Kategoriarkiv: Elina Pirjatanniemi

Bland naturvetare och teknologer

Elina PirjatanniemiDär satt jag, bland alla dessa naturvetare och teknologer, och visste att snart kommer jag att kastas utanför min bekvämlighetzon. Jag kände mig som en rymdvarelse som skickats ut på ett viktigt uppdrag.

För en tid sedan fick jag en vänlig inbjudan till en workshop som skulle arrangeras av MPMT-gänget. Jag vet, jag vet, jag måste förklara. Förkortningen hänvisar till ett av våra strategiska profileringsområden, molekylär process- och materialteknologi.

Med tanke på att mina kvalifikationer inom området närmast består av en kolumn som jag har skrivit om spindlar och strumpbyxor var utgångsläget förstås smått utmanande. Mina lärda kolleger gjorde inte saken lättare. De retades med mig (kärleksfullt, hoppas jag) och verkade ha väldigt roligt när de presenterade sina invecklade kalkyler och formler.

Okej, jag erkänner. Jag förstod inte särskilt mycket av detaljerna, men jag begrep en mycket viktig sak. Det här gänget har otroliga berättelser i lager. Berättelser som har potential att erbjuda svar på vår tids största frågor. När blicken lyftes högre, till frågan om varför vi forskar det som vi forskar, var vi mitt i allt i samma båt. Vi drivs av en vilja att göra världen till en bättre plats att leva i.

Rent konkret är den gemensamma nämnaren Förenta Nationernas hållbarhetsmål 2030. Det handlar om en lista på 17 målsättningar som världssamfundet har kommit överens om att kämpa för. Kontentan i dessa SDGs, som de också kallas, är att avskaffa fattigdom, skydda vår planet och garantera välfärd för alla.

När våra teknologer och naturvetare tog fram SDGs hade jag lust att hoppa jämfota av glädje. Inte bara för att jag äntligen såg en power point slide som jag förstod mig på, utan för att jag insåg att nu börjar vi på allvar tala om mångvetenskapligt samarbete.

Mångvetenskaplighet är må hända ett modeord. Vi tvingas mot mångvetenskaplighet också av våra finansiärer. En del av er är förmodligen allergiska mot hela begreppet. Jag kan förstå det. Men ett faktum är att mänsklighetens stora utmaningar struntar i våra disciplingränser. Vi har alla våra unika kunskapsperspektiv att erbjuda, men vi når inte särskilt långt utan att förena dessa. Åbo Akademi har en enastående möjlighet att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för mångvetenskapligt samarbete. Vid ett litet universitet kan man lätt skapa naturliga plattformar för gränsöverskridande upptåg av olika slag.

Mångvetenskaplighet föds dock inte av intet, utan vi måste aktivt söka varandras sällskap. Skrämmande? Visst. Spännande? I allra högsta grad. Svårt? Inte alls. Släpp bara fram den nyfikna sjuåringen i dig och börja ställa frågor. De akademiska allmänfärdigheterna hjälper dig vidare. Efter en stund verkar allt ganska begripligt, egentligen. Dessutom hjälper du kollegan att bli bättre på att förklara sin sak. En win-win- situation, liksom.

Ingen ska inbilla sig att man som enskild forskare kan bli en toppförmåga inom många olika discipliner. Det finns förstås alltid dessa renässansgenier, men få av oss är sådana. I det mångvetenskapliga samarbetet bidrar vi med det som vi är bäst på. Utöver behövs det en förmåga att lyssna på de andra. Det kan ta en tid att hitta fram till ett gemensamt språk, tålmodighet krävs därmed också. Här är vår litenhet en styrka. Det är lättare och tryggare att kasta sig i det okända med människor som man känner och litar på.

Ingen behöver heller vara rädd för att förlora sin identitet. Vi förväntas också i fortsättningen vara fokuserade på att utveckla oss inom våra egna områden. Du ska med andra ord alltjämt bära ansvar över ditt eget gebit. Det ska nämligen vara toppfolk från olika områden som förenas när det riktigt gäller.

Inom vår organisation finns det redan en hel del människor som simmar som fisken i vattnet i de gränsöverskridande sammanhangen. Nu gäller det att identifiera dessa och låta dem att visa oss vägen till framgång. Och roligt blir det, det kan jag lova.

Grundlagsfundamentalisterna

Elina PirjatanniemiDet finns få människor som motsätter sig grundläggande rättigheter på ett allmänt plan. Tonen blir dock ibland en annan när respekten av rättigheterna förutsätter någon typ av uppoffring av en själv. Var och ens religionsfrihet tas för givet ända tills man hamnar i en diskussion om religionsutövningen i skolan. Yttrandefriheten hyllas högt tills någon uttrycker sig på ett sätt som väcker anstöt. Rätten till drägligt liv känns självklar tills vi avgör huruvida asylsökande får stanna i Finland och utnyttja våra skattemedel.

Rättigheter är lätta att tala vackert om så länge som vi inte behöver fundera på de motsvarande skyldigheterna. Skyldigheterna är besvärliga, för de innebär krav. Religionsfriheten förutsätter att vi ger plats även för de som inte delar vår tro. Yttrandefriheten utgår från att vi godkänner att andra har diametralt olika åsikter än vi. De universella rättigheterna blir verklighet först när vi hittar en lösning till asylfrågan.

Diskussioner om grundläggande och mänskliga rättigheter är i grunden enkla. I korthet handlar dessa om hur vi ska möta varandra som människor. Den praktiska tillämpningen kan emellertid vara knepig. Som juridiska konstruktioner innefattar rättigheter dessutom en detaljrikedom som kan vara svår för en icke-jurist att begripa. En ytterligare komplikation utgörs av det faktum att rättsliga normer är alltid föremål för tolkning.

Jag torde inte överdriva särskilt mycket om jag hävdar att tiderna är en aning mörka för oss som i egenskap av sakkunniga försöker förstå och tolka grundrättigheter. Ofta viftas våra argument bort som hopplöst naiva och idealistiska. Det kan jag ta. Men vi får också allt oftare höra att vi beter oss som fundamentalister. Vi lär förhala samhälleliga reformer på grund av våra nitiska tolkningar. Vi förespråkar lösningar som ruinerar Finlands ekonomi. Vi fungerar mer eller mindre som oppositionens lakejer.

Allt detta har jag svårare att smälta.

Är det verkligen så att vi experter har kollektivt radikaliserats? Kära vänner, det finns ingen orsak till akut oro. När det politiska läget är ansträngt och förnyelser är av nöden, har politikerna en tendens att bli sura om någon påpekar att de föreslagna åtgärderna inte är genomtänkta. Och det gör vi ju förstås, vi experter. Visst har några lagförslag fastnat i grundlagsutskottet, men någon fundamentalisternas revolt kan man knappast tala om. Utskottet i fråga hade ju ingen betydelse om allt tänkbart skulle passera där obemärkt.

Vad handlar snacket om grundlagsfundamentalister då?

Finland har, såsom vi alla vet, ingen statsförfattningsdomstol. Lagarnas grundlagsenlighet kontrolleras i förväg i riksdagens grundlagsutskott som består av riksdagsledamöter. I det nämnda utskottet antas parlamentarikerna agera som opartiska domare, inte som partipolitiskt drivna intressebevakare. Innan grundlagsutskottet uttalar sig i något ärende brukar de höra sakkunniga. Professorer och forskare i statsförfattningsrätt, och i viss mån även motsvarande i folkrätt, hör till dem som ofta kallas till utskottet. Det är självklart att man strävar efter att stå till tjänst, må vara att tidtabellen vanligen är hopplös. Det är svårt att tänka sig viktigare form av samverkan än detta.

Kutymen är att experterna förbereder ett skriftligt utlåtande och befinner sig även på plats vid utskottets möte för att kunna besvara eventuella frågor. Sakkunnigas uppgift är att meddela hur ett givet lagförslag borde ses i ljuset av grundlagen. Det slutliga avgörandet om lagförslagets öde ligger dock alltid hos riksdagsledamöterna. Experterna utövar givetvis betydlig makt genom sina tolkningsförslag. Och det är där skon klämmer. En del politiker nämligen anser att experterna går för långt i sina tolkningar.

Det är möjligt att en del sakkunnigas tolkningar upplevs som för radikala. Men samtidigt är det bra att notera att diskussionen om grundlagsfundamentalisterna har sin grund i två olika maktkamper.

Den ena är en intern kamp inom rättsvetenskapen. Grundlagsdiskussioner var länge närmast högre rangens frågor som hade väldigt liten anknytning till juridikens vardag. Läget ändrades dramatiskt på 1990-talet. Medlemskap i Europarådet och den nya grundlagen hade en stark inverkan i det juridiska tänkandet; man kan rentav hävda att hela rättssystemet konstitutionaliserades. Frågor om grundläggande rättigheter blev aktuella inom alla rättsområden. Utvecklingen var ingalunda smärtfri. Statsförfattningsjuristernas inblandning i allehanda frågor retade upp många och det föraktfulla uttrycket grundlagsfundamentalister myntades.

Denna typ av interna strid är dock en naturlig del av vetenskapens utveckling, även om den ibland tar sig smått barnsliga former. Om man inte har andra argument mot sin kollega än att påstå att denna är en fundamentalist, har vi förflyttat oss rätt långt från den belevade akademiska debattens ideal. Men sådant är livet ibland.

Den andra kampen anknyter sig till spänningen mellan rätt och politik. Få rättsområden är så nära politiken som statsförfattningsrätten. De högsta statsorganens interna arbetsfördelning och våra grundläggande rättigheter avspeglar centrala ideologiska val. Det är därmed inte ovidkommande hur tolkningsutrymmet i fråga om grundlagen utnyttjas. Jag kan med andra ord förstå de politiker som förhåller sig kritiskt till sakkunnigas makt. Samtidigt vore det ärligt att medge att de flesta politiker är benägna att se politik, politiserande och maktutövning i de tolkningar som inte motsvarar deras egna preferenser.

Beskyllningarna för fundamentalism är märkliga också mot den bakgrunden att grundlagsutskottet har full frihet att välja vilka sakkunniga de hör. Jag har faktiskt aldrig hört om en expert som med tvång försöker ta sig in till riksdagshuset för att propagera för sin åsikt. Om utskottet anser att någon levererar färgade synpunkter, var så god och välj andra experter.

När politiker och andra debattörer förvandlar rättens och politikens förhållande till en fråga om enskilda juristers överdrivna tolkningar visar de en allvarlig okunskap om de mekanismer som styr denna komplexa och fascinerande relation. Att kunna hantera den viktigaste av våra lagar på ett sätt som tar i beaktande både behovet att förnya och att bibehålla är en svår konst. De som deltar i den krävande exercisen borde visa varandra respekt istället för att stämpla varandra till fundamentalister, eller något annat föraktfullt för den delen. Finlands fina grundlag förtjänar helt enkelt bättre än så.

Att tänka fritt är stort, men…

Elina PirjatanniemiI det akademiska livet sitter man en hel del på olika slags seminarier. Som rutinerad forskare vet man att det är ytterst ovanligt att hela seminarieprogrammet är av intresse för en. Man lyssnar uppmärksammat på ett inlägg, medan ett annat blir behagligt bakgrundsljud för ens fria funderingar.

Det fanns en tid då jag hade dåligt samvete om jag inte var fullt koncentrerad under seminarierna. Nuförtiden är jag mer avslappnad och njuter av den kreativa stämningen. Allt behöver inte vara direkt relevant för mig, viktigast är att tanken löper.

Under den gångna veckan har jag deltagit i flera viktiga diskussioner som på många sätt tvingat mig att reflektera över min roll som forskare. Ni kanske vet känslan. Den smått jobbiga frågan ”varför” tränger sig på. Varför sysslar jag egentligen med forskning och utbildning? Varför vill jag ge mitt bidrag till samhället uttryckligen vid ett universitet?

I början av veckan ordnade vi ett inledande seminarium om Scholars at Risk-nätverket (SAR). Utgående från ett personligt perspektiv kunde timingen av seminariet inte ha varit bättre. Jag har för en tid gått omkring och blivit alltmer oinspirerad, haft fokus på oväsentligheter. På något vis har jag väl gett mig själv ett tillstånd att bli offer för tsunamin av allehanda administrativa sysslor. Orkar inte, hinner inte, bryr mig inte.

När jag på tisdagen lyssnade på en av våra gäster, Halil Gürhanli, en turkisk doktorand från Helsingfors universitet, blev jag på ett mycket påtagligt sätt påmind om min oerhört privilegierade ställning. Här sitter jag, en finländsk professor, och suckar över reseräkningar, dåligt formulerade instruktioner och MinPlan. Samtidigt i Turkiet håller hela universitetsväsendet på att erodera.

Här i Finland har vi svårt att föreställa oss vilka uppoffringar våra kolleger ute i världen gör för att kunna koncentrera sig på sina kärnuppgifter. Vi har blivit föremål för nedskärningar, visst. Vi får ta del av nedlåtande kommentarer om alla världens docenter och lata professorer. Men sådant kan vi faktiskt parera med en axelryckning. Forskare i Finland fängslas inte, torteras inte, vi löper inte risk för att försvinna, våra arbetsavtal upphävs inte upp på grund av våra åsikter.

Vi har frihet att tala högt om det som vi anser vara viktigt. Vi är en samhällelig institution att räkna med. Frågan är närmast vad vi vill göra med den makt som vi har. Jag vet att många upplever det obekvämt att ta ställning till frågor som faller utanför ens eget forskningsområde. Samtidigt kan vi inte tiga när våra kolleger trakasseras, må det sedan vara i Turkiet eller någon annanstans. Vi har en skyldighet att värna om den akademiska friheten. Därför är Åbo Akademi med i SAR. Om du är intresserad av att delta i verksamheten, ta kontakt med någon av oss som redan är med.

Universitetsforskare är givetvis inte de enda som försöker ta sig undan förtryck och fientligheter. Vi bevittnar den största flyktingkrisen sedan mannaminne. Olika länder har valt olika sätt att hantera den globala krisen. Inom Europa ser vi dessvärre en tydlig ”race to the bottom.” Länderna stramar åt sina utlänningslagar och tolkningar av desamma på ett sätt som får en att tvivla på rättsstaten. Med sällan skådad lätthet delar vi människor till oss och dem. Politiker och myndigheter skyller ifrån sig ansvaret genom att hänvisa till vår ekonomiska belastningsförmåga och/eller lagen. Slutresultatet blir att Finland, ett av världens rikaste länder, anser sig inte kunna göra mer.

När jag besökte Uppsala universitet första gången, fastnade min blick i devisen som pryder ingången till Universitetshusets aula. Där står det med gyllene bokstäver ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Många tror nu att jag har blandat ihop det, men det var faktiskt precis just så här juristen Thomas Thorild uttryckte sig i slutet av 1700-talet.

Det lönar sig att stanna en stund och betänka över den kloke juristens definition på frihet:

”… så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.”

Vi som universitet har en röst som hörs. Det är inte ovidkommande om och hur vi använder denna röst. Vår uppgift i samhället sträcker sig längre än våra undervisningsinsatser och forskningsresultat. Vi är garanter för bildningen och vi ska erbjuda en förebild för det respektfulla samtalet.  Därför måste vi ha mod att säga ifrån när vi möter diskriminering, grundlösa fördomar, okunskap samt hat. Vi ska inte vara rädda för att vara obekväma, för enbart genom att göra det rätta kan vi bli fullständigt fria.

Dags att skriva

Elina PirjatanniemiUtan att skriva försvinner vi

Det finns få saker som jag inte har en åsikt om. Min första reaktion är ofta blixtsnabb. Därmed kan de första kommentarerna låta onödigt svartvita. Men om jag på allvar ska definiera min ståndpunkt, skriver jag ner den. Då blir jag mer analytisk, nyanserad och reflekterande. Tankarna helt enkelt mognar när jag får formulera dem i skrift.

Att skriva är lika viktigt som att andas. Det är fascinerande att formulera administrativa beslut eller utlåtanden, att verkligen vara tvungen att väga varje ord med guldvåg. Jag är narkotiskt beroende av känslan då texten börjar flyta och någonting tar form. En vacker formulering får mig på gott humör. I och med kolumner har jag till och med lärt mig tycka om de strikta kraven: deadlines som inte är sociala konstruktioner och ett maximiantal tecken.

Mina varma känslor för skrivandet är givetvis inte unika. Forskare förmedlar sin kunskap huvudsakligen i skriven form. Utan att skriva finns vi inte. Därför är det ytterst viktigt att vi har tid att skriva.

Om jag bara hade tid…

Tydliggör skrivtiden

Det finns två fenomen vid universitetet som är särskilt problematiska när det gäller skrivron. Det ena är något som jag kallar kalenderproblemet. Vi antecknar i kalendern undervisningen och allehanda möten. Det viktigaste, tiden för skrivandet, lyser oftast med sin frånvaro. Dagarna fylls och så har återigen en dag gått utan att man har skrivit en endaste rad. Riktigt på riktigt, hur kan jag vara så här oorganiserad?

Det är en bra fråga. Det vet också den armé av konsulter som får sin sysselsättning av vår strävan efter effektiv tidsanvändning. Otaliga är de böcker som innehåller fantastiska råd för den som vill få ordning på dygnets timmar. Det finns många trix som kan hjälpa en, men det huvudsakliga problemet är inte individuellt. Det är faktiskt inte dig (eller mig) det är fel på. Vi borde kollektivt stanna upp och bestämma oss att vad som är viktigt. Om vi anser att det är viktigt att publicera, måste vi värna om tiden för skrivandet.

Jag efterlyser sannerligen inte om att ledningsgruppen ska börja hetsa oss med ökade publiceringskrav eller lektioner om Jufo-kategorier. Dylika uppmaningar är fullständigt överflödiga om kalendern inte räcker till. I värsta fall känns pressen rentav demoraliserande, eftersom kraven är ouppnåeliga. Istället måste vi skapa bättre förutsättningar för skrivandet.

Starta en skrivgrupp!

Jag rekommenderar etablerandet av en skrivgrupp. Vi testade en dylik vid Institutet för mänskliga rättigheter. Det ledde till positiva resultat och kostade inte mer än några paket kaffe.

Skrivgruppens målsättning var att stöda forskarnas skrivprocess från idéstadiet till en färdig slutprodukt. Vi träffades med några veckors mellanrum och varje gång hade vi program som syftade till att underlätta skrivandet. Programmet sköttes av de mer erfarna forskarna och ibland bjöd vi in utomstående gäster. Poängen var att vi håller det enkelt och praktiskt.

Allt började med en introduktion av fakultetens dekanus. Hon kartlade realistiskt och noga den publiceringsverklighet som vi befinner oss i. Vi använde också mycket tid till att diskutera vad det egentligen är som gör det så svårt att hinna skriva. Följande gång gick vi igenom de bästa strategierna att hitta en rätt tidskrift, efter vilket vi tränade att skriva inspirerande abstrakt. Därefter var det dags att finna metoder att hålla takten i gång. Vikten av att öka artiklarnas samhällsrelevans diskuterades likaledes. Skrivgruppen avslutades med en session om kloka råd för den som har fått tummen ner av en journal.

Insatsen ledde till ett ökat antal publicerade artiklar. Den stimulerade människor att skriva gemensamma alster. Nu producerar vi flera abstrakt än förr och skickar dem mer aktivt till diverse konferenser. Den hårda kampen om platsen i rampljuset blev också enklare att hantera, när vi hade delat våra erfarenheter i en trygg och förtroendefull miljö.

Det viktigaste av allt är dock den förstärkta insikten i att skriva är essentiellt och att det är berättigat att prioritera det. Knepet var hisnande enkelt. I samband med varje session reserverade vi minst en halv dag för skrivande. Ingen – ingen – fick göra något annat än att skriva på sin artikel under den givna tiden. Forskningen fick helt enkelt en egen plats i kalendern.

Hitta (tillbaka till) din passion

Det andra problemet som stör skrivandet har att göra med motivation. I egenskap av lärare är vi väl medvetna om den inre motivationens betydelse för inlärning. Vi anser att studerande framför allt ska studera för sin förståelses skull. Vi fnyser till om vi märker att studerande drivs av extern motivation allena. Samtidigt styrs vi själva mer och mer av det som andra tycker är väsentligt. Vi låter pengarna avgöra vad som är värt att forska. Tänk vilka mästare vi är på att formulera oss så att våra idéer säkert motsvarar finansiärens önskemål!

I viss mån är detta oundvikligt. Det vore också arrogant att tänka sig att bara universitetsfolk kan formulera frågeställningar som är värda att forska. Det är inte heller omöjligt att förena vetenskapens och finansiärens intressen. Men samtidigt är det alldeles klart att en riktigt bra text föds av passion, av en stark inre vilja att uttrycka det som man anser meningsfullt. Texten börjar flyta när man glömmer andras krav och önskemål.

Kära kolleger, gör en klok gärning och tydliggör tiden för skrivandet. Skriv forskningstiden in i kalendern. Det är så viktigt att (nästan) alla metoder är tillåtna. Testa en skrivgrupp. Det är åtminstone himla kul, om ej annat. Ta en promenad i vårvintersolen och tillåt dig själv att tänka fritt. Vad skulle du vilja skriva om?