Alla inlägg av Fred Andersson

Vad är visuell analys? (3)

Bildsociologi, Body modification, Fotografi, Perception, Självskadebeteende, Ungdomskultur, Visuell analys, , , , , , , , , , , , , , ,
Bild insamlad till databas "Body Modification"

Bild insamlad till databas "Body Modification"

Igår nämnde jag skillnaden mellan direkt och indirekt analys – men vad skiljer en direkt analys från vilken snabb, vardaglig beskrivning som helst? Och går det verkligen inte att skilja mellan beskrivning och analys? Vad är det i så fall för mening med att använda ordet ”analys” alls?

Svaret är att bara en snabb beskrivning inte är en analys, men att analysen börjar med att man gör ett stort antal sådana beskrivningar. Målet kan vara att skapa en taxonomi för klassifikation av ett stort bildmaterial, men analysen kan också gå ut på att analysera hur vissa grupper av människor (till exempel olika åldersgrupper) beskriver bilder. Därför är det i ämnen som etnologi och sociologi man har använt sig mest av direkt analys av bilder.

En typisk situation är den där en etnolog har ett antal bilder som föreställer livet i en by för många decennier sedan. Det finns fortfarande några få personer i livet som minns människor och byggnader som fanns då. De intervjuas genom att de får se bilderna, och de spontana minnen som bilderna väcker spelas in och skrivs ner. Inom antopologi/etnologi finns det en särskild term för detta: ”photo elicitation”.

Men den allra största andelen av direkt visuell analys är idag så spridd att vi knappast längre lägger märke till den – nämligen ”taggning” av digitala bilder. Att ”tagga” innebär idag oftast att du öppnar bildens metadata (i Windows högerklick, sedan ”properties”, sedan ”details” och ”tags”). Orden du sedan skriver in för att beskriva bilden gör att den kommer upp i sökningar på de orden i bildprogram som Picasa, på Internet eller i en databas. Bilden på ”dödskallemannen” är till exempel taggad med termerna:

ansikte; extrem; färg; högkontrast; man; omättad; opersonlig; piercing; polykulturell; ring; stav; tatuering,

samt webbadressen där bilden hittades: http://my.opera.com/Zaphira/albums/show.dml?id=673992

Bilden ingår i en insamling och taggning av över 1500 bilder som fotografen Eddie Svärd (se flickr) gjorde på uppdrag av mig tidigare i år. Syftet var dels att få en första överblick över det visuellt (och etnologiskt) intressanta fenomenet BM (body modification), dels att pröva hur en mer systematisk taggning kan gå till. En mer utförlig beskrivning från den 25 maj finns här. För att göra bilderna sökbara utifrån vissa specifika frågeställningar hade jag i förväg definierat en lista av standardtermer och ordnat dem enligt vad vi kan kalla EBB-taxonomin (Eakins, Briggs & Burford, ”Image Retrieval Interface” 2004). Den här taxonomin använder vi också i kursen ”Visuell analys”.

Taxonomin har nio nivåer som enligt Eakins/Briggs/Burford motsvarar de statistiskt vanligaste kategorierna i folks spontana beskrivningar av bilder. Tre nivåer handlar om ”Perceptionsdata” (som färg), ”Basgeometri” (som komposition) och ”Rumslighet” (eller Visual Extension.) Exempelbilden har tre taggar från perceptionsnivån: färg, omättad och högkontrast. Den fjärde nivån handlar om det ”semantiska” innehåll vi ser direkt, som man, ansikte, tatuering, ring, stav. Följande fyra nivåer handlar mest om det vi inte ser direkt i bilden utan  ”abstraherar” ur olika kunskaper och känslor. Det rör sig om ”kontextuell abstraktion”(inomhus, hem), ”kulturell abstraktion”(piercing, polykulturell), ”emotionell abstraktion” (opersonlig, extrem) och ”teknisk abstraktion” (ring, stav: vilken metall?). (Jag ser att ”stav” nog är fel term. Personen har snarare piggar som opererats in vid näsroten – se bilden.) Den nionde nivån, slutligen, är ”metadata” – alltså det som aldrig kan vara synligt i en ren bild, till exempel uppgifter om datum och webbadress.

För att få en begreppslig bild av fenomenet BM förberedde jag också ett ”system network”. Det är en typ av diagram som kan användas för att åskådliggöra komplexa begrepp. Här blev diagrammet en utgångspunkt för den visuella sorteringen och analysen, eftersom det visar vad jag som både professionell (i visuell analys) och amatör (i någon sorts ”etnologi”) förväntar mig att vi ska hitta därute. Jag antog att BM kan delas in i ”mönstrad hud”, ”piercing”, ”implantat och kirurgi” samt ”självskada”. De tre första kategorierna uppfattas som hedonistiska och bejakande medan den fjärde är destruktiv. De destruktiva innebörderna kan beskrivas som ”dysmorfi” (faktisk eller inbillad fysisk brist) och ”dysfori” (motsatsen till eufori). Diagrammet ser ut så här:

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Möjliga typer av Body Modification idag. (c) Fred Andersson 2012

Jag har naturligtvis argument för varje nivå i schemat – särskilt de som kan verka underliga. Det är en brist att jag fortfarande inte har fått någon respons på indelningen. Efter mycket tvekan och ändringar bestämde jag mig för att tatueringen kan delas in i underkategorierna ”old school” och ”polykulturell” med argumentet att istort sett allting idag är polykultur bortsett från en medveten renodling av äldre bildtraditioner, t.ex. gamla sjömanstatueringar och annan ”old school”.

Den ovanliga ansiktstatueringen i bildexemplet kan t.ex. återfinnas i gängkultur i Mexiko, men dödskallemotivet går också tillbaka på pre-columbiansk dödskult. Resultatet är polykultur som kan upprepas var som helst i världen av någon annan person som identifierar sig så starkt med dödens symbol att han vill bli ett med den, outplånligt och oåterkalleligt.

Detta är något som kan intressera en etnolog eller en religionsforskare, medan jag som bildforskare är mer intresserad av själva bilderna som iscensättningar av personernas identitet och känslor.  Här blir det viktigt med frågor som ”vilken vinkel är bilden tagen ur?”, ”är det en närbild eller en distanserad bild?”, ”är den personlig eller opersonlig?”, ”hur bidrar kontrast och färger till stämningen?” Det kan finnas intressanta mönster i hur olika grupper väljer att utforma sina bilder.

För att kunna säga något trovärdigt om detta räcker det inte med att titta på bara några få bilder – det behövs tusentals. Taxonomier och scheman hjälper oss att få en första överblick och att hitta det som är intressant att studera. Om studenter är intresserade skulle det kanske kunna bli några kandidatuppsatser med utgångspunkt i materialet. Som sagt skulle såväl religionsvetare och etnologer/folklorister som konst/bildvetare kunna hitta aspekter att studera.

länkning pågår till intressant.se

Vad är Visuell analys? (2)

Humaniora, Okategoriserade, Perception, Psykologi, representation, Visuell analys, , , , ,

I det senaste inlägget för några veckor sedan påstod jag att visuell analys är att lära sig skilja mellan väsentlig och oväsentlig information i en bild. Och hur går då detta till? Det enklaste är att utgå från en så kallad taxonomi. En taxonomi är en lista på olika egenskaper som beskrivs eller bedöms – tänk till exempel på ”taxeringen” som Vero/Skattemyndigheten gör. En ”taxering” tar bara upp ett begränsat antal faktorer och egenskaper – de som är relevanta. Resten rensas bort. Så är det med bildbeskrivning också. I en bild är det kanske viktigt för budskapet att en person har röd slips medan en annan har blå. I så fall räcker det att nämna begrepp på nivån ”rött”, ”blått”, ”gult”. Man behöver inte blanda in nyanser som ”ljusrött” eller ”rödviolett”.

En taxonomi för bildbeskrivning kan till exempel bestå av nivåerna ”färgkontraster”, ”stil”, ”genre”, ”motiv”.Varje nivå kan då innehålla ett stort antal termer som svarar mot olika egenskaper i bilder.

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Hans Holbein d.y., Ambassadörerna, 1533

Vi räknar med att det finns två typer av visuell analys – direkt analys och indirekt analys (se t.ex. Handbook of Visual Analysis, London 2001). Ett fint exempel på direkt analys upplevde jag i fredags när våra studenter här på avdelningen ordnade den årliga julfesten i ämnesföreningen Eikon. Vi hade tre lag och varje lag utsåg en person som skulle beskriva fem kända bilder utan att nämna konstnär eller titel. De andra i laget skulle gissa titlarna, den som klarade detta på kortast tid hade vunnit. Ett lag hade fått Hans Holbeins Ambassadörerna, ett av konsthistoriens mest analyserade verk. Men här räckte tiden bara till för att nämnda till exempel ”två män”, ”den ene har pälsrock”, ”de är vid ett hov” o.s.v. – det är det som är direkt analys. Däremot gick det inte att nämnda den konstiga utdragna formen vid ambassadörernas fötter, för då hade det också varit nödvändigt att definiera ett gammalt perspektivtrick som kallas ”anamorfos” och förklara att om bilden ses snett från sidan förvandlas formen till en dödskalle. Och det fanns det ju inte tid till.

Pröva själv – när du nu har bilden på skärmen ska du resa dig och ha ögonen alldeles intill övre högra hörnet på skärmen och titta på målningen så snett det går. Då ser du dödskallen tydligt.

Indirekt analys till skillnad från direkt är t.ex. när filosofen och psykoanalytikern Jacques Lacan låter Ambassadörerna och dödskallen bli ett symptom på det som undslipper den forskande blicken och som han i sin teori kallar ”objektet Lilla a”. (Lacan för lata.) Här är analysen av bilden bara en liten del av ett projekt som omfattar en omvärdering av hela den psykoanalytiska tanketraditionen och som innehåller väldigt litet ”evidens” från andra metoder eller undersökningar. Denna analys är något som sker i filosofens ensamma möten med bilden, möten som kanske sträcker sig över flera decennier innan analysen formuleras. Det är en i högsta grad indirekt analys.

Länkning pågår till intressant.se

Vad är visuell analys? (1)

Visuell analys, , , , , , , ,

"Analys" av porträttet av Charles VII, ur utställningen om Jean Fouquet på Bibliothèque Nationale de France, 2003.

Just nu har vi en kurs som heter Visuell Analys och som ingår i den obligatoriska delen för dem som har Visuella studier som biämne. Vad är visuell analys? En äldre kollega beskrev visuell analys som en exercis som alla var tvungna att lära sig men som ingen någonsin behövde använda. Men han syftade bara på en viss sorts visuell analys – den som konsthistoriker kallade ”formanalys”. Formanalysen började egentligen som en trend bland moderna konstnärer kring år 1900. Målaren och konstkritikern Roger Fry menade att huvudsaken för alla stora konstnärer egentligen hade varit att arrangera färg och form på en yta och att motivet bara var en kompromiss för att få göra det som de egentligen ville.

Man kunde alltså analysera all äldre konst på samma sätt. I slutet av 1940-talet blev den svenske målaren Ragnar Sandberg närmast besatt av idén att han skulle kunna hitta en ny stadga för sina bilder genom att utforska de gamla mästarnas hemliga geometri. En stor inspiration för honom och andra vid samma tid var en bok av fransmannen Jean Bouleau. Så sent som 2003 när Bibliotèque Nationale i Paris gjorde en utställning om 1400-talsmästaren Jean Fouquet publicerades en ”analys” där en utställningsintendent försöker visa att Fouquets berömda porträtt av kung Charles VII överensstämmer med geometriska mönster konstruerade på basis av bland annat gyllene snittet. För några år sedan återgavs ”analysen” helt okritiskt av filosofen Kjersti Bale i hennes lärobok Estetik – En introduktion, och utan att källan nämndes.

Det här är nonsens av samma slag som siffersambanden i Da Vinci-koden, och har ingenting att göra med vad vi menar med visuell analys idag. Förutom att det inte finns några som  helst historiska belägg för att målare som Fouquet komponerade med cirklar och snitt, så kan man få i stort sett vilken bild som helst att ”stämma” med vilket mönster som helst. Mediakonstnären Johannes Nyholm gjorde 2003 en rolig parodi på den här sortens idéer genom att uppfinna programmet Hellcrawler som går igenom alla bilder på Internet och letar upp ett pentagram i varje bild. Vilket leder fram till vad vi menar med visuell analys idag. Visuell analys idag handlar om vilken information som är relevant och irrelevant i en bild. Vilket dels har att göra med bilden, dels sammanhanget där bilden används. Visuell analys i ämnet Visuella studier handlar inte om konst utan om alla bilder i samhället idag.

Fortsättning följer.

Länkning pågår till intressant.se

Den pizzan smakar illa

Kändisar, Konst, Kungligheter, Nyhetsbilder, Okategoriserade, Sverige, , , , , ,
Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

A post about the new King and Queen Satire in the Swedish journal Tiden, in Swedish:Kategorier

Pizzan jag menar är den som ligger på den kända artisten och fotomodellen Camilla Henemarks nakna kropp. Precis som i många bilder idag finns det inget verkligt bakom det här arrangemanget. Det är bara en del av ett fotomontage gjort av den kontroversiella kreatören Elisabeth Ohlson Wallin, hon med utställningen Ecce Homo. Hon har fått i uppdrag av de svenska socialdemokraternas anrika tidskrift Tiden att göra satirer över aktuell svensk politik. I vintras var det statsminister Fredrik Reinfeldt som fick stå till svars för kommersialiseringen av vårdsektorn, och förstås för skandalen Carema. I fotomontaget har han byxorna vid fötterna och är försedd med en ”våt blöja” för 9:90 – ett erbjudande från ”NM” (Nya Moderaterna). Det var enligt denna bloggares subjektiva mening ett ganska lyckat montage. Den här gången ser vi alltså Camilla Henemark, men framför allt kungen och drottningen av Sverige, och några av de mer eller mindre skumma typer som dök upp i samband med publiceringen av Den motvillige monarken.

Här är listan på dem som är med (Aftonbladet)

Här är Clemens Poellingers kommentar (SvD)

Här är Ulrika Stahres kommentar (Aftonbladet)

Precis som i fallet med Tintin på Kulturhuset tycker jag att Svenska Dagbladets kommentator har viktiga poänger. Det är milsvid skillnad mellan den här bilden och tidigare politiska fotomontage av mästare som John Heartfield (under nazismen) och Christer Temptander (i Sverige). Skillnaden gäller dels det tekniska/estetiska, dels tillkomsten. Var och en med den minsta insikt i digital fototeknik måste hålla med om att det här en ovanligt klumpigt och taffligt utförd bild. Såväl högerpressens Clemens Poellinger som vänsterpressens Ulrika Stahre är eniga i sin sågning av bilden från estetisk synvinkel. Sedan kan vi titta på tillkomsten. Lars Vilks menar i en krönika från februari att hela samarbetet mellan Tiden och Elisabeth Ohlson ingår i vad han med en numera typiskt kulturkonservativ formulering kallar ett ”politiskt korrekt” försök att återuppväcka den politiskt radikala konsten från 1960-talet. Det försöket, menar Vilks, är dömt att misslyckas. Främst för att beställaren är socialdemokratiska Tiden, vilket (enligt Vilks) är ett exempel på hur ”den neopolitiska konsten” (en term lånad från Michael Ryan) går ”i de etablerade partiernas ledband”.

Vilks överdriver sin vana trogen – men ett korn av sanning finns det. Å ena sidan får man verkligen hoppas att Tiden precis som alla liknande tidskrifter är fristående från svenska SAP. Att medverka i en tidskrift som ideologiskt ligger nära ett parti är naturligtvis inte att gå i det partiets ”ledband” som Vilks påstår. Och Elisabeth Ohlson är nog klokare än så. Men å andra sidan tyder tillkomsten av bilden på att den är en i förväg uttänkt, spekulativ provokation där intelligensen och kvaliteten kommit i andra eller tredje hand. Och då kan det aldrig bli bra. Ohlson berättar här att hon arbetat med montaget under ett år, vilket snarast verkar innebära att hon väntat i ett år för att kunna publicera vid rätt tillfälle. Det verkar som om den här bilden djupast sett är ett exempel på hur känsligheten för konjunkturer i medierna påverkar både politiken och satiren i negativ riktning.

Begreppet yttrandefrihet har varit det återkommande ämnet för den senaste tidens debatter. Om detta har en kollega skrivit ett klokt inlägg förra månaden: Tolerans, kritik och omdöme

Länkning pågår till intressant.se

More blackfaces, types, stereotypes

Afrika, Imagologi, Okategoriserade, Rasism, representation, Semiotik, Tecknade serier, Visuell retorik, , , , , , , ,
From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

From Stina Wirsén's Lilla skär och alla de brokiga

Our Imagology course is continuing and at the same time Nordic media currently resound with debates that might be highly relevant to it. A couple of days ago the headlines in Sweden were about the decision, withdrawn within a couple of hours, to remove all Tintin albums from display for children at the ”Kulturhuset” (see previous post). There has also been a long discussion about the children’s books series about Lilla Skär (Little Pink) by the Swedish cartoonist Stina Wirsén. It started when a local section of Folkets Bio (a network of progressive movie theaters) chose not to show the new filmed version. The whole reason for that controversy is the little dark figure in the middle of this picture – her name is Lilla Hjärtat (Little Heart) and Stina Wirsén has told in an interview that her African friends were actually quite pleased with it.

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Betty Boop as blackface according to Makode Linde (litograph 2012) http://konstochfolk.se/graphic_s.aspx?art_ID=119&work_ID=1260

Others have loudly made their opinion known – occording to them Lilla Hjärtat is a typical blackface character, they say, a direct heir to the white actors with grotesquely painted black faces who used to do the ”niggers” in early American movies. If we look into the modern history of children cartoons and animations, the blackface is everywhere – from Winsor McCay’s Little Nemo (1908) to Donald Duck and Tintin of the Thirties and onwards, right up to some anti-Obama comics circulated in the Tea Party-movement in recent years. In the Sixties, underground cartoonist Robert Crumb started to make parodies of this common stereotype, as did the Afro-Swede Makode Linde at Moderna Museet in Stockholm half a year ago. To say that this stereotype is politically charged and controversial is almost an understatement.

Jeff Werner (arthistory.su.se)

Jeff Werner (arthistory.su.se)

But is it really the picture as such which is the problem? My Swedish colleague Jeff Werner at Stockholm University quickly wrote a comment in which he claims that both Stina Wirsén and those who defend her, like the journalist Sverker Lenas, are being naive in thinking that one can comprehend the full consquences of a picture by just looking at it. It is naive, he says, to use a stereotype without a good knowledge of its history and of the contexts in which it has been used, and therefore Image history and interpretation should be a mandatory subject in School (maybe also as Imagology?). I guess most of us who teach art history and image history are ready too agree with him on this matter. But then he also makes another claim – he says that an intelligent approch in analyzing an image is to find out not what it is but what it does. By this he seems to imply that we should not allow Wirsén and others to circulate their stereotypes without control, because neither the cartoonist nor her supporters can predict what the image will do in the long run.

An active image

A very active image... (Cartoon by Grandville)

The more I look at Werner’s sentences, the more I realize that they are a typical example of someone saying something which is supposed to sound smart, but which on closer inspection means absolutely nothing. Is the issue really ”not what the image is but what it does”? Well, then I guess you must assume that the image mysteriously has a life of its own rather than being a number of colored fields on a piece of paper (or similarly). That the image is animated, like certain holy images once were believed to be. What then comes to my mind is the British sociologist Janet Wolff and her sharp criticism of this kind of animism at a summer school here at ÅA in 2010 – up for scrutiny were such influential figures as W.J.T. Mitchell and James Elkins (and his The Image Stares Back). I appreciated this criticism very much. It was timely.

Racist

Racist

As a scholar in semiotics, my own candidate for the most urgent question is not ”what the image does” but rather what we do with the image, including what the artist does when she makes her choices. This is a question of semiotics, but also of visual rhetorics. Rhetorics is all about choices and a lot about stereotypes. I think what Anthony Johnson has said recently in our Imagology course could support a semiotic argument as well. One of the most important distinctions he has made is that between types and stereotypes – stereotypes being essentially something which is repeated, just like the printing cast from which the term originally came. The black color of the blackfaces is identically repeated, and therefore it is a stereotype. In terms of rhetorics, the stereotype is a choice, and in being a choice it is an action. The type, by contast, is not an action but a mental construct or cognitive pattern. Such types make it possible for us to imagine, for example, trees as a single concept in spite of the fact that there is a wide variation of trees.

Not racist

Not racist

In contradistinction to a simplification of matters à la Jeff Werner, I would say that increased historical knowledge will not make the racist dimension of Wirséns Lilla Hjärtat character more obvious, but rather less so. Especially if historical knowledge is combined with a semiotic understanding of different levels of ”abstraction” (or, with a more precise term, typification) in images. My basic argument for this is simple: imagine a highly abstract drawing of a human face, for example Wirséns Lilla Hjärtat, or Betty Boop by Macode Linde. Take away the black color – what would then remain of racial features? Simply nothing. The style is so simplified that depiction of racial features is impossible, except by means of exaggerated color. Then take the first wooden head in this post. I have marked it as ”racist” because it comes from an Internet auction where the seller explitly descibes it as a specimen of racist North American folkart. It is from about the same time as the blackfaces of American movies. Take away all painted color here – what would remain? A rather neutral wooden head, albeit with strangely exaggerated lips. A bit like Lilla Hjärtat without black color.

Then look at the second wooden head, taken from another Internet auction, and probably a tourist souvenir. Made by an african artisan, it has some traits of traditional tribal art, the dark color is the color of the wood, and from a naturalistic point of view the features are neither less nor more distorted than those of the previous head. If we would discuss which of the heads is the most ”negroid” one we would most probably never reach a conclusion.

I guess that my point with this demonstration is now clear – the racism of a picture has nothing whatsoever to do with some likness between picture and reality – it has to do with a choice of a certain stereotype in a certain context. In other contexts, the stereotype may rather serve as a means of silhouetting as imagologists say – i.e. of making an identity stand out ”in silhouette” against another identity. There is much more I could say about this, but I would like to save that ”powder” for a later occasion.

länkning pågår till intressant.se

Tintin, a nazi?

Afrika, Cencur, Okategoriserade, Rasism, Sverige, Tecknade serier, Ungdomskultur, , , , , , , ,
Panel from "Tintin au Congo"

Panel from "Tintin au Congo"

From now on I will start to write some blog enties in English in such cases where a topic might be of interest for other people than Swedishspeakers. We also have international students, for example at our Imagology course.

To associate our righteous hero Tintin with nazism might seem ridiculous at first, but there are some who would say that it is not entirely misplaced. Georges Rémi, who became known as Tintin’s creator under the name Hergé, used to be friends withn a certain Léon Degrelle. In 1929, they both worked for the same  Catholic newpaper in Brussels. The first strips of Tintin were published there, and later in his book Tintin, mon copain, Degrelle claimed that he was the real model for Tintin. The journalist Degrelle became more and more personally involved with politics. He became the chief ideologist and leader of the Belgian equivalent to Nazism, Rexism. As a volunteer in Hitler’s army, he also earned decorations as a war-hero at the Eastern front, before withdrawing to Franco’s Spain where he remained until his death. As for Hergé himself, he basically shared the same convictions during the War, and only made his lip service to democracy when it was clear that Germany had lost.

For a person living at that time and with such friends, it is hardly surprising that the Hergé of Tintin au Congo (1930) would render Africans in a highly stereotyped way. A couple of years ago, a major British bookshop chain decided to withdraw a new edition of Tintin  au Congo from its children & youth’s section. The decision was made after a strongly formulated recommedation from the state Commission for Racial Equality. And yesterday, breaking news in Swedish media kicked off a flow of comments about the decision to remove all Tintin albums from display in the children’s area at the public Stockholm Kulturhuset (House of Culture). Behrang Miri, the newly appointed curator responsible for the decision, said to the daily Dagens Nyheter that visitors with African backgrounds had made complaints about racist pictures in Tintin, and that the removal was a part of a larger strategy to educate even small children to think critically about stereotypes in culture. He also said that introductory texts about the historical background for Hergé’s work (as seen in many new editions) are not enough.

Reactions immediately came. Probably the most articulate one is written by the daily Svenska Dagbladet’s new editor of culture, Martin Jönsson. In national Swedish Radio, Mr Miri was asked how there can ever be a discussion about these issues if people (and especially young people) are not even allowed to see the books. Mr Miri could’t really find any good answer to that question, and later the same morning (nb – the same morning that the news about his decision came!) he ”made a poodle” as Swedes say, i.e. admitted that he had gone too far. Still, today a scholar in comparative literature has written a comment in support of the Kulturhuset censorship. As for myself, I think that the ”house of culture” was now very close to become a grave of culture. One can write critically and expose the ideological patterns in the stories, like Dougal MacDonald of the Marxist-Leninist Party of Canada, but such criticism would die without the circulation of all kinds of messages and media in accordance with freedom of speech.

länkning pågår till intressant.se

Korvens retorik

Finland, representation, Semiotik, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , ,

Den här flyern satt på vindrutan på min bil en lördagsmorgon här i Åbo. Någon hade dessutom hällt öl på på bilens högra sida, så fastän nykterist fick jag mig denna morgon ändå till livs det äktfinska ”olut ja makkaraa” (öl & korv). Kanske tänkte flyerns utdelare att den som kör en sådan gammal repad och bucklig Volvo Kombi måste vara en typisk kund på ByggMax. Att detta inte är fallet kunde ju den stackars utdelaren inte veta.

Sagde Volvoägare märker också genast en för honom främmande vändning i den svenska översättningen – ”färdigt prutade” istället för ”färdigprutade”. En annan svenska än den egna svenskan – du är inte finne och inte heller finlandssvensk, utan rikssvensk i Finland, en minoritet i minoriteten. Men korv äter du likafullt, under förutsättning att du inte till råga på allt är vegetarian. Korven står i likhet med hammaren för kraft. Fysisk kraft, det riktiga hederliga arbetets kraft – och till det behövs korv. En äkta man äter korv och hanterar en hammare. Det simpla reklamtricket med ”korv som hammare” är en koncentrerad bild av en hel genusideologi som också anspelar på nationell identitet.

På ett mer allmänt plan är korvhammaren ett exempel på visuell retorik. Den visuella retoriken i reklambranschen och i politisk propaganda är en av de områden som står i fokus i Visuella Studier vid Åbo Akademi, särskilt i kurserna Visuell Analys och SIS (semiotik ikonografi och symbolanalys). Kursen Visuell Analys går i höst också vid Öppna Universitetet i Vasa för den som har för långt till Åbo eller inte är inskriven vid akademin:

Se mer information här

Kurserna är teoretiska men innehåller också en del praktiska inslag som ger träning i att förstå hur visuella budskap är uppbyggda och hur de påverkar oss på olika plan. I en tid när allt mer av kommunikationen blir ”multimodal” (alltså uppbyggd av flera medier och sinneskanaler) är det också viktigt att observera faktorer som underlättar samverkan mellan bild och text. Studiet av visuell retorik är särskilt viktigt i det sammanhanget. Och dessutom pedagogiskt tacksamt eftersom den visuella retoriken ofta handlar om enkla, simpla trick – som korvhammaren eller ”huvudet direkt på skorna” i Heppos skoreklam. Den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”my”) vid universitetet i Liège har sedan 1970-talet samlat in exempel på visuell retorik och visat hur de kan systematiseras enligt samma principer som talad retorik. På svenska har det under senare år kommit ut två läroböcker i visuell retorik. En på grundläggande nivå: Visuell retorik – bilden i reklam, nyheter och livsstilsmedia. Och en på mer avancerad: Bild och föreställning – Om visuell retorik.

Nedskrivna system för talekonstens retorik har funnits alltsedan romaren Quintilianus och hans De Oratoria. System för bildtecken (emblemata) och gester (chirologia) har funnits sedan renässansen, men den visuella retoriken har fått vänta till vår tid. Typiskt nog, eftersom bilder har tagit över mer och mer av kommunikationen sedan 1800-talets slut.

Enligt den visuella retoriken i Groupe µ:s termer är korvhammaren ett solklart exempel på en trop (tråp), alltså ett uttryck där ett element har ersatts med ett annat. Betydelsen hos det närvarande elementet (korven) påverkas av det frånvarande elementet (hammarens huvud). I den finska nationalsången sjunger vi på svenska ”Din blomning sluten än i knopp, skall mogna ur sitt tvång” där blomning står för folket under den ryska tiden. Också detta är en trop. Den nationella kampens allvar har ersatts av vår tids ironi, men ordet ”folket” står fortfarande för en idé om majoriteten, och ”korvhammaren” är en grotesk men koncentrerad trop för vad majoriteten förväntas göra och äta.

länkning pågår till intressant.se

Dödlig visuell politik

Okategoriserade, , , , , , , , , , , , ,
Demonstranten Ali i Basra igår (svt, Aktuellt)

Demonstranten Ali i Basra igår (svt, Aktuellt)

Pratade just med en kollega om att åka Finlandsfärja och om folk som gör livet surt för städarna genom att ta sina exkrementer och lägga dem under sängkläderna i hytterna när de lämnar båten. Tänkte då att det måste vara den sortens människor som  har gjort den senaste stora YouTubebomben, Innocence of Muslims. En ”film” så dåligt gjord och med en sådan total frånvaro av anständighet att en länk till den eller en bild ur den skulle kännas som att själv lägga sig i en av de smutsade sängar vi talade om. Som de flesta kommentatorer konstaterat måste den vara gjort enbart med syfte att provocera fram konflikt, och medan historien nu rullas upp blir det allt tydligare att det är en komplicerad härva av svek och bedrägeri som ligger bakom.

Nyhetsrapporteringen har hittills fokuserat på ”Sam Bacile”, psudonym för N. B. Nakoula, en 55-årig dömd knarkhandlare och penningsvindlare som brutit mot protokollet för sin villkorliga frigivning genom att operera via Nätet under pseudonym. Men det mesta av finansieringen verkar komma från ett kaliforniskt mediacenter för produktion av extremistisk kristen propaganda – den uppgiften kom idag från Associated Press via Northwest Asian Weekly. Skådespelare vittnar om att de aldrig fått se hela manus och att de blivit lurade att tro att filmen skulle handla om något helt annat. Konspirationsteorierna har redan börjat ta fart – från Iran kommer till exempel det sedvanliga utpekandet av Israel. Men vilka intressen som i slutändan kan tjäna på det kaos som filmen skapat kommer att visa sig först när intresset för de enskilda upphovspersonerna och deras smuts har klingat av. Enligt medieernas vanliga logik är det personerna som får nästan allt intresse just nu.

En sak är i alla fall säker – fyra amerikanska diplomater har redan dött till följd av filmen, och igår dödades minst 23 personer, och 200 skadades, under upplopp i Pakistan. Det var det årliga dagen till Muhammeds minne som gick överstyr när folk uppmanades att göra den till en dag för protester mot Muhammedfilmen. Ett eländigt stycke skräp av några fuskande charlataner har därmed blivit dödlig visuell politik. Men även med hänsyn till islams förbud mot att ens avbilda profeten är det mycket mer än så som ligger bakom protesterna, påpekar mellanösternkännaren Vincent Durac i The Irish Times idag. Demonstranten Alis ord om oljebolagen (se bilden) är värda att minnas i det sammanhanget. När däremot Staffan Heimersson tar upp frågan i sin kolumn i Aftonbladet verkar han helt ovillig att diskutera de större politiska sammanhangen.

Som om det inte vore nog med filmen har också den franska satirtidningen Charlie Hebro demonstrerat sin yttrandefrihet i ett uppslag där man förstås gör narr av hela historien – men den nyansen uppfattas tyvärr knappast av människor som redan är uppretade. Alltså har även tidningen utsatts för hot, och Frankrike befinner sig idag i praktiken i undantagstillstånd, med förbud mot demonstrationer. Det som nu händer skärper drastiskt det globala säkerhetsläget, till förmån för krigshetsare i alla läger. Samtidigt ser vi en kulturell konflikt mellan två helt olika sätt att förhålla sig till bilder och bilders makt.

länkning pågår till intressant.se

Vilks föreläsning

Okategoriserade, , , , ,
Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Lars Vilks med (fr. v.) Pamela Geller, Ashraf Ramelah och Robert Spencer (bildkälla Atlas Shrugs)

Här är bilden som Lars Vilks kanske inte borde ha ställt upp på. Han är tillsammans med organisationen SION:s president Pamela Galler, egyptiern Ashraf Ramelah som företräder en organisation för koptiska kristna, samt Robert Spencer som är vicepresident i SION. Vilks har just hållit sin föreläsning på SION:s kongress den 11/9:

Lars Vilks, SION lecture (30 min)

Som för det mesta när Lars Vilks framträder håller han en intelligent och humoristisk föreläsning, han är en mycket bra talare. Han är noga med att hålla sin vanliga distans som kontnär, framhåller att han som konstnär inte tar politisk ställning utan att hans uppgift är att ”distansera” (”I work with … distancing things”). Hans sammanfattning av hela historien med rondellhunden och dödshoten går ut på att det hela från början var tänkt att vara ett experiment inom konstvärlden. År 2007, säger han, verkade det som om allt var möjligt och tillåtet i konstvärlden, men med den lilla symboliska handlingen att rita och visa Muhammed som rondellhund fick han den illusionen att spricka. Islam visade sig höra till kontroversiella ämnen som inte kan behandlas hur som helst.

Efter den stora uppståndelsen före framträdandet har medierna visat väldigt svagt intresse för själva talet – Lars Vilks säger ingenting uppseendeväckande och är som sagt noga med att inte säga något som kan uppfattas som ett tydligt ställningstagande (till skillnad från meddelandet till Pamela Geller några dagar innan). Publiken skrattar, särskilt när skämten underförstått handlar om islamister som en oupplyst massa (de kan inte stava till ”Lars”, känner inte till konstvärlden, o.s.v.). De få mediakommentarer som har kommit handlar om det – Utskälld Vilks blev narr i New York skriver t.ex. Aftonbladet.

Den kritiken är lika förutsägbar som Vilks föredrag, för uppenbarligen är Vilks nöjd med att vara narr. Man kan försöka förstå Vilks mänskligt och psykologiskt, hur en person som lever under konstant dödshot och lever med livvakter dygnet runt måste använda humor och ironi för att överleva. Men också att det inte är möjligt att leva i en sådan situation utan att förr eller senare söka gemenskap med dem som är hotade och utpekade av samma grupper som en själv. Nu är Vilks fast i denna motsägelse eftersom gemenskapen (se bilden) inte kan bli fullständig utan att han tappar den ironiska distansen och upphör att vara konstnär. Vissa skulle säga att detta redan har skett.

länkning pågår till intressant.se

Digitalt sudd på en gammal floppy-disk

Okategoriserade, , , , , , , ,

Hittade i helgen en gammal CD-skiva med filmfiler som jag tog i november 2001. Insåg då att elva år är en oändligt lång tid i den digitala bildens värld. (Någon skrev att ett år i den världen är som 25 år i den vanliga.) Filerna är tolv stycken och har döpts automatiskt så att alla börjar med ”MVC”. Det påminner mig om att de de togs med en kamera ur Sonys MVC-serie som började lanseras 1997. Det här var digitala stillbildskameror för vanligt folk, och det som var extra sensationellt med dem var att de också kunde ta korta filmsnuttar.

Nu satt jag i helgen med YouTubes enkla redigeringsverktyg och satte ihop filerna till en sammanhängande film på 3 minuter. Filmen dokumenterar en utställning med och om nordiska konstnärer som arbetar med måleri. Jag var kontrakterad som ”curator” på Kristinehamns konstmuseum för att göra utställningen och introducera konstnärerna med texter. Detta var alltså 2001. Idag är jag glad att jag har den här filmdokumentationen trots att den är suddig och kort, för att arrangera en utställning handlar mycket om att tänka sig hur besökarna kommer att röra sig i rummet, och hur verken kommer att samspela ur olika vinklar. För att dokumentera och minnas en sådan tankeprocess räcker det förstås inte med stillbilder. Tekniskt sett är resultatet ganska patetiskt (utan adderade pratbubblor och textrutor hade nog flera verk varit oigenkännliga) men här är det iallafall:

A very quick exhibition tour, 2001 (YouTube)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Ett Sony MVC-set till salu, komplett med disketter (EBay)

Med MVC-kamera och under tidsbrist blev det inte bättre än så här. En tagning kunde aldrig bli mer än en minut lång, för en minuts film var vad som maximalt kunde gå in på en FloppyDisc, förutsatt att bildkvaliteten inte var bättre än att man bara precis kunde se vad filmen föreställde, om inte motivet rörde sig för mycket.

Tanken svindlar när jag inser att det kanske finns läsare som är för unga för att ens minnas vad en FloppyDisc var… Idag får man leta länge för att hitta någon med en dator försedd med floppystation. Och idag sätter man in ett litet minneskort i sin kamera. Ett kort som inte är större än en kraftig mans tumnagel, men som kan rymma flera Gigabyte. En Floppy var däremot 9 x 9 cm stor och rymde i allmänhet 144o Kilobyte, alltså 1,44 MB. Minns ni?

Idag är detta storleken på en medelstor stillbild i jpg-format. Mina tolv sparade filmfiler är vardera 15 sekunder långa och mellan 300 och 350 Kilobyte stora. Av någon anledning klarade just den här lånade kameran inte av att producera längre filer. Efter 15 sekunder fick jag alltså trycka på ”play” igen och efter bara 4 shots var Floppyn full och jag fick sätta in en ny. Ja, kameran hade faktiskt en lång bred skåra på sidan där Floppyn matades ut med ett utdraget ”bzzzzzzzzz”.

Tanken svindlar. Media Archeology är verkligen ett ämne med allt kortare tidsperspektiv.

Länkning pågår till intressant.se