Sov inte i laboratoriet !

Tapio SalmiTapio Salmi

Sov inte i laboratoriet !

Den tjeckiske författaren Vladimir Páral, själv utbildad kemiingenjör från Pardubice, beskrev i sin roman ’Den unge mannen och vita valen’ (1973) ett industriellt forskningscentrum i Usti nad Labem, där man försökte utveckla en ny metod för separering av kolesterol. En ung man, Breta Laboutka kom slutligen på en fungerande metod, inte den erfarne chefen, kemingenjören Victor Panc. Tyvärr skedde en tragisk olycka: ventilationssystemet började krångla och giftiga substanser spreds i laboratoriet. Den unge mannen hade lyckats fånga den vita valen men det kostade hans liv. Breta Laboutka hittades död i laboratoriet och blev en martyr för det socialistiska arbetet. Boken passade väl in i systemet och prisbelöntes i Tjeckoslovakien och en film baserad på bokens tema kom ut några år senare. Boken är översatt till flera språk; jag lånade den från Pargas stadsbibliotek någon gång på 80-talet. Författaren Páral var systemets man. Han samarbetade med den tjeckoslovakiska statspolisen StB och undertecknade ett anticharta –dokument, som stödde kommunistregimen under ’normaliseringens’ dystra år. Han var Vaclav Havels, den stora dissidentens motpol. Havel är död, men Páral, nu över 80 år, lever fortfarande i Marianske Lazne (Marienbad).

För några år sedan hade vi ett gemensamt seminarium med kemisterna från Åbo universitet (TY). Tillställningen öppnades av kemiprofessorn Harri Lönnberg. Orden var chockerande: ett lik har hittats i vårt laboratorium, meddelade professorn lakoniskt. Vi blev förskräckta, men Lönnberg tröstade oss att det var fråga om en naturlig död i en svår sjukdomsattack, varken olycka eller brott.

För flera år sedan anställde jag en ung och intelligent tjeckisk sommarpraktikant. Mannen kom från den berömda Vysoka skola chemicko-technologicka (VSCT), Prag, från professor Libor Cervenys laboratorium, som är specialiserad på organiska finkemikalier, precis som vi här i Åbo. Den unge mannen hade i Prag blivit antagen både till medicinska fakulteten vid Karlsuniversitetet och till Kemisk-tekniska högskolan, men hade valt den kemiska banan. Praktikanten var synnerligen flitig, en arbetsnarkoman skulle jag säga. Han jobbade under ledning av min närmaste medarbetare, docent Päivi Mäki-Arvela, Han var alltid först i laboratoriet på morgonen och blev där sent på kvällen. Ett fantastiskt jobb – vi utvecklade enantioselektiv hydrering av vissa organiska komponenter, vilka används som intermediärer i syntes av läkemedel. Vi skulle få en fin publikation till stånd, pratade jag med kollegerna.

Ett manuskript uppstod och professorn är alltid glad då ett manuskript uppstår. (Numera är också Rektor glad då ett manuskript uppstår, eftersom det påverkar universitetets finansiering). Jag tryckte på print-optionen på min dator, tog papperen, rusade hem och började läsa. Manuskriptet var gott skick; endast smärre korrigeringar och preciseringar behövdes. Jag fick allt färdigt samma kväll och tänkte inte bli väntande till följande morgon. Päivi kommer tidigt till jobbet, men jag kommer senare. Alltså, trots att det var midnatt, tog jag det korrigerade och kompletterade manuskriptet och gick till laboratoriet.

Det var augusti, så nätterna började mörkna. Jag kom till institutionsbyggnaden, klättrade upp till andra våningen, kom till Päivis dörr, tog fram nyckeln och öppnade dörren, rutinmässigt. Från mörkret steg en man upp och kastade iväg en tun filt. För några sekunder trodde jag att det skulle bli mitt sista ögonblick. I månens bleka ljus såg jag ansiktet: det var vår tjeckiske sommarpraktikant, den unga och flitiga och intelligenta mannen.

Han var chockerad, men kanske en katolik, eftersom han erkände sina synder omedelbart, nästan innan jag hade startat förhöret. Varför övernattar Ni i kollegans tjänsterum (han hade dessutom släpat en dyna och en madrass dit), frågade jag artigt men bestämt. Det visade sig att praktikanten hade för några veckor sedan sagt upp sitt rum på Kåren och börjat övernatta i Päivis tjänsterum. Han visste precis, när kollegan kommer till jobbet på morgonen; han vaknade alltid före klockan åtta, tog sin madrass, gömde den någonstans, tog på arbetskläder och stod färdig i laboratoriet då den övriga personalen kom.

Han gjorde en misskalkyl: ingen vettig människa kommer till laboratoriet efter midnatten, tänkte han. Jag är ingen sadist, men jag kände en viss glädje, då jag såg hans ansikte, som präglades av rädsla och skräck. – Skall Ni avskeda mig? Jag försökte behärska mig (utan att börja gapskratta): egentligen, Herr X, ni borde avskedas omedelbart, men Ni har endast ett par veckor kvar här, så jag är för lat att starta en process, skrämde jag honom ytterligare. Jag utgår att detta var den sista natten Ni tillbringade i kollegans tjänsterum, avslutade jag uppläxningen. Han tog sin dyna, sin filt och sin madrass och försvann i augustinattens mörker.

Varför begick han brottet? Senare fick jag höra, att han ville spara på pengar för att kunna köpa en fin idrottscykel åt sig. – Åren har gått och brottet har preskriberats. Artikeln publicerades i Journal of Catalysis (volym 204, 281-291, 2001), som är en prestigefylld tidskrift.

Författaren tackar Martina Stekrova (VSCT, Prag) för översättning av valda delar av tjeckisk wikipedia.

Lämna ett svar