Grupparbete i sociologi – ett lyckat pedagogiskt experiment

UniPeda modul3, , , ,

I grundstudierna i sociologi finns en kurs som i olika former har hängt med ända sedan 1970-talet. Den heter ”Grupparbete i sociologi”. Jag har ansvarat för kursen de senaste fem åren, och har därför hunnit tänka en del på dess pedagogik. I samband med mina pedagogikstudier har jag också försökt förbättra kursens utformning. Till min glädje upptäckte jag att professor Knut Pipping, som startade den första versionen av kursen år 1972, också funderade på dess pedagogik. Han skrev år 1973 en essä med titeln Ett lyckat pedagogiskt experiment. Kursen har också behandlats i Aulis Gröndahls (1976) rapport Sociologistudier i smågrupper, som är en mycket grundlig utvärdering av kursen utgående från intervjuer med kursdeltagare. I det här blogginlägget ska jag diskutera kursens idé och pedagogik och jämföra mina tankar med Pippings 70-talspedagogik.

Kursen består egentligen av seminariearbete i miniatyr. I dagsläget går kursen ut på att kursdeltagarna skriver en uppsats utgående från en av de fem kursböckerna, och därefter diskuterar de sina uppsatser i grupper med ca fem medlemmar. Trots att ingen lärare är närvarande vid gruppträffarna ska träffarna ha bestämda former: en studerande är uppsatsskribent, en fungerar som ordförande, en är opponent, en är sekreterare och en är närvarande. Efter ett par introducerande föreläsningar om uppsatsskrivning ska studerandena arbeta självständigt individuellt och i grupp. Läraren finns i bakgrunden som en handledare och en spindel i nätet, som försöker se till att grupperna fungerar. Kursen avslutas med att läraren träffar varje grupp vid en slutdiskussion och ger feedback om uppsatser och protokoll. Vid det tillfället ger också deltagarna feedback om kursen både muntligen och skriftligen.

Professor Pipping (1973) motiverar grupparbetet som arbetsform med att studerandena alltid satt tysta på hans seminarier. Genom att sammanträda i grupper utan lärarens medverkan skulle de aktiveras och ha en meningsfull diskussion om kursinnehållet. Pipping upplevde att en annan fördel i jämförelse med traditionell katederundervisning var att han fick mer personlig kontakt med sina studerande.

Gruppträffarna dokumenterades redan på 1970-talet i diskussionsprotokoll, som gavs åt läraren. Inför varje träff skulle en diskussionsinledare skriva ett inledningsanförande. Jag tolkar det som ett förstadium till uppsatsen i dagens kurs. Pipping nämner också att grupperna efter alla diskussionsträffar samlades med läraren till en ”tentamensdiskussion”. Han kunde vid detta tillfälle diskutera oklara punkter i texterna och komma med kritik. Därefter fortsatte studerandena behandla kurslitteraturen i sina grupper. I kursen ingick tre omgångar av gruppträffar och tentamensdiskussioner.

Pippings tankar om examinationen motsvarar ganska väl dagens pedagogik, som betonar möjligheten till olika examinationsformer. Han konstaterar också att det var betydligt intressantare att läsa varierande uppsatser och protokoll än att läsa 70 tentsvar om samma fråga. En skillnad jämfört med 70-talspedagogiken är att man idag inte behöver använda ordet ”tentamen” för att en examinationsform ska upplevas som legitim. I själva verket blir lärandet ofta bättre genom essäer och diskussion än genom traditionell skriftlig tentamen.

Kursen fick en klar förbättring då jag utvecklade en Moodle-sida, där studerande lämnar in sina uppsatser inom grupperna. På 1970-talet kunde man inte ens drömma om nätstödda kurser. Fördelarna är att all information och alla texter är samlade på ett ställe, och att jag som lärare har möjligheten att följa med när studerande lämnar in texterna inom sina grupper. Interaktionen mellan lärare och studerande förbättras. Men studerandena har fortfarande huvudrollen i kursen. Enligt kursutvärderingarna uppskattar de flesta självständigheten. Här är några exempel ur den senaste kursutvärderingen våren 2014:

”Det var en bra kurs. Jag tyckte om självständigheten och skrivandet. Det kommer att behövas i framtiden.” ”Lärt mig mycket om referenser, har varit väldigt aktiv och engagerad.””Fungerade väldigt bra enligt mig, vill gärna ha fler grupparbeten i framtiden med liknande upplägg.”

Oftast är den här uppsatsen den allra första akademiska uppsatsen man skriver. Tydliga instruktioner i början av kursen är a och o. Det märkte också Pipping efter att han hållit kursen för första gången: Några introducerande föreläsningar behövdes. De frågor jag brukar fokusera på är: Vad kännetecknar akademisk referenshantering? Hur argumenterar man sociologiskt? Hur lägger man upp sin uppsats? Under skrivandets gång kan studerande kontakta läraren för att få feedback om ett utkast av uppsatsen. Man får också lämna in en ny version av uppsatsen till läraren efter att ha diskuterat den med gruppen. Kursen har därför idag en nyans av processkrivning – något som inte kommer fram i Pippings essä. Texter blir alltid bättre genom omarbetning efter feedback. Genom bearbetning av uppsatsen får studerande möjligheten att visa att gruppträffarna har relevans för lärandeprocessen. Idén med seminarier är ju att förståelsen av ämnet fördjupas och skickligheten att skriva uppsatser förbättras genom interaktion.

Jag håller med professor Pipping – introduktionen av grupparbetet var verkligen ett lyckat pedagogiskt experiment. Annars skulle inte kursidén finnas kvar och utvecklas vidare 42 år efter att den introducerades.

Lise Eriksson
Postdoc-forskare i sociologi

Vem vågar vi prata om handledarskap?

Årets lärare/handledare, , , , ,

Jag känner att jag levar i flera världar. Om det är en rikedom eller ett kaos beror väl mest på dagen eller sinnesstämningen: ibland berikande, ibland frustrerande.

I en av mina världar fick jag i en utmärkelse: Utnämnd till årets handledare vid Åbo Akademi 2014. Överraskningen var stor, rent personligen blev jag lika förbryllad som barnsligt smickrad. Jag? Varför? Vem har valt?

När jag insåg att valet gjorts utifrån kommentarer som studeranden vid ÅA gjort i den årliga studentbarometern utan att veta om att deras kommentarer skulle bidra till att någon får en utmärkelse, kändes det, om möjligt, ännu bättre. Någon hade liksom tjuvtittat på den vardagliga verksamheten i min lilla värld där jag bereder tid för att samtala och diskutera med studeranden om deras pågående avhandlingsprojekt.

När den känslomässiga stormen inom mig bedarrat något slogs jag en insikt som inte borde vara märklig, men som jag uppfattar som märklig. Varför talar vi lärare som sällan om erfarenheten och kompetensen att handleda studerande och doktorander? Vi har så småningom lärt oss att använda olika pedagogiska och didaktiska idéer i undervisningen, men oftast handlar det då om kontaktundervisning, inte om handledning, inte om att sitta ensam med en studerande/doktorand och samtala om hens försök att komma tillrätta med den akademiska stilarten.

Alla som kommit till en position där man har privilegiet att handleda någon annan har själva blivit handledda. Lite mästare- gesäll stuk över det hela, alltså – även om själva termen handledning ger en missvisande bild av vem som är aktiv och passiv i kosntellationen. Vi har åtminstone den erfarenheten att falla tillbaka på, och tanken är väl likartad som när man blir förälder: man vet vad det är att bli fostrad och man har sin glasklara bild av hur man både vill vara och inte vill vara i den rollen.

Men tystnaden kring hur vi gör när vi handleder är slående. Jag har i alla fall inte ännu hört om förslag till ”best practices” när det gäller handledarkompetensen. Samtalen kolleger emellan ekar med sin frånvaro. Alla lärare förväntas liksom bara kunna handleda.

När jag för ett antal år sedan gick kursen i universitetspedagogik hade vi ett delmoment där vi fick feed-back på en handledningssituation. Jag har haft både nytta och glädje av den sessionen i mitt handledarskap, även om den kändes svår att just då hantera. Känslan av en intimitetsgräns fanns med redan då, och jag tror inte jag är den enda som känner av den.

Handledarskap handlar om att utveckla ett ledarskap och att introducera en forskningstradition, men minst lika mycket om att ingå i en relation med ömsesidigt förtroende som drivkraft. En relation är inte alltid öppen för vilken exponering som helst. Den lever – som alla relationer – med varierande grad av intensitet, närhet och distans. Lägger man därtill Barbara Czerniawskas handledarerfarenhet som hon själv sammanfattar i orden: handledare är både terapeut och bokredaktör (i Lars Strannegård (red.): Avhandlingen. Om att formas till forskare, Studentlitteratur 2003), blir engagemanget än mer intimt, i betydelsen högst personlig.

Samtidigt är varje handledarskap insatt i en komplex kontext av maktkomponenter med riskpotential och förväntanshorisonter som kan bli mer eller mindre orealistiska – från båda hållen. Riskpotentialen och mindre lyckade erfarenheter talar starkt för ett behov av öppenhet och arenor för samtal om handledarskap. Studeranden och doktorander för sinsemellan sådana samtal och den den akademiska folkloren är full med anekdoter, men det seriösa samtalet handledare emellan tycks svår.

Vi landar i en spänningsfylld situation av exponeringsskräck och exponeringsbehov. En diskussion om handledningskompetensen behöver bevara respekten för denna dubbelhet. Det finns en ”tyst kunskap” (Polanyi) som ingår i traditionsförmedlingen, men tyst kunskap får inte handla om kunskap som tystats ner.

Jag tror frågan är alltför viktig för enbart överlåtas till anekdoternas alltför lockande värld. Vad vill du berätta?

Mikael Lindfelt

Akademilektor i systematisk teologi

På forskning baserad utbildningsplanering – intryck från NU2014

Personalutbildning, , ,

NU2014_webbplats_banners

Senaste vecka pågick vid Umeå universitet NU-konferensen som är Sveriges största mötesplats för alla med intresse för högskolepedagogisk utbildning och utveckling. Temat var ”Lärande kulturer” och närmare 200 bidrag presenterades för cirka 560 deltagare. En grupp från akademin deltog i konferensen. Jag valde särskilt att ta del av presentationer med teman som utbildningsplanering samt lärandestöd. Därtill besökte Tove Forslund och jag enheten för Universitetspedagogik och lärandestöd. Huvudsyftet för mig var att lära mig om vad som är på gång för närvarande inom pedagogisk utveckling och att hitta goda rutiner, modeller och material som kan användas vid utbildningsplanering inom akademin.

En av de centrala iakttagelserna är att de utvecklingsprojekt som presenterades utan undantag baserar sig på forskning och teoretiska tankemodeller. Det kunde gälla arbetet med att sammanföra olika ämnen och ämneskulturer (Bourdieu: habitus, hexis, doxa), multimodala perspektiv på högskolepedagogik (Lindström: lära om, i, genom, med hjälp av…), studenten i centrum (Pettersson), reflekterande hemtentamen (Biggs: SOLO-taxonomi), dekonstruerad länkning (Derrida), reflekterande processer (Gibbs) m.fl.

Begrepp eller perspektiv som framfördes i många föredrag och också diskuterades livligt var bl.a. lärande, lärandemål, ytinlärning och djupinlärning, studenten i centrum, kreativitet, digi-natives och lärandestrategier. Förkortningar som förekom var CA (Constructive Alignment), CDIO (Conceive, Design, Implement, Operate), NPM (New Public Management) m.fl. Begreppen definieras och modeller för den egna verksamheten utvecklas med dem som grund och ger sålunda en gemensam terminologi och förståelse inom lärosätet. En gemensam teoretisk grund är en styrka vid utveckling av utbildning och undervisning, eftersom personal och studerande är införstådda med vad som eftersträvas.

När jag identifierar och subjektivt väljer ett begrepp som användes mycket frekvent är det Constructive Alignment (Biggs) som jag åter en gång lyfter fram. Översättningen till svenska är konstruktiv länkning eller samordning och innebörden är att en kursbeskrivning eller utbildning ska vara samordnad, så att lärandemålen stöds av lämpliga undervisningsformer och meningsfull examination som mäter lärandemålen.

Monica Nerdrum

Nyttiga idioter?

Årets lärare/handledare,

Nyttiga idioter?

När man studerar världshändelserna idag, är det lätt att hålla sig för skratt.

”Gratulerar, er son är nu paradiset”, fick en mamma från Hamburg höra för en tid sedan. Sonen Ulf hade rest på semester till Turkiet, men kom inte tillbaka. Han var en av de europeiska ungdomar som reser till Irak och Syrien för att kämpa för den så kallade islamitiska staten. Vissa kommer desillusionerade tillbaka, andra vill fortsätta kampen i Europa.

Hur kan det komma sig att radikaliseringen sker så snabbt och att också välutbildade väljer att delta i ISIS fruktansvärda aktiviteter? Frågan kan inte reduceras enbart till ett muslimskt problem eller ett integrationsproblem. Händelserna i Irak och Syrien har fått mig att tänka på 60- och 70-talets vänstervåg här i Finland. Att så många begåvade ungdomar på så kort tid blev förblindade av marxismen-leninismen hör till de stora mysterierna från min uppväxt. Själv drogs jag också med i politiken under gymnasietiden, men nådde aldrig blåskjortenivån. Mina besök i den kommunistiska världen var avgörande för min utveckling.

Jag hann korsa järnridån två gånger. Första gången i Berlin, år 1970, med min tyska kompis Heinrich. När vi på kvällen flög in över Berlin, kunde muren tydligt urskiljas, eftersom Östberlin verkade sakna elström. I Västberlin imponerades jag av människornas vänlighet. I Östberlin tyckte jag om gatureklamen, som krävde ett slut på imperialisternas krig i Indokina. Jag fick ändå en dålig magkänsla. Människorna verkade inte nöjda och servitörerna var ovänliga. Och så var det ju ”Scheisse”, som Heinrich uttryckte det, att folk inte kom ut därifrån.

Våren 1976 åkte jag till Leningrad med Ryska institutionen vid ÅA. Min flickvän studerade ryska och jag fick åka med. Redan mötet med Viborgs station stärkte mina tvivel på kommunismens landvinningar. Breschnew hade inte lyckats fixa fungerande toaletter. I Leningrad var servitörerna lika ovänliga som i Berlin. Jag minns att allt vi såg tolkades olika, beroende på vilka ideologiska glasögon resenären hade valt att sätta på sig.

Det finns förvånansvärt lite forskning om vänstervågen på svenskt håll i Finland. Jag läste därför Camilla Berggrens och Marianne Lydéns bok Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Det är en uppriktigt skriven bok som verkligen försöker förstå vad som hände. Ur boken kan man dra förvånansvärt många paralleller till dagens situation om rekryteringen till rörelsen, om kampen för visionen och inte minst om återgången från euforin, ”stalinistkrapulan” som det heter i boken.

Yngre läsare som inte upplevt 70-talet kan bilda sig en autentisk bild av tidsandan genom att studera en av lystringssångerna från den här tiden. Sången har sjungits helt på riktigt och börjar i A-moll, för den som vill kompa:

Ständigt allt större blir hären som strider

Uti den kampen som kräver folk av stål

Kampen för klassen som utsugs och lider

Kampen för framtidsstatens hägrande mål

Modigt och stolt i den kampen vi blöder

Modigt och stolt vi dör för frihetens sak

Det fanns en klar plan för hur nya medlemmar skulle rekryteras. Man skulle lära känna personen och vinna förtroende och sedan bjuda in hen till kvällssitsar och fester. De sena tonårens sökande efter sammanhang gavs enkla och klara ramar.

[citat] Jag var lycklig över att ha fått ett intellektuellt redskap, marxismen, att ordna upp min världsbild med.

Idag erbjuds liknande förenklade intellektuella redskap, också om tanken om det hägrande paradiset har bytt skepnad. Dessutom hade (har) rörelsen en social dimension, det var roligt att vara med de ”rätta” människorna.

[citat] Känslan var underbar. Det fanns ett sammanhang och det fanns en klar väg mot ett rättvisare samhälle. Människorna jag träffade här var kreativa och intelligenta.

I kampen för kommunismen gavs, trots att människorna var kreativa och intelligenta, väldigt lite utrymme för kritik. Det fanns alltid någon som hade läst Det Stora Budskapet. De som hade knäckt koden om ”teorin för allt” utvecklade en von oben-attityd.

[citat] Jag orkade inte med folk som tänkte fel eller inte tänkte till slut. Vad som var fel kunde man ju läsa ur Lenins böcker.

Kampen för kommunismen fick småningom religiösa drag.

[citat] Inställningen till Sovjetunionen var som i en religiös sekt och jag var helt blind.

De som inte var med i rörelsen sågs som ideologiska hedningar och, underligt nog, var det värre att ideologiskt ha en annan tolkning inom samma grupp. Jag vet att detta är en förenkling, men nog är det ju märkligt att jämföra följande citat med de kontinuerliga bataljerna mellan sunni- och shiamuslimer:

[citat] Allra märkvärdigast är den oförsonliga fiendskapen mellan människor i samma parti. Vi funderade då inte så mycket på hur det kunde vara på det viset.

De unga studerande som småningom kom att bilda kärnan i en hel journalistgeneration hävde ur sig upprop som detta:

[citat] Framåt kamrater på kampens väg! Stora uppgifter och stora segrar väntar oss!

Aggressiviteten lurade under ytan. Organisationen var hierarkisk, man talade om kaderskolning och om vikten att bli reservofficerare. Till all lycka skedde emellertid en avmattning och en tillnyktring. Och efter tillnyktringen kom baksmällan: Hur hade detta varit möjligt?

Boken Nyttiga idioter berättar att vissa av de tidigare aktivisterna inte vill träda fram i offentligheten. De återhämtar sig från ”taistoitkrapulan”. Andra har identifierat problem i verksamheten när de nyktrat till. Också om det förnuftsmässigt var svårt att vara kvar i rörelsen, var det besvärligt att kapa de känslomässiga banden.

[citat] Skulle jag kapa banden till min nya familj? Att plötsligt tillhöra förrädarnas, avhopparnas och svikarnas oberörbara kast. Det var inte lätt, men det här äpplet var moget.

Efterklokheten tar sig olika uttryck. Vissa anser sig fel behandlade och tycker att deras analyser åtminstone till en del är korrekta. Vissa känner att de bränt sina fingrar. De nollställer sina värderingar och undviker att påverka de egna barnen. Förmågan att lämna gamla tankestrukturer varierar. Medan vissa rannsakar sig själv på djupet, omtolkar andra skeendena så att kampen för revolutionen blir en tonårsfest med solidaritetssånger. Den gamla förklaringsmodellen, ”Wir wussten nichts”, dyker också upp.

I en kommentar hävdas att läget var exceptionellt på 70-talet.

[citat] Man måste ta till sig den oroande tanken att varje människa i exceptionella lägen kan bli offer för grupptryck och fanatism.

Jag frågar mig vad det som var så exceptionellt med just den tiden. Mina morföräldrars generation var med i två krig, mina föräldrars i ett, min egen har levt i ett Finland där allt i det stora hela har blivit bättre hela tiden, utan ett enda krig.

Hur skall vi, mot den här bakgrunden, utveckla undervisningen för att undvika att ungdomar okritiskt omfattar destruktiva idéer? Vi har idag synnerliga skäl att ställa oss den frågan.

Uppriktigt sagt vet jag inte. Också om det handlar om rörelser med olika samhällelig påverkan, är jag lika förbryllad över 70-talet som jag är över dagens kalifatiska förenklingar. Det verkar vara en biologisk nödvändighet att överdriva under ungdomstiden. Sedan 1970-talet har vi ju också haft en rävflickevåg, lika tvärsäker om att ha rätt. Lika tvärsäker på behovet att ställa allt till rätta.

Det råd som en av författarna till boken Nyttiga idioter fick av sin mamma motsvarar ganska väl min egen uppfattning.

[citat] Du låter väl inte hjärntvätta dig? Man måste skapa sig en egen uppfattning. Väga för och emot. Inte bara tro vad man hör och läser. Forska, lyssna också vad andra partier säjer!

Eftersom rådet inte fungerade på 1970-talet borde andra åtgärder övervägas. Kanske det finns dolda mekanismer i skolan som vi inte får syn på? Undervisningen i historia verkar exempelvis vara en gubbig affär. Samtliga professorer i historia i Svenskfinland är män. Läroböckerna är också väldigt manligt dominerade. I gymnasieböckerna föreställer 70 procent av bilderna män. Kan lidandet som ledarna förorsakat synliggöras mera än krigsförloppen?

Eventuellt kunde 70-talsgenerationens insikter om den ideologiska förvandlingen undersökas noggrannare. När IS-kämparna återvänder till Europa, behöver de hjälp med att bota den ideologiska baksmälla som kan vara betydligt värre än den som aktivisterna här drabbades av efter 1970-talet. När ex-marxist-leninisterna bland professorer, chefredaktörer, bankdirektörer, EU-parlamentariker osv. börjar komma i memoaråldern, kanske det finns öppenhet och vilja att synliggöra både ideologiska radikaliserings- och läkningsprocesser. Åtminstone finns den analytiska förmågan.

IS ger oss goda skäl att studera radikaliseringen. Jag tänker speciellt på en mamma i en tysk talkshow. Hon hade medvetet låtit bli att truga sina egna åsikter på barnen. De skulle själva få välja sin världsåskådning. Ändå avled ett av barnen i kriget för kalifatet i Irak. Han var infödd tysk.

 

Litteratur

Berggren Camilla & Lydén Marianne (2009): Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Helsingfors: Söderströms.

Why so serious?

Årets lärare/handledare, , , , ,

Jaha, då ska jag göra ett försök i att skriva ett blogginlägg. Det första någonsin. Bloggar läser jag gärna (på en daglig basis), men att skriva själv? Lättare sagt än gjort.

Kanske jag börjar med ett hissfoto och en #ootd, som ”kidsen” gör nuförtiden (både i bloggar och Instagram).

Icca Krook

Jag har då fått äran att emotta priset för Årets handledare som egenlärare år 2014. Det är ju fantastiskt roligt, speciellt med tanke på att jag tillhör kategorin ”Övrig personal” och inte Akademisk personal. Voffor då då? (som Rumpnissarna i Ronja Rövardotter frågar).

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att både handleda studerande, och att vara egenlärare. Sådär riktigt på riktigt. Det är de sakerna jag gillar mest i mitt jobb. Då man trivs med något, så syns det. Och vilken tur att det inte bara är jag som tycker att det är roligt på handledningstillfällena, utan också studeranden som jag handleder (och de som nominerat mig). Det skulle ju vara snopet, om endast jag tyckte att handledningssessionerna var roliga och givande.

Ett tema som verkar dyka upp här och där (och även på Handelshögskolans Höstkonferens den 7.11.2014, smygreklam!) är First year experience. Min First year experience var inte den bästa, vilket kanske innebär att jag lämpar bra som egenlärare för bl.a. de första årets politices kandidat-studeranden. ”På min tid” hade vi varken egenlärare det första studieåret) eller studierådgivare att vända oss till för att få hjälp med studieplaneringen. Och för att vara riktigt ärlig, så låg kanske inte mitt främsta fokus på att studera det första studieåret. Nåväl. I dagens läge finns detta på alla ämnen och institutioner, och då är det ju bara dumt att låta det rinna ut i sanden, då det finns duktig personal vid ÅA som har utvecklat dessa system. Och som sagt, det är ju roligt att träffa de nya studerandena!

Hur kan vi få alla studerandena att trivas vid ÅA? Efter att vi ”sålt” ÅA, måste vi nu leverera. Vi måste visa, inte bara säga, att vi är ett litet och trevligt universitet. Då är det lätt att som ÅA-personal vara mera familjär och välkomnande, än de andra stora universiteten. Det samma står i princip i Guide för egenlärararbete vid Åbo Akademi  (2013: 3) angående egenlärarens uppgifter: Att garantera en förtroendeingivande och trygg atmosfär för nya studerande vid Akademin. Och det är ju precis de nya studerandena man genast vill komma åt, att få dem inkörda i systemen. Så därför lönar det sig att satsa på de nya studerandena.

Hur klyshigt det än låter, så varar ärlighet längst. Det är, enligt mig, det bästa och första steget till en god handledningsrelation. Andra deviser som jag troget följer är:

–          Inte hyckla, utan säga sanningen.
–           Lyssna på studeranden.
–          Ställ de rätta frågorna.
–          Var naturlig och förstående.
–          Bjud på dig själv.
–          Uppmärksamma studerandena som individer.
–          Lära känna dem.
–          Relatera till dem.

monkey

Som sagt, bjud på dig själv. Jag gör det dagligen. Not always so serious.

Vi hörs och ses!

Icca.

Årets lärare och handledare har utsetts

Årets lärare/handledare

I samband med att läsåret vid Åbo Akademi öppnades utsågs årets lärare och handledare.

PeD Tom Wikman, lektor i pedagogik, utsågs till årets lärare.
Till årets handledare för examensarbeten utsågs TD, FL Mikael Lindfelt, akademilektor i systematisk teologi, och  till årets egenlärare PM Icca Krook.

Det är studenterna som nominerar – årets handledare och egenlärare nomineras via studieklimatundersökningen.
För motiveringar, se ÅA:s webb.

Årets lärare och handledare gratuleras!

Planering och förväntningar

Stödmaterial, , ,

Att studera vid Åbo Akademi kan vara smidigt och smärtfritt, åtminstone då man vet vilka kurser man ska gå och när de går, av vem man kan be om hjälp och hur ens egen studieteknik fungerar. Att missa en kursanmälan, att inte få tag på rätt bok eller att missa en deadline kan låta som småsaker, men jag tror det är just de här små sakerna som mest påverkar studerandes stresskänsla.

”Tänk om jag inte hinner få tag på boken före tenten i april? Nästa tent är först i september och i så fall får jag inte ihop alla studiepoäng som krävs för läsåret och då kan jag inte betala hyran!”

Ett mycket realistiskt stressmoment.

Studieplanering (MinPlan), den begränsade studietiden, kraven för att kunna lyfta studiestöd, deadlines och en stundvis stressig vardag hör till studierna och mognadsprocessen. Studienyckeln, som jag skrev om tidigare i bloggen, tar upp vilka olika aspekter som bör tas i beaktande och varför planering är viktigt samt var studerande kan få stöd i planeringen. Jag hoppas att lärarna, speciellt alla egenlärare, inser den vikt som finns i planerandet och stöder sina studerande enligt de planeringsbehov som finns.

Jag tror inte på att något blir bättre av att man undanhåller information, och därför vill jag i det här inlägget ta upp de förväntningar som finns på studerande. Enligt studiepsykolog Satu Eerola (i rapporten Drömstudent) är det viktigt att förväntningar diskuteras och att man genom att låta studerande själv söka svar på frågor redan i början av studierna stärker ansvarskänslan. Allmänt stämmer att ju mer man är insatt och vet om något, desto lättare känns det och desto mer ökar intresset. Samma tanke vill jag tillämpa på studierna vid ÅA.

Vad förväntas av studerandena?

Rapporten Drömstudent, som baserar sig på studentkårens lärarenkät som genomfördes år 2013, presenterar flera bra synpunkter om vad det förväntas av universitetsstuderande. Förutom de krav som nämns i examensstadgan förväntas en hel del praktiska och akademiska livsfärdigheter av studerandena.

Förväntningarna kommuniceras inte alltid direkt till studerandena, och mycket är sådant man lär sig med tiden. För att ändå ha en klarare bild av vad som förväntas och vilket det slutliga målet är (dels en examen men också viljan att påverka sin omgivning och bidra med kunskap), och för att lättare kunna framställa målsättningar och via dem möjligen öka motivationen, ser jag att Studienyckelns uppgift också är att fungera som en första förmedlare av dessa förväntningar. I guiden för de nya studerande finns ingen lista på vad ÅA vill att studerandena ska kunna, men förväntningarna framkommer indirekt ur de olika kapitlen. För att fräscha upp minnet listar jag dock här några förväntningar som framkommer ur Drömstudent-rapporten:

Akademiska färdigheter

  • God studieteknik och hantering av egen inlärning
  • Kunna axla ansvar och dela ansvaret för inlärningen på en kurs
  • Behärska akademisk text
  • Tillämpa teori i praktiken
  • Sammafatta stora ämneshelheter
  • Kunskap om att söka fram facklig information och använda bibliotekets tjänster
  • Skillnaden mellan att tänka akademiskt eller utgående från egna erfarenheter
  • Ifrågasätta och argumentera på ett byggande sätt
  • Hitta nya frågeställningar
  • Delta aktivt i ledd undervisning

Respons, interaktion och engagemang

  • Respektera och hålla tider och deadlines
  • Uttrycka feedback konstruktivt och tydligt, reagera på missar och komma med egna idéer
  • Veta när man ska söka stöd och känna till skillnaden mellan eget ansvar och när man behöver hjälp
  • Ta kontakt med studievägledning om man är osäker med vägval
  • Skapa nätverk genom engagemang i studielivet
  • Vara delaktig i alla universitetets uppgifter: utbilda sig själv, bidra till forskning och samhället, skapa en fruktsam ÅA-kultur
  • Se personalen som kolleger
  • Kräva att lärarna sköter sig

Planering

  • Planera sin tid och ställa upp egna deadlines, hålla fast vid egna målsättningar och beslut
  • Organisera sina studier och sitt arbete
  • Planera dagen som en arbetsdag
  • Inte skjuta upp svåra eller ointressanta uppgifter
  • Hantera arbetsbördan som krävs för lyckade studier

Personligt välmående

  • Kunna motivera sig själv
  • Ta hand om sitt välmående
  • Hantera personliga kriser
  • Skapa en balans mellan studier och livet utanför studierna
  • Hantera sin ekonomi

Framtidssyn

  • Ta studierna och målsättningarna på allvar
  • Skapa en egen framtid och bygga upp en kunskapsbas genom att kombinera huvudämnen och biämnen man själv är intresserad av
  • Planera och ställa upp långsiktiga mål
  • Känna till vad man kan bli och inte bli som utexaminerad från det egna området
  • Engagera sig i sin omgivning: samhället och arbetsgemenskapen

Det förväntas alltså en hel del…

Studienyckelns ger genom att delvis presentera vilka förväntningar det finns och vilka rättigheter studerande har och på vilket sätt man kan påverka en första inblick i, och förståelse för, hur Akademin fungerar. Genom att förstå hur ÅA fungerar tänker jag mig att det blir lättare att greppa den egna studiegången och intressera sig för studierna och varför inte hela Akademin. Jag kan kallas optimist, men jag tror på att studerande vill påverka sin omgivning och därför tycker jag det är viktigt att verktygen för det finns till hands.

Genom att planera studierna kan studerande påverka sin vardag och minska mängden onödiga stressmoment, och genom att vara medvetna om förväntningarna kan vi bättre påverka vår omgivning och bidra till utvecklingen av Åbo Akademi.

 

Lotta Metsärinne, praktikant, lärcentret

Studienyckeln för nya studerande

Stödmaterial, , ,

Hösten är alltid en intressant tid i universitetsvärlden. Lite som då man förberett en middag och väntar på gästerna, det är lite stressigt men man väntar på att få börja det hela.

Under min praktikperiod vid Lärcentret har jag sammanställt Studienyckeln – ett stöd för universitetsstudier vid Åbo Akademi, som är en omarbetad version av tidigare års Studienyckel, Serviceguide och MinGuide, och alltså en guide om Åbo Akademi främst riktad till de nya studerandena.

I och med att alla studentguider slagits ihop finns all viktig information nu samlad i ett och samma dokument. Studienyckelns huvudsakliga uppgift är att introducera de nya studerandena till universitetsstudierna och bidra till att uppfatta ÅA som en helhet. Guiden fungerar samtidigt också som ett uppslagsverk i studiernas senare skeden, t.ex. då man som studerande funderar på avhandlingsrutiner, praktik eller känner att man blivit orättvist bedömd.

För lärare och annan personal kan guiden vara till nytta för att själv påminna sig om vad allt som hör till studerandes vardag och vilka förväntningar det också finns på lärarna t.ex. med tanke på kursutvärderingar. Samtidigt är Studienyckelns syfte att underlätta personalens arbete genom att samla ihop information studerande kan tänkas ha frågor om för att sedan lättare kunna hänvisa dem till rätt enhet för att få ytterligare hjälp och svar på frågor.

Studienyckelns 10 huvudkapitel är:studienyckeln_lärarbloggen

1. Vem är vem vid Åbo Akademi?
2. Förväntningar och rättigheter
3. Påverkningsmöjligheter och engagemang
4. Praktiska arrangemang vid studiestarten
5. Examensstrukturer
6. Planering och målsättning
7. Kurser och undervisning
8. Examination och bedömning
9. Avhandlingsrutiner och slutskedet av studierna
10. Utbyte, praktik och arbetssökning

För att genomföra sina studier framgångsrikt måste studerande veta vad det förväntas av dem och var de kan få information och hjälp av olika slag. Vårens studieklimatundersökning (2014, rapport i höst) visar att detta är något som ofta förblir oklart. Jag vill att de studerande som börjar vid ÅA känner att vi (alla som redan har ett ÅA-inloggningsnamn) välkomnar dem på bästa möjliga sätt, och jag har därför sammanställt Studienyckeln med oklarheterna kring servicefunktioner och förväntningar i tankarna. Jag önskar att guiden besvarar en del av studerandenas frågor och stöder lärarnas och den övriga personalens arbete med vägledningen av de nya studerandena, så att de får det mesta ut av sin studietid och nästa höst kan vara med och vänta på att få börja det hela igen!

Trevlig läsning,
Lotta Metsärinne

Studienyckeln delas ut till alla nya studerande vid inskrivningen, och äldre studerande har tillgång till den i elektronisk form via ÅA:s webb. Under första studiehösten används guiden som material i de allmänna studieorienteringskurserna. För att ytterligare lyfta fram Studienyckeln och dess funktion finns det en videopresentation (ca 5 min) där innehållet presenteras på ett mera visuellt sätt för att studerande lättare ska kunna bekanta sig med guiden och komma ihåg den.

Om förändring och flexibilitet hos lärande

HHÅA, toppenhet för utbildning, ,

Då våren övergår till sommar och semesterveckorna närmar sej kan det vara en idé att stanna upp och blicka bakåt mot läsåret som gått. Det akademiska året känns ovanligt kort denna tid på året; mycket blev ogjort (den där arma artikelidén som aldrig såg dagens ljus på papper) medan mycket blev gjort. Läsåret 2013-2014 har vid den ena av ÅAs toppenhet inom utbildning, Handelshögskolan, varit fyllt med utmaningar som följd av samarbetsförhandlingar och omorganiseringar. Det ena och det andra ska planeras om, effektiveras och göras smidigare. Ord som ’samarbete’, ’gemensam’ och ’tillsammans’ flaxar förbi i diskussionerna. Lika mycket hör man orden ’hinner int just nu’. Det som få tar upp till diskussion är graden av flexibilitet som finns bland kollegerna och hur man förhåller sig till tanken om förändring. Förändring i sig sker smått och stort hela tiden, men sällan råkar man hitta sig själv mitt i en osäker och instabil omgivning där en gemensam målsättning saknas. Det finns kolleger som får energi av förändring och ser möjligheter i den. Det finns också kolleger som gillar saker som de är och skulle helst se att ingenting ändras. Absolut ingenting. Nånstans där ska en medelväg hittas om enheten ska utvecklas och utveckla tillsammans.

Handelshögskolan har inlett en process redan 2012, Lärande i fokus (LiF), där varje ämne granskar innehåll, struktur, arbetsfördelning, kursteman, kompetenser och färdigheter som resultat osv. Numera tar vi även hjälp av en pedagogiskt meriterad facilitator. Visst utvecklade ämnena sitt kursutbud även innan LiF. Skillnaden i och med en nerskriven och beskriven process är att ämnena systematiskt utvecklar sig genom hela året, i motsats till det tidigare årliga mötet som påtvingades då kursprogrammet skulle slås fast. Eftersom deadline bokstavligen hänger över en är det lätt och smidigt att köra vidare med exakt samma struktur, innehåll och uppsättning som tidigare – utan att hålla en djupgående diskussion om vad studerande vid ett ämne kan tänkas behöva för framtiden. Har världen förändrats sedan 1992 då en viss kurs infördes i programmet? Kanske det. Skulle man kunna tänka sej någon ny och annorlunda undervisningsmetod? Borde ens försöka.

Om inte annat så har vi själva fått en spark i rumpan som påminnelse över att världen förändras. Vi står mitt i en omorganisering som kräver både påhittiga idéer, nytänkande och omtänkande. Med andra ord, flexibilitet. Vid Handelshögskolan har vi haft turen att öva oss på att utveckla i många år, även om de senaste två har varit mer än intensiva och byggt samhörighet och gemensamma målsättningar såväl inom ämnena som mellan dem. Detta är icke att förringa, designen av den osynliga processen, och att jobba tillsammans; att skapa en teamanda för att i framtiden ta sig an de utmaningar som kommer. Då pratar jag inte om team som organisatorisk effektiveringsverktyg eller slagord, utan som ett verktyg för snabbt lärande. Detta tema dyker upp om och om igen även på olika konferenser och tillställningar både nationell och internationellt. Små ofullständiga experiment ger möjlighet till snabba lärdomar och snabb utveckling. Det andra temat som dyker upp är kunskapen att slappna av, ha roligt då du lär dej och utvecklar vad än det är du utvecklar. Låt idéerna flöda, säg inte nej (naysayers borde som regel elimineras ur diskussionen). Låt den andra tala till slut och pröva för omväxlings skull att byta ut ordet ’men’ mot ’och’. Förändring hämtar möjligheter med sig, och det kräver flexibilitet i tänkandet. Skapa nya lådor i stället för att tänka utanför lådan, och stanna för allt i världen inte inne i lådan.

Som lärare behöver vi också kunna visa exempel för de yngre i vår gemenskap (läs: studerande) hur man hanterar situationer och hur man jobbar med att utveckla sin omgivning. Allra helst tar vi med dem i själva jobbet. Glöm alltså inte de studerande; utbildningarna görs för dem, inte för att sysselsätta oss lärare. Vi lever i ett samhälle där information föråldras på några år och då är vi inte nödvändigtvis de bästa att avgöra vad de unga kommer att behöva i framtiden; prata med dem som anställer, dem som bytt bransch, forskare och lärare vid konkurrerande utbildningar, gymnasie-elever, vem som helst som kan kittla dina tankar. Det betyder också att vi inte kan stampa på stället, och inte heller sätta skygglappar på och gömma oss bakom ”den där oskrivna artikeln jag nu måste jobba med” då universitetet genomgår en omvandling och utbildningar ska planeras om. Alla behövs, både lärare och studerande, för att föra arbetet framåt och garantera en konkurrenskraftig utbildning för våra studerande även i framtiden. Det kräver (överraskningsvis) flexibilitet. Öva på det. Säg ’och’ i stället för ’men’.

Glad sommar,

hälsar Anna-Greta Nyström

Stort kunnande och mångsidiga färdigheter inom undervisningsplanering och handledning

Personalutbildning, UniPeda modul3, ,

Läsåret 2013-2014 har inom universitetspedagogik erbjudits kursen ”Undervisningsplanering och handledning” som modul 3.  Lokalt pedagogiskt utvecklingsarbete i denna form har som syfte att ge konkreta verktyg för lärarens utvecklingsarbete. Tyngdpunkten är lagd på universitetslärares teoretiska och praktiska färdigheter inom planering, undervisning, handledning, examination och utvärdering. Examinationen består av valbara kortkurser, videoföreläsningar och skuggning med minst ett tillfälle inom varje område. Som övningsuppgift gjordes en fullständig kursbeskrivning och till slut sammanfattade deltagarna sina kurser och reflektioner i en kursportfölj.

Jag har haft förmånen att av examinator prof. Michael Uljens vara utsedd tentator och sålunda seminarieledare under slutseminarierna. Inför och under seminarierna har ett tjugotal deltagare reflekterat över det som de lärt sig under kursen. Deltagarna har haft varierande lärarbakgrund, så att en del har undervisat och handlett redan flera år, andra har inte ännu haft någon att handleda eller har inte ännu haft en egen kurs. Doktoranderna har blivit allt ivrigare att få omsätta sina teoretiska färdigheter i praktiken. Lärare som redan undervisat och eller handlett under flera år har reflekterat över hur viktigt det är med att få påminnelser om regler och fortbildning som lärare. Kursen har också varit en källa till inspiration och att få nya idéer för undervisningen. Eftersom de kortkurser som ingick i helheten var valbara, kunde man välja sådana områden som man själv bedömde att man behövde mest stöd för.

Vad lyfte deltagarna fram som det som gett dem mest under kursen?

Ett flertal deltagare konstaterade att de mycket uppskattat att få träffa, diskutera med de andra och att få använda dem som bollplank för egna tankar och idéer. Flera nämnde rent konkreta fenomen de lärt sig om, t.ex. hur man kan använda kurs- och andra utvärderingar eller att man få vetskap om vart man kan vända sig i olika ärenden. Någon konstaterade att man lärt sig hur ett universitet fungerar och någon var överraskad över hur mycket som redan görs från akademins sida för att stöda lärare.

När det gäller att koppla teori med praktik inom undervisningsplanering lyfter de allra flesta fram att de först nu tydligt sett och lärt sig tillämpa konstruktiv länkning, d.v.s. det samband som finns med lärandemål, undervisning och examination. Biggs begrepp ’Constructive alignment’  fick härmed en stor betydelse under denna kurs.  Konstruktiv länkning torde därför vara en naturlig del av deltagarnas kursplanering i fortsättningen.

Vilka kurser uppskattades mest?

Kortkurser ordnades under hela läsåret inom ramen för personalutbildningen. Många finns tillgängliga som nätföreläsningar, vilket medger en stor flexibilitet för deltagarna. De kurser som fick flest röster var sådana som handlade om att genomföra undervisning, t.ex. Kristina Edströms ’Lärartricket’ och Satu Eerolas olika föreläsningar. Inom handledning förde flera fram den föreläsning studiepsykolog Klara Schauman- Ahlberg höll om handledningsgruppen och hur man kan få den att fungera så bra som möjligt.

De två som nämndes oftast var

  • Teaching Teaching and Understanding Understanding from a Student Learning Perspective.Daimi Edutainment presents A University of Aarhus production. Illustrates John Biggs’ model about constructive alignment
  • Part 1: Learning. Student Perspective (8 min.)
  • Part 2: Understanding. Knowledge Perspective (6 min.)
  • Part 3: The Solution. Constructive Alignment (4 min.)

Vilka förbättringar kunde förverkligas under nästa kurs?

Under seminarierna förde deltagarna fram både positiv och negativ respons, vilket också var ett syfte med slutseminarierna. Det är värdefullt att få ta del av hur kursen kan utvecklas. Det kom fram ett flertal konkreta förbättringsförslag t.ex. att kursbeskrivningen och –kraven borde formuleras tydligare, att det kunde finnas en tydligare startpunkt där man ger en helhetsbild och går igenom det som förväntas samt att man saknat regelbundna gruppträffar.  Alla kortkurser erbjöds också på distans, vilket deltagarna uppskattade, men samtidigt också var något kritiska till eftersom delaktigheten i diskussioner på distans upplevdes som mindre tillfredsställande än om man var på plats.

Vilka kurser skulle det finnas behov för?

Deltagarna lyfte fram en del ämnesområden där de skulle önska sig kurser. Ett område gällde studerande av idag, t.ex. hur man kan förstå dagens mediemedvetna studerande, uppmärksamma studerande med specialbehov eller studerandes olika lärstilar. När det gäller handledning skulle man önska sig mera verktyg när det gäller handledning av enskilda studerande eller handledning i sådana situationer där man är chef med ekonomiskt ansvar.

Ta gärna kontakt med synpunkter och förslag för kommande utbildningar!

Monica Nerdrum, FD, utbildningsplanerare, lärcentret