Alla inlägg av Meri Larjavaara

Erasmus-utbyte för lärare (som också är forskare)

Meri Larjavaara, ,

Meri LarjavaaraEn forskare som åker utomlands kan fara på kongress, eller för att träffa kolleger och diskutera gemensamma projekt, eller för att föreläsa som inbjuden gäst. Men hen kan också fara på Erasmus-utbyte.

Erasmus-utbytesprogrammet grundades i slutet av 1980-talet. Det är mest känt för sitt massiva studentutbyte, vilket också ÅA-studenterna till fullo har kunnat och kan dra nytta av. För ett par år sedan var det även tal om Erasmus-bebisar: en miljon bebisar lär ha fötts när Erasmus-studenter hittat sin partner under utbytet. (En av mina studenter, Lovisa Dahlbacka, skrev även sin kandidatavhandling om tidningsrubriker kring Erasmus-bebisarna.)

När Jyrki Katainen var statsminister nämndes det ofta att han hade varit Erasmus-student . Detta är förstås inte intressant i sig – han är just tillräckligt ung för att kunna ha gjort det, han var bland de första på Erasmus-utbyte – utan därför att han själv sade att det var en viktig, ögonöppnande period som han annars inte skulle ha haft råd med. Det är också intressant att detta så ofta nämndes i pressen.

Att vara Erasmus-student är nämligen något helt speciellt ideologiskt. Det betyder ett sätt att komma bort från Finland och se världen – eller Europa, resten av världen möjliggörs av andra utbytesprogram, en vilja att vara del av det internationella samfundet och att utvidga sina vyer. Att förstå hur Europa fungerar och hur det är att leva i EU. Erasmus-upplevelsen har beskrivits bl.a. i Cédric Klapischs roliga film Auberge espagnole (2003) som berättar livet av en grupp Erasmus-studenter i Barcelona.

Men forskarna kan alltså också delta i egenskap av lärare i Erasmus.  Jag har själv deltagit flera gånger (Montpellier i fjol, Rennes, Paris, Caen, Brest). Det gäller en eller två veckor, minst 8 timmar undervisning per vecka, med träff med kolleger och internationella enheten vid värduniversitetet. Det gäller gamla eller nya forskningskontakter. Man behöver planera resan i god tid för att undervisningen skall kunna vara en del av de regelbundna kurserna. I det vanligaste fallet känner man redan på förhand någon vid värdinstitutionen.

Erasmus-resan betalas från en separat budget så att den inte direkt belastar institutionerna.

Ett exempel: i Montpellier (2017) hade jag tre långa föreläsningar: historisk sociolingvistik, franska som främmande språk, mitt eget forskningsområde (syntax-semantik) (i det sistnämnda var det doktorander, forskare och lärare som publik). Den sociolingvistiska föreläsningen om svenskans och finskans samvaro var något jag aldrig tidigare hade talat om.

Vad får man när man far på Erasmus? Vad ger man?

För värdinstitutionen är det en ypperlig möjlighet att kunna erbjuda åt studerande sådan undervisning som inte vanligtvis finns vid institutionen. (Vårt eget ämne tar också årligen emot Erasmus-gäster.)

Det är inte alltid lätt att förbereda lektionerna. Varken publiken eller kontexten – resten av kursen – är bekant. Det är inte heller alltid just det specialområde man helst skulle tala om. Man får jobba hårt: det finns inga gratisluncher. Men hårt arbete är bra för människan.

Man jobbar för sitt eget universitet och för dess renommé (på ett positivt sätt kan man hoppas).

Det blir nya kontakter vilket underlättar samarbetet i framtiden också på forskningsnivå.

Man har möjlighet att använda flera språk (det är ingen regel att allt borde gå på engelska).

Man lär sig känna olika universitetskulturer. Man får nya idéer om hur saker och ting kunde omorganiseras vid det egna universitetet.

Man får möjligheten att tillbringa lite tid vid ett nytt universitet. Det kan hända att man äter middag flera gånger med kolleger eller inte, men intressant är det i alla fall.

Man har det lite obekvämt när man inte känner kontexten (”discomfort zone” blir det lätt) men det är bra: det gör att man är tvungen att testa sina gränser och börja utveckla något nytt.

Sist men inte minst: i dessa tider är det oerhört viktigt att vara öppen och utvidga sina vyer. Utnyttja alla möjligheter att göra det.

Termbanker

Meri Larjavaara, , ,

Meri LarjavaaraStudenterna vet att alla begrepp måste definieras i texten. Det är inte bara det att läsaren måste få veta vad skribenten menar med varje term hen använder, utan också skribenten själv måste veta vad hen menar. Och det är inte självklart före man har försökt säga det högt (läs: i skrift).

Inte heller forskarna får glömma sina definitioner.

Vi har ett tämligen nytt initiativ i Finland, den Vetenskapliga termbanken. Termbanken grundades år 2011, men den började med några få vetenskapsgrenar som piloterades: språkvetenskap, juridik, botanik. Tanken är att med tiden utvidga den till all vetenskap. Banken strävar efter att ha definitioner av alla centrala termer och begrepp inom grenarna, med länkar till andra termer.

Banken fungerar för tillfället mest på finska. Idén är emellertid att man kan börja med en term på vilket språk som helst och börja väva in termer och begrepp i varje riktning och på flera språk.

Nyttan av exercisen är inte bara den att man med tiden skapar en extremt nyttig bank där man kan kolla och hitta sina termer när man skriver vetenskapligt. Journalisterna och vem som helst kan också kolla där vad en term används för.

En viktig sak är dessutom att man på det här sättet håller vetenskapsgrenarna fungerande när forskarna faktiskt kan vara överens om termerna och har något gemensamt att hänvisa till. Otydliga, diffusa och vaga termer betyder oklara, diffusa och vaga begrepp och dålig vetenskap.

Även om man inte starkt tror på det att språket skapar världen och världssyn, bidrar språket helt klart till det sätt man ser världen och strukturerna i den.  Har man inte ett ord på något är det lättare att inte se det alls.

Vem som helst kan bidra till Termbanken genom att diskutera de val som görs. Doktoranderna skulle dra en stor nytta av att vara med och skriva definitioner i termbanken. Termbanken uppmuntrar dem att delta speciellt genom handledarna.

I Sverige finns en motsvarande termbank, Rikstermbanken. Det är intressant att de två termbankerna utvecklas på helt olika sätt. I Sverige finns det en institution som är ansvarig för inmatning av termer, när det i Finland är talkoanda som gäller: forskarna bygger upp termbanken. Läs mera i Henrik Nilssons, Antti Kanners och Tiina Onikki-Rantajääskös artikel om Sveriges och Finlands termbanker.

Nu måste vi odla vår trädgård

Meri Larjavaara, , , ,

Meri LarjavaaraNär upplysningstiden började på 1700-talet dog dryga 30 procent av barnen i de rikaste delarna av världen innan de blev fem; nu väntar samma öde 6 procent av barnen i de fattigaste länderna. Före 1600-talet kunde endast ca 12 procent i Europa läsa – en liten elit – och samma gällde i världen ännu på 1800-talet. Idag kan 83 procent av världens befolkning läsa.

Steven Pinker, professor i psykologi vid Harvard, skriver i sin färska bok Enlightenment now: the case for reason, science, humanism, and progress (Viking 2018) om all den otroliga utveckling som har gjort att människorna idag lever längre och bättre än någonsin.

Han talar om de dystra uppfattningarna om hur allt är sämre idag än tidigare och påpekar att det är bara därför att det negativa understryks. Denna mänskliga tendens måste man bekämpa med fakta, och det gör han med sina 75 kurvor som visar spektakulära utvecklingar i många av de centrala mätarna av människornas välfärd. I välfärden räknar han med t.ex. det procentuella antalet av analfabetism och till och med miljön (och lyckas också där konstatera att det har skett en förbättring).

Enligt honom är orsaken till allt detta goda upplysningens ideal: rationalitet, vetenskap, humanism. Kunskapen är den bas som genererar välfärd i alla dess meningar.

Pinker understryker att världen aldrig blir perfekt men att vi alltid kan eftersträva att förbättra den.

Men jag vill inte sammanfatta Pinkers bok utan låter er läsa den själva. Hälsosamt läsande är den i alla fall i dessa domedagsprofeternas tider.

Boken fick mig att leta fram Voltaires fantastiskt roliga Candide som jag läst och skrattat åt i flera åldrar. Candides sista rader låter ju så här (översättning av Olof Nordberg):

”Ibland sa Pangloss till Candide: – Det finns ett inre sammanhang mellan allt vad som sker i denna den bästa av alla möjliga världar. För om ni inte med kraftiga sparkar därbak hade blivit utkörd från ett ståtligt slott på grund av er kärlek till fröken Kunigunda, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte hade tvingats att ta er igenom Amerika till fots, om ni inte hade råkat ränna värjan genom baronen och om ni inte hade blivit av med alla era baggar från det goda landet Eldorado, ja då hade ni inte heller suttit här och ätit syltad cederbark och pistaschmandlar. – Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!”

År 1759 skrattar Voltaire åt de som tror att allt är för det bästa. Genom det säger han det som Pinker understryker i upplysningens ideal: man måste alltid kämpa för att gå vidare mot det bättre. Och samtidigt säger han att det är onödigt att tala och diskutera, prata och jämföra. Man får bara gripa tag i sitt liv och göra sitt bästa där man nu råkar vara: odla sin trädgård, på sitt anspråkslösa sätt. Inga diskussioner utan handling.

 

Intellektuella rum

Meri Larjavaara, , ,

Meri LarjavaaraFörra veckan var vi på en tillställning där vi måste fundera på olika synpunkter om forskning. En av frågorna var vad vi kunde göra för att främja forskning i praktiken i våra egna liv. Vår grupp kom fram till att ett nödvändigt element skulle vara att prioritera sin tid så att man hinner delta i sådana tillställningar – föredrag, seminarier, formella eller informella diskussioner – som inte direkt gäller det lilla  fältet man just nu forskar i. Det är så lätt att konstatera att det nog skulle vara roligt men eftersom jag har detta löpande att göra just nu… Man borde prioritera på ett annat sätt.

Kort sagt: mera renässansanda i dagarna. Det ger rum åt nya idéer, ny växelverkan, ny forskning.

Det är delvis just det som gör att man kommer tillbaka från kongresser ivrig och full med nya idéer. Man har haft möjlighet att lyssna på sådant som inte direkt är till någon nytta. Detta saknas i vårt vardagsliv vid universitetet. Men egentligen skulle det bara vara att delta. Varje vecka arrangeras något intressant.

I vår vetenskapsvärld i Finland finns det också något som är just för nya kopplingar och kontakter och som kunde ses som en avkomling till 1700-talets salonger där Diderot diskuterade nya idéer med sina vänner och ovänner: de vetenskapliga samfunden. På samfundens möten kommer man i kontakt med människor och idéer som kanske inte hör just till dem som man själv bäst känner. Sällskapen publicerar tidskrifter och böcker som likadant attraherar till mera främmande forskningsfrågor. Olika teman och områden blommar.

I Finland finns 275 vetenskapliga sällskap som hör till Vetenskapliga samfundens delegation, sammanlagt har dessa 250 000 medlemmar i medlemssamfunden. Det är en enorm skara. Delegationen utdelar statlig finansiering till samfunden och erbjuder tjänster – utbildning, hjälp med publiceringsverksamhet m.m. Delegationen erbjuder också utrymmen, dock endast i Helsingfors. Allt detta är ett oerhört viktigt stöd till de ofta knappt resurserade samfunden. (Se Korppi-Tommolas och Heikkiläs artikel i Tieteessä tapahtuu.)

De vetenskapliga samfunden är viktiga mötesplatser, både fysiskt och genom publikationer eller virtuella diskussioner. Några är för forskare medan andra erbjuder mycket verksamhet till övrig publik – tänk på Finlands kartografiska sällskapets kartritningstävling för barn eller Astronomiska föreningen Ursa. Det äldsta samfundet som ännu lever är Societas pro Fauna et Flora Fennica som snart blir 200 år  .

De vetenskapliga sällskapen är intellektuella rum som vem som helst kan gå in i. Man kan delta som ung studerande och fortsätta som äldre forskare. I mitt universitetsliv har samfunden spelat en stor roll. De initierar de unga till vetenskapsvärlden. De ger möjlighet att delta i arrangemang av olika vetenskapliga evenemang, inom en ram som t.ex. möjliggör finansiering men stor frihet. Det räcker med att vilja vara aktiv.

 

Språk, demokrati och lögner

Meri Larjavaara, , , , , ,

Meri LarjavaaraDiskussionen kring medieklimatet har varit het under de senaste tiderna. Två olika språkvetarperspektiv kan möjligen utvidga vyerna ännu en aning.

Först var jag med och ordnade en kongress vid Tammerfors universitet i augusti inom ramen för Nyfilologiska föreningen som fyller 130 år i år. Finlands 100 år till ära var temat på kongressen Språk och demokrati. Enligt föreningens traditioner gick allt på tre språk, nämligen franska, tyska och engelska – vilket förresten inte alls var problematiskt och borde göras oftare, många förstår ju språk de inte själva aktivt använder – och föredragen behandlade allt från användningen av ordet demokrati av skolelever till hur man uttrycker demokrati i Rumänien och olika typer av deltagande i sociala medier. Viktiga inslag i våra tider.

En av plenarföredragarna var professor Ruth Wodak (University of Lancaster) som talade bl.a. om begreppet ”post-shame era”. Enligt henne skall man inte tala om post-sanningens utan om post-skammens tid. Samhället uppskattar enbart pragmatism och det sunda förnuftet; dessutom är ignorans trendigt och man skäms inte att erkänna sin bristande bildning. Detta känns inte obekant i Finland heller.

Hon beskrev också den process som leder till den farliga normaliseringen av en viss diskurs. Normaliseringen börjar i skämtsamma repliker och inlägg i sociala medier. Den fortsätter i intervjuer och traditionella medier, i nyheter och föredrag, i politiska möten och samhällsdiskussioner. Den går via administrativa dokument till läroböcker och till slut tar vi den för given.

Observera alltså att alla vi som talar eller skriver inför en publik bör känna ett ansvar.

En annan tråd som jag har följt har varit lögnerna (senaste vecka publicerades en artikel jag skrivit om citerade lögner) – också detta ett aktuellt tema. Man vet att i vanliga fall då man citerar någon och tar upp hens ord tar man lite distans. Om jag säger att det regnar är jag själv övertygad om det innehåll jag refererar: det regnar. Om jag säger att Max sade till mig att det regnar är jag aningen mindre säker på om det regnar. Även om jag litar på Max har jag inte själv vittnat regnet. Även i det fall att man hänvisar till en extrem auktoritet, som då ett barn säger att pappa säger att det är omöjligt, tar man inte på sig hela ansvaret för propositionens sanningsenlighet.

Att citera meningar är ett behändigt sätt att distansera sig och inte ta hela ansvaret – till stor nytta och mycket använt i medierna till exempel.

Om man nu citerar någons ord och säger samtidigt att det är lögner är intrycket helt annorlunda. Säger jag ”Mia ljuger att hon redan hade varit där”, uttrycker jag att jag inte litar på Mias ord, men samtidigt genom att säga att det är en osanning tar jag på mig antitesens innehåll: jag är helt övertygad om att Mia inte har varit där. Ett snabbt sätt att låta förstå utan att säga det rakt ut. Behändigt.