Kategoriarkiv: Fred

Tecknade serier som visuell kommunikation – föreläsning för docentur idag 18.9 kl. 15.15

Jag börjar åter igen lägga ut både svensk- och engelskspråkigt material på Visuella Studiers blogg, och börjar med hela texten till en 30 minuters presentation  jag höll alldeles nyss. Den var undervisningsprov för att ge mig en docenttitel i konstvetenskap, inriktning visuell kommunikation. Jag ser inte detta som ett personligt behov av titlar utan ett sätt att stärka ämnet Visuella Studier här i Finland. Presentationen handlar om tecknade serier som visuell kommunikation:

 

 

docent2014_1

1) Först några ord om själva termen tecknade serier. På svenska talar vi alltså om tecknade serier, eller bara serier. På engelska används termer som comics och cartoons. Franskan har en term som ligger närmare vår: bande dessinée, alltså i singularis, ungefär som när vi säger ”den tecknade serien” och menar alla tecknade serier eller tecknade serier som medium. Finskan har på liknande sätt termen sarjakuva. Bande dessinée betyder ordagrant tecknad remsa, medan sarjakuva betyder seriebild. Den finska termen förutsätter alltså inte att serier är tecknade för hand, som den svenska och den franska. Engelskans termer comic och cartoon har sitt ursprung i den anglosaxiska dagspressen vid 1800-talets slut. I det sammanhanget förutsattes det att seriemediet skulle vara komiskt eller satiriskt. De tre bilder vi ser är exempel på hur olikartade de företeelser är som ryms inom seriemediet idag. Vi har Kalle Anka, som fortfarande representerar den internationella standardnormen för comics i ordets komiska bemärkelse. Till vänster ser vi första sidan i den unga finländska serieskaparen Mari Ahokoivus album Talviunta eller Vinterdröm, ett exempel på dagens ickekommersiella, poetiska och experimentella serier. I mitten ser vi en typisk animalisk situation ur Gary Larsons The Far Side. Den räknas som serie trots att den så att säga inte är någon serie utan bara består av enstaka bilder. Att serier som The Far Side ändå kallas serier beror antagligen på att de publiceras på dagstidningarnas seriesidor och att teckningsstilen förknippas med seriemediet.

 

docent2014_2

2) Vad är då kommunikation? Diagrammet visar den gängse uppfattningen om kommunikationsprocessen. I kommunikation finns alltid en avsändare, ett meddelande och en mottagare. En fullbordad kommunikation förutsätter någon form av kontakt där meddelandet kan nå mottagaren. För att meddelandets innebörd ska uppfattas krävs att parterna har tillgång till en gemensam kod för avläsning. För att meddelandet ska kunna tolkas och eventuellt leda till handling och inte bara läsning krävs tillgång till en gemensam referensram. En kontext.

 

docent2014_3

3) Den belgiske franskspråkige forskaren Thierry Groensteen är en av dem som bidragit till en semiotisk förståelse av tecknade serier som visuell kommunikation. Detta skedde först med boken Système de la bande dessinée. Jag kommer här att hålla mig till de engelskspråkiga översättningarna av Groensteens termer och försöka mig på egna svenska översättningar. Groensteens bok skall ses som en grundläggande inledning till studiet av seriemediets systematiska aspekter. Han fokuserar medvetet på system och struktur och utelämnar till exempel det sociologiska perspektiv som har präglat mycket av forskningen om serier. I bokens första kapitel definierar Groensteen bland annat ett antal funktioner hos serierutan i relation till seriesidan som helhet. Hans definitioner kan tolkas i anslutning till den gängse kommunikationsteorin. De första två av de funktioner som Groensteen tar upp kallar han The function of closure och The separative function. I min tolkning opererar dessa funktioner med en visuell kod som gör det möjligt att identifiera seriesidans separata bildrutor som bilder av åtskilda moment i ett sammanhängande skeende. Groensteens tredje och fjärde funktioner kallas The Function of Rhythm och The Function of Structuration. Dessa funktioner är kopplade till struktureringen av själva seriesidan som visuellt meddelande. Den femte funktionen består av visuella grepp som uttrycker hur serien är avsedd att läsas och tolkas. Den kallas för The Expressive Function och är kopplad till avsändarens intention. Den sjätte funktionen kallar The Readerly Function , eller i franskt original La fonction lecturale. Groensteen förknippar den med egenskaper hos serierutan som både etablerar kontakt med läsaren och inbjuder till reflektion. Det verkar alltså vara i första hand kontakten och mottagaren som står i fokus för The Readerly Function.

 

docent2014_4

4) Vi ser här en sida ur tecknaren Dave MacKean och manusförfattaren Grant Morrisons album Arkham Asylum från 1989. Den får illustrera The Function of Closure. Denna funktion kallar jag nu Inneslutandets funktion. Mest för att jag inte har hittat någon bättre svensk term. Termen closure eller på franska clôture innebär här att varje ruta ramar in ett visst moment av ett skeende i tid och rum. Vi ser här hur en son närmar sig sin sjuka mor för att ge henne något att äta. Ruta för ruta kommer bilderna allt närmare gestalten i sängen tills dess att vi ser den mardrömslika sanningen. En sådan inzooming skulle lätt kunna jämföras med ett motsvarande grepp i en film, men för Groensteen är det viktigt att serierutans inneslutande inte sker på samma villkor som den rörliga bildens. För Groensteen är det inneslutna innehållet i serierutan primärt en mental bild som finns innan den realiseras på papperet och som redan då är bestämd av serien som system. I just detta exempel är det extra tydligt hur inneslutandets karaktär också är bestämd av varje rutas format eftersom dessa långsmala rutor avviker från gängse normer och koder för bildrutor.

 

docent2014_5

5) The Separative Function eller separationens funktion har enbart att göra med den gräns som omger varje bildruta och separerar den ena från den andra. Den är inte identisk med inneslutandets funktion eftersom den senare förutsätter ett redan uttänkt bildinnehåll som sluts in. Separation innebär däremot avgränsning mellan rutor. En ruta i en serie kan mycket väl vara tom eller helt svart. Och i sådana fall finns ju inget innehåll som innesluts. I andra fall, som i det svartvita exemplet från George Herrimans serie Krazy Kat, finns inga uppritade gränser mellan bilderna utan enbart tomrum. I avsnittet av The Katzenjammer Kids från mars 1909 finns två standardtyper av separation. Dels den där bildramarna är fristående rektanglar med tomrum mellan, dels den där samma linje utgör gemensam gräns mellan två rutor. Skillnaden mellan dessa två typer utgör i detta fall en del av koden som skiljer två verklighetsnivåer från varandra i serien. Den första typen finns i de partier där verkligheten utspelar sig. Den andra typen finns i det bildblock som utgör ”The captain’s dream”, alltså en berättelse innesluten i berättelsen.

 

docent2014_6

6) The Function of Rhythm eller rytmens funktion kan kopplas till meddelandet snarare än koden. Serien som visuellt meddelande utgörs av en slät yta, oftast av papper, vars indelning bestämmer rutornas positioner, storlekar och proportioner. Den enklaste formen av indelning kallar Groensteen på franska för quadrillage, alltså inrutning eller snarare ingallring. De enklaste formerna av gallerindelning av ett papper är en mental struktur som de faktiska och synliga rutorna förhåller sig till. Man kan säga att rytmen uppstår som ett resultat av det förhållandet. Samtidigt finns här det tydligaste sambandet mellan berättelsens tidsliga förlopp och seriesidans rumsliga struktur. Exemplet är hämtat från Frank Millers dystopiska album Hardboiled. Explosionen upptar uppslagets hela vänstersida. Sedan får sex bildrutors jämna rytm åskådliggöra den brinnande mannens fall. Nästa ruta är långsmal och liggande. Detta accentuerar den nya inramningen och den nya synvinkeln som visar mannens bana genom luften. Alltså ett utdraget förlopp, i en utdragen ruta. Slutligen den oramade bilden av flickan som är det sista mannen ser innan han slår i gatan.

 

docent2014_7

7) The Function of Structuration eller struktureringens funktion är också den kopplad till indelningen av det tomma papperet och därmed tillkomsten av meddelandet. Struktureringens grund är som sagt indelningen eller ingallringen. De synliga rutorna kan ansluta sig till gallret eller avvika från det, så som visas i schemat till vänster. Sidans layout kan alltså vara regelbunden eller oregelbunden. Exemplet är hämtat från Jacques Tardis La véritable histoire du soldat inconnu, eller Den sanningsenliga berättelsen om den okände soldaten, från 1974. Vi ser en layout som är oregelbunden men ändå har starka inslag av symmetri både i rutornas relationer och i gestalternas placeringar inuti rutorna. Visuell symmetri i struktureringen framhäver symmetrier i den narrativa strukturen. Till exempel växlingar mellan parterna i ett samtal, som här. Som Groensteen ofta gör kan man beskriva struktureringen av en seriesida som en ekonomi där valet av en viss indelning begränsar vad som är möjligt att berätta.

 

docent2014_8

8) The Expressive Function eller uttryckets funktion behöver inte ha något att göra med känsloutbrott eller så kallad expressionistisk stil i bilden. Det handlar om att förtydliga avsikten med ett bildmontage. Det här exemplet är ett uppslag ur den amerikanske serieskaparen Chris Wares Jimmy Corrigan – The Smartest Kid on Earth från 2003. Uppslaget för oss i hisnande kronologiska språng från ett sjukvårdstält under amerikanska inbördeskriget till ett sjukhus i sekelskiftets Chicago, ett gatuhörn kring 1930 och 1960, och fram till kliniken ”Med-Life” i nutidens 2000-tal. Men den röda fågeln är återkommande och förtydligar serieskaparens avsikt att knyta samman dåtid och nutid.

 

docent2014_9

9) The Readerly Function är en funktion som angår läsandet men som också innebär att serien explicit vänder sig till publiken i egenskap av läsare och tolkare. Denna hänvändelse kan med en mer specialiserad term kallas en interpellation. Därför har jag valt att använda termen ”Den interpellerande funktionen”. Exemplet råkar vara hela det uppslag som vi tidigare bara såg högersidan av. Det är de inledande sidorna i McKeans och Morrisons Arkham Asylum. Här etableras alltså den första kontakten med läsaren som uppmanas att tränga in i berättelsens mörka värld. Vi ser huvudpersonen Amadeus Arkham gå uppför trappan med matbrickan till modern. Längst upp i trappan möter han för första gången en gåtfull entitet: ”I first caught a glimpse of that other world”. Därmed är berättelsens sceneri och stämning etablerade.

 

docent2014_10

10) Serien som kommunikativ form beskrivs av Thierry Groensteen som ett komplext nätverk av funktioner och relationer. Utgångspunkten är alltid uppslaget, sidan eller strippen som helhet. Detta synsätt står i motsättning till vissa mer förenklade sätt att beskriva serier. Kanske särskilt det som vi hittar i den amerikanske tecknaren Scott McClouds bok Understanding Comics från 1993. Det populariserande draget hos Scott McCloud understryks av att boken är en teori om serier i form av serie. Medan Groensteen betonar kompositionen av sidan som helhet betonar McCloud förhållandet mellan enskilda rutor. Han definierar begreppet closure helt annorlunda än Groensteen och förknippar det med hur vi mentalt fyller i tomrummen mellan rutorna i en bildsekvens. Eller som här: raderade partier av en form eller ett ord. I en dialog med en fiktiv publik kommer McCloud fram till en definition av serier som betonar just bildserien eller sekvensen. I svensk översättning lyder den ungefär ”Motställda tecknade eller andra bilder i medveten sekvens”. Vidare definierar han som vi ser här sex olika övergångar mellan bilder i sekvenser. Analysen påminner om hur filmers struktur är byggd på övergångar mellan synvinklar, tagningar och scener. Den uppmuntrar alltså de jämförelser mellan serier och film som Groensteen undviker.

 

docent2014_11

11) I Dave McKeans serier finns starkt filmiska drag och uppslaget ur Arkham Asylum kan därför exemplifiera McClouds kategorier. Vandringen uppför trappan är som utvalda bilder ur en och samma tagning, alltså ”from moment to moment”. Spökets uppträdande innebär ett byte av synvinkel och en växling mellan två aktörer, alltså ”from subject to subject”. Gränsen mellan vänster- och högersida markerar övergången från den första scenen till den andra, där den första handlingen är att pojken öppnar dörren. I nästa ruta följs den av en ny handling i form av en vädjan: ”Please, I think you should try to eat some of this”. De avslutande rutorna kan ses som delar av en filmisk inzoomning men visar också nya aspekter av samma scen, alltså ”from aspect to aspect”.

 

docent2014_12

12) I förhållande till Groensteens funktioner kan McClouds teori om bildövergångar förklara en del av inneslutandets funktion, alltså closure eller clôture. Han demonstrerar också att det verkar finnas en närmast tvångsmässig tendens hos oss att konstruera samband även mellan helt absurda och godtyckliga bilder, som i exemplet uppe till höger. Vad McClouds teori däremot inte förklarar är hur indelningen bryter ner sidans partier till rutor, alltså separationens funktion. Hans fokus på sekvenser och bildövergångar gör att han har mycket litet att säga om rytm och strukturering. Upprättandet av kontakt mellan avsändare och mottagare via koden förblir en oklar punkt. Åter igen eftersom McCloud fokuserar på den enskilda bilden snarare än helhetens koder. Slutligen är meddelandets referens till en gemensam kontext eller gemensamma erfarenheter något som försummas av både Groensteen och McCloud. Ett klargörande av detta kräver en betydligt mer sociologisk utgångspunkt.

 

docent2014_13

13) Mer sociologiskt kan seriers kommunikativa potential kanske bäst visas med exempel som inte räknas som serier, till exempel visuella instruktionsblad som detta. Här ser vi ett handlingsorienterat visuellt språk med samma struktur som serien. Detta exemplifierar att seriemediets särskilda möjligheter för det första beror på att det är multimodalt. Det etablerar kontakt via flera parallella kodsystem. För det första via bilder och via layoutens struktur. För det andra genom det som kallas deiktiska tecken, till exempel som här pilar och pratbubblor eller tankebubblor. För det tredje genom ord och begrepp förmedlade via alfanumerisk kod. Vidare är serier multidimensionella genom att de artikulerar mening på många olika nivåer. De uttrycker tidsliga relationer genom rytm och rumsliga relationer genom spatial struktur. Beroende på genre och kommunicerad avsikt kan en serie betecknas som känsloorienterad, handlingsorienterad eller logiskt orienterad. Detta får konsekvenser för de estetiska val som görs. Handlingsorienterade instruktioner som denna är också tydliga exempel på logisk orientering. Förhållandet mellan känsloorienterad, handlingsorienterad och logisk orientering är föremål för mina fortsatta undersökningar.

 

Tack

Obamao och andra ideal

Dagens ord är ”ideal” och som illustration till det väljer jag en poster gjord av min student Frej Bjon. Frej är en av de natur- och datavetare som har kommit till våra kurser. Hans poster är intressant också därför att den kommenterar kursens teorier. Semiotiken (teckenteorin) visar bland annat att bilder inte bara avbildar personer och föremål utan också idéer. Bilders struktur har ett samband med sättet att tänka i en kultur. Om himlen är däruppe och helvetet där nere, så är det ganska logiskt att i bilder placera de mest positiva tingen där uppe. De blir idealet, men nedtill hittar vi den mer prosaiska verkligheten. Det reala. Låt oss säga att Obama är det ideala men Mao det reala, Obama lovade ”change” men det blev inte som folk tänkte sig, idealet blev inte verkligt. Det demokratiska idealet är den gode politikern som ställer allt tillrätta och låter alla komma till tals. Realiteten är dessvärre oftast den råa makten, personifierad av till exempel Mao. (Detta hade jag inte fått skriva i Kina, i Väst dominerar i gengäld en fullkomligt negativ bild av Mao.)

Det här resonemanget kan man sedan driva så långt att man hamnar i högerextremism – vilket skett i USA, där korsningen ”Obamao” kommit att stå för det vanliga påståendet att ”Obama är kommunist”. Att ta denna korsning och sätta den tillsammans med en serie andra kontraster mellan ”Idealt” och ”Realt” är ett intelligent grepp som ger perspektiv på den gängse ideologiska propaganden. Till höger, underförstått i framtiden, står ett frågetecken. Kanske är det faktiskt en kompromiss mellan Obama och Mao som är framtiden. Det skulle väl i så fall betyda en sorts variant av nordisk socialdemokrati, eller ”rosa socialism” som det brukar heta internationellt. Det kanske finns en helt annan läsning av bilden Obamao än den amerikanska högerns. Frågetecken.

Till vänster börjar kulturen i form av elden. Fast hus kan brinna, i realiteten. Vetenskapen klyver atomer vilket sänker våra finska elräkningar, men Tjernobyl och Fukushima är realiteter. Framsteget har ett pris. Ett hjärta transporteras över linjen mellan död och liv. I den kristna trosbekännelsen är det eviga livet ett ideal, men för buddhisten är det precis tvärtom. Identitet är ett svårt begrepp och det har inte blivit lättare. Nationalismen, religionen och de stora ideologierna vill ge oss mer entydiga identiteter. Men hur många kan eller vill identifiera sig med en enda ras, kultur, ideologi? (Är du bara bara röd eller bara blå, bara svart eller bara vit? En ”guling” brukade förr vara namnet på en asiat. Men det kunde också vara en strejkbrytare.)

Postern ger inga svar men ställer frågorna.

Länkning pågår till intressant.se

Vår digitala kropp (påståenden)

(om foto, av Fred)

Traditionell FILM: en plastremsa täckt av emulsion

Lång tid har gått sedan fransmannen Nièpce lyckades fixera en utsikt mot en solbelyst vägg år 1826. Tekniken har ändrats men grunden består. En avbildning – antingen på papper eller på en elektronisk skärm. En optisk struktur – resultatet av ljusinformation som passerar genom en lins och registreras. Antingen av en ljuskänslig emulsion eller av en sensor.

Sensor, a – stoppfilter (IR), b – färgfilter, c – "färgblinda" sensorer, d – miljoner ljussensorer i chip

I båda fallen finns förstås en direkt koppling till det som avbildas. Påstående: Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto. Men visst kan 3Dkonstruktörernas bildvärldar för ett ögonblick misstas för att vara fotografiska. Se bara den här videon:

Photorealistic Male, video (courtesy www.ten24.info)

Tro alltså inte att modellerna du ser i klädreklamen nödvändigtvis motsvaras av verkliga individer som stått framför  kameran! De kan vara helt konstruerade i sådana program som den här 3D-konstruktören använder, till exempel ZBrush. Ändå finns det till och med här viss information som har samlats in på fotografisk väg – scannats.

En scanner för bilder och text är i grund och botten en stor kamera (eller många små, som registrerar det du lägger på glaset). Principen är densamma i en Xerox/kopieringsmaskin. Vem har inte varit med om att på skämt lägga en hand eller en arm på kopieringsmaskinens glas och dra en ”kopia” av den? Den kopian är ett foto, fast med ovanligt kort skärpedjup. Föreställ dig nu att du kopierar hela din kropp och ditt huvud på samma sätt och sedan använder bilderna som ”hudar” att sätta på en kropp i konstruerad i 3D. Ungefär så konstrueras de digitala kropparna från 3Dscanningar av verkliga kroppar:

Courtesy www.t24.info

Om du tycker att den konstruerade kroppen måste vara mänsklig är det alltså delvis sant – den baserar sig på information importerad från en verklig, fysisk kropp via en kamera. Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto, men begreppen ”verkligt” och ”overkligt” blir alltmer problematiska.

John Constable målar vatten, 1821

Anders Zorn målar vatten, 1886

Fotografi av Carl Curman (detalj), 1880-tal

Är detta helt nytt? Egentligen inte. Redan under naturalismens 1880-tal uppmärksammades vissa målningar för sin häpnadsväckande fotografiskhet, vilket berodde på att fotografin påverkat målare att eftersträva en viss nivå av naturalism. I foton kunde målarna i lugn och ro studera de mönster som vatten bildar i olika väder och vindstyrkor. Men först sedan exponeringstiderna blivit så korta att vattenkrusningar kunde fångas – före 1870-talet blev vattnet bara suddiga spegelytor.

Iphonebilder av Mikko Ijäs

Idag kan du måla och teckna i Photoshop eller med din I-Phone. Till exempel Mikko Ijäs vars bilder just nu visas på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Verkligheten konsumerar du däremot lekande lätt via samma telefons fotofunktion. Måleriet och fotografiet kan idag rymmas i samma lilla apparat i din ficka, men de motsvarar fortfarande helt olika sätt att orientera sig i verkligheten.

länkning pågår till intressant.se

Ha eller vara en kropp

Det tredje könet

Det tredje könet

Vad är din kroppsbild, Body Image? Är du nöjd med dig själv, är du nöjd med din kropp? Kanske tycker du att du är för fet eller för smal, skulle du vilja vara mer manlig eller mer kvinnlig än vad du själv tycker att du är? Kanske upplever du det som att den du egentligen är inte stämmer överens med den kropp du har – sådan den nu har kommit att bli, eller sådan den varit sedan du föddes. Man behöver inte vara materialist för att tycka att man faktiskt är sin kropp, som om ens kropp och ens person är ett, men då är kroppen inget problem. Annat är det när ens kropp ger en smärta och lidande eller när man upplever den som något främmande. Som något man har och som man inte tycker sig kunna göra något åt. Det här tycker jag är mycket viktiga problem att diskutera inom Visuella studier, för de har att göra med hur normer och ideal i vårt samhälle reproduceras och sprids visuellt. Vi planerar en temavecka om detta i maj i anslutning till den svenske forskaren Hans T. Sternudds projekt Smärtans semiotik.

Debatten om transpersoner, det tredje könet och könskorrektion börjar ta fart även i Finland, men är inte lika omfattande som i Sverige. Där har kravet att slopa lagen om sterilisering och könskorrektion varit en av det senaste årets hetaste politiska frågor, och till slut har även socialministern Göran Hägglund varit tvungen att vika sig i frågan. Här i Åbo ser vi att frågan engagerar studenterna – flera deltagare i min kurs SIS har till exempel gjort posters på temat.

Monica Ålgars, pressbild från ÅA

Monica Ålgars, pressbild från ÅA

Idag var det disputation i psykologi här i huset. Monica Ålgars disputerade på sin avhandling Shapes and Sizes – Body Image, Body Dissatisfaction and Disordered Eating in Relation to Gender and Gender Identity (Former och storlekar – Kroppsbild, kroppsmissnöje och ätstörning i relation till genus och könsidentitet). Opponent var den amerikanska forskaren Ruth F. Striegel. Diskussionen kretsade först kring Ålgars statistiska resultat som redan fått viss uppmärksamhet i media: inte bara finska ungdomar utan också finska vuxna (52 % kvinnor, 38 % män) uttrycker missnöje med sin kropp. Bland de något över 11.000 tillfrågade i Ålgars undersökning säger 1 % av männen och 11 % av kvinnorna att de medvetet framkallat kräkningar efter måltider.

Längre in i disputationen kom opponenten in på Ålgars metodiska och teoretiska utgångspunkter. Till skillnad från humanister arbetar forskare i psykologi oftast med att pröva noggrant formulerade hypoteser kring strikt avgränsade problem med hjälp av statistiska data. Men även i sådan vetenskap handlar en del av forskningen om att formulera nya hypoteser genom att ställa olika teorier mot varandra. Biologiskt grundade teorier har varit vanligare inom vissa skolor av psykologer. Sociokulturella teorier och förklaringar betonas förstås gärna av psykologer med social- eller gruppsykologisk inriktning. Men nu kom de biologiska teorierna i fokus, och under ett särskilt namn: evolutionistiska teorier.

Skulle önskningar om en annorlunda kropp vara grundade i den urgamla konkurrensen om det bästa genetiska arvet? Skulle symmetrisk ansiktsform och andra visuella egenskaper ursprungligen ha signalerat genetisk perfektion? Men om driften till sexuellt urval och reproduktion är grunden till kroppsmissnöje – hur förklarar man då logiken i ett beteende som skapar infertilitet och i sista hand kanske död? Märkliga frågor som åtminstone jag hade svårt att koppla till den konkreta undersökningen av det nutida Finland i Ålgars studie. Hennes smak för evolutionistiska förklaringar verkar inte helt relevant i sammanhanget. Särskilt inte som en stor del av studiens fokus är på en grupp som avviker från den biologiska normen – transpersonerna.

En serie intervjuer som Ålgars redovisar i sin studie verkar bekräfta vad hon antog i en omdebatterad artikel i Ikaros nr 2 2010, nämligen att biologiska män med önskan att bli kvinnor eftersträvar smalhet för att motsvara dagens skönhetsideal för kvinnor. Detsamma verkar gälla biologiska kvinnor med önskan att bli män, men naturligtvis av andra skäl – man försöker banta bort kroppens kvinnliga drag.

Kroppsmissnöje och ätstörningar är vanligast hos flickor och kvinnor, och problemen bland pojkar och män har hittills ägnats begränsat intresse. Men undersökningar som har gjorts, av bland andra socialvetaren Rasmus Isomaa i Åbo, visar att män generellt är rädda för undervikt snarare än övervikt. Enligt Isomaas undersökning av 606 tonåringar i Jakobstad upplevde 16,2 % av pojkarna att de var underviktiga, medan bara 3,1 % av dem verkligen var det (enligt medicinsk norm). Bara 4,9 % av flickorna upplevde sig som underviktiga, 44,5 % som överviktiga.

Vem behöver humanister? (1)

Erasmus av Rotterdam visste inget om arbetslivsrelevans. Bild av Dürer (1526)

Erasmus av Rotterdam visste inget om arbetslivsrelevans. Bild av Dürer (1526)

Ett arrangemang på detta tema ordnas av organisationen HumOm här i Åbo nästa onsdag, och frågan är just nu högaktuell med tanke på en utredning som har gjorts om humaniora och språkämnen vid vår Akademi. Det var stormöte om detta i förrgår. Utredaren Anders Ahlbäck presenterade sina resultat. Han har gjort ett bra arbete. Fast en utredning sker ju aldrig utan orsak – utredningar är alltid beställda av någon/några som vill ha bekräftelse på ett visst antal antaganden som ska ligga till grund för en viss förändring. Politiska utredningar har oftast slutsatsen formulerad från början, och är därmed motsatsen till vetenskapliga. De ska ”visa”, inte ”pröva”. Eftersom utredningen i det här fallet var mer öppen och utredaren ambitiös och objektiv framgick det vid mötet att majoriteten av oss som arbetar i det här huset inte håller med om vissa antaganden som vår ledning verkar vilja ha bekräftade, nämligen:

– Arbetslivsrelevans försummas i humanistisk utbildning

– Utbildningar i humaniora har så mycket gemensamt att de kan ha gemensamma grundstudier

– Humanistiska utbildningar är ineffektiva

– Humanistiska ämnen (särskilt vid ÅA) är små och svaga och måste därför samlas till större enheter

Dessa antaganden framgår uttryckligen eller underförstått i de olika åtgärdsalternativ som utredningen undersöker. De har i olika former dykt upp i höstens och vinterns debatt om ”humaniora och konst” på universiteten. De är i stor utsträckning uttryck för utomståendes syn på humaniora – fördomar om humaniora, rentav. Det är bara alltför lätt att bunta ihop ”humaniora och konst” som ”de där onyttiga ämnena” som varken producerar departementssekreterare, järnvägsbroar eller Angry Birds och som man kan ge litet pengar då och då, men bara om pengar finns. Också humanister har blandat sig i debatten, dessbättre.

Nu har det visat sig att tilldelningen av medel för humaniora vid Åbo akademi inte täcker de utgifter man hoppas på (penningen fluktuerar som bekant), och då måste humaniora skäras ner. Enkel matematik. Det ser illa ut om felslagna finansieringsplaner motiverar nedskärningarna. Hellre pekas det på olika brister hos de humanistiska utbildningarna som sådana. I en tid då yrkesutbildning blivit en så självklar norm för universiteten att den nästan aldrig ifrågasätts blir så kallad arbetslivsrelevans en käpphäst. Ämnen kan först skäras ner, sedan beskrivas som små och svaga och till slut slås samman till enheter där fyra-fem ämnen kanske får samsas om två-tre professorer. Den omtalade ineffektiviteten hos humanistiska utbldningar kan avhjälpas genom att allt fler kursmoment blir gemensamma, vilket förstås sparar pengar, men utan att pengarna nödvändigtvis återinvesteras i mer undervisning per student (vilket faktiskt borde vara det mest logiska sättet att hjälpa studenter att studera effektivare). Vart ska då de medlen ta vägen, kan man fråga sig.

I höstens debatt har det hänvisats till en utredning från näringslivsorganisationen  i Sverige. Under rubriken ”Konsten att strula till sitt liv” rapporteras det där om där om hur svenska studenter hamnar i situationer med höga studieskulder och lågbetalda arbeten. Förslaget är att studielånen skall vara lägre för studenter som inte kan räkna med någon hög inkomst i sina framtida yrken – främst förstås humanister. Här i Finland har utredningen refererats – även av kritiska kommentatorer –  som om systemen i våra länder skulle vara jämförbara, men det är de inte. I Finland finns en helt annan medvetenhet om riskerna med höga studielån och villkoren för antagning till högre utbildning är helt andra. I Finland saknas också de ideologiskt motiverade argumenten för ”bildning för alla”. I gengäld är också risken för massarbetslöshet bland humanister mindre. Här har det framkommit en del viktiga data, bland annat i Ahlbäcks utredning, som visar att idén om finska humanisters arbetslöshet är en myt. Då kan man gå vidare och fråga sig om det inte är så att humanistiska utbildningar har betydligt mer arbetslivsrelevans än vad som oftast antas. För visuella studiers del har arbetslivsrelevansen funnits som en aspekt redan från början – visuella färdigheter och kunskaper blir allt viktigare i samhället.

Men att humanistiska studier i allmänhet kan ha arbetslivsrelevans är en annan sak än kravet att alla kurser och kursmoment bör ha arbetslivsrelevans – ett sådant krav skulle förvandla all utbildning till yrkesutbildning, och då skulle vi inte längre ha ett universitet utan en yrkesskola. Privat träffar jag själv ofta personer inom management och ekonomi. För dem kan det vara svårt att förstå ståndpunkten att kunskap kan förmedlas enbart för kunskapens egen skull och att ansvaret för detta ligger hos samhället. Det faktum att universitetet som institution funnits i åtminstone tusen år som förvaltare och förmedlare av kunskap kan vara överraskande för den som endast lärt sig att tänka i uppåt- och framåtpekande kurvor.

Sociologiskt sett finns det tre huvudmodeller för det moderna utbildningsväsendet: bildningsmodellen (universitetet), yrkesmodellen (”applied science”) och den kritiska modellen (läraren som politisk gestalt och mentor). Att dessa tre modeller konfronteras och blandas vid vår tids universitet visar sig bland annat i pedagogernas standardmodeller för de mål vi förväntas skriva för våra kurser. Det skall vara kunskapsmål (bildning), färdighetsmål (yrke) och de mål som ibland kallas ”attitydmål” (t.ex. kritiskt tänkande och samarbetsförmåga). Att målen för våra utbildningar kommer från olika modeller för relationen  mellan universitet och samhälle förklarar de konfrontationer som uppstår när universitetsledningar vill definiera arbetslivsrelevans som något entydigt.

Frågan ”Vem behöver humanister?” bör därför också kompletteras med frågan vad det idag innebär att behövas. Vilka former (inte minst finansieringsformer) finns idag för definitionen och uppfyllandet av nytta och behov i vårt samhälle? Vilka behov motsvaras av enkelt inlärda kunskaper och färdigheter, och vilka förutsätter djupare insikt och personlig mognad? Skall utbildning utgå från antaganden (ofta lösa) om framtida behov, eller skall den göra människor mogna att själva värdera kunskapers relevans?

Stora frågor som inte avhandlas på en kafferast – så det här blir nog del 1 av (x).

Länkning pågår till intressant.se

Vilks och konstvilks

Arbetat hemma denna förmiddag och sedan lagat diverse mat att frysa in till nästa veckas luncher. Forskarens vardag, om man inte vill äta på akademins kantin. Har de senaste åren blivit mer och mer känslig för höga ljud och står varken ut med ljuden eller maten. Kantinen har stora tomma ytor där alla ljud studsar och förstärks – här skulle man kunna hänga upp till exempel textilkonst för att förbättra miljön, men det sägs att husets arkitekt inte godkänner det. Nåväl. Skickar ut några ord innan eftermiddagens allvar börjar.

Vilks som ung

Vilks som ung

Här är en känd man – professor Lars Vilks som ung konstnär i Balderup, Skåne, sommaren 1971. Han håller i en målning som senare blev såld i en utställning i Paris. En bra prestation med tanke på att han hade målat i bara några år. Lars Vilks är doktor i konsthistoria och professor i konst, men det är intressant att det som plötsligt gjorde honom världskänd var en enkel pennteckning. ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Samtidigt fick världen lära sig det mycket lokalt svenska begreppet ”rondellhund”. Den första rondellhunden var inte av Vilks utan av skulptören Stina Opitz som år 2006 färdigställde en utsmyckning av en rondell eller trafikcirkulationsplats utanför Linköping. Utsmyckningen består av en jättelik röd, lutande metallring och framför den en liten vit hund som antagligen ska hoppa genom ringen. Av någon anledning retade verket upp vissa personer, och det blev vandaliserat. I sympati med konstnären (eller med hunden?) uppstod en hel folkrörelse av personer som i smyg placerade ut hundar av alla möjliga slag och storlekar i lokala rondeller.

Lars Vilks hade länge turnerat från stad till stad med miniversioner av sitt stora vrakbygge Nimis vid havet i Skåne. År 2007 lät han en av byggena (utförd tillsammans med skolelever) få formen av en hund. Det blev hunden Trelle i Trelleborg. Den vandaliserades. Då hade Vilks redan kopplat samman rondellhundarna med de berömda teckningarna av Muhammed i den danska tidningen Jyllandsposten, och teckningen av Muhammed som rondellhund hade refuserats av flera konsthallar och gallerier. Via media hade refuseringarna blivit kända och det hela hade snabbt blivit en fråga på hög diplomatisk nivå. Flera mordhot mot Vilks kom från radikala muslimska grupper i augusti och september 2007.

Mitt i allt detta verkar Lars Vilks ha behållit sitt lugn. Han ställer ut, föreläser och publicerar sig som vanligt. Han har förmodligen starka nerver. Många inklusive jag själv har konstaterat att det finns en begränsning i hans konstteori när han utgår ifrån att all konst fungerar så som hans egen konst gör – som medvetna strategiska positioneringar i förhållande till det som han i boken Art kallar ”det kontemporära”, dvs. det som gäller i konsten just nu (”the contemporary”). I boken återkommer han ofta till begreppet Relevans – Vilks institutionella konstteori beskriver enligt honom själv inte bara vad som är konst utan också vad som är bra konst. Och bra konst är (enligt Vilks) den konst som är relevant för ”det kontemporära”. Han påstår saker som att en konstkritiker idag inte kan vara känslomässig eftersom sådan kritik hör till en föråldrad modernism som saknar relevans inom ”det kontemporära”. Men han ger inga exempel och man kan fråga sig om det stämmer -Vilks har själv i andra sammanhang sagt att dagens konst är pluralistisk.

Som nybörjade kring 1970 var Lars Vilks själv svårt försvuren åt romantisk känslomässighet, och en av hans idoler var den gamle katolske expressionisten Georges Rouault. Detta är förstås något som han idag beskriver med road distans. Den beskrivningen hittar man i loggen Konstvilks från 2007 (namnet möjligen en ironisk referens till en viss Konstfred som sedan 1997 varit engagerad i debatter med Vilks). Vilks självbiografi är en intressant och underhållande läsning som också ger en bra bild av kreativiteten kring institutionen för konstvetenskap i Lund på 1970-talet. Självbiografin börjar här.

Något man lätt glömmer bort är att Vilks hela tiden har varit bildskapare (se Konstvilks) och han har själv illustrerat flera av sina böcker. Vad har hans bilder betytt för bilden av honom som konstnär? Man talar om konstbild och massbild där det är underförstått att konstbilden har ett högre värde – men är Vilks ”Muhammed som rondellhund” en konstbild eller en massbild? Begreppet ”konstbild” är nära knutet till begreppet ”original”. För att något ska vara en konstbild skall den helst vara utförd i ett enda unikt exemplar, eller i mycket begränsad upplaga, som i ”konstgrafik”. Men genom fotografiska reproduktioner och senare digital kopiering har bilders originalitet kommit i upplösning – vilket konstaterades redan för över 80 år sedan av den marxistiske kritikern Walter Benjamin. Rondellhunden har fått ett sådant genomslag därför att den som massbild kan spridas via ett oändligt antal digitala kopior, tillgängliga via världens alla internetanslutningar 24 timmar om dygnet. Alla konstbilder kan också bli massbilder via dessa kopior – även Mona Lisa. Men någonstans finns en papperslapp med Konstvilks egna pennstreck i autentiskt original, och man kan tänka sig att detta objekt vid det här laget kan inbringa stora summor om det säljs på auktion.

Man kan alltså i Vilks anda säga att skillnaden mellan konstbilder och andra bilder visar sig i praxis, till exempel via auktionshusens utropspriser. Men vill man snabbt ha exempel på konstbilder är det enklast att vända till vissa etablerade förteckningar över konstverk, till exempel museikataloger eller olika versioner av ”Konstens världshistoria” (”Jansons version”, ”Stokstads version”, ”Honour & Flemings version” och så vidare).

Då kan man genast se att kataloger och versioner innehåller ”verk” av personer som inte kan ha varit medvetna om att de gjorde konst. Personer som med andra ord inte kan ha varit medvetna om att deras bilder och föremål skulle hamna i sammanhang där de inte längre skulle ha någon annan funktion än att vara exempel på så kallad ”konst”. Detta gäller t.ex. för jägarstenålderns grottmålare och för tillverkare av kultföremål i stam- och naturreligioner.

Konsthistorikerna bakom konsthistorieskrivningen har i allmänhet resonerat precis som vissa psykologer utan kunskap om konstbegreppets historia – de har utgått ifrån att konst kan skapas utan avsikt att skapa konst och/eller att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov. I så fall kan även barnteckningar vara konst – men barnteckningar ingår inte i konsthistorien utan bara i särskilda samlingar av ”child art” (till exempel den som skapades av psykologen Rhoda Kellog).

Den som definierar konst som ”uttryck” och påstår att konst uppfyller ett allmänt mänskligt uttrycksbehov trasslar in sig i motsägelser eftersom alla uttryck inte är konst, men också eftersom det finns verk som inte uttrycker något särskilt men som ändå räknas som konst. Marcel Duchamps berömda ready-mades t.ex. Inte heller förekomsten av bilder är en nödvändig betingelse för att ”något” ska vara konst. Enligt konsthistorien finns det mycket konst som inte är bilder. Arkitektur till exempel.

Form som bild, se Mona Lisa

Form som bild, se Mona Lisa

Man skulle också mer kvalificerat kunna säga att ”det är inte bilderna som är konsten” med innebörden att det inte är avbildningen som gör en bild till konst. Den tankegången var en gång populär i form av så kallad ”formalism” (”konst är form”) där man försökte hitta konstvärdet i sådana faktorer som komposition och färgkontrast, vilket paradoxalt ledde till att även ickeföreställande kompositioner började kallas ”bilder” (åter igen en följd av sammanblandningen mellan konst och bild).

Men att det ”inte är bilderna som är konsten” kan också tolkas som att status som konst inte har att göra med någon som helst egenskap hos själva bilderna (inte ens ”formen”) utan enbart är en social överenskommelse. Där kommer förstås Lars Vilks in i bilden, igen.

Länkning pågår till intressant.se

Vanlighetens kungliga mystik

Just hemkommen från Sverige där den rojalistiska yran naturligtvis inte vill ta slut. Hovets PR-personer hoppas att den nya familjemedlemmen ska bättra på familjen Bernadottes på sista tiden drastiskt dalande popularitet. Barnets namn orsakar het debatt. Inte mindre än tre nytagna bilder på prinsessan Estelle släpptes igår ut till pressen:

Aftonbladet: ”Här är hon”

Bilderna ser förstås ut som vilken bild som helst av ett 4-dagars spädbarn, bortsett från att tröjan är stickad av landets drottning. Andra vardagsbilder har redan börjat strömma ut – vi får snart se kronprinsparet med barnvagn på vårpromenad precis som vilka föräldrar som helst, bortsett från livvakterna som inte syns på bilden. Det är antagligen inte längre det avlägsna och majestätiska som förankrar tron på monarkin i det svenska folkdjupet, utan vanligheten. Kunglighetens mystik har blivit vanlighetens mystik: det kungliga paret som ”herr och fru Svensson”, representanter för ”allmänheten”. Men naturligtvis bara när det passar sig och när sammanhanget kräver en sådan  visuell retorik. Onekligen ett ämne för visuella studier.

Länkning pågår till intressant.se

Bild, bild, avbildning – Picture, image, depiction

Lunchtankar, ska så småningom bli rutin. Har också lagt in en länk till systerämnet konstvetenskap (se länkar).

Visuella studier handlar inte bara om bilder, men bilder är det man först kommer att tänka på. Filosofen Roland Barthes skrev en gång i en svårtolkad formulering att framtiden kommer att ställa oss inför ”världen som bild”. Med det, framhåller han, menar han inte en avbildning av världen – som en jordglob eller karta eller dylikt. Han menar världen som bild – upplevd som ett flöde av bilder. Idag när med Nicholas Mirzoeffs ord ”life takes place onscreen” är vi kanske nära Barthes idé om världen som helt förmedlad via bilder. Ett liv där vi aldrig kan se något omkring oss utan att samtidigt tänka på en bild.

Men vad är en bild? Jag tror att svaret på den frågan är beroende på hur man i ett språk använder begreppet bild. Eller begreppen. I svenska finns bara ett ord för ”bild”. I engelskan finns två: ”picture” och ”image”. Frågan ”vad är en bild” får olika svar beroende på om samtalet sker på engelska eller svenska. Sannolikt kommer man också att använda ord som ”avbildning” och ”depiction” som mer specifikt berättar att en bild föreställer något annat. Att det finns en relation mellan bilden och det avbildade objektet.

Tänker man efter inser man att ordet ”bild” kan användas om en stor mångfald av olika saker. Att säga ”jag ritar en bild” och ”den bild vi har av Finland” är att mena två helt olika sorters bilder. I det ena fallet en materiell bild, i det andra fallet en mental bild. På engelska finns det viss skillnad mellan att tala om ”picture” och ”image”. Ordet ”picture” syftar i första hand på en materiell och platt bild (2D) eller en beskrivning av något konkret. ”Image” kan däremot betyda såväl platt bild (2D) som relief eller skulptur (3D) och mental bild. Den här skillnaden syns visuellt om man gör enkla bildsökningar på Google med sökorden ”picture” och ”image”.

Så här blir det om man skriver ”picture”, de 40 översta träffarna –

Continue reading

Att ljuga med photoshop

Vad vet vi om verkligheten bakom en bild, eller en image? I höstas kom en student in till mig och ville ha råd om en uppsats hon hade skrivit om den brittiska sångerskan Susan Boyle. Jag hade aldrig hört talas om Boyle och fick göra en del research. Det visade sig att Susan Boyle var en medelålders kvinna med enkel bakgrund, vardagligt utseende och grovt språk, men med en fantastisk sångröst. Hon hade aldrig förut sjungit i något offentligt sammanhang när hon blev uttagen till TV-showen ”Britain’s got talent” i april 2009. Hon gjorde succé och blev under en kort tid en uppmärksammad artist innan pressen blev för stor och hon drog sig tillbaka. Studentens uppsats var en mycket noggrann bildanalys av en kort sekvens ur TV-sändningen där Boyle för första gången sjunger för juryn. Analysen handlade om hur juryns och publikens förakt för Boyle framhävdes genom miner och blickar och hur montagetekniken förstärkte kontrasten i ålder och utseende mellan Boyle och de andra. Ett givet ämne för studier av så kallade ”mass mediated rituals” och deras dramaturgi. Man kan bläddra igenom alla YouTube-klipp som finns om Boyle och förundras över hur skillnaden mellan ”before” och ”after” framhävs, som när hon genomgår en ”makeover” för tidskriften Harper’s Bazaar:

Fotografen och photoshopexperten Stephanie Valentin har senare använt ett fotografi av Boyle som material för en demonstration av hur effektivt man kan ljuga med photoshop. Hon påpekar att av alla hennes videos på YouTube är det ”tyvärr” just denna som haft flest träffar, vilket säger en del om ämnets sensationsvärde:

Semiotikern Göran Sonesson skriver år 1992 att det i en bild alltid finns ”transformationsregler” som bestämmer hur omgivningens tredimensionella former överförs till bildens platta former. Man han skriver också att i en teckning eller målning gäller reglerna ”enskilt för varje detalj” medan de i ett foto gäller ”globalt för hela bilden” (boken ”Bildbetydelser” 1992, s. 280). Fotot uppstår ju genom att optisk information (i form av fotoner) träffar en kemisk eller digital sensor i en så kallad kamera. Detta sker samtidigt för alla punkter i hela bilden (alltså globalt) och reglerna måste bestå av olika bildkonventioner som finns inbyggda i såväl kamerans teknik som i sättet man väljer att ta bilden på.

Idag är nästan alla bilder digitala. ”Remake” och ”post production” finns överallt. Sekundsnabbt överförs bilder mellan olika media och manipulationsverktyg. Programmet Photoshop innehåller transformationsregler som är identiska med de möjligheter som programmet erbjuder. Vissa fungerar globalt (till exempel rotationer och förvrängningar), vissa på detaljnivå och lokalt (som ”paintbrush”). Att skilja mellan teckning och foto är inte längre så lätt som Sonesson tog för givet ännu 1992.

(länkning pågår till intressant.se, bloggportalen.se)

Martyren Whitney

Så är ännu en IKON död och mediernas uppmärksamhet riktas i någon vecka mot henne – Whitney Houston. Dödsorsaken är nu klar skriver t.ex. Aftonbladet – stjärnan hade vatten i lungorna men dog inte av det utan av en kombination av alkohol och lugnande medel. Hennes psykiska och fysiska hälsa har länge varit ”hot stuff” i skvallervärlden. Ikonernas och idolernas liv och död är också i högsta grad ett ämne för Visuella studier. För det handlar om bilder. De flesta av oss har aldrig träffat Whitney. För oss existerar hon som bild, alltså som IKON. Eller som sin image – att annat ord för bild. Miljoner människor världen över har dyrkat bilden av Whitney och följt minsta lilla händelse i hennes liv. Här är tre ikoner:

Bilden till höger är en ikon i ordets historiska betydelse – en bild målad enligt strikta regler (oftast med äggtempera på ett underlag av trä) som avbildning av ett helgon eller någon annan helig person. Det är ingen överdrift att säga vår tids kändisikoner i stor utsträckning har övertagit de roller och funktioner som helgonen en gång hade i samhället. Helgonen dyrkades för sin fromhet och asketism – för att de avstod från allt som vanliga människor inte kunde låta bli. Många helgonberättelser slutar med att helgonet ger sitt liv för sin tro. Personer som Whitney och Marilyn blir också hjältar genom lidandet – fast de lider förstås på ett helt annat sätt än helgonen. Genom sina sammanbrott och rehabiliteringar lider kändisen för ”oss”. Hon gör det som vi själva inte vill göra. Vi dyrkar hennes ”image”. En ”image” som på något sätt alltid består, hur anorektisk eller nerdrogad kändisen än ser ut på paparazzibilderna. Det är ju som idealbilden på skivomslagen vi vill minnas henne, inte som vraket som vacklar in i en taxi några dagar innan hon ska dö ensam i sitt badkar.

Whitneys och alla de andra ikonernas död väcker viktiga frågor. Frågor om bild och självbild. Hur påverkar det en människa att ständigt behöva jämföra sig med sin egen IMAGE? Börjar hon till slut förväxla sig själv med imagen, idealbilden? Identitetsproblem är en vanlig förklaring till att det går som det går för många kändisar. Men fansen då – har de på liknande sätt problem att skilja sin egen identitet från en idealbild som de aldrig kan leva upp till? Det här är en av de viktigaste frågorna i forskning och barn och ungdomar idag. Den handlar om självbild och kroppsbild (”body image”). Självbild och kroppsbild är mentala bilder – bilder som varje person har av sig själv, i sig själv. Alltså ett mycket mer svårutforskat fenomen än optiska bilder på papper eller skärm.

(Länking pågår till intressant.se och twingy.com)