Alla inlägg av Johanna Mattila

Tummen upp för kretsloppsekonomi

Johanna Mattila, , , ,

Johanna båt 3

Man kan vara av många olika åsikter om regeringens finanspolitik, och kanske de senaste rätt hårda buden från de tre ledande ministrarna har väckt mera negativa känslor och till och med lite skräck hos löntagarna än hurrarop. Jag har också lite svårt att förstå hur man med de föreslagna nedskärningarna på olika löneformer hos framför allt lågavlönade kan lyfta Finlands produktion och göra oss mera konkurrenskraftiga.

Även om många av regeringens åtgärdsförslag känns hårda och i viss mån även orättvisa, finns det åtminstone en del i programmet som får absolut tummen upp från mig. Regeringen har skrivit in i sitt program mål för tillämpning av kretsloppsekonomi.

Kretsloppsekonomi är en relativt ny ekonomimodell där materialen och värden cirkulerar och produkternas mervärde skapas genom tjänster och intelligenta tillämpningar. Fram till nu har ekonomin till största delen fungerat enligt modellen “ta tillverka skrota”, d.v.s. att varje produkt används tills den är uttjänt och sedan kastas bort och blir outnyttjat avfall. En övergång till en kretsloppsekonomi innebär ett nytt fokus på återanvändning, reparation, omvandling och återvinning av befintliga material och produkter. Det som tidigare sågs som avfall kan bli till en resurs.

Kretsloppsekonomins principer kan jämföras med funktionssättet för ett välfungerande ekosystem, där materialet cirkulerar i näringskedjor praktiskt taget utan förluster och systemet strävar efter att minimera även energiförluster. På samma sätt utformas i kretsloppsekonomin produkter för att passa in i materialcykler, vilket leder till att material cirkulerar på ett sådant sätt att dess värde bevaras så länge som möjligt, och därmed minimeras avfallsmängderna.

Jordbruket är en stor näringsgren som använder mycket råvaror – framför allt närsalter varav fosfor globalt sätt börjar snart vara en bristvara. Vissa prognoser säger att jordens fosforförråd har använts inom 50 år, om användningen i framförallt jordbruk hålls på den nuvarande nivån. I det traditionella jordbruket i Finland har man sedan andra världskriget gödslat med främst konstgödsel som härstammar från fosfatgruvor och de sinande förråden. En del av närsalterna i gödsel tas förstås upp av de olika grödorna och blir då matvaror för människor och foder för djur, men en stor andel av både fosfor och kväve urlakas från åkrarna och rinner ut till vattendragen. Eutrofieringen eller övergödningen är den välkända konsekvensen av denna urlakning. Det är specifikt jordbruket och avloppsvattenreningen som vår nuvarande regering har velat åtgärda med kretsloppsekonomiska principer. Målsättningen är att täppa till läckagen från åkrarna och höja utnyttjandegraden av närsalter från reningsverken och på det viset minska på behovet av nya närsalter och produktion av outnyttjade avfallsprodukter såsom reningsverksslam. Ur en ekologs synvinkel är målsättningarna lovvärda och verkar dessutom vara rätt realistiska. Vilket skulle vara bättre än att effektivisera jordbruksproduktion, spara pengar och samtidigt främja våra vattendrags och Östersjöns tillstånd?

Kretsloppsekonomin har förstås många fler dimensioner än bara jordbruksproduktion. Samma principer kan tillämpas på nästan all produktion och konsumtion av olika varor. Det finns redan rätt många exempel på nya företag som – medvetet eller omedvetet – tillämpar kretsloppsekonomiska principer. Till exempel flygbolagen kan numera köpa antal flygtimmar för flygplansmotorer i stället för att köpa själva motorn. I den här modellen äger tillverkaren motorn under hela dess livscykel, servar motorerna under leasingperioden och efter den byter motorn mot en ny. Den gamla motorn åker tillbaka till tillverkaren för att servas för en ny leasingperiod hos någon kund eller så skrotas den och materialen återgår tillbaka som råvaror för nya motorer. I den här modellen kommer mervärdet för tillverkaren inte från en stor och alltjämt ökande produktion av motorer utan olika servicetjänster för existerande motorer.

Ett annat och kanske lite mera jordnära exempel är ett företag som leasar jeans, 4,95 € för paret och månad. Efter en månads användning kan kunden endera returnera paret eller fortsätta leasingen för en till månad. Det här låter mycket praktiskt och tillåter kunden elva modellbyten under ett år utan att man själv behöver köpa tolv par jeans som tar plats i skåpet och så småningom går ur mode och blir avfall. Priset är dessutom noga avvägt – det motsvarar vad ett stop öl kostar. Mycket lämpligt för studerande som lär vara de ivrigaste kunderna. Företaget tvättar och reparerar jeansen mellan leasingkunderna och de uttjänta paren blir råvara för textilindustrin.

I regeringsprogrammet finns även målsättningar för åtminstone ett antal pilotprojekt kring produktion av industriprodukter, minimering av avfallsproduktion och ökat utnyttjande av traditionellt avfall i industriproduktion, allt enligt kretsloppsekonomins principer som i exemplen ovan. Hoppas dessa projekt får luft under vingarna och samlar kreativa företag och människor som hittar vägar att skapa de nya tjänster som skapar mervärde för produkterna i ekonomins kretslopp. Lyckas det har vi även kommit på rätt väg till ekonomisk tillväxt och ökade sysselsättningsmöjligheter för människor efter den kraftiga minskningen av arbetstillfällen i den traditionella industrin. Och allt på ett hållbart sätt. Hurra! tummen upp

Gillar inte regeringen utbildning och miljö?

Johanna Mattila, , , ,

Det har tagit några dagar att smälta resultatet av regeringshandlingarna. Valresultatet var ju ett utfall av en demokratisk process, vilket är bara att respektera, och regeringens sammansättning följer förstås därefter. Hur som helst, sett ur mitt perspektiv som akademisk miljöforskare, finns det lite ett och annat hicka upp för. Både miljön och utbildningen och forskningen ser ut att få en väldigt tuff fyraårs period framför sig. Ur mitt perspektiv alltså alla centrala delar i den professionella verksamheten. Och jo, jag har läst och förstått att alla sektorer får göra uppoffringar i det nya regeringsprogrammet. Men ändå känns det som om de här sektorerna och speciellt kombinationen av dem lider onödigt mycket.

Jag har en känsla av att regeringsbildarna inte har haft tillräckligt med information – eller tålamod att ta till sig den – när de har format budgeten. Den nya finansministern, Alexander Stubb, har dessutom delvis även försökt skämta bort de dåliga motiven för inbesparningarna. Hans ”skämtsamma” uppfattning om att professorerna – och även andra lärare och forskare – vid universitet skulle hitintills ha haft semester under alla sommarmånader går inte att bortförklara genom att man hänvisar till egna bachelor-studier i USA i början av 1990-talet (för mer 20 år sedan!). Det bara inte är gångbart utan vittnar främst om okunskap och djup oförståelse om verkligheten. Ett studiebesök i juli till vilken som helst fältstation rekommenderas varmt till såväl finansministern som för hela regeringen! Dessutom är inte professorerna sysslolösa på sommaren i USA heller utan forskar och undervisar som i Finland också, men kanske de unga studeranden i Sydkarolina inte vistades så mycket vid universitet under sommarmånaderna på 1990-talet.

Den andra mantran som har upprepats gällande utbildningssektorn, och i för sig även de andra inbesparningssektorerna, är att pengar inte är allt utan nu gäller det att effektivisera. Jovisst, det skall man göra när det finns luft i verksamheten och om verksamhetsformerna har stagnerat eller verksamhetsmiljön ändrat markant. När det gäller universitetsvärlden så känns det som att vi har varit under en ständig effektiviseringsprocess sedan Bologna-processens start 1999. Speciellt vid Åbo Akademi har reformerna följt varandra i rask takt. Omstruktureringar kan inte genomföras utan de initialt tär på kärnverksamheten som väl ännu skall vara forskning, utbildning och samverkan med samhället. Jag tror att de flesta hade tänkt att efter den senaste reformen vid årsskiftet skulle man äntligen få börja koncentrera sig på utveckling av kärnverksamheten så att reformerna också skulle bära frukt, men nu tycks regeringen ha bestämt annat.

Sedan 2009 har det stått i universitetslagen att staten tillämpar ett så kallat universitetsindex för att garantera en skälig budget för universiteten när kostnaderna stiger. Nu fryses det här indexet in igen. Jag kommer inte ens ihåg hur mångte gången det blir. Kan det existera imaginära finansieringsindex som aldrig realiseras? Det verkar nästan så. Den här inbesparningen i kombination med nedskärningar i budgetarna för Finlands akademi och Tekes klingar illa i förhållande till införandet av en tredje undervisningsperiod och målsättningarna att producera mera högklassig forskning i Finland. Jag har även full förståelse för att studeranden är upprörda över nedskärningar i studiestödet mot alla regeringspartiers heliga(?) löften inför valen.

Rektorsrådet, universitetens ledning och studentorganisationerna kommer att ha fullt upp att motivera sina ”trupper” till framgångsrik verksamhet under ännu stramare omständigheter och att försöka sy ihop ekonomin och förhandla med statsmakten. Jag kan bara önska lycka till!

Miljösektorn får också dra åt svångremmen. Nästan värre än de direkta nedskärningarna betraktar jag den kombination som gjordes mellan jordbruksministeriet och miljöministeriet som skall ledas av en och samma minister. Det brukar inte gå så bra att tjäna två herrar. Den som är tillräckligt gammal kan minnas att en gång i tiderna hade de forna vattendistrikten, som sedermera blev regionala miljöcentraler och numera är delar av NTM-centraler, som uppgift att rensa åar för effektivare vattenföring och torrläggning av åkermarker samtidigt som samma distrikt ansvarade för bibehållande av höga naturvärden. Det är inte svårt att gissa vilken av verksamhetsformerna som var mera framgångsrik. Motsvarande dilemma ser man idag t.ex. hos Forststyrelsen där ena organisationshalvan skall affärsmässigt utnyttja statligt ägda naturresurser medan den andra halvan skall värna om naturvärden och skyddsområden. Det är inte bara en och två gånger som det har blivit intressekonflikter redan inom den egna organisationen.

Den nya miljöministern, Kimmo Tiilikainen, är i och för sig till sitt civilyrke ekoodlare, så kanske han ändå är det minst dåliga alternativ som fanns att välja emellan. Ett tufft jobb har han nog framför sig, speciellt när miljörelaterade ärenden växer i omfattning och betydelse för den ekonomiska verksamheten och allas välfärd. Priset på dåliga miljömässiga val är inte heller så lätta att uppskatta som rent affärsmässiga vinster och förluster på kort sikt.

Både utbildning och miljöfrågor hör till saker där kortsiktiga, ogenomtänkta eller felmotiverade besparingar kan bli mångfalt dyrare i det långa loppet. Hoppas vi inte har hamnat i en sådan situation med den föreslagna budgetramen.  Och ogillar regeringen oss? Jag hoppas att svaret inte är ja utan att regeringen trots allt värdesätter både universitets- och miljösektorn. Det hjälper inte heller att gråta över det som eventuellt förlorar utan hellre bör man rikta sig mot nya mål med de resurser som erbjuds om det sen bär eller brister. Dessutom kan budgetramar alltid revideras…

Jag önskar alla en trevlig och avkopplande sommar – även om vi inte nu heller skäms bort med furstliga tre månaders ferier!

Våren är här!

Johanna Mattila,

20150411_groda & blåsippaEfter en ”icke-vinter” kommer våren ändå som vanligt med sina ryckiga steg. Några dagars värmebölja och alla är beredda att slänga vinterkappan och långkalsongerna och njuta av solskenet i en t-skjorta på en parkbänk eller till och med på en badstrand. Sen vänder vinden och himlen blir blygrå och kastar ner skurar av hagel, blöt snö och kallt regn och de tjocka kläderna måste ännu tas i bruk. Marken täcks igen av vit snösörja som på nätterna omvandlas till is som bara för att jävlas med fotgängare och cyklister. Trots dessa ombytliga väderslag börjar det snabbt hända saker i naturen. Små knoppar kommer upp från den frusna marken och något omtöcknade insekter tar sina första flygturer i solens värme efter den långa vintervilan. Flyttfåglarna återvänder, först lite trevande i mindre förtrupper som våghalsigt utmanar svängningarna i väderslagen, och sen kommer de stora plogarna av gäss, svanar och tranor. Förstås även alla mindre flyttfåglar.

Åtminstone för mig är varje vår lika spännande och till och med lite överraskande – hur många gånger man än har upplevt det hela. De första tecknen är något försynta och få, bara en citronfjäril eller något trasig sorgmantel, några ”frusiga” knoppar av blåsippor. Och sen plötsligt, om man inte är tillräckligt alert och uppmärksam, är det grönt överallt och tussilagon och vitsipporna täcker marken som om de skulle ha kommit upp över en natt. Än så länge har inte många fler vårblommor börjat blomma än blåsipporna och den konstiga växten, tibast, med sina purpurröda blommor på en bar kvist. (Löven kommer först efter blommorna.)

Det har börjat hända även i vattenmiljöerna. Grodorna söker sig till diken, dammar och små vattenpölar för att leka och så småningom finns det simmande grodyngel att titta på i dessa vattendrag. I grunda vikar och diken har gäddleken börjat och snart är det dags även för abborre och mörtfiskar att leka. Tiden för ”kokande” vatten av lekande braxnar i grunda vassvikar är inte riktigt ännu, men kommer nog snart.

Lite annorlunda vårtecken, som också upprepas från år till år, kan man följa på universitetet och framför allt på undervisningsfronten. Det är igen dags för flera årskullar av studerande att knyta ihop sina studiehelheter på kandidat- och magisternivåerna. En del av dessa studerande är förstås välorganiserade och sakerna under bra kontroll både gällande innehåll och tidtabell. Men sen finns den andra skaran som tycks bli lika överrumplade av tidens gång och även studiernas innehåll, som jag blir av vårtecknen. Dessa studerande verkar på något sätt vakna från vinterdvalan och plötsligt märka tidens gång och behovet att slutföra studierna innan terminens slut. Något ”omtöcknade” försöker de räkna ihop sina studieprestationer, förstås med hjälp av studierådgivare, märker till sin stora förvåning luckor i studiehelheterna som snabbt bör lappas, helst med skräddarsydda lösningar för varje studerande och enligt deras personliga tidtabeller. Graduarbeten som kanske har pågått under hela läsåret och framskridit i mycket sakna mak, bör plötsligt slutföras i rask takt för att pappren skall kunna tas ut. Då räknas det datum baklänges från t.ex. sista språkgransknings deadline eller den examinerande professorns tidtabell för att schemalägga tid för sista skrivarbetet, handledarens granskning, tid för korrektioner, etc. Ofta blir det en hel del frustration hos studerande, lärare och handledare innan sakerna ändå för det mesta ordnar sig och slutbetyg kan skrivas före läsårets slut.  Jag har ofta undrat hur många av dessa studerande inser hur mycket lärarna ställer upp extra för dem och ruckar på sina egna tidtabeller för att möjliggöra dessa slutspurter på studiefronten. Min gissning är att inte så många. Å andra sidan finns det ett gemensamt intresse i examina både för studerande och lärare, och då är även dessa vårtecken lättare för en lärare att bemöta.

Naturens vårtecken kan förhoppningsvis ge en viss motvikt till dessa akademiska, så gå gärna ut och ta del av dem.

PS. Enligt NOOAs mätningar var mars månad i år den varmaste genom tiderna. Det kanske snart blir aktuellt att förklara vårens början redan i februari?

 

Vad driver forsking och oss forskare?

Johanna Mattila, ,

Johanna Mattila

Vilka motiv har en forskare och vad är drivkraften bakom en vetenskaplig karriär? Jag har nyligen ställt den här frågan till ett flertal personer och fått nästa lika många olika svar som det har varit personer som jag har frågat. Vanliga orsaker tycks vara nyfikenhet, intresse av att lösa olika problem, tävlingsinstinkt, prestige i form av ära, berömdhet och citeringar. Många anger även viljan att hjälpa mänskligheten eller att lösa miljöproblem som en stark drivkraft.  Det finns alltså en stor variation av olika drivkrafter som får en människa att vilja forska och även att acceptera en mycket hård konkurrens om pengar och andra resurser; en situation som dessutom har rätt stora konsekvenser på ens privatliv t.ex. i form av ekonomisk otrygghet.

Å andra sidan har jag också träffat många forskare och före-detta-forskare i den typiska ”medelåldern” av en forskarkarriär som säger att de inte alls gillar de vassa armbågar som ofta träder fram i den hårda konkurrensen och som tycker att den traditionella ”aggressiva” universitetsmiljön hämmar deras prestationsförmåga. Många anser att de faktiskt presterar bättre i en lugnare och vänligare miljö. De som har lämnat forskningen och hittat jobb utanför universiteten säger ofta att den blodiga konkurrensen var den viktigaste orsaken till varför de har styrt om sin karriär.

Teori och empiri bekräftar att konkurrens ofta sporrar till bättre resultat och större produktion. En miljö som präglas av stark konkurrens gynnar vissa typer av individer som är stresståliga och kanske även behöver den extra adrenalinkick som konkurrens och osäkerhet orsakar för att kunna prestera bra. De som bäst tål den här miljön framstår ofta som ”stjärnor” på den akademiska himmelen. Å andra sidan har det visats att en allt för hög konkurrens motverkar produktion. Men när finns det för mycket konkurrens? Och behövs konkurrens överhuvudtaget till bra resultat?

Jag har fått bekanta mig med en forskningsmiljö där armbågarna saknas nästan helt och där de kännetecknande karaktärsdragen är samarbete och hjälpande. I den här miljön har man enligt chefen mer eller mindre aktivt uteslutit de revirbildande ”alfa-hanarna”, som I det här fallet förstås också kan vara kvinnliga forskare. Man kunde kanske tänka sig att produktiviteten och kvaliteten av arbete i en sådan här miljö inte blir så häva. Men i själva verket är det precis tvärtom. Publikationerna kommer ut i exakt samma, ledande vetenskapsjournaler som publikationer från de mest konkurrenspräglade miljöerna. Dessutom via samarbete blir den sammanlagda produktionen, d.v.s. antalet artiklar, väldigt hög. Det mänskligt kanske bästa resultatet är dessutom att stämningen på hela arbetsplatsen är öppen, välkomnande och inkluderande för alla medverkande från de främsta forskarna till teknisk personal, studerande och tillfälliga gäster.

Det går alltså att skapa hög kvalitet och produktion även i mindre konkurrensbenägna miljöer. De enskilda forskarna drivs av många olika saker som i vilken annan miljö som helst, men kanske viljan att göra nytta för samhället och miljön träder fram oftast bland de viktiga drivkrafterna i stället för den egna prestigen.

Jag har funderat på hur mycket viktiga andliga resurser och t.o.m. ”genier” som går förlorade när vår rådande forskningspolitik och arbetsmiljöerna vid universitet sätter så stor vikt vid konkurrensen och lyfter upp enskilda ”stjärnor” på bekostnad av mindre konkurrensbenägna individer. Det skulle kunna vara ett intressant experiment att skapa stora forskningsmiljöer som skulle vara mindre konkurrerande och fokusera mindre på enskilda toppforskare. Vi skulle säkert förlora några stjärnforskare och deras prestationer. Men hur mycket kunde vi eventuellt vinna i forskningsvolymen och den sammantagna ”gruppintelligensen” av många begåvade individer som idag mer eller mindre aktivt väljer att hoppa av forskningen? För att inte tala om bättre arbetsmiljöer som man kunde skapa. Kanske det här är bara en dagdröm av en obotlig världsförbättrare eller så inte. Exempel som verifierar potentialen existerar ju.

Snö och salt så in i Norden

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaDet är en märklig känsla att stå i mörkret på en havsstrand och se hur de svarta vågorna i den öppna sjön slår mot snöbeklädda vita klippor. Det känns nästan som om havet skulle vilja äta upp det vita på klipporna. Trots att vi är i början av februari har vintern inte ännu heller kommit på riktigt. Och trots det tjocka snötäcket på land är det så varmt att det inte ens bildas en liten isrand på stranden utan strandkanten är bara våt efter vågorna.

När jag står där på stranden, funderar jag över de märkliga väderförhållandena under de senaste månaderna; det har ju egentligen bara varit slaskväder i södra Finland. Hade all nederbörd kommit som snö, skulle vi ha världens finaste snötäcke och perfekta skidspår, vilka jag har saknat hela vintern. Nederbörd har nog kommit i stora mängder, men mest som snöslask eller idel regn. Inte nog med det att jag och många andra har gått miste om skidnöjen utan tack vare dessa stora nederbördsmängder har även avrinningen till vattendragen och slutligen till Östersjön varit ovanligt stora, eftersom marken har varit bar och ofrusen. Alla som har gått över den gamla Hallisbron i Åbo har genom hela vintern kunnat beundra mäktiga forsande vattenmassor vid vattenverkets damm. De stora mängder närsalter som med dessa vattenmassor har runnit ut till havet bådar inte gått inför sommarens algsäsong utan tvärtom, det finns gott om ”mat” för algerna bara solen kommer fram så att produktionen kommer i gång.

Förutom den pågående, ovanligt långa isfria vintern har även ett annat mera ovanligt fenomen inträffat i Östersjöregionen i vinter. I december –januari fick  Östersjön ta emot en ovanligt stor saltvattenpuls, det vill säga att strömmade in stora mängder mycket salthaltigt vatten från Nordsjön via de Danska sunden. Enligt vissa uppgifter var den tredje störst sen mätseriens början på 1880-talet medan andra källor talar om en puls bland de tio största genom tiderna. Hur som helst var fenomenet ovanligt och av stor betydelse för de ekologiska förhållandena i Östersjön. Mängden av salt som sägs ha kommit in är nästan ofattbart stor, cirka fyra gigaton salt. Det vill säga 4 000 000 000 000 kg salt som kom in med ungefär 250 km3 vatten, vilket betyder att vattnets salthalt var ungefär 16-17 promille. Det här vattnet är betydligt tyngre än det vatten som vi normalt har i Östersjön och vars salthalt varierar från cirka 10 promille i t.ex. Gotlands djup till 5-6 promille i Skärgårdshavet.

Det tunga vattnet lägger sig på bottnen och tränger ut det gamla syrefattiga och näringsrika vattnet upp mot ytan och längre norrut. Det goda i pulsen var att det salta vattnet var också mycket syrerikt, vilket kommer att märkbart förbättra djupområdenas syresituation. Å andra sidan finns det en risk att det gamla näringsrika vattnet kommer ytterligare att gynna algblomningar nästa sommar och kanske även senare.

Den ökade salthalten är dock gynnsam för torsklek så väl som för marina djurplankton arter som är viktig föda för bl.a. strömming. Det här kan betyda att vi får mera torsk i Östersjön och även att strömmingen hittar bättre föda än idag då främst mindre näringsrika sötvattensarterna dominerar djurplankton. Dessa förändringar skulle högst sannolikt hjälpa till att förbättra Östersjöns allmänna tillstånd genom en sorts naturlig biomanipulation ifall torsken, som är det viktigaste stora rovdjuret i öppna Östersjön, blir flertaligare och äter upp mera planktonätande strömming och vassbuk. Då skulle mängden djurplankton kunna öka och äta mera växtplankton. Det här i sin tur skulle betyda färre algblomningar och klarare vatten. Åtminstone i teorin.

När jag vänder mig bort från det mörka vågorna och stranden tätnar snöfallet. Det mörka vattnet täljer inte hur nästa sommar kommer att se ut i skärgården. Salthalten påverkas ännu inte nästa sommar vid våra breddgrader utan kanske först året därpå. Det fortsatt varma vädret och rikliga nederbörden tyder dock på att algblomningarna kan frodas och att simturerna därmed kan bli färre på grund av ”algsoppan”.  Jag vågar ändå drömma om torskfiske i Erstan-området så som det var möjligt på 1980-talet då torskstammarna var rekordstora efter ordentliga saltvattenpulser 6-7 år tidigare. Fisket får dock vänta några år så att torskarna hinner växa till sig och vandra från Östersjöns södra delar där deras lek tar plats.

Höstmörker och -värme

Johanna Mattila, , , ,

Johanna Mattila

I år verkar det vara så att hösten aldrig slutar. Temperaturerna envisas att hållas ovanför nollstrecket även på nätterna. Nåja, visst kom det lite snö för en vecka sedan, och någon köldknäpp har det väl varit tidigare också. Men i övrigt har man inte behövt byta klädsel till något varmare än den som man behövde ungefär i slutet på september. Jag kan bra tänka mig att det finns ett stort antal människor som är bara glada för det varmare vädret på grund av hälso- och bekvämlighetsskäl. Ingen halkrisk eller behov av att skotta snö ännu i år. Å andra sidan finns det säkert många andra än bara jag som otåligt längtar efter snö för att kunna idka vintersporter. Lite snö skulle inte heller skada med tanke på det mörkret som dessa molniga och korta dagar orsakar oss. För ljusets skull skulle det faktiskt räcka med bara ett par centimeter snö även om vintersporterna inte ännu gynnas av det.

Det ljumma vädret och de korta, dystra dagarna fick mig att tänka på väderförhållanden tidigare i år och även generellt. Med eftertanke och lite googlande på nätet visade det sig att det pågående året faktiskt har varit och fortsätter att vara ovanligt varmt i sin helhet. Hittills har vi fått fyra nya globala temperaturrekord på månadstemperaturer; maj, juni, augusti och september var varmare än någonsin tidigare sen man började föra statistik på lufttemperaturer på 1880-talet. Dessutom har årets alla andra månader varit bland de fyra varmaste månaderna sedan mätseriens början. Sammantaget har den senaste 12-månaders period varit varmast genom tiderna.

En månad eller ett år är förstås bara en månad eller ett år i en lång räcka, och ingen vetenskapare med självaktning bygger sina teorier på så få iakttagelser eller replikat som det heter på vetenskapsspråk. Dessutom betyder ju inte den höga genomsnittliga globaltemperaturen att det nödvändigtvis har varit varmt i Finland, eller i något annat specifikt område, under alla dessa månader.  Enstaka månads- eller årstemperaturer väger mycket lätt i en diskussion om klimatförändring, eftersom de lokala och sporadiska variationerna i väderleken är av större betydelse på en korttidsskala som ett år är än några större klimatologiska fenomen. Ofta hör dessa varma år dessutom ihop med stora väderleksmönster kallade El Niño fenomen i Stilla havet. El Niño betyder ovanligt varma ytvattentemperaturer i havet, vilka medför varma lufttemperaturer. Det motsatta fenomenet, La Niña, med kallt ytvatten i Stilla havet medför oftast även kalla lufttemperaturer. Det som dock har varit avvikande i år och redan år 2013 att El Niño har inte orsakat eller ens bidragit till dessa ovanligt höga temperaturer, vilket kan stöda tolkningen att klimatet faktiskt håller på att värmas upp.

Förutom avsaknad av snötäcke och om möjligt ännu mörkare novemberdagar än vanligt i södra Finland medför varmare hösttemperaturer även andra förändringar i naturen. Många flyttfåglar stannar upp i flytten och samlas i stora flock på lämpliga ställen utan att fortsätta längs mot sin slutdestination i sydligare områden. I fjol följde jag med ett tjugotal sångsvanar som inte brydde sig att flytta längre än på några åkrar på centrala Åland. Under den milda vintern fanns det tillräckligt mycket öppna vattenområden för dem att söka föda i och det fanns tydligen gott om kvarglömda sädeskorn och annat ätbart även på de åkrar som de vistades på. Även i år verkar det vara ett flertal sångsvanar som inte har någon brådska på att fortsätta vinterflytten längre söderut.

I höst är även havsvattnet ovanligt varmt; ytvattnet är fortfarande närmare 10 grader än 0, åtminstone lite längre ut från kusten. Allting är relativt kunde en ”sommarbadare” tycka. Det varma vattnet påverkar på många sätt livet i undervattensmiljön. Ett exempel på ovanliga fenomen är den fortsatt pågående lekperioden av lax ännu i slutet av november i Dalälven, som är en av de viktigaste laxälvarna i Sverige. Leken borde egentligen ha varit över redan för drygt en månad sedan, men det varma vattnet har betydligt förlängt lekperioden. Vad den sena leken kan ha för betydelse för överlevnad av laxyngel är svårt att säga. Den vuxna fisken åtminstone trivs ovanligt länge i älven till glädje av många sportfiskare, som får njuta av den förlängda sportfiskeperioden i älven.

Kanske det är framtidens melodi att inte packa bort sommarutrustningen allt för tidigt på hösten, om de kommande åren fortsatt bjuder på isfria gator och vägar för cykling och öppna vatten för paddling och spöfiske för att inte tala om alla höstsvampar som väntar på ivriga plockare i skogen. Ifjol gick det faktiskt att plocka trattkantareller ännu på julannandag innan snön föll. Det som dock kvarstår är det påtagliga novembermörkret som inte precis lyfter humöret. Å andra sidan glider vi redan in mot jul, och husen och gårdarna pryds av otaliga lampor och belysta dekorationer så att det finns lite ljusglimtar i omvärlden. Förhoppningsvis faller även vintersnön den här vintern också trots alla prognoser på snöfria vintrar i södra Finland.

Glad lilla jul!