månadsarkiv: mars 2012

Affären KONY 2012

Jobbar med många olika saker nu men har tagit mig tid att titta på det som ”alla” pratar om – YouTubevideon ”KONY 2012”. Om du inte har sett den, se den via YouTube-fönstret i listan här till höger. Då blir du en av de 80 miljoner människor som har sett den sedan den lades upp på Nätet i början av mars. Det innebär att hela världen nu har lärt sig namn och ord som Uganda (ett land många inte skulle kunna peka ut på kartan), Joseph Kony (krigsherre och barnarövare), Invisible Children (organisationen bakom filmen), en viss Jacob (barnflykting) och Jason Russell (regissör, kommentator). Den senaste nyheten var att Russell brutit ihop till följd av de senaste veckornas stress och sprungit naken på gatorna i San Diego. En cyniker kunde fråga sig om inte också detta var ett marknadsföringsknep. Faktum är hur som helst att ingen kampanj via YouTube tidigare har fått så stor uppmärksamhet på så kort tid.

Joseph Kony, ledare för den ugandiska rebellrörelsen LRA, är uppenbarligen en man med många liv på sitt samvete. Enligt uppgift skall omkring 60.000 personer ha drivits bort från sina hem och utsatts för olika typer av övergrepp under den tid då LRA ännu hade grepp om stora delar av landet. En stor del av dessa har varit barn, pojkar har tvingats till krigstjänst och flickor har utnyttjats sexuellt. Mord och bestialiska stympningar har praktiserats när människor på landsbygden inte velat samarbeta. Syftet med filmen KONY 2012 är att är att göra Josph Kony världskänd. På så sätt, sägs det i filmen, kan vi undvika att USA drar tillbaka en insats som redan är beslutad. Nämligen infångandet och dömandet av Kony.

Det man vill är alltså bara att öka folkets stöd för något som regeringen redan beslutat (ungfär som om Invisible Children vore en statlig propagandacentral) och det är grunden till mångas misstanke att filmen bara är ett ”SCAM” (falskt alarm) med syftet att tjäna pengar. Filmen har blivit minst lika kritiserad som hyllad. Den visar bara en sida av en politisk konflikt, den får en att tro att Kony ännu är en mäktig man (men han är i själva verket besegrad). Det finns tveksamma kopplingar till konservativa kretsar med önskan att öka USA:s inflytande i Afrika. Och det är knappast etiskt riktigt att använda sitt eget minderåriga barn (Russells son, knappast mer än sex år) som redskap för att förstärka sitt budskap. Debatten lär fortsätta.

Visuellt har filmen en stor kraft, den är ett paradexempel på visuell retorik. Se hur de snabba klippen påminner om modern nyhetsrapportering och hur filmen också kommenterar sig själv. Till bilder av datorer och telefoner reflekterar kommentatorn (Russell) över hur snabbt det idag går att dela information – ”We now live in the Facebook Age”. FIlmen vänder sig också direkt till oss som tittare med ett krav att genast engagera oss. Innan själva berättelsen börjar får vi höra att ”The next 27 minutes are going to be an experiment. In order for it to work, we need your close attention”.

Som ”visuellt läskunnig” är det lätt att se referenser till mediahistorien. Inledningen med jordklotet och solen påminner mycket om inledningen i Stanley Kubricks ”2001 – A Space Odyssey”. Sådant vet filmmakare, och de vet att öka publikens sympati genom att anknyta till saker som redan är välkända. Mycket av övertalningstekniken hinner man inte uppfatta på ett medvetet plan. Den verkar på annat sätt. Som när vi till slut skall övertygas om att vi måste göra allt för Kony skall bli världskänd: han måste bli världens mest uppmärksammade krigsförbrytare, säger Russell. Samtidigt visas i bild en fabricerad lista över all världens efterlysta skurkar och som nummer 1 ser vi Konys namn.

Observera: speakern säger inte att Kony verkligen är listad som nummer 1 av någon NGO eller myndighet. Det är bara något som visas visuellt och om filmmakarna skulle anklagas för lögn skulle de kunna försvara sig med att ”det är ju bara en bild”. För det är bara en verbal lögn som räknas som lögn i juridiska sammanhang. Ett annat exempel: stillbilden nedan. ”This is our dream” säger kommentatorn, nämligen infångandet av Kony som nyhet nr 1  på New York Times förstasida. Och se underrubriken på den fiktiva NYT-sidan: ”The World Agrees: Kony is the ’Worst'”. Det här är en detalj som bara flimrar förbi när filmen visas, få lägger märke till den, men den bidrar tillsammans med alla liknande detaljer till att övertyga tittaren.

Hur mäter man vem som är nutidens värste massmördare? Sådana besvärliga frågor ställs inte i retorik, för i retorik (verbal eller visuell) är allt en enkel sak.

länking pågår till intressant.se

Obamao och andra ideal

Dagens ord är ”ideal” och som illustration till det väljer jag en poster gjord av min student Frej Bjon. Frej är en av de natur- och datavetare som har kommit till våra kurser. Hans poster är intressant också därför att den kommenterar kursens teorier. Semiotiken (teckenteorin) visar bland annat att bilder inte bara avbildar personer och föremål utan också idéer. Bilders struktur har ett samband med sättet att tänka i en kultur. Om himlen är däruppe och helvetet där nere, så är det ganska logiskt att i bilder placera de mest positiva tingen där uppe. De blir idealet, men nedtill hittar vi den mer prosaiska verkligheten. Det reala. Låt oss säga att Obama är det ideala men Mao det reala, Obama lovade ”change” men det blev inte som folk tänkte sig, idealet blev inte verkligt. Det demokratiska idealet är den gode politikern som ställer allt tillrätta och låter alla komma till tals. Realiteten är dessvärre oftast den råa makten, personifierad av till exempel Mao. (Detta hade jag inte fått skriva i Kina, i Väst dominerar i gengäld en fullkomligt negativ bild av Mao.)

Det här resonemanget kan man sedan driva så långt att man hamnar i högerextremism – vilket skett i USA, där korsningen ”Obamao” kommit att stå för det vanliga påståendet att ”Obama är kommunist”. Att ta denna korsning och sätta den tillsammans med en serie andra kontraster mellan ”Idealt” och ”Realt” är ett intelligent grepp som ger perspektiv på den gängse ideologiska propaganden. Till höger, underförstått i framtiden, står ett frågetecken. Kanske är det faktiskt en kompromiss mellan Obama och Mao som är framtiden. Det skulle väl i så fall betyda en sorts variant av nordisk socialdemokrati, eller ”rosa socialism” som det brukar heta internationellt. Det kanske finns en helt annan läsning av bilden Obamao än den amerikanska högerns. Frågetecken.

Till vänster börjar kulturen i form av elden. Fast hus kan brinna, i realiteten. Vetenskapen klyver atomer vilket sänker våra finska elräkningar, men Tjernobyl och Fukushima är realiteter. Framsteget har ett pris. Ett hjärta transporteras över linjen mellan död och liv. I den kristna trosbekännelsen är det eviga livet ett ideal, men för buddhisten är det precis tvärtom. Identitet är ett svårt begrepp och det har inte blivit lättare. Nationalismen, religionen och de stora ideologierna vill ge oss mer entydiga identiteter. Men hur många kan eller vill identifiera sig med en enda ras, kultur, ideologi? (Är du bara bara röd eller bara blå, bara svart eller bara vit? En ”guling” brukade förr vara namnet på en asiat. Men det kunde också vara en strejkbrytare.)

Postern ger inga svar men ställer frågorna.

Länkning pågår till intressant.se

Vår digitala kropp (påståenden)

(om foto, av Fred)

Traditionell FILM: en plastremsa täckt av emulsion

Lång tid har gått sedan fransmannen Nièpce lyckades fixera en utsikt mot en solbelyst vägg år 1826. Tekniken har ändrats men grunden består. En avbildning – antingen på papper eller på en elektronisk skärm. En optisk struktur – resultatet av ljusinformation som passerar genom en lins och registreras. Antingen av en ljuskänslig emulsion eller av en sensor.

Sensor, a – stoppfilter (IR), b – färgfilter, c – "färgblinda" sensorer, d – miljoner ljussensorer i chip

I båda fallen finns förstås en direkt koppling till det som avbildas. Påstående: Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto. Men visst kan 3Dkonstruktörernas bildvärldar för ett ögonblick misstas för att vara fotografiska. Se bara den här videon:

Photorealistic Male, video (courtesy www.ten24.info)

Tro alltså inte att modellerna du ser i klädreklamen nödvändigtvis motsvaras av verkliga individer som stått framför  kameran! De kan vara helt konstruerade i sådana program som den här 3D-konstruktören använder, till exempel ZBrush. Ändå finns det till och med här viss information som har samlats in på fotografisk väg – scannats.

En scanner för bilder och text är i grund och botten en stor kamera (eller många små, som registrerar det du lägger på glaset). Principen är densamma i en Xerox/kopieringsmaskin. Vem har inte varit med om att på skämt lägga en hand eller en arm på kopieringsmaskinens glas och dra en ”kopia” av den? Den kopian är ett foto, fast med ovanligt kort skärpedjup. Föreställ dig nu att du kopierar hela din kropp och ditt huvud på samma sätt och sedan använder bilderna som ”hudar” att sätta på en kropp i konstruerad i 3D. Ungefär så konstrueras de digitala kropparna från 3Dscanningar av verkliga kroppar:

Courtesy www.t24.info

Om du tycker att den konstruerade kroppen måste vara mänsklig är det alltså delvis sant – den baserar sig på information importerad från en verklig, fysisk kropp via en kamera. Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto, men begreppen ”verkligt” och ”overkligt” blir alltmer problematiska.

John Constable målar vatten, 1821

Anders Zorn målar vatten, 1886

Fotografi av Carl Curman (detalj), 1880-tal

Är detta helt nytt? Egentligen inte. Redan under naturalismens 1880-tal uppmärksammades vissa målningar för sin häpnadsväckande fotografiskhet, vilket berodde på att fotografin påverkat målare att eftersträva en viss nivå av naturalism. I foton kunde målarna i lugn och ro studera de mönster som vatten bildar i olika väder och vindstyrkor. Men först sedan exponeringstiderna blivit så korta att vattenkrusningar kunde fångas – före 1870-talet blev vattnet bara suddiga spegelytor.

Iphonebilder av Mikko Ijäs

Idag kan du måla och teckna i Photoshop eller med din I-Phone. Till exempel Mikko Ijäs vars bilder just nu visas på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Verkligheten konsumerar du däremot lekande lätt via samma telefons fotofunktion. Måleriet och fotografiet kan idag rymmas i samma lilla apparat i din ficka, men de motsvarar fortfarande helt olika sätt att orientera sig i verkligheten.

länkning pågår till intressant.se

Ha eller vara en kropp

Det tredje könet

Det tredje könet

Vad är din kroppsbild, Body Image? Är du nöjd med dig själv, är du nöjd med din kropp? Kanske tycker du att du är för fet eller för smal, skulle du vilja vara mer manlig eller mer kvinnlig än vad du själv tycker att du är? Kanske upplever du det som att den du egentligen är inte stämmer överens med den kropp du har – sådan den nu har kommit att bli, eller sådan den varit sedan du föddes. Man behöver inte vara materialist för att tycka att man faktiskt är sin kropp, som om ens kropp och ens person är ett, men då är kroppen inget problem. Annat är det när ens kropp ger en smärta och lidande eller när man upplever den som något främmande. Som något man har och som man inte tycker sig kunna göra något åt. Det här tycker jag är mycket viktiga problem att diskutera inom Visuella studier, för de har att göra med hur normer och ideal i vårt samhälle reproduceras och sprids visuellt. Vi planerar en temavecka om detta i maj i anslutning till den svenske forskaren Hans T. Sternudds projekt Smärtans semiotik.

Debatten om transpersoner, det tredje könet och könskorrektion börjar ta fart även i Finland, men är inte lika omfattande som i Sverige. Där har kravet att slopa lagen om sterilisering och könskorrektion varit en av det senaste årets hetaste politiska frågor, och till slut har även socialministern Göran Hägglund varit tvungen att vika sig i frågan. Här i Åbo ser vi att frågan engagerar studenterna – flera deltagare i min kurs SIS har till exempel gjort posters på temat.

Monica Ålgars, pressbild från ÅA

Monica Ålgars, pressbild från ÅA

Idag var det disputation i psykologi här i huset. Monica Ålgars disputerade på sin avhandling Shapes and Sizes – Body Image, Body Dissatisfaction and Disordered Eating in Relation to Gender and Gender Identity (Former och storlekar – Kroppsbild, kroppsmissnöje och ätstörning i relation till genus och könsidentitet). Opponent var den amerikanska forskaren Ruth F. Striegel. Diskussionen kretsade först kring Ålgars statistiska resultat som redan fått viss uppmärksamhet i media: inte bara finska ungdomar utan också finska vuxna (52 % kvinnor, 38 % män) uttrycker missnöje med sin kropp. Bland de något över 11.000 tillfrågade i Ålgars undersökning säger 1 % av männen och 11 % av kvinnorna att de medvetet framkallat kräkningar efter måltider.

Längre in i disputationen kom opponenten in på Ålgars metodiska och teoretiska utgångspunkter. Till skillnad från humanister arbetar forskare i psykologi oftast med att pröva noggrant formulerade hypoteser kring strikt avgränsade problem med hjälp av statistiska data. Men även i sådan vetenskap handlar en del av forskningen om att formulera nya hypoteser genom att ställa olika teorier mot varandra. Biologiskt grundade teorier har varit vanligare inom vissa skolor av psykologer. Sociokulturella teorier och förklaringar betonas förstås gärna av psykologer med social- eller gruppsykologisk inriktning. Men nu kom de biologiska teorierna i fokus, och under ett särskilt namn: evolutionistiska teorier.

Skulle önskningar om en annorlunda kropp vara grundade i den urgamla konkurrensen om det bästa genetiska arvet? Skulle symmetrisk ansiktsform och andra visuella egenskaper ursprungligen ha signalerat genetisk perfektion? Men om driften till sexuellt urval och reproduktion är grunden till kroppsmissnöje – hur förklarar man då logiken i ett beteende som skapar infertilitet och i sista hand kanske död? Märkliga frågor som åtminstone jag hade svårt att koppla till den konkreta undersökningen av det nutida Finland i Ålgars studie. Hennes smak för evolutionistiska förklaringar verkar inte helt relevant i sammanhanget. Särskilt inte som en stor del av studiens fokus är på en grupp som avviker från den biologiska normen – transpersonerna.

En serie intervjuer som Ålgars redovisar i sin studie verkar bekräfta vad hon antog i en omdebatterad artikel i Ikaros nr 2 2010, nämligen att biologiska män med önskan att bli kvinnor eftersträvar smalhet för att motsvara dagens skönhetsideal för kvinnor. Detsamma verkar gälla biologiska kvinnor med önskan att bli män, men naturligtvis av andra skäl – man försöker banta bort kroppens kvinnliga drag.

Kroppsmissnöje och ätstörningar är vanligast hos flickor och kvinnor, och problemen bland pojkar och män har hittills ägnats begränsat intresse. Men undersökningar som har gjorts, av bland andra socialvetaren Rasmus Isomaa i Åbo, visar att män generellt är rädda för undervikt snarare än övervikt. Enligt Isomaas undersökning av 606 tonåringar i Jakobstad upplevde 16,2 % av pojkarna att de var underviktiga, medan bara 3,1 % av dem verkligen var det (enligt medicinsk norm). Bara 4,9 % av flickorna upplevde sig som underviktiga, 44,5 % som överviktiga.

Bra och dålig visualisering

Skulle du hitta här?

Skulle du hitta här?

Visualisering eller Visualization – konsten att synliggöra det som  inte syns i vardagslag eller ens för blotta ögat. Till exempel idéer, tankemodeller, organisationers struktur, statistik, data, kemi, biologi, världen sedd uppifrån (kartor, planer). Bara ett foto (eller en satellitbild) är inte visualisering. Det krävs en bearbetning för att det väsentliga skall skiljas från det oväsentliga.

Bilden kommer till mig i ett brev med instruktioner hur jag ska ta mig till lasarettet i Trelleborg. Så snart jag fäster ögonen på papperet börjar bilden fladdra ungefär som de motsägelsefulla figurer som används i grundkurser i perception. Vilka av formerna är figur (byggnad) och vilka är grund (mark och gata?).

En gammal perceptionsregel säger att ”minsta inneslutna ytan tolkas som figur”. Här vid ”entrén” är de vita formerna minsta inneslutna yta, men de representerar inte byggnaden utan gräsplanteringar mellan parkeringen, gatan och byggnaden. Vägen, byggnaden och platserna framför byggnaden har dessutom samma gråa färg, och det finns inga linjer som skiljer vägen och parkeringen åt. Utan de infogade symbolerna hade det här varit fullständigt obegripligt.

En annan regel säger att avbrutna linjer tolkas som om de tillhör grunden. Här inne i byggnaden finns en vit kvadrat som står för ett tomrum (en ljusgård) men eftersom  den skär av en linje och dessutom är ljusare än omgivningen är det mer naturligt att se den som en form/figur. Den här lilla detaljen bidrar ganska mycket till förvirringen i bilden.

Bättre nu?

Bättre nu?

Antagligen har sjukhuset ont om pengar, eller också finns ingen färgskrivare. Bilden är en svartvit fotokopia av den riktiga planen, som är i färg. I hastigheten har man väl inte noterat att den svartvita varianten är obegriplig. I färgbilden kan de röda partierna klart skiljas från de grå (fastän de har samma ljushet, se den grå bilden) och de olika betydelserna identifieras genom vardaglig association: hus är ofta röda men sällan gröna, gräs är grönt, asfalt är grå.

Men det är fortfarande en otydlig visualisering. Åtskillnaden mellan ”hus” och ”övrigt” är fortfarande bristfällig. Om gräset och asfalten hade haft samma ljushet (och inte som nu, när istället byggnaden och asfalten har samma ljushet) hade det varit bättre. Ännu bättre hade det varit om både gräset och asfalten varit grå, men med mörkare grått i gräset. Närmast husen hade det då alltid varit så här:

På så sätt hade inte gräsytorna som nu varit ljusare än huset. Ljuare ytor är lättare att se som figur och därför finns det fortfarande ett visst ”flimmer” i färgbilden. Och att ”gräs är grönt” är faktiskt helt oväsentlig information för den som vill hitta rätt ingång i ett sjukhus.

Med en kanske något ansträngd matematik har jag räknat ut att den svartvita bilden innehåller 2 bitar (bits) information och att färgbilden innehåller 3 bitar. Det beror på att färgen tillför valmöjligheten ”färg eller inte färg?”. Den svartvita bilden innehåller för litet information för att visualiseringen ska bli tydlig, men distinktionen ”rött eller grönt?” är överflödig i färgbilden.

Fast kanske har problemet med de här bilderna egentligen mest att göra med vad som i tidig perceptionspsykologi kallades gestalt- eller helhetsperception. Och för beskrivningen av detta är informationsteori ett ganska trubbigt redskap.

Länkning pågår till intressant.se

Vem behöver humanister? (3)

(c) Julia Numan 2012

(c) Julia Numan 2012

Denna poster har skapats av min student Julia Nyman i kursen SIS (Semiotik Ikonografi och Symboler). Till examinationen hör att under kursens gång göra en poster för ”en idé man brinner för, en organisation eller grupp som man tillhör”. Men inte bara för posterns skull, utan som en väg till fördjupad förståelse av teorier om visuell kommunikation. Julia valde att göra en poster för arrangemanget ”Vem behöver humanister?” som äger rum här i hus Arken, auditorium Armfelt, imorgon onsdag kl. 18. Det blir intressant! Julias poster sammanfattar ganska bra den attityd som ofta möter humanister i dagens samhälle. ”Vad intressant att du läser filosofi, vad ska du bli på riktigt?

De semiotiska (teckenteoretiska) modeller som vi nu gjort posters för att förstå handlar om att se och att läsa, och hur dessa processer samverkar när vi tar till oss information effektivt. Inte minst tecknade serier är exempel på detta. (Att tecknade serier ofta använts som pedagogiskt hjälpmedel är ett förbisett faktum.) Det har sagts att det trots skillnader i medium, funktion o.s.v. ändå finns tre kriterier som alla meddelanden måste uppfylla: de måste återge något som kan observeras eller tänkas, de måste etablera kontakt med mottagaren och de måste vara artikulerade. Hur skapar en bild- eller postermakare kontakt med publiken? I Julias poster uppstår kontakten i första hand via de skrivna orden i en tankebubbla. Men tankebubblan är en visuell representation (återgivning) av något som inte kan observeras visuellt – en tanke. Bildfiguren (Auguste Rodins berömda Tänkaren) är sluten i sig själv och etablerar ingen kontakt med oss. Han sitter också på ganska långt avstånd inne i det ”rum” som bilden utgör.

Postern är artikulerad genom att bubblan och det skrivna befinner sig ovanför bilden och genom att Tänkaren tittar mot högersidan som har mer tomrum än vänstersidan. I tomrummet kunde man lägga till skriven information om arrangemangets tid och plats och innehåll, och det har också gjorts i andra versioner. På så vis uppstår en åtskillnad mellan det abstrakta (ett allmänt påstående) och det konkreta (en person som påstår), mellan nuet (enskilt grubbel) och det som ska komma (diskussionen).

På liknande vis kan man som skribent få rådet att ”ta det allmänna först och detaljerna sedan”, att skapa artikulation mellan olika begreppsliga nivåer.

Postern återger alltså en mental process hos en mänsklig aktör (representation), kontakten med oss sker via ord (interaktion), och det finns artikulation mellan uppe och nere, vänster och höger (komposition). Det är ungefär i de termerna vi har diskuterat ”visuell grammatik” de senaste veckorna. På den mest allmänna nivån, alltså. De tre ”metafunktioner” som forskarduon Kress & van Leeuwen anser finns i alla bilder och visuella kompositioner kallar de representation, interaktion och komposition.

Men poängen med övningen är inte att göra en poster som ska stämma överens med Kress & van Leeuwens teorier utan att undersöka vilken giltighet de har i praktiken. Kombinationen av teori, observation och självständig operation ger tankarna fastare form.

Länkning pågår till intressant.se

Vem behöver humanister? (2)

Vem kan hjälpa denne man?

Vem kan hjälpa denne man?

Så vad ska studier av det visuella vara bra för? Mannen till vänster har ett problem, som ni ser. Vilken är den äkta Mona Lisa? Mästerförfalskare som holländaren van Meegeren har kunnat lura den samlade konst- och museivärlden i många år. Här är stora summor i omlopp. Vår man är antagligen en så kallad ”konnässör”, dvs. en samlare eller konsthistoriker som anser sig ha särskild förmåga att skilja bra från dåligt och falskt från äkta. Detta är förstås långt innan termen och ämnet Visuella studier uppstod. Konnässören kliar sig i huvudet och hoppas att hans kunskaper i konsthistoria och estetik skall hjälpa honom. Konsthistoria har lärt honom vad som är rimligt och inte rimligt när det gäller till exempel italienskt måleri från renässansen. Vilka stilar användes på en viss plats vid en viss tid? Vilka material användes? Hur ser man skillnad mellan åldrade material och material där åldrandet är imiterat?

Sådana kunskaper behövs på museer, på auktionsfirmor och ofta också hos Polisen. De är grundade i konkret konsthistorisk forskning medan estetiken snarare är en överbyggnad som ger legitimitet åt vissa sätt att resonera (och åt själva konstbegreppet!). Konsthistoria är en historisk specialinriktning, estetik är en filosofisk. Sedan 1960-talet använder vi den svenskspråkiga termen ”konstvetenskap” för att göra rättvisa åt båda. Samtidigt började konsthistoriker intressera sig på allvar för sådana ämnen som psykologi, sociologi, informationsteori och semiotik. Jag brukar själv säga att Visuella studier har funnits sedan dess, fast kallats Konstvetenskap.

När jag själv undervisade i konstvetenskap i Lund hade vi på ”C-nivån” (närmast motsvarande ämnesnivå i Finland) en kursplan där vi gick igenom det visuella i fyra steg – 1) Konstnärliga material, 2) Perception, 3) Symbolik och betydelser, 4) Konstens sociala dimension. Det var en alldeles utmärkt plan. När jag sedan kom till Åbo upptäckte jag till min glädje att även programmet i Visuella studier följer en trappstegsmodell, fast litet annorlunda – 1) Perception och kognition, 2) Metoder för visuell analys, 3) Symbolik, semiotik, Ikonografi, 4) Bildsociologi. Från det konkreta till det allmänna.

Här är några exempel på situationer i yrkeslivet där de olika stegen behövs:

1) Du är byggnadsantikvarie och ska bland annat se till att folk som äger skyddade hus väljer rätt färg. Men du vet hur stor skillnad det är mellan ett färgprov och perceptionen av färgen på fasaden, på avstånd. För du har läst kurser som ”Image Perception and Cognition” och du känner till färgforskaren Karin Anter.

2) Du arbetar för en reklambyrå och skall utvärdera en av deras kampanjer. Du behöver veta hur reklam oftast fungerar och vilka positiva eller negativa värden som olika grupper associerar med bilderna i kampanjen. Det lär du dig i kursen ”Visuell analys”.

3) Du är informatör (till exempel för ett museum) och behöver veta hur du kan komponera dina foldrar och blad så att de ger tydligare information. Hur skapar du visuell kontakt med betraktaren? Hur visar man skeenden i tid och rum? (Narrativa bilder.) Hur visar man strukturer och begrepp? (Begreppsliga bilder.) Det lär du dig i kursen SIS (Semiotik, Ikonografi och Symbolanalys). Årets studenter har examination imorgon.

4) Du är lärare i teckning – eller ”bildkonst” som det nu heter i den finska läroplanen – för 13- till 15-åringar. Du har svårt att begripa dig på det som står i läroplanen. Det som du ska lära ut är antagligen både ”visuell kultur”, ”bild”, ”bilden i samhället”, ”konst” och ”konstens väsen”. Du behöver en kurs som reder ut sådana begrepp och visar vilka anspråk som finns bakom dem. Kursen ”Bildsociologi” är en sådan kurs.

5) Du tänker att det kan bli din försörjning att bygga hemsidor för företag som hanterar stora mängder av ny information. Till exempel i läkemedelsbranschen. Eller inom förnyelsebar energi. Men det handlar om väldigt olikartade typer av information! I en engelskspråkig kurs som ska heta ”Visuality and Vizualization of Information” kommer vi att visa hur man kan använda rön från psykologisk forskning för att visualisera bättre.

Mer om visualisering inom kort.

Länkning pågår till intressant.se

Vem behöver humanister? (1)

Erasmus av Rotterdam visste inget om arbetslivsrelevans. Bild av Dürer (1526)

Erasmus av Rotterdam visste inget om arbetslivsrelevans. Bild av Dürer (1526)

Ett arrangemang på detta tema ordnas av organisationen HumOm här i Åbo nästa onsdag, och frågan är just nu högaktuell med tanke på en utredning som har gjorts om humaniora och språkämnen vid vår Akademi. Det var stormöte om detta i förrgår. Utredaren Anders Ahlbäck presenterade sina resultat. Han har gjort ett bra arbete. Fast en utredning sker ju aldrig utan orsak – utredningar är alltid beställda av någon/några som vill ha bekräftelse på ett visst antal antaganden som ska ligga till grund för en viss förändring. Politiska utredningar har oftast slutsatsen formulerad från början, och är därmed motsatsen till vetenskapliga. De ska ”visa”, inte ”pröva”. Eftersom utredningen i det här fallet var mer öppen och utredaren ambitiös och objektiv framgick det vid mötet att majoriteten av oss som arbetar i det här huset inte håller med om vissa antaganden som vår ledning verkar vilja ha bekräftade, nämligen:

– Arbetslivsrelevans försummas i humanistisk utbildning

– Utbildningar i humaniora har så mycket gemensamt att de kan ha gemensamma grundstudier

– Humanistiska utbildningar är ineffektiva

– Humanistiska ämnen (särskilt vid ÅA) är små och svaga och måste därför samlas till större enheter

Dessa antaganden framgår uttryckligen eller underförstått i de olika åtgärdsalternativ som utredningen undersöker. De har i olika former dykt upp i höstens och vinterns debatt om ”humaniora och konst” på universiteten. De är i stor utsträckning uttryck för utomståendes syn på humaniora – fördomar om humaniora, rentav. Det är bara alltför lätt att bunta ihop ”humaniora och konst” som ”de där onyttiga ämnena” som varken producerar departementssekreterare, järnvägsbroar eller Angry Birds och som man kan ge litet pengar då och då, men bara om pengar finns. Också humanister har blandat sig i debatten, dessbättre.

Nu har det visat sig att tilldelningen av medel för humaniora vid Åbo akademi inte täcker de utgifter man hoppas på (penningen fluktuerar som bekant), och då måste humaniora skäras ner. Enkel matematik. Det ser illa ut om felslagna finansieringsplaner motiverar nedskärningarna. Hellre pekas det på olika brister hos de humanistiska utbildningarna som sådana. I en tid då yrkesutbildning blivit en så självklar norm för universiteten att den nästan aldrig ifrågasätts blir så kallad arbetslivsrelevans en käpphäst. Ämnen kan först skäras ner, sedan beskrivas som små och svaga och till slut slås samman till enheter där fyra-fem ämnen kanske får samsas om två-tre professorer. Den omtalade ineffektiviteten hos humanistiska utbldningar kan avhjälpas genom att allt fler kursmoment blir gemensamma, vilket förstås sparar pengar, men utan att pengarna nödvändigtvis återinvesteras i mer undervisning per student (vilket faktiskt borde vara det mest logiska sättet att hjälpa studenter att studera effektivare). Vart ska då de medlen ta vägen, kan man fråga sig.

I höstens debatt har det hänvisats till en utredning från näringslivsorganisationen  i Sverige. Under rubriken ”Konsten att strula till sitt liv” rapporteras det där om där om hur svenska studenter hamnar i situationer med höga studieskulder och lågbetalda arbeten. Förslaget är att studielånen skall vara lägre för studenter som inte kan räkna med någon hög inkomst i sina framtida yrken – främst förstås humanister. Här i Finland har utredningen refererats – även av kritiska kommentatorer –  som om systemen i våra länder skulle vara jämförbara, men det är de inte. I Finland finns en helt annan medvetenhet om riskerna med höga studielån och villkoren för antagning till högre utbildning är helt andra. I Finland saknas också de ideologiskt motiverade argumenten för ”bildning för alla”. I gengäld är också risken för massarbetslöshet bland humanister mindre. Här har det framkommit en del viktiga data, bland annat i Ahlbäcks utredning, som visar att idén om finska humanisters arbetslöshet är en myt. Då kan man gå vidare och fråga sig om det inte är så att humanistiska utbildningar har betydligt mer arbetslivsrelevans än vad som oftast antas. För visuella studiers del har arbetslivsrelevansen funnits som en aspekt redan från början – visuella färdigheter och kunskaper blir allt viktigare i samhället.

Men att humanistiska studier i allmänhet kan ha arbetslivsrelevans är en annan sak än kravet att alla kurser och kursmoment bör ha arbetslivsrelevans – ett sådant krav skulle förvandla all utbildning till yrkesutbildning, och då skulle vi inte längre ha ett universitet utan en yrkesskola. Privat träffar jag själv ofta personer inom management och ekonomi. För dem kan det vara svårt att förstå ståndpunkten att kunskap kan förmedlas enbart för kunskapens egen skull och att ansvaret för detta ligger hos samhället. Det faktum att universitetet som institution funnits i åtminstone tusen år som förvaltare och förmedlare av kunskap kan vara överraskande för den som endast lärt sig att tänka i uppåt- och framåtpekande kurvor.

Sociologiskt sett finns det tre huvudmodeller för det moderna utbildningsväsendet: bildningsmodellen (universitetet), yrkesmodellen (”applied science”) och den kritiska modellen (läraren som politisk gestalt och mentor). Att dessa tre modeller konfronteras och blandas vid vår tids universitet visar sig bland annat i pedagogernas standardmodeller för de mål vi förväntas skriva för våra kurser. Det skall vara kunskapsmål (bildning), färdighetsmål (yrke) och de mål som ibland kallas ”attitydmål” (t.ex. kritiskt tänkande och samarbetsförmåga). Att målen för våra utbildningar kommer från olika modeller för relationen  mellan universitet och samhälle förklarar de konfrontationer som uppstår när universitetsledningar vill definiera arbetslivsrelevans som något entydigt.

Frågan ”Vem behöver humanister?” bör därför också kompletteras med frågan vad det idag innebär att behövas. Vilka former (inte minst finansieringsformer) finns idag för definitionen och uppfyllandet av nytta och behov i vårt samhälle? Vilka behov motsvaras av enkelt inlärda kunskaper och färdigheter, och vilka förutsätter djupare insikt och personlig mognad? Skall utbildning utgå från antaganden (ofta lösa) om framtida behov, eller skall den göra människor mogna att själva värdera kunskapers relevans?

Stora frågor som inte avhandlas på en kafferast – så det här blir nog del 1 av (x).

Länkning pågår till intressant.se

Vilks och konstvilks

Arbetat hemma denna förmiddag och sedan lagat diverse mat att frysa in till nästa veckas luncher. Forskarens vardag, om man inte vill äta på akademins kantin. Har de senaste åren blivit mer och mer känslig för höga ljud och står varken ut med ljuden eller maten. Kantinen har stora tomma ytor där alla ljud studsar och förstärks – här skulle man kunna hänga upp till exempel textilkonst för att förbättra miljön, men det sägs att husets arkitekt inte godkänner det. Nåväl. Skickar ut några ord innan eftermiddagens allvar börjar.

Vilks som ung

Vilks som ung

Här är en känd man – professor Lars Vilks som ung konstnär i Balderup, Skåne, sommaren 1971. Han håller i en målning som senare blev såld i en utställning i Paris. En bra prestation med tanke på att han hade målat i bara några år. Lars Vilks är doktor i konsthistoria och professor i konst, men det är intressant att det som plötsligt gjorde honom världskänd var en enkel pennteckning. ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Samtidigt fick världen lära sig det mycket lokalt svenska begreppet ”rondellhund”. Den första rondellhunden var inte av Vilks utan av skulptören Stina Opitz som år 2006 färdigställde en utsmyckning av en rondell eller trafikcirkulationsplats utanför Linköping. Utsmyckningen består av en jättelik röd, lutande metallring och framför den en liten vit hund som antagligen ska hoppa genom ringen. Av någon anledning retade verket upp vissa personer, och det blev vandaliserat. I sympati med konstnären (eller med hunden?) uppstod en hel folkrörelse av personer som i smyg placerade ut hundar av alla möjliga slag och storlekar i lokala rondeller.

Lars Vilks hade länge turnerat från stad till stad med miniversioner av sitt stora vrakbygge Nimis vid havet i Skåne. År 2007 lät han en av byggena (utförd tillsammans med skolelever) få formen av en hund. Det blev hunden Trelle i Trelleborg. Den vandaliserades. Då hade Vilks redan kopplat samman rondellhundarna med de berömda teckningarna av Muhammed i den danska tidningen Jyllandsposten, och teckningen av Muhammed som rondellhund hade refuserats av flera konsthallar och gallerier. Via media hade refuseringarna blivit kända och det hela hade snabbt blivit en fråga på hög diplomatisk nivå. Flera mordhot mot Vilks kom från radikala muslimska grupper i augusti och september 2007.

Mitt i allt detta verkar Lars Vilks ha behållit sitt lugn. Han ställer ut, föreläser och publicerar sig som vanligt. Han har förmodligen starka nerver. Många inklusive jag själv har konstaterat att det finns en begränsning i hans konstteori när han utgår ifrån att all konst fungerar så som hans egen konst gör – som medvetna strategiska positioneringar i förhållande till det som han i boken Art kallar ”det kontemporära”, dvs. det som gäller i konsten just nu (”the contemporary”). I boken återkommer han ofta till begreppet Relevans – Vilks institutionella konstteori beskriver enligt honom själv inte bara vad som är konst utan också vad som är bra konst. Och bra konst är (enligt Vilks) den konst som är relevant för ”det kontemporära”. Han påstår saker som att en konstkritiker idag inte kan vara känslomässig eftersom sådan kritik hör till en föråldrad modernism som saknar relevans inom ”det kontemporära”. Men han ger inga exempel och man kan fråga sig om det stämmer -Vilks har själv i andra sammanhang sagt att dagens konst är pluralistisk.

Som nybörjade kring 1970 var Lars Vilks själv svårt försvuren åt romantisk känslomässighet, och en av hans idoler var den gamle katolske expressionisten Georges Rouault. Detta är förstås något som han idag beskriver med road distans. Den beskrivningen hittar man i loggen Konstvilks från 2007 (namnet möjligen en ironisk referens till en viss Konstfred som sedan 1997 varit engagerad i debatter med Vilks). Vilks självbiografi är en intressant och underhållande läsning som också ger en bra bild av kreativiteten kring institutionen för konstvetenskap i Lund på 1970-talet. Självbiografin börjar här.

Något man lätt glömmer bort är att Vilks hela tiden har varit bildskapare (se Konstvilks) och han har själv illustrerat flera av sina böcker. Vad har hans bilder betytt för bilden av honom som konstnär? Man talar om konstbild och massbild där det är underförstått att konstbilden har ett högre värde – men är Vilks ”Muhammed som rondellhund” en konstbild eller en massbild? Begreppet ”konstbild” är nära knutet till begreppet ”original”. För att något ska vara en konstbild skall den helst vara utförd i ett enda unikt exemplar, eller i mycket begränsad upplaga, som i ”konstgrafik”. Men genom fotografiska reproduktioner och senare digital kopiering har bilders originalitet kommit i upplösning – vilket konstaterades redan för över 80 år sedan av den marxistiske kritikern Walter Benjamin. Rondellhunden har fått ett sådant genomslag därför att den som massbild kan spridas via ett oändligt antal digitala kopior, tillgängliga via världens alla internetanslutningar 24 timmar om dygnet. Alla konstbilder kan också bli massbilder via dessa kopior – även Mona Lisa. Men någonstans finns en papperslapp med Konstvilks egna pennstreck i autentiskt original, och man kan tänka sig att detta objekt vid det här laget kan inbringa stora summor om det säljs på auktion.

Man kan alltså i Vilks anda säga att skillnaden mellan konstbilder och andra bilder visar sig i praxis, till exempel via auktionshusens utropspriser. Men vill man snabbt ha exempel på konstbilder är det enklast att vända till vissa etablerade förteckningar över konstverk, till exempel museikataloger eller olika versioner av ”Konstens världshistoria” (”Jansons version”, ”Stokstads version”, ”Honour & Flemings version” och så vidare).

Då kan man genast se att kataloger och versioner innehåller ”verk” av personer som inte kan ha varit medvetna om att de gjorde konst. Personer som med andra ord inte kan ha varit medvetna om att deras bilder och föremål skulle hamna i sammanhang där de inte längre skulle ha någon annan funktion än att vara exempel på så kallad ”konst”. Detta gäller t.ex. för jägarstenålderns grottmålare och för tillverkare av kultföremål i stam- och naturreligioner.

Konsthistorikerna bakom konsthistorieskrivningen har i allmänhet resonerat precis som vissa psykologer utan kunskap om konstbegreppets historia – de har utgått ifrån att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst och/eller att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov. I så fall kan även barnteckningar vara konst – men barnteckningar ingår inte i konsthistorien utan bara i särskilda samlingar av ”child art” (till exempel den som skapades av psykologen Rhoda Kellog).

Den som definierar konst som ”uttryck” och påstår att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov trasslar in sig i motsägelser eftersom alla uttryck inte är konst, men också eftersom det finns verk som inte uttrycker något särskilt men som ändå räknas som konst. Marcel Duchamps berömda ready-mades t.ex. Inte heller förekomsten av bilder är en nödvändig betingelse för att ”något” ska vara konst. Enligt konsthistorien finns det mycket konst som inte är bilder. Arkitektur till exempel.

Form som bild, se Mona Lisa

Form som bild, se Mona Lisa

Man skulle också mer kvalificerat kunna säga att ”det är inte bilderna som är konsten” med innebörden att det inte är avbildningen som gör en bild till konst. Den tankegången var en gång populär i form av så kallad ”formalism” (”konst är form”) där man försökte hitta konstvärdet i sådana faktorer som komposition och färgkontrast, vilket paradoxalt ledde till att även ickeföreställande kompositioner började kallas ”bilder” (åter igen en följd av sammanblandningen mellan konst och bild).

Men att det ”inte är bilderna som är konsten” kan också tolkas som att status som konst inte har att göra med någon som helst egenskap hos själva bilderna (inte ens ”formen”) utan enbart är en social överenskommelse. Där kommer förstås Lars Vilks in i bilden, igen.

Länkning pågår till intressant.se

Göra bild är en konst

Konst

Konst

Läser just nu Lars Vilks senaste bok som han kort och gott har valt att kalla Art. Men i övrigt är boken på svenska. Långt innan han gjorde en teckning av profeten Muhammed som rondellhund och blev polisbevakad kändis visste Lars Vilks vad konst är. På 70-talet studerade han konstvetenskap i Lund och orsakade redan då viss uppståndelse. Senare doktorerade han på avhandlingen Konst och konster som utgick från ett enkelt faktum: det finns konst och det finns konster. Men konster kan vara många olika saker, till exempel retorik och fårskötsel (i antikens Rom) eller kökets konster. Än idag kan en akademis officiella namn vara ”Kungliga akademien för de fria konsterna” (i Stockholm) och en studerande i humaniora och språk blir ”mästare i konster” (Master of Arts). Vilket syftar på en mängd konster – utom just det som de flesta kallar ”konst”.

En konstnär som gått på högskola kallas istället MFA, ”Master of Fine Arts”. Eller på svenska: ”mästare i sköna konster”. Man ser ibland akademiernas sköna konster i form av kvinnofigurer som beskyddar måleri, skulptur, arkitektur och (ända sedan antiken) musik. Först på 1700-talet uppstod det moderna konstbegreppet när filosofer började teoretisera om ”skön konst” – konst i allmänhet. I det längsta sågs ”skön konst” eller bara ”konst” som summan av måleri, skulptur och arkitektur.

Men på 1950-talet hände något. Unga konstnärer började höra talas om en märklig fransman som hette Duchamp och som 1917 försökt få en urinoar i porslin utställd som konst. I Duchamps och andras efterföljd uppstod verk som inte varken kunde definieras som måleri, skulptur eller arkitektur. Vad skulle man göra? Man blev tvungen att alltmer tala om ”konst” i singularis och mena allmänt kreativa och gränsöverskridande aktiviteter. Frånvaron av vedertagna estetiska kvaliteter i mycket ny konst ledde snart fram till den så kallade institutionella konstteorin med innebörden att ”det som konstvärlden betraktar som konst är konst”. Filosoferna George Dickie och Arthur Danto formulerade teorin. Lars Vilks är deras profet. Hans blogg är ett ständigt svällande berg av polemik. Han hör till Sveriges i särklass mest produktiva bloggare. Vilks har verkligen vigt sitt liv åt att sprida den institutionella konstteorin – han har upprepat sitt budskap i ett flertal böcker sedan Konst och konster men det har förblivit detsamma: det som konstvärlden betraktar som konst är konst. Någon förändring av budskapet lär inte komma. Det fungerar nämligen utmärkt – med andra ord ger det upphov till mängder av kommentarer. Ungefär som urinoaren som Marchel Duchamp signerade år 1917.

Länkning pågår till  intressant.se