månadsarkiv: februari 2017

#tb

Marina Näsman,

Marina NäsmanDen här veckan tänkte jag göra en liten throwback och skriva om något väldigt roligt och givande som jag fick vara med om förra hösten. I slutet av september hade doktorander och deras handledare vid socialpolitiken förmånen att åka till Tallinn (med externa medel) för en doktorandskola. Doktorandskolan innefattade både föreläsningar/diskussioner om ämnen som är aktuella för doktoranderna och presentationer av pågående arbeten. Åtminstone för min egen del så var båda delarna lika uppskattade och lärorika. Även om alla som deltog i resan har arbetsrum på samma våning vid ÅA har man sällan tillfälle att i lugn och ro sitta ner tillsammans och diskutera varandras forskning. Våra månatliga forskarseminarier är förstås också viktiga men att under två hela dagar få koncentrera oss på vår forskning gav ändå ett mervärde i sig. Att vi fysiskt var på en annan plats tror jag också bidrog till att dagarna blev så lyckade.

En del av programmet bestod som sagt av att alla doktorander skulle hålla en presentation om vad man för tillfället arbetar med relaterat till sin avhandling. Vi har förmånen av att vara i olika skeden av doktorandtiden vilket innebar att vi fick ta del av presentationer av såväl forskningsplaner och delstudier som en så småningom färdig avhandling. Jag har alltid sett det som en fördel att vi har hunnit lite olika långt. På så sätt kan de som är lite längre hunna dela med sig av sina erfarenheter samtidigt som nyare doktorander kan komma med fräscha och nytänkande idéer och åsikter. En fördel med att vara ett relativt litet ämne är också att vi har goda möjligheter att ge uppmärksamhet och tid åt var och en. Tillfällen som dessa påminner en också om hur duktiga alla är och hur viktig allas forskning vid socialpolitiken är (är eventuellt lite jävig i frågan, men ändå!).

Lite hann vi också njuta av Tallinns vackra vyer.

Doktorandskolan gav mig en stor dos inspiration och lämnade mig med en positiv känsla. Att kunna åka iväg så som vi gjorde och på så sätt också kunna fokusera på forskningen på ett annat sätt än vad man kanske har möjlighet i vardagen är något som jag hoppas att alla doktorander på ett eller annat sätt ska kunna gör under doktorandtiden.

Det som jag framför allt kommer att ta med mig är ändå den goda stämning och känsla av samhörighet som vi hade under resan. Jag hoppas att vi har möjlighet att göra något liknande igen men också att vi kan hålla fast vid den känslan även i vårt dagliga arbete. I en arbetsvardag som i övrigt stundtals kan kantas av stress och press känns det extra viktigt att sammanhållningen och stämningen på arbetsplatsen är god.

Forskningsmiljön

Gunilla Widén, , ,

Jag tänkte fortsätta lite på det jag skrev om senast, tvärvetenskaplighetens fröjder, och reflektera över vad en bra forskningsmiljö är gjord av? Ja, det är förstås väldigt många olika saker. Den tvärvetenskapliga dimensionen som jag senast skrev om, är något jag själv uppskattar som viktig för en bra forskningsmiljö. Men vad annat?

Glädjen

Osökt börjar orden till låten Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik .. ljuda i mitt huvud. Och visst är det så! Glädje är nog en av de viktigaste ingredienserna. Utan glädje, ingen motivation, och utan motivation händer väldigt lite på vilken arbetsplats eller i vilken arbetsmiljö som helst.  Lyssna själva, man blir på gott humör bara av att se detta korta inslag från Så ska det låta 🙂

https://youtu.be/uoK5_1HpS-I

Svenskarna är förstås alltid lite bättre på att ha roligt, men denna inställning är nog så viktig för att bygga en kreativ forskningsmiljö. Man får aldrig glömma glädjen, forskning ska vara roligt.

 Volymen

Men sen behövs det förstås också annat än skratt och glädje. Trots att jag kommer från en relativt liten forskningsmiljö, vill jag ändå understryka behovet av volym. Detta kan förstås tolkas och förverkligas på flera sätt. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man är väldigt många till antalet som sitter i korridoren, men ändå tillräckligt många som bidrar till diskussioner och kan dela med sig av idéer, erfarenhet och kunskap. Denna volym kan också nås via olika nätverk som vi arbetar i.

T.ex. våra doktorander inom informationsvetenskap är inte så många till antalet, men vi har i flera års tid haft den stora fördelen att ingå i ett nordiskt doktorandnätverk, inom vilket det ordnas kurser och evenemang. Där har doktoranderna genast en helt annan volym, träffar sina doktorandkolleger från andra nordiska länder, bygger sina egna nätverk och kan dela erfarenheter, både goda och mindre goda. Det är också viktigt. Trots att vi förstås har roligt nästan jämnt!

 Doktoranderna

Volym betyder också att vi har en miljö där det finns forskare i olika skeden av sin karriär. De mera erfarna forskarna behöver också input från yngre för att kunna förnyas. Yngre kolleger kan ställa de frågor som de äldre forskarna på något sätt tar för självklara. Samtidigt kan äldre forskare styra doktoranderna bort från onödiga och tidskrävande minor. Det är inte alls oväsentligt att alla ämnen, där det bedrivs forskning, också har en trygg återväxt av nya doktorander. Det har inte bara betydelse för forskarexamina. Det har en jättestor betydelse för forskningsmiljön som helhet. Utan doktorander och unga forskare blir forskningsmiljön både fattig och så mycket tråkigare.

 Öppenheten

Men för att kunna dela erfarenheter, idéer och kunskap på ett effektivt sätt behövs förstås öppenhet och förtroende. Dessa är kanske de svåraste faktorerna att ge konkreta exempel på. Hur skapar vi öppenhet och förtroende? Det är inte självklart och det krävs nog en hel del arbete även om vi många gånger tar dessa faktorer för givna, speciellt om de fungerar utan större problem. Själv har jag haft en fantastisk tur att i tiderna komma till en forskningsmiljö där man i första hand stöttade varandra. Detta har känts som ett viktigt arv att bevara. Visst finns det element av konkurrens, vi tävlar t.ex. om samma stipendier, externa resurser och plats i centrala tidskrifter. Men vi tävlar inte med varandra på bekostnad av varandra. Det finns alltid en uppriktig glädje när någon lyckas hämta in pengar. Det är inte bort från en själv. Tvärtom finns det då orsak för hela gänget att fira! Det är aldrig fel med en orsak att skåla i skumpa 🙂

 Orkestern

“No one can whistle a symphony. It takes a whole orchestra to play it.” Halford E. Luccock

En bra forskningsmiljö är som en orkester. Det behövs en bra dirigent, men framförallt behövs det alla dem som spelar de olika instrumenten. Alla har en särskild och viktig roll i helheten. Det är förstås inte alltid så enkelt att spela ihop. Och det finns många faktorer utanför orkestern som påverkar hur det låter. Vi spelar under tidspress, det finns inte tillräckligt med utrymme att prova på olika arrangemang och vi tvingas spela med färre stämmor när resurserna inte räcker till. Men även om vår symfoniorkester till forskningsmiljö inte alltid har alla på plats eller tid att spela de mest avancerade arrangemangen, är det viktigt att komma ihåg att forskning ska vara roligt! Forskning är ett kreativt arbete som behöver en positiv miljö för att blomstra.

Forskning ska byggas utav glädje! 

Affärsmän blir politiker

Andreas Häger, ,

Andreas HägerI början av 1990-talet hade Finland en handels- och industriminister (centerpartist) som hette Kauko Juhantalo. Han ertappades med att ha försökt använda sin politiska position för att främja sitt företag. Juhantalo ställdes inför riksrätt och dömdes till villkorligt fängelse för mutbrott. 20 år efter domen hävdar Juhantalo ännu sin oskuld och säger bland annat att han vet vilket nära förhållande som fortfarande finns mellan bankerna och politiken –”kuinka läheisessä napanuorassa suomalaiset pankit ja politiikka on ollut ja on edelleen. Siellä asiallisesti joutuisi moni kaveri valtakunnanoikeuteen, Juhantalo sanoo.”

Juhantalo har fått sällskap av en rad affärsmän-blir-politiker som haft större eller mindre problem att hålla sina roller i sär och fingrarna från syltburken. Jag minns en kommentar från 90-talet (källan har jag glömt) att Silvio Berlusconi hade större svårigheter med sina affärer än vad Juhantalo haft, så för honom räckte det inte med någon lägre post än statsminister för att ordna upp affärerna. Berlusconi har fällts i alla instanser för skattebrott, och är fortfarande under utredning för bland annat mutbrott och missbruk av tjänsteställning. Kända aktuella exempel är bland andra Juha Sipilä och Anne Berner i Finland och Donald Trump i USA.

Denna direkta koppling mellan näringsliv och politik väcker några frågor hos mig. Det gäller, som i fallet Juhantalo, möjligheten att använda politisk makt för att främja egna eller närståendes affärer; och vice versa, att ekonomiska resurser ger fördelar i politiken, till exempel som kampanjfinansiering. Frågorna handlar också om formerna för beslutsfattande, huruvida principer för beslutsfattande inom politik och offentlig förvaltning ibland får ge vika för management by perkele.  Därtill väcks frågor om ideologi, om hur marknaden blir en modell för politiken (som inte diskuteras mer här, det nyligen aktuella försöket att bolagisera Finlands vägar må räcka som exempel).

Några veckor har gått sedan fastighetsmogulen Donald Trump installerades som USA:s uppenbarligen rikaste president hittills – även om omfattningen av hans förmögenhet är höljd i ett visst dunkel då han inte vill offentliggöra sina skattebesked.  Bland hans ministrar finns även en mängd rika affärsmän, med Esso-VD/utrikesminister Rex Tillerson i spetsen. Det har bland annat väckt uppmärksamhet att den nya utbildningsministern Betsy DeVos har gjort stora donationer till de republikanska senatorer som bekräftade hennes val.

Ofta upprepade i media är farhågor om att Trumps affärer och hans uppdrag som landets högsta politiska ledare kommer att sammanblandas på olika sätt. Ett exempel på detta är hans hotellverksamhet i Washington en dryg kilometer från Vita huset, vilken kanske är olaglig bland annat för att den kan innebära att utländska politiker ger ekonomiska bidrag till Trump om de bor på hans hotell. Andra exempel med mer omfattande konsekvenser är att länder där han har affärsintresse inte är inkluderade i inreseförbudet mot muslimer samt de oklara relationerna till Ryssland. (Och exemplen hopar sig.)

I Finland har både Sipilä och Berner misstänkts för att utnyttja sina ministerposter för att gynna egna eller släktingars företag. Båda har upplevt sig som offer i den diskussionen, så att statsministern rentav försökte påverka medias rapportering angående hans eventuella jäv (i ett fall har Sipilä precis friats).

”Running the country like a business” har varit ett mantra för Trump, liksom för Mitt Romneys kandidatur fyra år tidigare. Grunden för detta är föreställningen om att det privata näringslivet är effektivare än offentliga sektorn och att den senare därför måste förändras – en förändringsprocess som ju pågått till exempel i universitetsvärlden under decennier, med resultatansvar, individuell lönesättning, etc. etc.

Att sköta landet som ett företag kan också innebära ett särskilt sätt att fatta beslut och föreställningen om näringslivets större effektivitet inkluderar också processer för beslutsfattande, att affärsvärlden klarar sig utan en massa ”pappersexercis”. Trump har gjort ett antal så kallade ”executive orders”, som fått en hel del uppmärksamhet framför allt på grund av innehållet, inte minst gällande det nämnda inreseförbudet. Men de har också utfärdats på för politiken okonventionella sätt, till exempel utan gängse beredning, förankring och dokumentation. När inreseförbudet testats i domstol har Trumps administration ignorerat eller kritiserat domarna på ett sätt som tyder på att de antingen inte förstår eller inte accepterar den fastslagna processen.  Finlands regering, med statsministern i spetsen, har i sin tur utsatts för allvarlig kritik, bland annat från justitiekanslern, för att inte följa grundlagen i sitt beslutsfattande.

Man kan skönja en trend att gränsen mellan politik och affärsliv luckras upp – det händer ju också att politiker går över till affärslivet, och tar med sig erfarenhet, kontaktnät och eventuell goodwill till sitt nya jobb.  Det har kanske varit vanligare på lokal nivå tidigare – lite som Juhantalo konstaterar – och jag minns hur jag som barn förundrade mig över att kommunfullmäktiges ordförande också var direktör för den lokala banken. Men det handlar inte om att vissa roller inte får kombineras utan om hur enskilda valda politiker hanterar sina olika roller. Och oberoende av hur man arbetar eller arbetat utanför politiken, och oberoende av vilken framgång man haft där, gäller det förstås att både sätta sig in i och omfatta de spelregler som gäller i det demokratiska politiska systemet.

I ett demokratiskt system kan man inte förbjuda människor att delta i politiken på grund av yrkes- eller familjebakgrund. Alla grupper behöver kunna få representation och alla erfarenheter tas till vara. Och nog finns det väl människor som kommer från affärslivet till politiken och gör ett bra jobb – liksom det finns goda politiker bland före detta idrottsmän eller artister. Men det är inte bra för demokratin om rika affärsmän är överrepresenterade i riksdag och regering. Då ökar risken för oligarki, vilket man ser tydligt i dagens USA. I förlängningen leder det till kleptokrati (och kanske också kakistokrati).

Låt mig sluta med två citat ur affärstidskriften Forbes:

”not everything that is profitable is of social value and not everything of social value is profitable”

och

”saying that government is inefficient because it does not turn a profit is the equivalent of saying that Peyton Manning is a poor quarterback because he doesn’t hit enough home runs” (kunde motsvaras av att ”Roger Federer är en dålig tennisspelare för han gör så få mål”).

Bauman, Berger och kort om att betrakta ett konstverk

Hannah Kaihovirta

Hannah KaihovirtaDrygt en månad in på året 2017 är det tid för årets första blogginlägg. De flesta kan hålla med om att året fått en rivstart på många sätt. Vid inledningen av den nya terminen, i det där mellanrummet då terminen som varit blir till historia och den nya tar vid, nås vi med bara några dagars mellanrum av beskedet att Zygmunt Bauman och John Berger gått ur tiden. Beskedet berör mig mer än jag inledningsvis förstår. Det är inte sorg jag känner. Jag känner saknad.

 Jag fångar upp tanken på Baumans fantastiska förmåga att i mellanrummet mellan nuet och framtiden sätta ord på samtiden. Jag tänker på hur han formulerar kreativiteten som en kraft i allt som gör skillnad. Jag tänker på hur han beskriver att mänskligheten fungerar som gemenskap – inte trots eller tack vare skillnader – utan för att mänskligheten är mänsklig. Och jag vandrar över i Bergers förmåga att öppna för medvetenhet om vad konsten berättar om oss, hans förmåga att berätta om sätt att se och hur vi som åhörare, läsare och betraktare får följa med hans lysande analyser, tolkningar och inblickar i konstens värld.

Efter ett antal tankekullerbyttor inser jag att inlägget kommer att ta formen av ett resonemang kring valda delar ur de två giganternas produktion. Båda två har inom sina områden utvecklat tankespår som fungerar som förebilder och deras sätt att närma sig omvärlden har haft betydelse för hur jag idag tolkar omvärldens intryck, avtryck och uttryck. Jag kommer i inlägget att ta en utgångspunkt där jag låter min läsning av Bauman och Berger skava mot, men också vidga, mina tankemönster.

En av Baumans teorier som väckt uppmärksamhet är hans resonemang om flytande modernitet. Resonemanget är högaktuellt just nu. Genom den flytande moderniteten visar Bauman på hur människan i grunden hela tiden strävar efter sammanhang och ordning. Genom alla tider har människan sökt sammanhang och skapat ordning med hänvisning till olika strukturer och strategier. Förebilder och föreställningar har varierat beroende av plats och tid, ja beroende på vilken kultur eller vilket samhälle det handlar om. Den flytande moderniteten kan förstås som samtidens sätt att försöka skapa sin egen tids ordning i förhållande till erfarenheter, dokument och föreställningar om mänsklighetens historia. Bauman  beskriver skickligt och analyserar samtiden på ett sätt som verkar självklart. Ja,  så självklart att det verkar som om det han beskriver är något som vi redan vet. Styrkan i hans resonemang och läsarens entusiasm ligger i att han lägger det bekanta i en helt ny ordning, visar på perspektiv som skapar betydelser som till en början inte varit tydliga eller ens synliga.

En gång i tiden spelade TV serien Ways of Seeing (Berger, 1972) på samma sätt som insikten om Moderna museets konstpratare Carlo Derkerts arbete en stor roll för mitt val att skapa kring, utforska och forska om bildkonst och lärande. Det som gjorde intryck var att inse att det finns ett arbete som tar konstnären, konsten och betraktaren på så stort allvar att man bemödar sig att skapa en folkbildande tv-serie om det. Det brinnande intresset i inledningen av 1970-talet för att använda tv  som kanal för bildning berör. Atmosfären och ambitionen i serien av fyra avsnitt har samma karaktär som David Attenborougs naturprogram från den tiden. Ivern, viljan och förmågan att förmedla och engagera tv-tittaren är genuin och påtaglig. Och ja visst, utbudet och förutsättningarna var andra då än nu. Men ändå.

Tv-serien är kult. I ett av seriens avsnitt diskuterar Berger hur kvinnans nakenhet ges plats och betydelse i konsten och konsthistorien. Redan genom att göra en distinktion mellan naked och nude fångar han tittaren, betraktaren, läsaren. Och han problematiserar:…[One might simplify this by saying: men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to themselves.]…

 

 

För någon vecka sedan var jag på Tate Modern i London. Jag var hänförd. Redan byggnaden är fantastisk. Jag står framför ett av de kändaste konstverken av Guerilla Girls. Det är första gången jag ser verket live. Och jag tänker på Berger och Ways of seeing. Samtidigt dyker Bauman upp i tankarna och jag reflekterar över hur de båda på ett självklart sätt tagit del av och aktivt varit med i samtidens offentliga samtal. Hur de flytande, elegant och till synes lågmält varit övertygande. Jag pendlar i tankemönster kring deras beskrivningar och ord, söker fånga deras resonemang i tankebilder som inte än vill ta sin form utan glider undan.

Jag prövar Bergers ord. I boken Landscapes. John Berger on Art skriver han “…[The work is then no longer proof of the validity of the artist’s intentions: the artist intentions have to proof the validity of the work” ]… (Berger, 2016). Jag funderar över vad det innebär om konstnärens intentioner ska bevisa konstverkets övertygelse, det som betraktaren möter, istället för att konstverket ska vara ett bevis för konstnärens intentioner. Jag tänker på att det Berger beskriver visar på hur genuint han uppskattar konstnärers bidrag till mänskligheten.

I juni för fem år sedan hade jag glädjen att  i Oslo delta vid en kongress inom projektet Kunstløftet. Projektet var ett initiativ av det norska kulturrådet. Kongressens kurator var Rickard Borgström och händelsen bar namnet Vi prøver och planlegge det helt perfekt. Jag höll ett kort anförande om konstens plats i skolan och deltog i paneldiskussion. Zygmunt Bauman var kogressens huvudtalare. Han talade om modet att pendla mellan riktade och öppna mål. Senare läser jag i hans bok Culture as Praxis (Bauman 1999) ”… [Order is the opposite of randomness. It stands for the trimming down of the range of possibilities.() To” make order” means in other words to manipulate the probabilities of events. If it is a set of human beings that is to be ordered, the task consists in increasing the probability of certain patterns of behavior while diminishing, or aliminating all together, the likelihood of other kinds of conduct. ]” 

Och jag funderar på varför vi vill planlägga saker perfekt. Det är januari 2017 och en minnesbild dyker upp vid ett samtal under en arbetslunch.

Det är junikväll och kongressmiddag. Jag smiter ut under en paus i middagen och jag ser en annan av deltagarna en bit bort. Det är Bauman. Vi ställer oss och ser på juniljuset. Vi är här och nu, går långsamt en bit bort och sätter oss en kort stund på en bänk i kvällssolen. Vi talar inte mycket. Några ord om lycka, glädje och hopp. Han vet att han gör stort intryck på mig. Han vet att jag är berörd och omtumlad av ögonblicket. Han vet att det har betydelse för mig, för hur jag vill arbeta. Jag vet att jag är en av många människor han möter. Sen är ögonblicket över och vi går tillbaka till middagen.

Var möts då Bauman och Berger i min verklighet just nu? De möts i hur jag ser att omvärlden bli allt mer upptagen av ordning på ett oroande sätt. Ordning som makt snarare än som möjlighet. De möts i hur förändring just nu inte visar sig som en resurs mellan människor. Snarare verkar förändringen nära en oro för oordning. Det mest betydande mötet mellan Bauman och Berger i nuet finns i deras tro på mänskligheten, i de hopp för mänskligheten som de artikulerat och gestaltat. Och jag tänker att det är ett bra  att inleda den här terminen genom att låta Bauman och Berger mötas.   Och på så sätt stanna upp och kritiskt granska våra sätt att se.

 

Hjärnflykt

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiDå man reser utomlands eller googlar i nätet så träffar man allt oftare på akademiska personer som har sina rötter i Finland. Det är naturligt: alltid har forskare varit rörliga för att lära sig någonting nytt, för att presentera sina resultat och för att knyta nya kontakter. Mikael Agricola for till Wittenberg och återvände som reformator, Johan Gadolin for till Uppsala och blev en världsberömd kemist i Åbo, Jöns Jacob Berzelius reste runtomkring i England och kritiserade häftigt den tekniska nivån (!) på brittiska kemilaboratorier. Alla dessa personer återvände. Många vetenskapsidkare som nuförtiden flyttar till en annan miljö återvänder aldrig. Det kallas hjärnflykt (eng. brain drain).

En massiv hjärnflykt från Europa till USA skedde under 1930- och 1940-talet. Den hade en speciell orsak: forskare emigrerade, eftersom de inte kunde acceptera det fascistiska och rasistiska styre, som härskade i många europeiska länder som Tyskland, Italien, Spanien, Portugal och Ungern. En del av dem flydde för livet p.g.a. sitt etniska ursprung och eller politiska övertygelse. Listan är lång: Albert Einstein, Lise Meitner, Enrico Fermi, Edward Teller, Lars Onsager; många Nobelpristagare fanns bland dem.

Emigrationen bland dem som har en högre högskoleexamen i Finland har på några år ökat med en tredjedel. Hjärnflykten av forskare har ökat i motsvarande grad. Accelerationen har varit snabb: enligt Statistikcentralen lämnade 2 223 personer med en högre högskoleexamen Finland under året 2015.  Vem emigrerar? Statistiken visar att främst humanister, biovetare, medicinare och naturvetare flyttar, hela forskargrupper flyttar, om professorn får ett attraktivt erbjudande utomlands. Jaakko Hämeen-Anttila, Finlands ledande expert på islam flyttade till Edinburgh, Jukka Corander, professor i statistik vid Åbo Akademi och Helsingfors universitet, flyttade till Oslo. Dessa är endast två exempel; listan är lång.

Många av dagens vetenskapliga utvandrare återvänder aldrig, vilket är en stor förlust för Finland. Konkurrentländerna kan erbjuda minst lika goda eller bättre arbetsmiljöer än vi – och nu talar jag inte främst om lönen utan arbetsbetingelserna: laboratorier, apparatur, tekniskt stöd. Många lekmän tror att goda forskningsinfrastrukturer endast existerar i länder som USA, Kanada, Tyskland, Benelux, Sverige, Danmark, Norge, men det stämmer inte längre. Jag kan ta ett exempel från mitt område, katalys och kemisk reaktionsteknik: några av Europas bäst utrustade laboratorier finns i Spanien, Portugal och Irland. De har doktorander, postdocforskare och professorer som härstammar inte bara från hemlandet utan från stora vetenskapsländer som Tyskland eller Nederländerna. Blomstrande centra som är på världstoppen finns i dag i Tallinn, Tartu, Riga, Prag, Rostock, Dresden, d.v.s. på orter som tidigare låg bakom järnridån. Moderniseringen har skett snabbt och ambitionsnivån är hög. Världen ändras och det inser inte alla i Finland.

Regeringen borde snabbt vidta åtgärder för att vända på den negativa trenden som vi har i forskningsfinansieringen och forskarmobiliteten. Anslagen till Finlands Akademi måste höjas för att garantera den fria forskningens framtid och höga internationella nivå i vårt land. Det låter som kliché, men utan kvalificerad grundforskning tappar vi terräng också på den tillämpande sidan, på många branscher av teknologier.

Trots att man talar om teamwork i forskargrupper är ändå ledaren en avgörande person och bättre forskningsledare kan vi alltid få, med rätt politik. Finland hade tidigare ett gemensamt Finlands Akademi – TEKES -program, FIDIPRO, vars främsta mål var att hämta synnerligen meriterade professorer med ett finländskt ursprung tillbaka till vårt land, för att forska och undervisa och leda under en viss tid. Programmet var synnerligen lyckat, t.ex. till Åbo Akademi kom Kalle Levon, topprofessor och materialvetare från New York. Vad gjorde den nuvarande regeringen efter att ha övertagit makten? Den lade ned hela FIDIPRO-programmet med en praktiskt taget omedelbar verkan. Ett dummare beslut – förlåt mig – kan man inte fatta. Det var ett framgångsrikt program med enkel administration, det var en säker investering, eftersom man kände till personer som valdes, man kände till inte enbart deras vetenskapliga utan också sociala kompetens, vilket är viktigt om man ska delta i arbetet av en spetsgrupp.

Regeringen borde kraftigt befrämja det internationella forskningssamarbetet mellan Finland och ledande vetenskapsländer, t.ex. EU-länder  – speciellt Frankrike, Tyskland och Benelux – och Kanada. (Läsaren förstår varför jag utelämnar USA just vid detta historiska ögonblick!). Som liten nation måste vi våga vara en aning själviska; det räcker inte till att Finlands Akademi har bilaterala projekt med utvecklande länder i Asien och Latinamerika, utan vi måste ta nya initiativ med högtutvecklade vetenskapsländer.  Vi måste aktivt eftersträva dubbelexamina med toppuniversitet i Europa, vi måste öka volymen på Erasmus-studentutbytet, vi måste kompensera hjärnflykten med hjärnimport från andra länder, precis som Finland under gamla tider kompenserade utvandringen till Sverige, Amerika och Australien med en hög nativitet. (Jag tror inte längre på en hög nativitet i Finland som botemedel).

Den store finske statsmannen och socialdemokraten Kalevi Sorsa, mångfaldig stats- och utrikesminister, reste en gång till Sverige för att träffa finländska invandrare. Innehållet i hans budskap var – fritt citerat: ni har lyckats komma hit och skapa ett hyggligt liv här, då är det bäst att stanna här. Det var inte det budskap som åhörarna ville höra; det ska inte heller vara det budskap vi medlar till dagens vetenskapliga emigranter från Finland.

Hjärnflykten kan inte hindras genom att bygga murar utan genom att öppna dörrar och slå sönder väggar. Inte Fexit, utan Finlet, fix it, the government!

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och har arbetat som akademiprofessor (2009-2013)

Källa: Petri Koikkalainen, ordförande för Forskarförbundet,  en intervju till Yle Radio Suomi, Ajantasa (2017)

Dags att skriva

Elina Pirjatanniemi, ,

Elina PirjatanniemiUtan att skriva försvinner vi

Det finns få saker som jag inte har en åsikt om. Min första reaktion är ofta blixtsnabb. Därmed kan de första kommentarerna låta onödigt svartvita. Men om jag på allvar ska definiera min ståndpunkt, skriver jag ner den. Då blir jag mer analytisk, nyanserad och reflekterande. Tankarna helt enkelt mognar när jag får formulera dem i skrift.

Att skriva är lika viktigt som att andas. Det är fascinerande att formulera administrativa beslut eller utlåtanden, att verkligen vara tvungen att väga varje ord med guldvåg. Jag är narkotiskt beroende av känslan då texten börjar flyta och någonting tar form. En vacker formulering får mig på gott humör. I och med kolumner har jag till och med lärt mig tycka om de strikta kraven: deadlines som inte är sociala konstruktioner och ett maximiantal tecken.

Mina varma känslor för skrivandet är givetvis inte unika. Forskare förmedlar sin kunskap huvudsakligen i skriven form. Utan att skriva finns vi inte. Därför är det ytterst viktigt att vi har tid att skriva.

Om jag bara hade tid…

Tydliggör skrivtiden

Det finns två fenomen vid universitetet som är särskilt problematiska när det gäller skrivron. Det ena är något som jag kallar kalenderproblemet. Vi antecknar i kalendern undervisningen och allehanda möten. Det viktigaste, tiden för skrivandet, lyser oftast med sin frånvaro. Dagarna fylls och så har återigen en dag gått utan att man har skrivit en endaste rad. Riktigt på riktigt, hur kan jag vara så här oorganiserad?

Det är en bra fråga. Det vet också den armé av konsulter som får sin sysselsättning av vår strävan efter effektiv tidsanvändning. Otaliga är de böcker som innehåller fantastiska råd för den som vill få ordning på dygnets timmar. Det finns många trix som kan hjälpa en, men det huvudsakliga problemet är inte individuellt. Det är faktiskt inte dig (eller mig) det är fel på. Vi borde kollektivt stanna upp och bestämma oss att vad som är viktigt. Om vi anser att det är viktigt att publicera, måste vi värna om tiden för skrivandet.

Jag efterlyser sannerligen inte om att ledningsgruppen ska börja hetsa oss med ökade publiceringskrav eller lektioner om Jufo-kategorier. Dylika uppmaningar är fullständigt överflödiga om kalendern inte räcker till. I värsta fall känns pressen rentav demoraliserande, eftersom kraven är ouppnåeliga. Istället måste vi skapa bättre förutsättningar för skrivandet.

Starta en skrivgrupp!

Jag rekommenderar etablerandet av en skrivgrupp. Vi testade en dylik vid Institutet för mänskliga rättigheter. Det ledde till positiva resultat och kostade inte mer än några paket kaffe.

Skrivgruppens målsättning var att stöda forskarnas skrivprocess från idéstadiet till en färdig slutprodukt. Vi träffades med några veckors mellanrum och varje gång hade vi program som syftade till att underlätta skrivandet. Programmet sköttes av de mer erfarna forskarna och ibland bjöd vi in utomstående gäster. Poängen var att vi håller det enkelt och praktiskt.

Allt började med en introduktion av fakultetens dekanus. Hon kartlade realistiskt och noga den publiceringsverklighet som vi befinner oss i. Vi använde också mycket tid till att diskutera vad det egentligen är som gör det så svårt att hinna skriva. Följande gång gick vi igenom de bästa strategierna att hitta en rätt tidskrift, efter vilket vi tränade att skriva inspirerande abstrakt. Därefter var det dags att finna metoder att hålla takten i gång. Vikten av att öka artiklarnas samhällsrelevans diskuterades likaledes. Skrivgruppen avslutades med en session om kloka råd för den som har fått tummen ner av en journal.

Insatsen ledde till ett ökat antal publicerade artiklar. Den stimulerade människor att skriva gemensamma alster. Nu producerar vi flera abstrakt än förr och skickar dem mer aktivt till diverse konferenser. Den hårda kampen om platsen i rampljuset blev också enklare att hantera, när vi hade delat våra erfarenheter i en trygg och förtroendefull miljö.

Det viktigaste av allt är dock den förstärkta insikten i att skriva är essentiellt och att det är berättigat att prioritera det. Knepet var hisnande enkelt. I samband med varje session reserverade vi minst en halv dag för skrivande. Ingen – ingen – fick göra något annat än att skriva på sin artikel under den givna tiden. Forskningen fick helt enkelt en egen plats i kalendern.

Hitta (tillbaka till) din passion

Det andra problemet som stör skrivandet har att göra med motivation. I egenskap av lärare är vi väl medvetna om den inre motivationens betydelse för inlärning. Vi anser att studerande framför allt ska studera för sin förståelses skull. Vi fnyser till om vi märker att studerande drivs av extern motivation allena. Samtidigt styrs vi själva mer och mer av det som andra tycker är väsentligt. Vi låter pengarna avgöra vad som är värt att forska. Tänk vilka mästare vi är på att formulera oss så att våra idéer säkert motsvarar finansiärens önskemål!

I viss mån är detta oundvikligt. Det vore också arrogant att tänka sig att bara universitetsfolk kan formulera frågeställningar som är värda att forska. Det är inte heller omöjligt att förena vetenskapens och finansiärens intressen. Men samtidigt är det alldeles klart att en riktigt bra text föds av passion, av en stark inre vilja att uttrycka det som man anser meningsfullt. Texten börjar flyta när man glömmer andras krav och önskemål.

Kära kolleger, gör en klok gärning och tydliggör tiden för skrivandet. Skriv forskningstiden in i kalendern. Det är så viktigt att (nästan) alla metoder är tillåtna. Testa en skrivgrupp. Det är åtminstone himla kul, om ej annat. Ta en promenad i vårvintersolen och tillåt dig själv att tänka fritt. Vad skulle du vilja skriva om?