metoderna vi använder anpassas enligt dessa. Ingen workshop är den andra lik vilket bidrar till en intressantare och mer engagerande omgivning att jobba i – du vet aldrig vad du kan förvänta dig då du kliver in genom dörren. Det här är inte bara ett bra sätt att hålla intresset uppe utan också ett effektivt sätt att bryta invanda mönster och förutfattade meningar. Alla workshopar innehåller ändå vissa gemensamma element:

  • de är baserade på teori (som studenterna antingen bekantat sig med på förhand eller bekantar sig med under workshopen)
  • vi jobbar med praktiska case (en referensram för att kunna förstå teorierna)
  • studenterna jobbar aktivt i grupper (för att aktivera och träna färdigheter bl.a. som att arbeta och diskutera i grupp och att kort sammanfatta och visualisera olika teman och diskussioner)
  • en stor del av kommunikationen sker via Twitter (via Twitter kommunicerar handledare med studenter och studenter med både handledare och med varann. Dessutom används Twitter för ”instant feedback” av studenterna).

Företagsprojekten på kursen är mindre projekt där företag/organisationer kommer in som uppdragsgivare. Tanken är att studenterna redan under grundkursen ska få testa på att jobba med marknadsföring ”på riktigt”. Liksom workshoparna så bygger projekten på teori och på den litteratur studenterna kontinuerligt läser. I projektrapporterna som studenterna lämnar in ska de visa hur de använt sig av litteratur för att föra projekten framåt och hitta en lösning till det problem de identifierat inom ramen för uppdraget.

Låter det här sättet att jobba intressant? Jag lovar att det är både roligt och intressant. Jag lär mig själv en massa nytt varje dag och är mer intresserad och engagerad än någonsin tidigare av både marknadsföring och undervisning. Låter det här sättet att jobba lätt? Det är det verkligen inte. Det är utmanande och kräver att du som lärare ifrågasätter alla gamla tankemönster (både hos sig själv och hos andra) och ger upp kontrollen över vad som händer i klassrummet. Dessutom tar det tid att bryta ner allt gammalt och bygga upp något nytt. Själv har jag bara börjat min resa, men det känns som att jag är på väg åt rätt håll. Studentfeedbacken har hittills varit övervägande positiv (inte bara på grundkursen utan också på andra kurser) och många fler studenter är betydligt mer engagerade och intresserade än tidigare.

Trots många positiva reaktioner bland studenter, kolleger, vänner och bekanta är det minst lika många (om inte fler) som ifrågasätter metoderna och arbetssättet. Först kändes det här väldigt orättvist. Varför ska jag vara tvungen att redogöra för och motivera allt jag gör? Hur ofta ifrågasätter någon t.ex. en föreläsning? Efter en tid har jag dock insett att de här reaktionerna är helt naturliga. Det här är något nytt för alla inblandade, och självklart kommer den här typen av reaktioner att uppstå liksom de uppstår till följd av alla andra förändringar och nya fenomen. Visst känns det fortfarande jobbigt ibland att om och om igen förklara och motivera allt jag gör, men samtidigt har jag nu insett att det här egentligen är guld värt. Att ständigt bli ifrågasatt innebär att jag hela tiden måste fundera på vad jag egentligen gör och varför jag t.ex. väljer en metod istället en annan. Det är ett mycket effektivt sätt att förhindra att man fastnar i invanda mönster och i rutiner som sedan kan vara svåra att bryta. Dessutom pushar det här mig ofta in i ett ”obekvämlighetsområde”. Jag måste utmana mig själv för att ta mig ur detta område och på vägen lär mig otroligt mycket nytt både om mig själv och om allt som händer runt omkring mig. Det här är både skrämmande och jobbigt ibland men otroligt roligt!

För att få detta att fungera på en kurs med närmare 200 studenter krävs en hel del jobb, tid och planering, men det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. Allt fungerar självklart inte utan problem och visst blir t.ex. workshoparna med alla studenter samlade på ett och samma ställe rätt så kaotiska ibland. Men man måste våga testa och våga misslyckas för att sedan lära sig av misstagen och utveckla något bättre. Varför kunde inte alla kurser i fortsättningen vara intressanta och nytänkande?

Min utmaning till dig som läser det här är att våga testa på något nytt! Våga ifrågasätta och bryta gamla vanor och mönster! Våga misslyckas! Våga ge över kontrollen! Våga uppmuntra studenter att ta över kontrollen, att ifrågasätta och att tänka själv! Ju obekvämare situation du kommer att hamna in i, desto mer lär du dig och desto mer kan du utveckla dig själv och din undervisning. Dessutom kommer du att ha otroligt roligt på vägen.

Vuxenstuderande, deadlines och tid

Okategoriserade, , ,

De är många, de vuxenstuderande i Finland och vid Öppna universitetet (öpu). I internationell jämförelse deltar finländarna aktivt i vuxenutbildning. Enligt Europeiska unionens arbetskraftsundersökning som gjordes 2010 deltog 23 % av finländarna i åldern 25–64 år i utbildning under de fyra veckor som föregick undersökningen mera kan du läsa här. Men att bli vuxenstuderande är inte alla gånger ett enkelt val, det kräver bland annat tid, engagemang och intresse. Det där med intresse och engagemang brukar inte vara ett problem. Om man sökt sig till öpu för att ta del av en kurs eller en hel studiehelhet är det just för att man har ett stort intresse och behov av ny kunskap. Att hitta tid, är sen en annan sak. Det är inte bara för den studerande som vuxenstudier kräver tid och engagemang, det berör oftast hela familjen. Att som öpu-studerande läsa t.ex. 60sp i ämnet informationsvetenskap under en 3-års period vid sidan av jobbet, kräver att ens partner som kan ställa upp och ta en extra städtur någon gång nu och då. Partnern får kanske åka iväg ensam ett veckoslut för att och hälsa på släktingar utan den studerande, eftersom hon intensivt försöker få övningar gjorda som skall vara inlämnade på måndag. Har man barn är det säkert studier som gäller efter att barnen lagt sig, vilket inte är en bra tidpunkt på dygnet för alla.

Att vara öpu-lärare kräver att man har förståelse för att det finns ett liv vid sidan av studierna (eller öpu-studierna finns vid sidan av livet). Det är inte alltid en enkel ekvation även om kurserna och studierna är flexibla, det finns ändå alltid deadlines som skall följas. En kurs följer en viss takt, övningar lämnas in och så ger jag som lärare feedback och vitsord. Det ultimata skulle vara att alla lämnar in sina övningar samtidigt inom utsatt tid, det skulle spara alla tid. Det bästa man kan göra som lärare inom vuxenutbildningen är att själv studera, på så sätt vet man vad det kräver!

Man vet aldrig vad som händer i livet, som gör att man helt enkelt inte klarar av att skicka in en övning i tid eller avklara en kurs. Efter många år som öpu-lärare och med studeranden som deltar i fleråriga studiehelheter lär man känna varandra och kommer varandra så pass nära att de studerande ofta vill säga vad orsaken till förseningen är. Det är många livsöden och händelser jag hunnit ta del av under mina 11 år som öpu-lärare. Det gäller som lärare att ibland uppmuntra, stöda så gott det går och ibland ge en extra spark i baken. Allt för att så många som möjligt skall kunna avklara sina studier. Jag önskar alla givande studier samt sköna hemmakvällar utan alltför täta deadlines 🙂

Nancy Pettersson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande

I väntan på tillnyktring

Okategoriserade

Förra veckans fredag publicerade lokaltidningen siffror om utbildningen på den enhet där jag arbetar. Denna dag var talen för Humanistiska fakultetens del goda; vi har levererat vårt mått av examina. Också jag vill kvantifiera: om jag inte missminner mig har samma tidning (ÅU)  publicerat kvantitativa uppgifter om lärosätet Åbo Akademi hela tre gånger under den korta vecka som gick. Vilken effekt får detta?

Utbildningen och forskningen tycks bli placerad i  någonting som liknar kvartalsekonomi. Vi kan känna igen de mentala mekanismer som styr aktiekurserna – samma växling mellan förväntan och farhågor. Varje sifferspel mäter, rangordnar och påverkar. Texter av det här slaget inverkar på oss alla som arbetar här, såväl förvaltare som studenter och lärare.

Samma fredag hittar jag mig själv, tjänstledig lektor, återigen inbegripen i en diskussion om hur studiepoängen för en planerad samarbetskurs ska fördelas.  För med siffror av det här slaget matas resursfördelningssystemen. Men talen blir även talande; de formar i alltför hög grad vår uppfattning om utbildning.

Och hur känns det, kan jag ofta tänka, för de studenter som allt oftare ser sig reducerade till siffror.

Att utbildning redovisas på det här sättet ska varken lokaltidningen eller lärosätet anklagas för. Under det senaste decenniet har utbildningssektorn förändrats. Den har expanderat, rationaliserats och harmoniserats. När ett växande fält ska styras sätter man inom utbildningspolitiken för stor tilltro till ekonomisk rationalitet och mätbarhet. Nu begärs framgångar som inte bara ska vara mätbara utan även – så kan det ofta kännas – omedelbara.

En av nyheterna handlade om krympande universitetsbudget och givetvis måste också humanisterna på Arken hantera den minskande pengen på rätt sätt. Vi ska uppmärksamma söktryck och genomströmning, och – för att låna en metafor ur en ÅU-ledare – styra mot land, dvs. vara samhällstillvända. Likaså måste vi stanna till, trots allt tal om snabba förändringar, för att fundera på vad mätandet och kravet på snabba resultat och förändring gör med verksamheten.

Som lärare på HF har jag ett fantastiskt men krävande arbete. Jag får arbeta tillsammans med människor som skapar sig kunskap och lägger grund för ett eget analytiskt förhållningssätt. Många får en specifik kompetens, t.ex. som lärare, översättare eller arkivskötare. Samtidigt ska vi komma ihåg att även allmänna färdigheter  har yrkeslivsrelevans. Förmåga till problemformulering, analys och argumentation är element som i  hög grad  präglar Arken- utbildningarna. Inte minst här lär man sig analysera komplexa företeelser och skeenden.

I studierna är det forskningsförberedande inslaget stort. Inte alla kommer att verka som forskare, men alla – det vill jag mena – kommer att ha nytta av att ha studerat i nära anknytning till pågående forskningsprojekt. På många positioner i det samhälle som studenterna kommer att verka i ska man kunna förhålla sig till föränderliga kunskapsflöden, ha kunskap om kulturellt och historiskt föränderliga sätt att tolka samhället.

Hur ska vi mäta den här uppgiften? Och ska leveransplikten vara omedelbar?

PS. De positiva examinationssiffrorna förvånar mig inte. Omkring mig ser jag hårt arbetande kollegor, men framförallt många aktiva, ansvarstagande och engagerade studenter. Och tack och lov även ibland lata studenter – för ständigt kan vi inte prestera.

Tankar tar tid

Okategoriserade

”För min del känns det ofta som att akademiska traditioner används som en täckmantel för rädsla för förändring, brist på fantasi och kreativitet, brist på intresse hos lärarna eller bara lathet. Ett sätt att legitimisera en praxis som inte fungerar liksom. Hårda ord, men faktum är att förändring kan vara läskigt, man kan ju faktiskt misslyckas totalt!” skriver Erika Halonen i en kommentar till Barbro Schaumans inlägg om vetgirighet.

Jag tror inte att det är varken rädsla för att misslyckas, rädsla för förändring, brist på fantasi/intresse eller lathet som är det stora hindret för variation eller nytänkande, även om det säkert förekommer. Jag tror att det stora hindret mot att göra någonting nytt är att det tar tid.

Ämnet offentlig förvaltning vid ÅA samarbetar med Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. I november planerade vi utbyte för studenter – vid GU finns det ett behov av utbytesstudenter som kan få studera på svenska. De har en hög andel studerande med utomeuropeisk bakgrund, för vilka svenskan kanske är det fjärde språket och engelskan det femte och för vilka det är tilltalande att kunna studera på svenska utomlands.

Förvaltningsskolan är kanske den största aktören på detta fält i Norden. Vid förvaltningshögskolan består personalen av 38 personer. Vid ämnet offentlig förvaltning är vi högst sju. Om man räknar generöst. Det ger vissa utgångspunkter för en ytlig jämförelse av resurser.

Vid ett stort universitet där ett ämne har många lärare, där läraruppdraget utgör huvudsysslan för flera av dem och lärarna kan koncentrera sig på ett fåtal kurser eller en kurs i taget, är det lättare att institutionalisera systematisk variation i undervisningsmetoder och förutsätta omfattande hänsyn till inlärningsstilar och alla andra pedogogiska möjligheter som står till buds.

Vid ett litet universitet skall man förbereda föreläsningar och annan undervisning, läsa in sig, boka utrymmen, leta litteratur, besvara studenternas frågor och så vidare, inte för en utan för kanske fem eller åtta kurser, om än med varierande intensitet, under ett läsår. Och helst hinna lite med sin egen forskning och i växande utsträckning med det vetenskapliga samfundets krav. För att få åtminstone det mesta att rulla, så kan man inte göra allting från grunden alla år, så hinner man inte utveckla alla trådar, hur väsentligt man än tycker att det är.

Inlärning tar tid, skrev Benny Salo för en månad sedan. Tankar tar tid, skrev lundaprofessorn Bodil Jönsson år 1999. Den kreativitet, det mod och intresse som Erika Halonen berättigat efterlyser i universitetsundervisningen kräver framförallt tid. I kraven på oss själva glömmer vi alltför ofta att ÅA är ett litet universitet. Det har en hel del fördelar men det har också vissa nackdelar. En av dem är att vi har mindre resurser än våra nordiska vänner, framför allt för att vi är färre. Även om man gör rätt saker på rätt sätt och är kunnig och effektiv, så har dygnet bara 24 timmar och är man färre personer totalt sett, vid ett ämne, så står sammanlagt färre timmar till buds för utveckling och förändring av verksamheten.