Kategoriarkiv: Kändisar

Tema Nutidskonst: Gästbloggare Sandra Törnroth

Kändisar, Konst, Konstkritik, , , , , , , , ,
Sandra Törnqvist. Bildkälla: Sandra T.

Sandra Törnroth. Bildkälla: Sandra T.

Dagens skribent från kursen Nutidskonst heter Sandra Törnroth och bodde fortfarande på Åland när hon skrev det här. Nu har hon precis flyttat med sin familj till Åbo för att påbörja sina studier tillsammans med en rad andra nyantagna i huvudämnet Konstvetenskap.

En resa väntar från historiens början och framåt, och när grundstudierna är färdiga i juni nästa år är studenterna tillbaka i Nutidskonsten.

Vi önskar Sandra och alla hennes studiekamrater välkomna till ämnena Konstvetenskap och Visuella studier!

Fred Andersson

Utställningen Fabric Icons

Av Sandra Törnroth


Inledning

Utställningen består av tygkollage som konstnären Linda Karlsson har skapat utgående från berömda popkonstverk och fotografier. Motiven föreställer kändisar som Elvis, Coco Chanel, David Bowie med flera (bildkollage över alstren finns nedan).  Linda har använt sig av tygrester och limmat upp små tygbitar på duk för att skapa motivet. Tygbitarna är restprodukter från hennes designverksamhet. Konstnären driver ett företag som heter ”Labelled” och har som mål att återanvända material och skapa nya kläder och föremål. Konstverken är en spinoff från just denna verksamhet.

• https://www.facebook.com/events/519088698129128/ • http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/ • http://www.labelled.ax/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Stil, teknik och bakgrund

Utställningen i sig är väldigt inspirerad av popkonst och då främst Andy Warhols (Andrew Warhola, 1928-1987) verk. Mediet är dock ett lite annat då det handlar om tygkollage. I originalen av Andy användes silkscreenteknik, serigrafi och akryl på duk. Linda har i utställningen fokuserat på just porträtt av kändisar och begränsat färgskalan till ett fåtal nyanser. Detta gör att det påminner mycket om just silkscreentrycken. I kursen har vi tagit upp popkonsten och den beskrivs väl i det inledande kapitlet i kursboken ”Art Since 1960”, ”The real and Its Objects”. Popkonst var en stil som uppkom i slutet av 1950-talet i England och USA och fortsatte till början av 1970-talet. Det var konstkritikern Laurence Alloway som myntade begreppet 1958 efter att ha sett verk av bland annat Richard Hamilton (1922-2011). Marcel Duchamp lär ha varit en stor inspirationskälla för popkonsten. Stilen var en reaktion mot den rådande abstrakta expressionismen som kunde vara svår att begripa sig på och i vissa delar också väldigt elitistisk. Vissa har även kallat stilen neodada. Under den här tiden delades konstfältet grovt upp i popkonst och minimalism (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13).

Många av de medier som användes inom stilen var massmediala. Detta var långt ifrån marmorskulpturen och de högtravande aristokratiska målningarna med pampig guldram. Mycket av motiven var hämtade/inspirerade av reklam, serier, filmer, hollywoodstjärnor och liknande. Motiven riktade sig till den ”vanliga” människan genom de medier som var bekanta för dem och som de möttes av dagligen (vare sig man vill eller inte). Människan var en del av den materialistiska och kommersiella världen och stilen var en reaktion på detta. Över lag var motiven hämtade från banaliteten i det amerikanska urbana samhället (”Art Since 1960” Michael Archer, sidan 13). Kända konstnärer inom det här området är bland många andra, Richard Hamilton, Jasper Johns, Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Charles Oldenburg, Tom Wesselmann och Robert Rauschenberg.  Trots att stilen skulle tilltala människorna på gatorna, var den många gånger ändå svår att förstå. Ofta var man tvungen att vara medveten om kontext och konstnärens egna (ofta narcissistiska enligt min mening) agendor och ideologi. Därmed blev stilen ganska akademiskt trots allt, eller så blev den det för att akademikerna gav den mer innehåll än den faktiskt innehöll? I vissa fall känns det som om akademiker ger vissa verk mer innehåll än vad som finns där, eller är tänkt att finnas där. Nå ja, nog om det. Detta kan man skriva en hel uppsats om ifall man önskar.

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Bildkälla http://faktargubben.files.wordpress.com/2013/04/elvis.jpg

Jag tänkte fortsätta med att ta en tur i kollagets värld, eftersom dessa konstverk är just kollage. Kollagetekniken har tagits upp i kursen och jag tyckte att popkonststilen i kollageteknik var lite rolig. Kollage kommer från det franska ”coller” och betyder ”uppklistra”. Kollage kan bestå av pappers- eller tygbitar, tidningsutklipp, fjädrar, etiketter, förpackningar, ja egentligen allt som går att klistra fast på en yta. Kollage avser även tekniken som sådan, ”papier collé”. Picasso var en flitig användare av tekniken och redan 1908 finns verk av honom i kollageformat. Här användes kollaget i den kubistiska konsten för att framhäva spänning och kontraster mellan bildelement. Kollaget kom sedan att vidareutvecklas till assemblaget. Inom ramen för den här kursen har vi berört just assemblage i till exempel Robert Rauschenbergs (1925-2008) ”Monogram” från 1959. När man talar om assemblage handlar det så klart främst om mer skulpturala verk än Lindas kollage, men bör ändå nämnas när vi tagit upp konstformen i kursen. Kanske man skulle kunna referera till samme konstnärs verk ”Bed” från 1955 då detta bestod bara av tyg (hans sängkläder), men detta verk är inget kollage, utan ett assemblage (och påminner inte i övrigt om utställningens verk).

Linda skapade sina motiv från ”skräp”, rester från hennes övriga verksamhet. Denna utställning är då även en form av skräpkonst, ”junkart”. I kursen har vi berört även detta område. Skräpkonsten blev aktuell under 1950-talet. Även Robert Rauschenberg var en framstående konstnär med sina ”combines”, Baldacinni Césars bilvrak samt Edward Kienholz ”tablåer” (Art Since 1960” Michael Archer, sidan 22, 38. Se också ”junk art”, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-05-24.) Alla dessa tre kan man nog även kalla ”assemblage” även om de själva skulle hävda något annat kan jag tro. Mike Kelley skapade även assemblage innehållande tygprodukter. Även Mikes verk går inte att direkt jämföra med Lindas, men i kurslitteraturen tas ”Dialogue #2” från 1991 upp. (Art Since 1960,Michael Archer, sidan 191.) Här ser man mjukdjur, en mysfilt och en liten stereo. Jag tänker även på exemplet ”A Lon Walk in the Wilderness” från 1991 av Rasheed Areen. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 197.) Här handlar det om skor, men även de är ju en form av textil (om de inte är av skinn så att säga).

Vi har även tagit upp feminism i kursen men jag har svårt att applicera det på den här utställningen. Jag tycker inte att jag ser några feministiska drag i konstverken mer än att vissa av de avbildade personligheterna var kvinnliga ”maktfaktorer” på sin tid. Till exempel Coco Chanel var ju en kvinna som ändrade mycket av kvinnans vardag då hon introducerade till exempelvis byxor för kvinnor och så vidare. Men längre än så vågar jag inte gå med tanken om feministisk underton i verken. Tyg över lag hör kanske till de mer ”kvinnliga” materialen att skapa konstverk i, men är inte i sig en indikator för feministisk konst. Vi har studerat feministisk konst i kursen och stött på kvinnliga konstnärer, som till exempel Carolee Schneemann (f. 1939), men här handlade det mer om environments än kollage. Yayoi Kusamas livmoder är ju en annan environment eller installation baserad i tyg. Yayois konst var inspirerad av popkonsten och minimalismen och här kan man kanske se en likhet med Lindas utställning på vissa plan. Se till exempel ”Air Mail Stickers” från 1962. (Art Since 1960, Michael Archer, sidan 32.) Här har vi en form av kollage, dock inte i tyg utan i etiketter. Yayois kollage föreställer inget i sig, men jag tycker mig ändå skönja en viss ”junkart” känsla gemensam med Lindas. ”P&D” (Pattern & Deoration) är även det något vi tar upp i kursen och jag nämner det även här angående Lindas verk, även om det är ganska fjärran den aktuella utställningen. Mike Kellys (1954-2012) ”Sculpture” (http://arrestedmotion.com/wp-content/uploads/2012/02/kelley.jpg) från 1989 är även en tyginstallation men i övrigt är den inte så lik Lindas verk. Bakgrunden till Lindas kollage är ändå så pass vag att jag inte kan göra någon egentlig slutsats om utställningen och eventuell närvaro av feminism. Jag slutar därför det resonemanget här.

Utställningsrummet

Galleriet där utställningen visades var i mina ögon verkligen inte den optimala för Lindas utställning. Utställningen visades i ett litet rum på bara några kvadratmeter och en trång korridor som var kanske max två meter bred. Lindas verk var ganska stora (ca 1 x 1 m och någon större än så) och kollagetekniken gör sig inte så bra om betraktaren står för nära verket. Dessutom hängdes konstverken på tok för nära varandra för att göra sig bra. Lokalen i sig är nog inte värst anpassad för att hänga utställningar utan är nog mest en kompromiss då en del av galleriet består av en hantverksaffär. De konstverk som hängde i korridoren var man tvungen att se från ”sidan” då man inte kunde se dem rakt framifrån på grund av det smala utrymmet. Lite trist tycker jag, men de gjorde det bästa av de förutsättningar de hade. Jag har tagit ett fotografi där man ser utrymmets begränsning nedan. Jag har lite svårt att ”seriöst” jämföra galleriets arkitektur i de termer som vi tagit upp i kursen men kan snabbt referera till stiltrenden. Tyvärr var jag inte klipsk nog att ta en bild av utsidan av galleriet och byggnaden när jag väl var där. Byggnaden är ett bostadshus med affärslokaler i bottenvåningen. Stilen är typisk funktionalism från 60-talet. Gallerilokalen är av ”lägenhetskaraktär” men tre rum. Ett stort (för affären) och två små för utställningar och ”lager”. Jag hoppas att jag kan kompensera denna lite spartanska genomgång av arkitektur med min miniintervju av konstnären.

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/2013/05/14/fabricon/

Bildkälla http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

Intervju med konstnären

Jag valde att göra en liten miniintervju med konstnären då galleriet där konstverken ställdes ut hade väldigt lite information över lag att tillgå. Jag bifogar den helt oredigerad som kontext till mitt arbete. Vi genomförde intervjun via Facebook vilket ju i sig är lite roligt då man tänker på hur nutidssamhället fungerar.

Varför valde du att göra motiv som är inspirerade av popkonsten?

Hela grejen med tygtavlor började med att dom från konstrundan 2011 ansökte om bidrag till lotteriet. Då tänkte jag att det är svårt att ge något plagg eftersom det ju kan vara en man som vinner. Jag hade sparat allt överloppstyg från min beklädnadsproduktion, sådant som är för smått att sy något av, och hade i åtanke att använda det till tex tavlor. Jag har gått konstutbildningar också så konsten ligger varmt om hjärtat och är inget jag skulle vilja sluta med.

När jag kom på att jag skulle göra en tavla av tygrester kom ju frågan vad det skall vara för motiv, då poppade bara namnet Rita Hayworth upp i huvudet och hon blev det. När Barbro på fäktargubben såg tavlan i konstrundantidningen så ringde hon genast och bokade in en utställning med mig i maj 2012. Det utställningen fortsatte jag på temat gamla Hollywoodaktriser med Garbo, Monroe, Lauren Bacall, Veronica Lake och Audrey Hepburn. Då gjorde jag motiven väldigt skuggade och detaljrika i jämförelse med den här utställningen. Anledningen till det är att jag ville testa att göra dem mera grafiska i max 3 färger för att se hur uttrycket skulle te sig, mest egentligen för att få omväxling och utveckling för mig själv.

Hur valde du dina motiv?

Motiven till den här utställningen är väldigt varierat, dels finns The Beatles och Helan och Halvan som är privata beställningar som jag lånat in för utställningen. Sedan är Twiggy och Chanel iconer från modevärlden som inspirerar mig i mitt klädskapande, Bowie, Madonna och Elvis är impulsplock från musikindustrin men också personligheter som har påverkat modet under sina glansdagar.

Vilken teknik använde du? Alltså, har du ”bilden” fastlimmad under kollaget för att ”passa” in tyget eller arbetar du på fri hand? Har du konserverat tyget på något vis mot blekning av sol etc.? Vilket lim använde du? Kommer limmet att ändra karaktär över tid (som att gulna eller lossna), måste man behandla dem efter en tid för att bibehålla dem?

Tekniken är att jag utgår från en bild där jag skissar upp fält som ska bli olika färger på duken, sedan börjar jag klippa och klistra dit bitarna för att sedan på fri hand skapa detaljerna, mycket kommer från min egen uppfattning av personen jag arbetar med. Jag använder en lim och vattenblandning, limmet är alltså vattenlösligt. Dom är inte konserverade mot solblekning, de bör hanteras med varsamhet som vilken målning som helst. Färgerna på tyget förändras redan i skapandeprocessen i kontakt med limmet vilket gör att det krävs vissa färgtester innan man kör på. Jag har inte märkt av någon förändring efteråt i färgerna dock. Summa summarum, hanterar man dem med varsamhet så håller de sig i ursprungligt skick.

Vad var din tanke bakom verken (om det fanns en tanke så klart! Konst kan man skapa utan att ha en agenda också, bara för skapandets och ögonfröjdens skull!

Agendan för mina verk ligger egentligen mest i att kunna påvisa hur vackra saker man kan skapa av rester och skräp som annars hade hamnat på tippen. Att det har blivit porträtt hittills var en lyckosam slump, däremot så vill jag utvecklas och kanske frångå porträtt om jag har fler utställningar, känns som jag är klar med det, dock gör jag förstås beställningar.

Utställningsinformation:

Fabric Icons

Konstnär: Linda Karlsson

Galleri: Fäktargubben i Mariehamn

Visningstid: 7.5.2013-1.6.2013

Referenser och länkar

https://www.facebook.com/events/519088698129128/

http://faktargubben.wordpress.com/galleri-2/

http://www.labelled.ax/

länkning pågår till intressant.se

Vildman och gayikon (?) på Åbo konstmuseum

Finland, Kändisar, Konst, , , , , , , , , , ,

Jag stod för ett tag sedan som vikarie och försökte hålla en annan lärares lektion om ikonografi – alltså motivens och symbolernas betydelse i konsten. Temat var gestalter med strålar kring huvudet – Frihetsgudinnan och andra. På tavlan visade jag just en relief från de gamla romarnas kult av guden Mithras – till vänster syns solguden Helios med strålar kring huvudet. Min kollega som är medeltidsexpert stack in huvudet och sa: ”Pratar du om du Mithras? Vad roligt! Har du visat dem månskäran?” Jag stod där som ett frågetecken:

– Vilken månskära?

– Den som är längst till höger. Det är alltid solen och månen samtidigt i bilder av Mithras.

Ja minsann! Där i kanten på den skadade reliefen syns fortfarande en bit av en månskära. Och både solen och månen är alltså Mithrassymboler! Det hade ju ingen aning om. Vad jag eventuellt har kunnat om Mithras är glömt och förlåtet sedan länge. Det är tur att man har kollegor och studenter. Men så kom jag att tänka på att samma sak hade förbryllat mig några dagar tidigare på konstmuseet i Åbo framför Reidar Särestöniemis målningar med Lapplands landskap och samernas mytologi. Varför i all världen är jämt solen och månen uppe samtidigt i Särestöniemis bilder? Särestöniemi – president Kekkonens favoritmålare vars färgstarka tavlor nu går för mellan 30.000 och 60.000 euro på aktionerna. Särestöniemi som ville måla som en vilde, som hade får och totemdjur, och som var öppet homosexuell. Visste han något om Mithras eller var det bara samiska schamaner han tänkte på?

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Reidar Särestöniemi, "Till himlen leder många vägar" (Himlabässens janusansikte), 1976. Olja på duk, 130 x 130 cm. Åbo konstmuseum: pressbild (cop. Kirsi och Keio Eerikäinens konststiftelse)

Utställningen med Reidar Särestöniemi (1925-1981) på Åbo Konstmuseum pågår fram till den 28 april och visar i tematisk form ett stort urval verk av en av Finlands mest populära och kontroversiella konstnärer. Åbo Konstmuseums lokaler lämpar sig bra för tematiska utställningar som samtidigt ger en bild en konstnärs utveckling – det finns bara en riktning genom raden av rum. Första rummet visar en serie av de stora målningar där Särestöniemi tolkar ishavslandskapet och identifierar sig med naturandar och olika manliga idoler – som Hemingway och Stalin.

I nästa rum ser man ett urval av hans ungdomsverk som har en helt annan karaktär. I det tredje rummet är djuren temat – särskilt de får som konstnären ägde och ägnade stor omsorg. Ända sedan barndomen hade han identifierat sig med djur. Schamanismens princip att varje människa ska hitta sitt totemdjur hade stor påverkan på honom, och ”bässen” (eller baggen som man säger i Sverige) verkar ha varit ett av flera totemdjur i hans personliga mytologi.

Via ett rum med sommarbilder kommer besökaren sedan in i det rum där det erotiska och därmed också det politiska dominerar. Av någon anledning nämner konstmuseet inget om detta viktiga rum i sitt pressmeddelande. Kanske hade Särestöniemi blivit en gayikon om han fortfarande hade levat. Det var inte förrän på 1970-talet som han vågade uttrycka den erotiska sidan av sin person i bild. Homosexuella handlingar hade då upphört att vara kriminella i finsk lag (men homosexualitet klassificerades som mental störning betydligt längre). I dessa bilder uttrycker Särestöniemi sin kärlek till en man, skäggig som han själv. Jag frågar mig om detta fortfarande ses som ett tema man helst inte framhåller. Finns det en känslig motsättning här? En oro för att konstnärens homosexualitet kan störa hans popularitet? En popularitet som tydligen har att göra med den starka kopplingen mellan naturromantik, konservatism och nationalism i Finland.

Utställningen avslutas med de stora vidderna och kulturens utsatthet i ödemarken – de små byarna och kyrkogårdarna vid ishavets rand, renarnas vandring längs fjällsidorna (de är förenklade som tecknen på schamanernas trummor). Särestöniemi betraktas ganska nedlåtande i konstlivet – han anses ha förfallit till kommersialism och massproduktion. Men hans bilder är roliga att se. Synnöve Rabb har skrivit uppskattande i Hufvudstadsbladet. Några korta dokumentärfilmer om Särestöniemi finns nu, på finska, på YLE:s hemsida: Reidarin värilliset aistimukset

Och till Sibelius musik på youtube: Paintings and graphics

Länkning pågår till intressant.se

Visual Kei, symboler

Kändisar, musik, Semiotik, Tecknade serier, , , , , , , , , , ,

Visuell artist - Yohio. Bildkälla http://instagram.com/yohio/

Visuell artist - Yohio. Bildkälla http://instagram.com/yohio/

Ska börja liva upp den här bloggen igen med en del kommentarer och reflektioner kring saker som pågår. Kursen i semiotik, ikonografi och symboler har pågått under vintern med examination imorgon, måndag. Som del av uppgifterna har deltagarna gjort posters som jag hoppas kunna visa exempel på senare. Då blir det tillfälle att återkomma till både möjligheter och problem med semiotiken (teckenteorin) när det gäller förståelsen av ”visuell design”.

Jag har också fått ovanligt många tips på intressanta bildexempel från studenterna i år. Till exempel när det gäller symboler: det japanska glam/goth/blackmetalbandet the gazettE som trots sin mörka stil har en hel del gemensamt med det androgyna svenska stjärnskottet yohio. Både gazettE och Yohio tillhör musik- och modefenomenet Visual Kei, ett namn som förstås låter extra lovande i samband med Visuella studier.

Här blandas öst och väst, politisk och religiös symbolik i långa och teatraliska videos och scenshower. Att just denna japanska estetik är mycket populär just nu märktes när Yohio blev folkets men inte juryns val vid svenska melodifestivalen – se honom intervjuad i webb-TV på Aftonbladet. För oss utomstående kan det verka som att det finns strikta åtskillnader mellan kvinnlig respektive manlig visuell kultur i Japan. Men artister som Yohio leker medvetet med publikens förväntningar (kanske särskilt i samband med Eurovision) att artister med hans stil ska vara ”gayartister”. Det är långtifrån alltid den mest kvinnliga eller androgyna karaktären som är gay, trots att den som Yohio kan se ut att vara hämtad ur ett mangaalbum av Riyoko Ikeda – eller någon annan utövare av manga för flickor: den genre som kallas shuojo/shõjo.

länkning pågår till intressant.se

Den pizzan smakar illa

Kändisar, Konst, Kungligheter, Nyhetsbilder, Okategoriserade, Sverige, , , , , ,
Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

Elisabet Ohlson Wallin, oktober 2012, Tiden

A post about the new King and Queen Satire in the Swedish journal Tiden, in Swedish:Kategorier

Pizzan jag menar är den som ligger på den kända artisten och fotomodellen Camilla Henemarks nakna kropp. Precis som i många bilder idag finns det inget verkligt bakom det här arrangemanget. Det är bara en del av ett fotomontage gjort av den kontroversiella kreatören Elisabeth Ohlson Wallin, hon med utställningen Ecce Homo. Hon har fått i uppdrag av de svenska socialdemokraternas anrika tidskrift Tiden att göra satirer över aktuell svensk politik. I vintras var det statsminister Fredrik Reinfeldt som fick stå till svars för kommersialiseringen av vårdsektorn, och förstås för skandalen Carema. I fotomontaget har han byxorna vid fötterna och är försedd med en ”våt blöja” för 9:90 – ett erbjudande från ”NM” (Nya Moderaterna). Det var enligt denna bloggares subjektiva mening ett ganska lyckat montage. Den här gången ser vi alltså Camilla Henemark, men framför allt kungen och drottningen av Sverige, och några av de mer eller mindre skumma typer som dök upp i samband med publiceringen av Den motvillige monarken.

Här är listan på dem som är med (Aftonbladet)

Här är Clemens Poellingers kommentar (SvD)

Här är Ulrika Stahres kommentar (Aftonbladet)

Precis som i fallet med Tintin på Kulturhuset tycker jag att Svenska Dagbladets kommentator har viktiga poänger. Det är milsvid skillnad mellan den här bilden och tidigare politiska fotomontage av mästare som John Heartfield (under nazismen) och Christer Temptander (i Sverige). Skillnaden gäller dels det tekniska/estetiska, dels tillkomsten. Var och en med den minsta insikt i digital fototeknik måste hålla med om att det här en ovanligt klumpigt och taffligt utförd bild. Såväl högerpressens Clemens Poellinger som vänsterpressens Ulrika Stahre är eniga i sin sågning av bilden från estetisk synvinkel. Sedan kan vi titta på tillkomsten. Lars Vilks menar i en krönika från februari att hela samarbetet mellan Tiden och Elisabeth Ohlson ingår i vad han med en numera typiskt kulturkonservativ formulering kallar ett ”politiskt korrekt” försök att återuppväcka den politiskt radikala konsten från 1960-talet. Det försöket, menar Vilks, är dömt att misslyckas. Främst för att beställaren är socialdemokratiska Tiden, vilket (enligt Vilks) är ett exempel på hur ”den neopolitiska konsten” (en term lånad från Michael Ryan) går ”i de etablerade partiernas ledband”.

Vilks överdriver sin vana trogen – men ett korn av sanning finns det. Å ena sidan får man verkligen hoppas att Tiden precis som alla liknande tidskrifter är fristående från svenska SAP. Att medverka i en tidskrift som ideologiskt ligger nära ett parti är naturligtvis inte att gå i det partiets ”ledband” som Vilks påstår. Och Elisabeth Ohlson är nog klokare än så. Men å andra sidan tyder tillkomsten av bilden på att den är en i förväg uttänkt, spekulativ provokation där intelligensen och kvaliteten kommit i andra eller tredje hand. Och då kan det aldrig bli bra. Ohlson berättar här att hon arbetat med montaget under ett år, vilket snarast verkar innebära att hon väntat i ett år för att kunna publicera vid rätt tillfälle. Det verkar som om den här bilden djupast sett är ett exempel på hur känsligheten för konjunkturer i medierna påverkar både politiken och satiren i negativ riktning.

Begreppet yttrandefrihet har varit det återkommande ämnet för den senaste tidens debatter. Om detta har en kollega skrivit ett klokt inlägg förra månaden: Tolerans, kritik och omdöme

Länkning pågår till intressant.se

Sternudd på radio om självskada

Body Image, Body modification, Kändisar, Självskadebeteende, Skolskjutningar, Ungdomskultur, , , , , , , , , ,

I dagens Kulturtimmen på svenskspråkiga YLE finns en radiointervju som gjordes med Hans T. Sternudd när han föreläste om bilder av självskada här hos oss. Intervjun finns nu tillgänglig här (hela Kulturtimmen, bara från Finland) och här (förkortat klipp, även från Sverige). I intervjun (med Sebastian Bergholm) tar Hans upp det viktigaste av det som han sade under föreläsningen och gör referenser till emo-förebilder som Amy Winehouse och Nine Inch Nails.

Emo och Goth hör till de ungdomskulturer som mest har förknippats med självskadebettende. När man söker på Nätet kan man ibland nästan få intrycket att Emo = SI (Self Injury). Emo står förstås för ”emotional” och den mörka musiken och klädstilen är en viktig del av identiteten. Vad som skiljer t.ex. Emo från Goth kan vara svårt att greppa för en utomstående – det kan röra sig om saker som klädkoder och vilka band man lyssnar på. Det är tydligt att Sternudd inte beskriver dessa fenomen som bara något han ser på distans, som forskare. Hans bakgrund i alternativkultur gör att han har haft direkt kontakt med många av kulturformerna, och därför har forskare som han en viktig uppgift att fylla i Visuella studier.

De flesta ungdomar som känner att världen är obegriplig och att den egna smärtan är outhärdig går inte ut med ett vapen och skjuter på jämnåriga. Men det händer, alltför ofta. Alldeles nyss hade vi en ny finsk skolskjutning, dramat i hyvinge. Fram till idag erbjuder Röda Korset och Rädda barnen en hjälptelefon för dem som behöver tala om upplevelsen, rapporterar YLE. Händelsen har redan startat en ny debatt om den ovanligt liberala finländska vapenlagstiftningen. De ungdomar vars instängda desperation tar sig sådana här uttryck skapar stora rubriker, de som istället vänder ilskan mot sig själva gör det däremot i tysthet. Men båda sakerna är lika viktiga att förstå och förebygga ifall inte det här samhället ska förvandlas till en mardröm.

Länkning pågår till intressant.se

Förändra kroppen – BLI någon?

Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, Psykologi, Visuell analys, , , , , , , , ,
Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Utsnitt från hemsidan för Church of Body Modification (laddad 25.5.2012)

Återkommer litet försenat med rapport om vårt insamlingsprojekt kring BM (Body Modification) i samband med Hans T. Sternudds föreläsning här för två veckor sedan. Enligt en forskare som Mike Featherstone (”Body Modification – An Introduction”) kan och bör de mest olikartade fenomen räknas till BM – alltifrån gymnastik till extrem självsvält eller kirurgiska ingrepp i syfte att omforma kroppen. Den gemensamma nämnaren är att förändringarna ingår i en strävan efter att bli något annat eller att förverkliga det man känner att man är. Många BM-anhängare beskriver detta i andliga termer. Det existerar faktiskt också en Church of Body Modification och bland de som räknar sig till rörelsen Modern Primitives är det vanligt att hänvisa till ritualer i t.ex. amerikanska indiankulturer.

I den akademiska debatten om BM representeras två motsatta ståndpunkter av forskarna Bryan S. Turner och Paul Sweetman. Turner ser BM som ett typiskt uttryck för en postmodern urban kultur med ”fritt flytande tecken” där människor ändrar identitet och livssyn efter behag och sinnesstämning. Sweetman kontrar däremot med att många BM-praktiker syftar till att ge outplånliga spår och att de ofta har att göra med ideer om livslång bundenhet vid en grupp eller idé. Psykoanalytiskt har BM ofta setts som ett sätt att hantera smärtsamma upplevelser som inte låter sig formuleras i ord. Det finns psykologisk forskning där man försöker förstå BM från utövarnas synvinkel, som en överlevnadsstrategi eller ett led i den personliga utvecklingen, men också forskning där BM mer ensidigt ses som tecken på störningar. Uppenbart skadliga och stigmatiserande fenomen som självskada och anorexi utgör extremvarianter av BM (i bred mening) och det är förstås framför allt dit som psykiatrins och medicinens intresse koncentreras.

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Omslaget till magasinet Rebel Ink, maj/juni 2012

Syftet med projektet var att samla in ett bildmaterial som kan bli utgångspunkt för framtida diskussioner mellan ämnen, forskare och studenter här vid Akademin. Vissa kriterier hade ställts upp från början: För det första skulle bilderna vara representativa exempel på så många former av BM som möjligt. För det andra skulle de vara representativa för många olika sätt att avbilda BM. Idén är att bildsamlingen ska kunna användas för att studera både innehållet i bilderna (alltså de olika BM-varianterna) och sättet att uttrycka innehållet (val av miljö, belysning, bildkvalitet o.s.v.). Om studenter vill använda bildmaterialet för examinationsuppgifter eller avhandlingar kan de redan få stöd genom det arbete som Hans T. Sternudd har gjort med en av BM-kategorierna (självskada). Alla bör vara medvetna om att materialet är delvis känsligt – på grund av detta + copyrightfrågor får det inte spridas. Visserligen har insamlingen skett på Internet, så bilderna finns redan där – men att ha en ordnad samling är en annan situation.

Under den vecka som vi arbetade med detta samlade vi in sammanlagt 1694 bilder fördelade på de här (innehålls)kategorierna:

1) Markerad hud (tatuering + ”scarification”)

2) Piercing (diskret + extrem)

3) Kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp (konforma + transgressiva)

4) Självskada (”cutting” + ”burning” + anorexia nevrosa)

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Bildkälla http:/listverse.files.wordpress.com/2008/08/20041214-6-tm.jpg?w400&h182;

Varje kategori innehåller alltså underkategorier. Och underkategorierna innehåller i sin tur underkategorier. Tatuering finns i många former och stilar. ”Scarification” (ett bra svenskt ord finns inte ännu) innebär att huden skärs eller (faktiskt) flås så att ärren ska bilda dekorativa mönster. Detta praktiseras också i många traditionella kulturer. Som diskret piercing räknade vi det som vi antar upplevs som diskret i Europa idag (men kanske inte så sent som på 1980-talet). Gränsen är förstås flytande. När det gäller kroppsimplantat och kirurgiska ingrepp tänkte vi så här: om åtgärderna syftar till att förstärka schablonmässigt manliga respektiva kvinnliga drag, så är de konforma. Det spelar ingen roll om personen är född som man/kvinna eller inte. Om de däremot syftar till att sudda ut gränser mellan vissa stora kategorier, så är de transgressiva. Vi räknade med två typer av transgressiva åtgärder: transgender och transhuman (jfr rörelsen transhumanism). Transgender känner de flesta till. Transhumana förändringar verkar också bestå av två typer: från människa till fantasidjur och från människa till maskin. Vampyrkvinnan på omslaget till senaste numret av magasinet Rebel Ink är Maria José Cristerna, en känd feministisk aktivist i Mexiko. Tittar ni noga på personen med de konventionella glasögonen ser ni att de sitter i fästen som borrats in i skallbenet intill näsroten. Det är sådana implantat med synlig metall eller elektronik som vi har räknat till den transhumana maskinkategorin. Stelarcs (misslyckade) försök att plantera in en mikrofon i sitt tredje öra (se nedan) hör till samma kategori.

Vi har också sorterat bilderna efter vilken del av kroppen som modifikationerna eller ingreppen sitter på. Resultatet har blivit en liten databas där vi också har taggat bilderna så att de ska vara sökbara med program som t.ex. picasa. Taggarna beskriver både motivens och bildernas egenskaper, både uttryck och innehåll. Taggningen utgår från en särskild modell från informationsvetenskapen. Modellen har många nivåer, men principen är den här: beroende på vad du vill undersöka kan du välja ett visst antal taggar ur en lista och skriva in dem i sökfältet i programmet. Du kanske vill se bilder av tatueringar med maorimönster, tagna i hemmiljö, i färg men med låg kontrast i fotot, med hela kroppen avbildad och med bilden tagen snett nerifrån ( vilket kan signalera att personen vill framstå som överlägsen). På så sätt kan man ställa olika frågor till materialet.

länkning pågår till intressant.se

Facebook och bilden

Cencur, Fotografi, Kändisar, , , , , , ,
Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster ("Babyface" ur filmen The Hills Run Red)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Monster enligt fb? (Baby Grayson Walker)

Facebook lever på vår kreativitet, nu tog de också steget att lansera sig på börsen, men aktien dalade snabbt. Kulturteoretiker har velat få oss att tro att vi lever i en ekonomi frikopplad från det materiella men kanske är det svårt att få stabilitet i värden som inte grundar sig på något annat än att användare (låt vara miljoner) delar kreativitet och samtidigt själva blir en produkt (det är ju den tid vi sätter på fb som utgör fb:s värde). Men när kreativiteten avviker från vissa normer drar Facebook en gräns – det blev inte minst tydligt i det senaste fallet av cencurering av användares bilder, se här.

Fallet har uppmärksammats också av en annan anledning – respekt för livet. Det rör sig om ett ungt kristet amerikanskt par som hela tiden vetat att deras son skulle födas med anencefali (utan fungerande hjärna) och bara leva några timmar – ändå valde de att föda honom, övertygade om hans rätt att existera. De tog bilder av honom som på vilket nyfött barn som helst och delade bilderna bland vänner på Facebook – men där ansågs gränsen till det morbida ha överskridits och bilderna togs bort. På bilderna ser han ut som en mycket liten 100-åring, den deformerade skallen döljs av en mössa.Inget upprörande eller skrämmande – Facebook är garanterat fullt av mycket värre bilder.

Enligt vetenskapens och det rationella samhällets bedömning var Grayson James Walker (barnets namn) bara något som snarast möjligt borde ha tagits bort och spolats ner i avloppet, ett naturens misstag. Hans födsel och korta liv gjorde honom till en existens – men vilken sorts? Han hade inget medvetande i någon rationellt begriplig mening. Det var något helt annat som fick föräldrarna att handla som de gjorde.

Om Facebook representerar samtidsnormen för vad livet är och hur det ska levas, så kan bilderna på Grayson inte tillåtas eftersom de visar något bristfälligt (enligt normen). Samtidigt flödar populärkulturen och de kollektiva fantasierna över av styckningar och deformationer – men sådana bilder kan accepteras, antagligen eftersom de inte har någon koppling till faktiska personer. Bilderna på Grayson avviker från de idéer om lyckan som är viktiga för Facebooks attraktionskraft för annonsörerna. Det är av den anledningen de inte får synas.

Ett annat intressant cencurfall är den så kallade mangadomen som för några dagar sedan gick upp till HD (högsta domstolen) i Sverige – men där gäller det tecknade bilder och också vilka omständigheter som kan leda till att innehavet av en bild kan bli straffbart. Jag tror att omständigheter och sammanhang alltid är avgörande. Domstolens ”bildanalyser” under förhandlingarna visar om inte annat det stora behovet av kompetenta bildvetare, tyvärr oftast i sammanhang där vi sällan anlitas.

länkning pågår till intressant.se

Styckningens estetik (3)

Body Image, Body modification, Kändisar, Konst, Okategoriserade, representation, Visuell analys, Visuell retorik, , , , , , , ,
Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Stelarcs tredje öra (detalj, bildkälla http:/oddstufflab.com/weird/10-weird-body-implants-that-are-irresistibly-cool)

Den syntetiska rösten som kommer ur telefonen när vi sitter i telefonkö (”du är är fortfarande placerad i kö, du har nummer 67 i kön”) eller ur högtalaren på tåget har en spöklik dimension. Det spöklika ligger inte inte i något robotliknande utan tvärtom i det faktum att det ibland är omöjligt att skilja maskinrösten från en verklig röst. Mediakonstnären Stelarc har ett projekt som är exempel på en vanlig tanke bland ”cyberpunks” och ”transhumanists” – en avatar som han på fullt allvar menar kommer att fortsätta att vara Stelarc när hans kropp är borta. Detta ”prosthetic head” (avatarens visuella del består bara av ett talande huvud) kommer med andra ord att kunna agera och tala på egen hand, oberoende av upphovsmannens kontroll. Under det intensiva arbetet med att samla in in bilder av BM (body modification) hittade jag och Eddie Svärd en intressant föreläsning av Stelarc där han också beskriver arbetet med The Third Ear – ett klonat öra som han med den nyaste biotekniken har fått att växa fast på sin ena arm. Dessutom har han försökt förse örat med en mikrofon som hela tiden ska kunna sända ut hans röst och andras röster via Internet. Det blir alltså i så fall ett öra som inte är för honom utan för oss, vilket Stelarc själv påpekar:

Stelarc om Third Ear och Prosthetic Head (youtube, 50 minuter)

Man kan observera att Stelarc hela tiden refererar till sig själv som ”The Body”. Den delning av jaget som vi hela tiden antyder när vi säger att vi ”har” och inte ”är” en kropp har Stelarc bejakat fullt ut – han menar ju att kroppen är ”obsolete”, överflödig. Det ser ut som en paradox att en konstnär vars konst hela tiden kretsar kring kroppen (Stelarc är oftast naken i sina performanceverk) samtidigt säger att kroppen är överflödig. Ända sedan jag första gången stötte på Stelarc för ca 20 år sedan har jag försökt komma tillrätta med denna paradox. I min teori med arbetsnamnet ”styckningens estetik” har jag låtit Stelarc representera den kanske mest radikala och samtidigt minst uppenbara styckningen, nämligen ett totalt förnekande av kroppen, alternativt ett överskridande av dess begränsningar. Styckningen eller delningen är i och för sig endast metaforisk. Det är den mänskliga existensen som styckas i två delar – kropp och (digitaliserat) medvetande. Stelarcs Third Ear är däremot ett exempel på styckning i en rent materiell bemärkelse – en del av en kropp har avskilts (eller som här klonats) från sin plats och placerats på en annan del av kroppen.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Zygotic Acceleration", 1995, målad polyester, detalj

För några inlägg sedan visade jag annonsen från Bianco Footwear med modellen som verkar ha sytt fast ett par fötter på händernas ställe (”Hands are so last year”) och en sådan annons skulle knappast ha kunnat göras om inte idén om denna sorts styckning hade varit allmän och etablerad i nutida visuell kultur. Biancoannonsen är från 2004 och samma år släpptes den första filmen med titeln ”Saw”, numera en klassiker. Jag påstår inte att det finns ett direkt samband, men både ”Saw” och Biancoannonsen visade att styckningens idé hade gått från obskyr underground till full synlighet i det offentliga rummet. Samtidigt fanns i konstvärlden ett fenomen som ”bröderna Chapman” som på 90-talet gjorde succé med sådana skulturer som ”Zygotisk acceleration” från 1995 – absurt uppstyckade och rekombinerade barnkroppar, enligt somliga en reaktion på sexualiseringen av familjereklamen. Här har vi alltså åter igen ett exempel på hur kroppsdelar flyttas från en plats till en annan eller hur kroppar och delar adderas till varandra. Istället för subtraktion (kroppar eller delar tas bort) har vi addition (kroppar eller delar läggs till) och då kan man också tänka sig en substitution (en del tas bort och en annan läggs till).

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

Francisco de Goya, "Stora dåd! Mot de döda!"

I ett annat verk av bröderna Chapman, baserat på en av Goyas etsningar i serien Krigets elände (1810), har de styckade kropparnas kött ruttnat bort men på en skalle sitter ett groteskt rosa öra som tillsammans med andra detaljer gör det omöjligt att längre ta bilden på allvar. Bröderna Chapman driver med döden, med Goya, med allt – vilket understryks av att de inte kallar skulpturen för Death utan för Sex. Istället för att som Stelarc addera ett öra på ett oväntat ställe (addition) har de både i skulpturen och i titeln ersatt det förväntade (död) med det oväntade (liv) och budskapet kan tolkas som att liv eller död inte spelar någon roll, det finns ändå ingen mening i någon högre ”mening”. Man kan alltså driva med allt.

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

Jake och Dinos Chapman ("The Chapman Brothers"), "Sex II", 2004, Målad polyester, detalj

I en skiss som jag skrev för tidskriften Konstnären (nr 1 2007 ss 32-15, kan läsas här) föreslog jag att styckningens estetik på så sätt kan reduceras till de tre operationerna subtraktion (dra ifrån), addition (lägga till) och substitution (ersätta) – plus en fjärde, permutation (omkastning). Den här modellen har jag inte hittat på själv. Den kommer från den belgiska forskargruppen Groupe µ (uttalas ”mi”) och deras teori om visuell retorik, men Groupe µ är mest intresserad av modernismens bildkonst och har inte (åtminstone inte ännu) sett vilka möjligheter bildretoriken har vid analysen av populärkultur. När det gäller film kom det upp några intressanta referenser i våra diskussioner förra veckan: förutom ”Saw” också filmerna ”Anamorph” (2008, en galen konstnär och seriemördare gör verk av styckade offer), ”The Human Centipede” (den mänskliga tusenfotingen, I 2010 och II 2011) och ”Hills run red” (2009).

Detta är bara en (extrem) aspekt på den tänjning av den mänskliga kroppens och identitetens möjligheter som blir allt synligare idag – i form av tatuering, peircing, body modification (implantat, operationer) och självdestruktiva beteenden. Mitt och Eddie Svärds insamlingsarbete under v. 19-20 har illustrerat alla dessa fenomen. Mer om det imorgon.

Länkning pågår till intressant.se

HM och Frankenstein

Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Nyhetsbilder, Okategoriserade, , , , , , , , , , , , ,
Från HM, Facebook (detalj)

Från HM, Facebook (detalj)

Nu har de suttit där i några dagar på busshållplatser och i affischskåp – vårens HM-affischer för baddräkter. Som väntat har de något oväntat som kan suga åt sig våra blickar när vi skyndar förbi genom stadens flimmer av information. Vi ser hårt disciplinerade kroppar som nästan ser ut som om de har blivit doppade i bronsfärg. Det är skulpturer mer än levande människor. Åter igen kan vi inte veta hur stor del av dessa kroppar som härstammar (via kameran) från verkliga kroppar och vilka delar/drag som har lagts till i Photoshop och 3D. Kampanjen har uppnått sitt syfte – reaktionerna har kommit genast och debatten i medierna har startat. Chocken gäller färgen – modellerna är alltför solbrända, detta kan förstöra åratal av upplysningsarbete när det gäller att varna för riskerna med UV-strålning, säger företrädare för Cancerfonden enligt Aftonbladet.  Och de skriver: ”Oavsett hur H&M-modellen blivit brun – genom solen eller i ett datorprogram – blir effekten densamma.” (dn.se) Vanligtvis tar vi fortfarande för givet att bilden efterliknar verkligheten, men här är farhågan att verkligheten ska efterlikna bilden, och det är svårt att veta hur mycket ”verkligt” det finns i bilden.

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

http://www.lipstickalley.com (detalj) laddad 11/5-12

Modellen heter Isabeli Fontana och är från Brasilien – här är en detalj av en mindre manipulerad bild tagen av en paparazzifotograf. Vi får anta att bilden ger en förhållandevis säker uppfattning om hur personen brukar se ut. Hon är smal, men definitivt inte så smal som hon framställs i affischen. I affischen har vissa partier tagits bort medan andra överdrivits och jämförelsen får oss att inse att affischen faktiskt visar en groteskt deformerad kropp. Bland kommentarerna på Facebook är det också många som har pekat på vattenreflexerna som något misstänkt – ”bad photoshop work” är en vanlig kommentar.

Jag var ute på stan igår tillsammans med fotografen Eddie Svärd som hjälper oss med veckans projekt om Body Modification. Vi blev stående framför just den här affischen. Eddie trodde inte att det behöver vara så som vissa trott – att modellens solbränna är helt adderad i bildbehandlingen. Men som en person med ganska mycket erfarenhet av Photoshop höll han med om att det är något mycket konstigt med reflexerna. De har en form och struktur som troligen avslöjar ett dåligt maskerat arbete med kloningsstämpel. Har branschen blivit så övermodig att man inte längre bryr sig om att dölja de mest uppenbara spåren av manipulering?

Så långt nutiden, men det finns intressanta historiska aspekter på det här också. De kroppar som män och kvinnor förväntas förkippa med välbefinnande, sex och köplust verkar ibland vara lika hopsydda av delar som Frankensteins monster. Automaten eller cyborgen som inte kan skiljas från en människa ”av kvinna född” är ju ett stort tema i populärkulturen och går bland annat tillbaka på E.T.A. Hoffmans novell ”Die Automate” från 1814, om en man som förälskar sig i en kvinna som visar sig vara en docka. Från att vara ett hot har myten om cyborgen gått till att vara ett ideal för den ”coola” människan, och kanske hör annonser som den här till de bästa nutida exemplen på det idealet. Nakenheten är inte sårbar, huden är snarare ett pansar. Modellerna är distanserade – ögonen är dolda av skugga eller solglasögon.

Jag tänker på Hans T Sternudds föreläsning hos oss i torsdags (se nedan) och hur han påpekade hur skärandet kan ses som ett motstånd snarare än en offerposition. Traditionellt har huden setts som ett neutralt hölje som innesluter jaget och identiteten, men nutida kroppskultur lär oss att identitet också kan vara något som skapas och kommuniceras på eller genom huden. Se text här. På så vis kommer det kanske att visa sig att det anorektiska idealet bara är ett av många uttryck för det coola idealet – kroppen disciplinerad till en vägran att delta känslomässigt och erkänna sårbarhet. Kanske är solbrännan bara en mindre del av provokationen. Det mest provocerande kan vara att Frankensteins monster numera ser ut som Afrodite.

Länkning pågår till intressant.se

Blondinbella, självskada och veckans projekt

Bildsociologi, Bloggar, Body Image, Body modification, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, representation, , , , , , , , , ,
Bella

Bella

Sternudd

Sternudd

Blondinbella är en av de största succeerna i den svenska bloggvärlden – bloggen hör till de som turas om att vara de mest besökta. Det är mycket litet text och väldigt stora bilder och annonser. Personen bakom bloggen heter Isabella Löwengrip och hennes bloggande är numera en ganska stor affärsverksamhet. Hon har också startat en tidskrift. Där gjorde hon nyligen ett ”utvik” på omslaget för att (som  hon själv förklarade det) ge unga tjejer ett annat ideal än det trådsmala. Det här har nu blivit den senaste feministiska debatten i Sverige. I Aftonbladet uttalar sig Linda Skugge och dömer ut Löwengrip som spekulativ hycklare – bilderna visar inte alls en kropp ”som den är”, de visar bara det vanliga exploaterande idealet. ”Hur ska kvinnor bli peppade av Isabellas porriga bakdel” frågar Skugge retoriskt.

Jag skummar debatten samtidigt som jag läser (åter igen) forskaren Hans T Sternudds texter om unga självskadare och de bilder de lägger ut på nätet. Sternudd kommer hit till oss i Åbo idag och håller en föreläsning om sin forskning imorgon. Mellan Sternudds forskning och Bellas utvik är vägen förstås lång, men debatten har en aspekt som jag tror har mycket med självskadeproblemet att göra. Det är intressant hur man i diskussioner om ungdomars självdestruktiva handlingar alltid pekar på osunda kroppsideal som orsak och samtidigt refererar till ”normala” kroppar som om det vore självklart vad ”normalt” är för något. Uppenbarligen utgår Bella (dvs. företaget Bella) från att hennes kropp är normal och att bilderna visar hur normal den är. Linda Skugge kan däremot se att Bella (personen/konceptet) bara bidrar till stereotypa ideal. En av Sternudds teser är att självskadandet också (men inte bara och inte alltid) kan ses som ett motstånd mot sådana ideal. Istället för att se självdestruktionen som bara något primitivt och aggressivt kan man se den som ett sätt att skapa ett skydd mot en omvärld som upplevs som meningslös och falsk. Om det är Blondinbella och hennes gelikar som präglar unga människors idéer om vad ett normalt liv (helt inriktat på konsumtion) och ett normalt utseende är, så är det inte konstigt att det är många som föredrar det destruktiva.

Hans T Sternudd föreläser hos oss (hus Arken, Åbo Akademi) imorgon klockan 10-12 i auditoriet Helikon. Rubriken är Skärandets diskurs – meningsproduktion och kontroll -bilder av självskada på Internet.

Länkning pågår till intressant.se