Kategoriarkiv: representation

Breiviks leende, och Jokers

Finland, Kändisar, Nyhetsbilder, Psykologi, representation, Tecknade serier, , , , , , , ,
Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Jack Nicholson som Joker i Tim Burtons film (1989)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Detalj av pressbild (jfr föregående post)

Vad vi ser nu är en global traumaterapi där den anklagades ord inte är tillgängliga för oss. Bara korta fragment av vad Breivik sagt når oss via medierna. För ovanlighetens skull blir därför det visuella helt dominerande i skeendet. Bilderna är ju hela tiden där med sitt särskilda språk, skilt från det verbala språket men ändå helt klart ett språk (se föregående post). Kommentarerna och analyserna koncentreras till det visuella – nu senast har det handlat om Breiviks leende. En psykiater som undersökte Breivik redan när han var fyra år (på grund av hans dysfunktionella familj) säger till norska Dagbladet att han minns att samma spända leende fanns redan då. Ytterligare personer har villigt trätt fram och vittnat om att Breivik varit en person som alltid lett. Måste det inte vara något sjukt och konstigt med en människa som ständigt ler? Särskilt när han senare visar sig vara massmördare? Leendet blir ännu ett visuellt tecken som lyfts fram i mediernas retorik som ett indicium på galenskap. Det visuella har en viktig funktion när det gäller att göra oss trygga. Det sedda förknippas med ett särskilt sanningsvärde jämför med information från andra sinnen. ”Det vill jag se innan jag tror det” säger vi, och uttrycker samtidigt omedvetet det fokus på det visuella som har präglat hela den moderna vetenskapens utveckling i Väst sedan renässansen. Vad skulle vi ha vetat om Universum om inte Galilei hade uppfunnit sitt teleskop? Mediernas fokus på Breivik är nu ett skopiskt fokus, vissa skulle till och med säga att hela vår kultur är skopofil (ungefär ”synälskande”).

Den leende psykopaten är förresten ett stående tema i visuell populärkultur. Tänk till exempel på Joker i myten om Batman. När Batman förnyades av Frank Miller i det banbrytande albumet The Dark Knight Returns hade Joker blivit en intern på ett mentalsjukhus, skickligt manipulerande sina läkare, och till slut i frihet igen. Jokers leende är ett tecken på att han dödat de mänskliga känslor han eventuellt en gång haft. Hans leende smittar – när han dödar drabbas hans offer av samma stela leende. Att döma av uppmärksamheten kring Breiviks leende är det nu han som är Joker för oss, och vi förväntas invaggas i trygghet av sinnesläkarnas förklaring: ”Därför ler terroristen”.

länkning pågår till intressant.se

Den skrikande svarta tårtan

Afrika, Konst, Nyhetsbilder, Rasism, representation, , , , , , , , , , ,

Laku-Pekka och hans efterträdare (courtesy Fazer)

Ja, just den tårtan har jag, Ossian och Åsa diskuterat på rummet idag. Nej, vi har varken psykos eller dilerium. Vi diskuterade faktiskt den plötsligt så berömda TÅRTAN, den som nu kanske tvingar Sveriges kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth att avgå. Det är inte vilken tårta som helst. Det är ett konstverk skapat av den afro-svenske konstnären och DJ-en Makode Linde och ingick i världskonstdagarnas öppnande på Moderna Museet igår. Snyggt bakad av rödfärgad fyllning och svart marzipan föreställer den en liggande kvinnlig överkropp. Kvinnans huvud agerades av Makode Linde själv genom ett hål i bordet där tårtan låg. Ansiktet hade han målat svart, rött och vitt som Lakku-Pekka, och föreställningen (för det var en föreställning) gick ut på att besökarna skulle skära sig varsin bit av ”kvinnan” medan huvudet skrek.

Videon är förstås redan spridd på YouTube

Titta på tårtätarnas glada miner! Kulturministern hade fått en snabb inbjudan att inviga föreställningen och skära första biten – det gjorde hon med glädje (att döma av bilderna) och hon spexade också till det genom att försöka bjuda huvudet självt på tårtan. Företrädare för Afrosvenskarnas förbund skrattade däremot inte. Förbundet har anmält kulturministern för diskriminering och debattens vågor är höga. Vissa menar att ministern lurades in i situationen. Själv säger hon att ingen informerat henne om vilken sorts tårta det var. Ändå deltog hon villigt och verkar inte ha haft en tanke på att det kunde uppfattas som omdömeslöst. Själv säger konstnären att hans verk har missuppfattats – det är inte rasistiskt utan satiriskt, och det handlar inte heller om könsstympning som vissa trott. Makode har också tidigare gjort verk som refererar till rasistiska stereotypier i visuell kultur. Han är för övrigt själv afrosvensk.

Här var vi ense om att vi kunde hålla oss för skratt och att tårtan skulle vara svår att svälja för oss. Det är inte bara rasismen (samma som i Fazers Laku-Pekka, och han fanns i affärerna ännu år 2008). Det är också bildens makt. Eller den visuella fiktionens makt. Det är så tydligt att kvinnan inte är verklig och att representationen är grotesk – ändå känns det som om det är en verklig person man skär i. Kanske känns det mer så för oss som bara ser videobilden än för dem som var i rummet. Som Ossian brukar säga: ingen skulle komma på tanken att sticka nålar i ögat på en familjemedlems bild. ”Varför, det är ju bara en bild?” Ändå går det inte. Det är det som är bildens makt.

Att skriva en kropp

Bildsociologi, Body Image, Det tredje könet, Fotografi, Kändisar, Okategoriserade, Psykologi, representation, Semiotik, , , , , , , , , , , ,

Detalj av Logan McCrees ben. Utsnitt ur foto nerladdat från www.tumblr.com (17/4 2012)

Vi kommer att ha ett testprojekt i visuella studier under andra veckan i maj, då vi också bjuder in den svenske forskaren Hans T Sternudd att hålla en föreläsning om bild och kropp. Temat är viktigt för Sternudd både i hans forskning och mer privat. Han har länge varit verksam som scenkonstnär i gränslandet mellan teater, bildkonst och ritual. Med andra ord arbetar han med performancekonst. Sin doktorsavhandling i konstvetenskap skrev han om den österrikiske performancekonstnären och mystikern Hermann Nitsch och hans ”Sexdagarsspel” på godet Prinzendorf utanför Wien. Se här. Kroppen och det kroppsliga är en huvudsak i Nitschs ritualer, men de flesta av oss har aldrig haft tillfälle att se dem i verkligheten utan tar bara del av medieringen via bilder. Sternudds forskning i avhandlingen omfattande både ritualen och medieringen. Senare har han genomfört ett större forskningsprojekt om självskadebeteende och fotografins betydelse för den som skadar sig själv.

Här kommer vi närmare rubriken – Att skriva en kropp – för vad självskadaren ”bokstavligen” gör är att skriva sin smärta på den egna kroppen och därmed uttrycka det som inte kan uttryckas i ord. Det har ofta sagts (patologiserande) att detta måste vara ett uttryck för ett narcissistiskt beteende där det viktiga är att få uppmärksamhet och medlidande genom handlingen. Tydligt är hur som helst att uppvisandet av skadorna via bilder (på Internet) är en viktig del av identiteten att vara en cutter, en skärare. Då blir det också intressant på vilket sätt identiteten och smärtan  kommuniceras via bilderna och gemenskapen på Internet. Sternudds projekt har titeln Smärtans semiotik.

En intressant dialog har startat mellan Visuella Studier och ämnet religionsvetenskap, närmare bestämt forskningscentret PCCR – Post-secular Culture and a Changing Religious Landscape in Finland. Det handlar om den postsekulära kulturen – det sökande efter mening och identitet som sker när traditionella gemensakaper brutits upp och sekulära ideologier inte längre ger mening. Den tatuerade kroppsdelen som ni ser här är ett tydligt exempel på postsekulär kultur och på skrivandet av kroppen. Benet tillhör Logan McCree, en man som formar sin identitet via sin kropp och dessutom lever på den, eftersom han är en gay porn star. Samtidigt och oväntat är han en djupt troende kristen som framhäver askes, disciplin och moral. PCCR:s projektledare Peter Nynäs studerar Logan McCrees världsbild i en artikel i antologin Religion and the Body (Donnerinstitutet 2011). Nynäs framhäver tatueringarnas betydelse för McCree. McCree skiljer knappast mellan själ och kropp och han ser sina tatueringar som en del av ett direkt band till Gud, via kroppen och alla kroppsliga handlingar. Detaljen vi ser innehåller tecknet för det tredje könet i kombination med korsriddarens kors och en stil som går tillbaka till Haida-indianernas tatueringar och ornament (en variant av ”tribal style” i tattoo-kulturen). Tatuering kan räknas till body-modification, och body-modification är en av de ”meningsskapande aktiviteter” som PCCR vill studera.

Inspirerade av PCCR kommer vi under testprojektet att samla in ett antal exempel på representation av olika typer av body modification på Nätet och göra dem sökbara för fortsatt forskning i en databas. Det praktiska insamlingsarbetet kommer att göras av fotografen och filmvetaren Eddie Svärd från Malmö.

länking pågår till intressant.se

Här kommer Pavan!

Konst, Okategoriserade, representation, Semiotik, Tecknade serier, , , , ,

Pavan är en cowboy. Han är också ”en dröm i åskådarens medvetande” som kritikern Ulf Linde en gång skrev om den första i en rad små häften med serien ”Pavan”. Jo, Pavan är en seriefigur. Men han är också en pappersfigur som var och en kan vika med hjälp av instruktioner som finns på de första sidorna i det första Pavan-häftet. Den ”Pava” som ni ser här har jag vikt själv. Pavan lever i sin värld (i vårt medvetandes dröm) under ett träd på ”prerien” (så stavas det i Pavan, på Stockholmska) i underjordiska rum med fiffiga gångar och anordningar. År 2007 gav jag ut en doktorsavhandling om Pavans upphovsman, den svenske konstnären Elis Eriksson (1906-2006). Där hävdar jag bland annat att det finns flera sidor av berättelserna om Pavan. Dels är de skämtserier skapade för att vara på skämt och inget annat. Några dolda budskap ligger inte på lut. Men skämten och ”gagsen” i Pavan är också fulla av filosofiska paradoxer. Det gäller i och för sig för många skämt – ett skämt är något som vänder upp- och ner på en förväntad ordning, till exempel den ordning vi förväntar oss att den verkliga världen har. Fast skämten i Pavan ingår dessutom i en hel livsattityd som vi kan se i Elis Erikssons utveckling som konstnär från 1960-talet och framåt. Vissa har kallat den dadaistisk, andra anarkistisk. Framför allt är den lekfull. Och lek behöver inte alltid vara motsatsen till allvar.

Jag har just avslutat en artikel om Pavan och Elis Eriksson för en amerikansk antologi om tecknade serier i Norden. I artikeln beskriver jag Pavan som ett exempel på ”basic comic language”, ett språk (i ord + bild) som närmar sig gränsen för hur långt en tecknad serie kan förenklas. Jag hävdar också att det som sker i Pavan ofta kan beskrivas som ”ontological jokes”, ontologiska skämt – skämt som bryter mot våra förväntningar om verkligt och overkligt. Egentligen är Pavan själv ett sådant ontologiskt skämt. Hans sätt att vara är inte på allvar. (OBS, ”ontologi” kan ordagrant översättas som ”vara-lära”.) Hela serien av Pavan-häften inleds med att Pavan klipps ut och viks – och han klipps ut ur själva det papper som berättelsen är tryckt på! Hela serien igenom är Pavan och de andra figurerna tecknade på ett sätt som påminner om att teckningarna inte avbildar verkliga figurer utan figurer utklippta i papper. Pavan började som urklippt pappersfigur – i en julutställning som Elis Eriksson gjorde på Galerie Burén i Stockholm 1964, Sveriges första så kallade ”installation”. Pavan är inte en människa (utan en pappersfigur) men han agerar och talar som en människa.

Här ser ni en sida ur det första häftet – Pavan och hans kära Häst flyr undan ”indijanerna” (indianerna) men vägen stoppas ev ett berg. Fast berget är ju av papper. Lösningen kommer snart – ”vi tjör ett rör ijenåm berje å så kryper vi inn å så ut på jungeln” (ut i djungeln). Men hur ser egentligen ”berje från söder” ut? Och ”berje från norr”? Och ”berje från höger”? Red ut detta ontologiska skämt om du kan.

Ja, sånt kan man också syssla med i Visuella studier. För övrigt har vi en kurs i Bilderbokens estetik som startar imorgon, ledd av litteraturvetaren Maria Lassén-Seger.

Mer om  Pavan kan du läsa här.

länkning pågår till intressant.se

Obamao och andra ideal

Finland, Fred, Ikoner, Kändisar, komposition, representation, Visualisering, , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens ord är ”ideal” och som illustration till det väljer jag en poster gjord av min student Frej Bjon. Frej är en av de natur- och datavetare som har kommit till våra kurser. Hans poster är intressant också därför att den kommenterar kursens teorier. Semiotiken (teckenteorin) visar bland annat att bilder inte bara avbildar personer och föremål utan också idéer. Bilders struktur har ett samband med sättet att tänka i en kultur. Om himlen är däruppe och helvetet där nere, så är det ganska logiskt att i bilder placera de mest positiva tingen där uppe. De blir idealet, men nedtill hittar vi den mer prosaiska verkligheten. Det reala. Låt oss säga att Obama är det ideala men Mao det reala, Obama lovade ”change” men det blev inte som folk tänkte sig, idealet blev inte verkligt. Det demokratiska idealet är den gode politikern som ställer allt tillrätta och låter alla komma till tals. Realiteten är dessvärre oftast den råa makten, personifierad av till exempel Mao. (Detta hade jag inte fått skriva i Kina, i Väst dominerar i gengäld en fullkomligt negativ bild av Mao.)

Det här resonemanget kan man sedan driva så långt att man hamnar i högerextremism – vilket skett i USA, där korsningen ”Obamao” kommit att stå för det vanliga påståendet att ”Obama är kommunist”. Att ta denna korsning och sätta den tillsammans med en serie andra kontraster mellan ”Idealt” och ”Realt” är ett intelligent grepp som ger perspektiv på den gängse ideologiska propaganden. Till höger, underförstått i framtiden, står ett frågetecken. Kanske är det faktiskt en kompromiss mellan Obama och Mao som är framtiden. Det skulle väl i så fall betyda en sorts variant av nordisk socialdemokrati, eller ”rosa socialism” som det brukar heta internationellt. Det kanske finns en helt annan läsning av bilden Obamao än den amerikanska högerns. Frågetecken.

Till vänster börjar kulturen i form av elden. Fast hus kan brinna, i realiteten. Vetenskapen klyver atomer vilket sänker våra finska elräkningar, men Tjernobyl och Fukushima är realiteter. Framsteget har ett pris. Ett hjärta transporteras över linjen mellan död och liv. I den kristna trosbekännelsen är det eviga livet ett ideal, men för buddhisten är det precis tvärtom. Identitet är ett svårt begrepp och det har inte blivit lättare. Nationalismen, religionen och de stora ideologierna vill ge oss mer entydiga identiteter. Men hur många kan eller vill identifiera sig med en enda ras, kultur, ideologi? (Är du bara bara röd eller bara blå, bara svart eller bara vit? En ”guling” brukade förr vara namnet på en asiat. Men det kunde också vara en strejkbrytare.)

Postern ger inga svar men ställer frågorna.

Länkning pågår till intressant.se

Vår digitala kropp (påståenden)

Fotografi, Fred, representation, Visualisering, , , , , , , , , , , , , ,

(om foto, av Fred)

Traditionell FILM: en plastremsa täckt av emulsion

Lång tid har gått sedan fransmannen Nièpce lyckades fixera en utsikt mot en solbelyst vägg år 1826. Tekniken har ändrats men grunden består. En avbildning – antingen på papper eller på en elektronisk skärm. En optisk struktur – resultatet av ljusinformation som passerar genom en lins och registreras. Antingen av en ljuskänslig emulsion eller av en sensor.

Sensor, a – stoppfilter (IR), b – färgfilter, c – "färgblinda" sensorer, d – miljoner ljussensorer i chip

I båda fallen finns förstås en direkt koppling till det som avbildas. Påstående: Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto. Men visst kan 3Dkonstruktörernas bildvärldar för ett ögonblick misstas för att vara fotografiska. Se bara den här videon:

Photorealistic Male, video (courtesy www.ten24.info)

Tro alltså inte att modellerna du ser i klädreklamen nödvändigtvis motsvaras av verkliga individer som stått framför  kameran! De kan vara helt konstruerade i sådana program som den här 3D-konstruktören använder, till exempel ZBrush. Ändå finns det till och med här viss information som har samlats in på fotografisk väg – scannats.

En scanner för bilder och text är i grund och botten en stor kamera (eller många små, som registrerar det du lägger på glaset). Principen är densamma i en Xerox/kopieringsmaskin. Vem har inte varit med om att på skämt lägga en hand eller en arm på kopieringsmaskinens glas och dra en ”kopia” av den? Den kopian är ett foto, fast med ovanligt kort skärpedjup. Föreställ dig nu att du kopierar hela din kropp och ditt huvud på samma sätt och sedan använder bilderna som ”hudar” att sätta på en kropp i konstruerad i 3D. Ungefär så konstrueras de digitala kropparna från 3Dscanningar av verkliga kroppar:

Courtesy www.t24.info

Om du tycker att den konstruerade kroppen måste vara mänsklig är det alltså delvis sant – den baserar sig på information importerad från en verklig, fysisk kropp via en kamera. Vi ser nästan alltid att ett foto är ett foto, men begreppen ”verkligt” och ”overkligt” blir alltmer problematiska.

John Constable målar vatten, 1821

Anders Zorn målar vatten, 1886

Fotografi av Carl Curman (detalj), 1880-tal

Är detta helt nytt? Egentligen inte. Redan under naturalismens 1880-tal uppmärksammades vissa målningar för sin häpnadsväckande fotografiskhet, vilket berodde på att fotografin påverkat målare att eftersträva en viss nivå av naturalism. I foton kunde målarna i lugn och ro studera de mönster som vatten bildar i olika väder och vindstyrkor. Men först sedan exponeringstiderna blivit så korta att vattenkrusningar kunde fångas – före 1870-talet blev vattnet bara suddiga spegelytor.

Iphonebilder av Mikko Ijäs

Idag kan du måla och teckna i Photoshop eller med din I-Phone. Till exempel Mikko Ijäs vars bilder just nu visas på Wäinö Aaltonenmuseet i Åbo. Verkligheten konsumerar du däremot lekande lätt via samma telefons fotofunktion. Måleriet och fotografiet kan idag rymmas i samma lilla apparat i din ficka, men de motsvarar fortfarande helt olika sätt att orientera sig i verkligheten.

länkning pågår till intressant.se

Bra och dålig visualisering

komposition, Okategoriserade, Pedagogik, Perception, representation, Sverige, Visualisering, , , , , ,
Skulle du hitta här?

Skulle du hitta här?

Visualisering eller Visualization – konsten att synliggöra det som  inte syns i vardagslag eller ens för blotta ögat. Till exempel idéer, tankemodeller, organisationers struktur, statistik, data, kemi, biologi, världen sedd uppifrån (kartor, planer). Bara ett foto (eller en satellitbild) är inte visualisering. Det krävs en bearbetning för att det väsentliga skall skiljas från det oväsentliga.

Bilden kommer till mig i ett brev med instruktioner hur jag ska ta mig till lasarettet i Trelleborg. Så snart jag fäster ögonen på papperet börjar bilden fladdra ungefär som de motsägelsefulla figurer som används i grundkurser i perception. Vilka av formerna är figur (byggnad) och vilka är grund (mark och gata?).

En gammal perceptionsregel säger att ”minsta inneslutna ytan tolkas som figur”. Här vid ”entrén” är de vita formerna minsta inneslutna yta, men de representerar inte byggnaden utan gräsplanteringar mellan parkeringen, gatan och byggnaden. Vägen, byggnaden och platserna framför byggnaden har dessutom samma gråa färg, och det finns inga linjer som skiljer vägen och parkeringen åt. Utan de infogade symbolerna hade det här varit fullständigt obegripligt.

En annan regel säger att avbrutna linjer tolkas som om de tillhör grunden. Här inne i byggnaden finns en vit kvadrat som står för ett tomrum (en ljusgård) men eftersom  den skär av en linje och dessutom är ljusare än omgivningen är det mer naturligt att se den som en form/figur. Den här lilla detaljen bidrar ganska mycket till förvirringen i bilden.

Bättre nu?

Bättre nu?

Antagligen har sjukhuset ont om pengar, eller också finns ingen färgskrivare. Bilden är en svartvit fotokopia av den riktiga planen, som är i färg. I hastigheten har man väl inte noterat att den svartvita varianten är obegriplig. I färgbilden kan de röda partierna klart skiljas från de grå (fastän de har samma ljushet, se den grå bilden) och de olika betydelserna identifieras genom vardaglig association: hus är ofta röda men sällan gröna, gräs är grönt, asfalt är grå.

Men det är fortfarande en otydlig visualisering. Åtskillnaden mellan ”hus” och ”övrigt” är fortfarande bristfällig. Om gräset och asfalten hade haft samma ljushet (och inte som nu, när istället byggnaden och asfalten har samma ljushet) hade det varit bättre. Ännu bättre hade det varit om både gräset och asfalten varit grå, men med mörkare grått i gräset. Närmast husen hade det då alltid varit så här:

På så sätt hade inte gräsytorna som nu varit ljusare än huset. Ljuare ytor är lättare att se som figur och därför finns det fortfarande ett visst ”flimmer” i färgbilden. Och att ”gräs är grönt” är faktiskt helt oväsentlig information för den som vill hitta rätt ingång i ett sjukhus.

Med en kanske något ansträngd matematik har jag räknat ut att den svartvita bilden innehåller 2 bitar (bits) information och att färgbilden innehåller 3 bitar. Det beror på att färgen tillför valmöjligheten ”färg eller inte färg?”. Den svartvita bilden innehåller för litet information för att visualiseringen ska bli tydlig, men distinktionen ”rött eller grönt?” är överflödig i färgbilden.

Fast kanske har problemet med de här bilderna egentligen mest att göra med vad som i tidig perceptionspsykologi kallades gestalt- eller helhetsperception. Och för beskrivningen av detta är informationsteori ett ganska trubbigt redskap.

Länkning pågår till intressant.se