Alla inlägg av Ria Heilä-Ylikallio

Nya läroplansgrunder

3 september 2012Ria Heilä-YlikallioLäroplanRia Heilä-Ylikallio

Ria Heilä-Ylikallio Finland förnyar läroplansgrunderna för den grundläggande utbildningen och förskoleundervisningen. Startskottet gick måndagen den 27 augusti 2012 vid ett stort seminarium på Utbildningsstyrelsen.
– Här ställs tyvärr barn och åldringar emot varandra.

Så sade Utbildningsstyrelsens generaldirektör Aulis Pitkälä i sitt inledningsanförande. Detta handlar naturligtvis om pengar, det vill säga hur regeringen kommer att fördela medel ur statsbudgeten. Senare har vi kunnat läsa om en kompromiss i budgetmanglingarna, åtminstone gällande åldringsvården.
Med sitt uttalande ville generaldirektören att vi inbjudna, som sedan skulle inleda arbetet med de nya läroplansgrunderna, skulle förstå att vi skall planera för något stort, men gärna förmånligt. ”Tehdään huima kehityskaari”, sade han.

Utöver budgetfrågan lyfte han fram kommunreformen och dess inverkan på gymnasietätheten i vårt land. Vidare pekade han på resultat av olika utvärderingar av inlärningsresultat och menade att en sjunkande trend kan skönjas. Han noterade att enligt den senaste WHO-jämförelsen så trivs våra finländska skolelever litet bättre i skolan än tidigare, men fortfarande är trivselsiffrorna i lägsta laget för Finlands del.
– Skall man trivas i skolan?
Frågade generaldirektören, kanske retoriskt. I alla fall menade han att eleverna (och lärarna) inte skulle behöva ha så bråttom i skolan. Utvärderingar visar att eleverna upplever en ständig brådska, vilket i sin tur kan bero på att lärarna vill hinna med stoffet i den nuvarande läroplanen. Den nuvarande läroplansgrunden för den grundläggande utbildningen är från 2004, de nya skall tas i bruk år 2016.

Läroplansarbetet tar utgångspunkt i statsrådets förordning om mål och timfördelning från 28.6.2012. Beslutet föregicks av två omfattande förslag, det första år 2010 av en parlamentarisk grupp under dåvarande generaldirektör Timo Lankinens ledning, den senare, mer slimmade versionen från 2012. Det totala minimiantalet timmar hålls på samma nivå dvs. 222 (ifall inte tilläggsmedel erhålls 2013). En förändring är till exempel att historia och samhällslära får mer timmar, samhällslära skall uttryckligen undervisas redan i årskurs 4-6.

De så kallade ”balkarna” i läroplanen, det vill säga ett slags hållpunkter då timantal skall räknas ihop och stämma samt elevers profiler för goda kunskaper formuleras, placeras nu i åk 2, 6 och 9 i alla ämnen. I denna nya läroplansreform talas nu om en tunnare normativ del och ett kompletterande stödmaterial för lärare. Utbildningsstyrelsen publicerar information om läroplansarbetet på sin webbplats, så småningom under den nya logo vi fick bekanta oss med LP 2016.

Läroplansarbetet går nu vidare i olika arbetsgrupper, som i sin tur leds av en styrgrupp med många olika aktörer. Utbildningsstyrelsen engagerar också forskare i arbetet. Vi var flera stycken i den arbetsgrupp jag själv var inbjuden till. Vi forskare representerade olika universitet i Finland och de flesta av oss arbetade inom lärarutbildning. På så sätt garanteras en dialog mellan lärarutbildning och läroplansreform. Vi forskare som diskuterade ”vidgad textkompetens samt språk- och kulturmedvetenhet i skolan” under undervisningsråd Pirjo Sinkos ledning hade lätt att se betydelsen med vårt uppdrag. Däremot verkar det knepigt att hitta de träffsäkra definitionerna av vidgad textkompetens eller vidgad texthantering. Detta jobbar vi på!

Bloggen och forskarbloggen

30 april 2012Ria Heilä-Ylikalliobloggen, genre, Web 2.0Ria Heilä-Ylikallio

Forskarbloggens webbmaster Ben Roimola påminner oss vänligt. Så här kan det låta: ”Nästa måndag (30.4) är det igen dags för dig att publicera ett inlägg i Forskarbloggen. Det här blir samtidigt ditt sista schemalagda blogginlägg före sommarpausen.” Tack Ben för påminnelsen både om bloggen och om den annalkande sommaren!
Åbo Akademis Forskarblogg startades i september 2011. Till en början var vi sex forskare som bloggade, senare blev vi sju, vilket innebar ett blogginlägg var sjunde måndag. Bloggen som genre eller texttyp räknas höra till Web 2.0 det vill säga de interaktiva webbgenrerna. Bloggen inbjuder alltså till svar. Vi forskarbloggare har skrivit flitigt, men vi har inte fått så värst många kommentarer. Kanske det beror på att våra bloggar egentligen är litet av hybridformer. En blandning mellan dagbok och kolumn. Läsaren får både glutta in i en forskares vardag och ta del av forskarens reflektioner kring aktuella frågor.
Min forskargrupp ägnade en hel tid och tankar åt bloggen som genre på den internationella konferensen Designs for Learning i Köpenhamn senaste vecka. Mer om konferensen kan läsas på: http://designsforlearning2012.aau.dk/. I vår presentation gav vi bland annat exempel på så kallade klassbloggar, som i sin tur kan indelas i digitala dagböcker och ämnesbloggar. Genom att analysera klassbloggar som elever i skolor i Sverige och Finland skrivit i olika perspektiv träder intressanta mönster fram. Hur använder eleverna bilden? Hur fotografiet? Vilken medvetenhet visar eleven om mottagaren? Litar eleven på att en lärare som mottagare förstår bildspråket, eller väljer elever att försäkra sig genom förklaringar med hjälp av alfabetisk text?

För mig innebar forskarbloggandet en av läsårets nya utmaningar. En positiv sådan. Det här är mitt sjunde blogginlägg. Under läsåret har jag fått tre kommentarer i bloggverktyget men faktiskt riktigt många kommentarer i andra, muntliga, också oväntade sammanhang. Och det är förstås trevligt. Jag erbjöd också blogginläggen som publikationer i press och media, då sådana uppgifter skulle uppges vid vårt universitet, men insamlaren menade att bloggar definitivt inte hörde hemma där bland Biblio-uppgifterna och expertuppdragen. Jaha. Å ena sidan skall vi vid vårt universitet ta vår tredje uppgift ad notam och gå i dialog med det omgivande samhället, å andra sidan så har vi inte redskap att synliggöra och räkna med alla dessa genrer för samhällskontakter. Varav bloggen då är en.
Forskarbloggen var alltså den ena av mina nya utmaningar för detta läsår. Den andra nya utmaningen är mer av privat karaktär: ridning! Samma septembermånad som jag inledde forskarbloggen återupptog jag ridandet efter en paus på trettio år. Och jag har ridit betydligt fler gånger under året än bloggat. Varför ridning då? Tja, av många olika orsaker. Jag kunde ange motion och utevistelse. Men jag anger kommunikation. Kommunikationen med hästar sker nämligen på helt andra sätt än de jag är van vid att använda, åtminstone som forskare. Hästarna styrs inte med hjälp av tangentbord eller pekskärmar, de facto lyssnar de inte ens till verbalspråk bortsett från några överenskomna ljud eller kommandon. Hästarna och ridningen ger mig fullständig motvikt mot digitala resurser och det läsande och skrivande jag så gärna sysslar med. Hästarna och ridningen utmanar mig till den grad att jag varken vill eller hinner ägna en tanke på något annat.
Någon klok har sagt att man varje dag borde pröva på något man aldrig förr prövat på. För mig blir det kanske inte varje dag, men hav tröst, åtminstone två nya utmaningar per läsår tycks jag klara av: bloggandet och ridningen.
Trevlig sommar!

Rymdskepp och procenter

12 mars 2012Ria Heilä-YlikallioFOU, NTNU, NTNU rymdskepp Forsknings- och utvecklingsarbete estetiska ämnen, rymdskeppRia Heilä-Ylikallio

Ria Heilä-Ylikallio Jag sitter i ett rymdskepp. Det är ett runt skepp med plats för 40 resenärer. Golvet vi sitter på är vadderat. Skeppet lutar en aning. Det är lite trångt i rymdskeppet så jag får hålla balansen för att inte luta mig alltför mycket mot grannen. Ångrar mig att jag tog med mig handväskan, den är mest i vägen, å andra sidan behövde jag placera kameran någonstans. Hade tillstånd att fotografera för forskarbloggen.

Jag sitter i ett rymdskepp som roterar. Det klotformade taket i bubbelplast öppnas och vi ser två dansare gestalta världsrymden inför oss. Mycket långsamt och mycket varsamt fångar dansarna en planet i ett vitt nät som lyser av ultraviolett ljus. Allt som är vitt lyser upp i mörkret. Jag upptäcker att rymdresenären invid mig har sockor med Hello Kitty-motiv. Även de lyser.

Jag sitter i ett rymdskepp på teaterhuset Avant garden i centrala Trondheim. Det är fredag förmiddag. Detta är en specialföreställning för forskare, lärarutbildare och kulturfolk. Vi 40 får ta del av ett Forsknings- och utvecklingsarbete, FOU, vid Norges Tekniskt naturvetenskapliga Universitet, NTNU, Program för Lærerutdanning. Det är Tone Pernille Østern som skapat konceptet och regisserat föreställningen SPACE ME. Föreställningen kan förstås som en scenisk installation med dans där en alldeles fantastisk scenografi och nykomponerad musik tar oss resenärer genom olika rum i rymden. Jag fäster mig speciellt vid videoscenografin i form av bultande hjärtan på dansarnas kroppar och som planeter och rymdvarelser i taket på själva rymdskeppet där vi sitter. Målgruppen är 13-14 åringar och syftet att undersöka världsrymden både konstnärligt och naturvetenskapligt. Projektet har pågått sedan hösten, och föreställningen SPACE ME avslutar projektet. Forskningsmaterial samlas in med hjälp av videokamera, elevtexter och intervjuer.

Jag har åkt rymdskepp och landat. Grannen med Hello Kitty-sockorna som till vardags är försteamanuens vid NTNU och jag står tryggt och lyckligt på markytan. Vi återvänder till vardagssysslorna. Eller borde göra det. Jag svävar kvar i rymden där jag sitter på ett arbetsmöte med två kolleger på biblioteket i Trondheim. Tvingar mig att hållas närvarande genom att spänna blicken på biblioteksdisken som är murad av böcker.

Lånedisk

Jag vet inte om jag vill landa. Men jag vet att jag vill veta mer om FOU-arbete vid NTNU. Till saken hör att NTNU faktiskt är ett framgångsrikt universitet – det bästa i Norden i någon av mätningarna riktigt nyligen – och där utgör FOU-arbete 45% av en professors eller förstaamanuens’ (motsvarande biträdande professor) arbetstid. Den årliga arbetstiden om 1780 timmar indelas procentuellt: 45% för FOU-arbete, 3% för handledning av en magisteravhandling och 15% för chefskap för en ämnesgrupp och så vidare. Är man då professor eller förstaamanuens inom estetiska ämnenas didaktik så kan FOU-arbetet bestå av konstpedagogiskt arbete där världsrymden utforskas med hjälp av 250 elever i två olika projektskolor.

Jag stannar inte i rymden. Jag stannar inte i Trondheim. Jag tar flyget hem till Vasa. Entusiastiskt förevisar jag SPACE ME-broschyren för finlandssvensk kulturpersonlighet på ett av de många flyg jag tar innan jag är hemma. Tänker på 45% av arbetstid för forsknings- och utvecklingsarbete, inte i rymden utan här vid mitt Åbo Akademi. Så kan vardagen också se ut.

Samtal om arbete

23 januari 2012Ria Heilä-YlikallioAngry Birds, Educa, Mediespråk, samtalRia Heilä-Ylikallio

”Lördagar. Vi har beslutat att försöka vara lediga om lördagar. Att låta bli att hänga över datorn en dag i veckan.” Det säger min danska kollega då vi samtalar om arbete.

Det är arbete och samtal som är i fokus för det här blogginlägget. Merete Mazzarellas senaste bok inleds med ett citat av Marilyn Monroe ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra”. Men jag väljer att inte blogga om kärlek. Åtminstone inte nu.

Arbetet väller över oss som en vätska. Vätskan rinner in var som helst vilken tid som på dygnet som helst. Förr kunde man dela in dygnet tydligare i arbetet som utfördes på en arbetsplats, i vila och rent av lite fritid. Åtminstone mina föräldrars generation utförde huvudsakligen sitt arbete på en arbetsplats. Nåväl, den lilla tid min far tillbringade hemma läste han tidningar och det hände att min mor satt vid skrivbordet och suckade över sina studerandes examensarbeten. Men de var inte uppkopplade hela tiden. Min danska kollega och jag är uppkopplade. Våra familjer är vana vid distraherade svar ”hmm” då vi sitter vid datorn. Att arbeta i dag betyder att man måste kunna sätta gränser. Välja stunder då man inte arbetar, inte är uppkopplad, för att man skall orka arbeta de övriga dagarna. Till exempel besluta att inte arbeta på lördagar som kollegan i Danmark.

Professorsförbundet kan berätta att professorerna över lag arbetar så många timmar om året att de egentligen behövde tio dagar i veckan eller då fördela sin arbetsinsats på annat sätt. Vårt system med att rapportera arbetstid, Reportronic, vill egentligen inte veta hur många timmar vi jobbar. Våra arbetsplaner görs för 1600 timmar per år. Man kan ju undra om detta ger en intentionell eller en reell bild av en forskares arbete.

Vi samtalar vidare om arbete. Sam-tal är inte lika med debatt. Mazzarella kommenterar också detta i sin bok. Att vårt brokiga samhälle behöver mer samtal, inte debatter. Samtal inkluderar fantasi och kan betraktas som konst. Samtalskonst talade man om förr, då mina föräldrar var i förvärvslivet och internet inte distraherade deras koncentration. Sam-tal har att göra med samtidighet, öga mot öga.

Till debatternas försvar vill jag nämna en riktigt lyckad sådan på Mediespråk 2012 i Academill i Vasa häromveckan. Förlagschefen Barbro Teir utmanade våra finlandssvenska chefsredaktörer till debatt genom att bjuda in dem till en lek, ett scenario där de skulle diskutera fram ett gemensamt finlandssvenskt mediehus. Den debatten inkluderade fantasi och blev en debatt, eller rent av ett samtal där deltagarna också lyssnade på varandra. Inte en massa monologer efter varandra. Två minuter fick var och en som inledningsreplik.

Detta diskuterade jag med moderatorn som skall leda debatten på Educa-mässan i Mässcentret i Helsingfors i slutet av månaden. Då skall vi debattera läsning och Angry Birds skall få vara med. Eller kanske främst Mr Angry Birds och vi andra, vi damer som sysslar med litteratur och läsning på något sätt får vara med. Jag ser fram emot mötet på Educa. Vi får se huruvida det blev en debatt eller ett samtal.

Hur gör jag då för att avgränsa arbetet? Är det lördagsregeln som gäller? Tja. Jag försöker prioritera så att mejlkorrespondensen inte tar lejonparten av de pigga morgontimmarna. Att jag också har tid för samtal, för fantasi, för att varje dag göra något jag är rädd för eller jag inte gjort förut. Jag försöker låta rummen inspirera, de offentliga rummen. Sådant har betydelse för mitt arbete, eller kanske hellre mitt sätt att arbeta.

PS. Bilden på det inspirerande offentliga rummet är tagen av mig. Det är Musikhuset i Helsingfors. Angry Birds plockade jag på nätet 😉

Språkdebatt med svartvita förtecken

29 november 2011Ria Heilä-YlikallioLingVaCity, språk, språkbad, språkunderbvisningRia Heilä-Ylikallio

Ria Heilä-Ylikallio Språk väcker debatt. Ett språk, två språk, flera språk. Språk har att göra med identitet och vi alla vill så hemskt gärna berätta just vår egen framgångshistoria om hur vi minsann har hankat oss fram i världen med den eller den språkkompetensen, eller hur ”grannas pojken” klarade sig bra i världen även om han ännu på gymnasiet hade villkor i två språk och flera femmor. Eller om kusinbarnet som enligt legenden talade flytande franska efter ett år som utbyteselev. Dessa berättelser och framgångshistorier handlar om individer. Språkplanering däremot handlar om grupper. Hur ser vi till att språkundervisningen är både meningsfull och framgångsrik för större grupper än för dig, mig, kusinbarnet och ”grannas pojken”?

Vid LingVaCity, Åbo Akademis och Vasa universitets gemensamma center för språkpedagogik och språkplanering, intresserar vi oss för detta (se: www.lingvacity.fi ). Via Utbildningsstyrelsens utvärderingar är vi pinsamt medvetna om att den finländska skolan (ja både de finska och de svenska skolorna) missat med undervisningen av det andra inhemska språket. På gruppnivå alltså. Därför har både debatten tangerat och LingVaCity funderat på hur vi kunde höja kompetensen i det andra inhemska språket. Här talar många om en kommunikativ kompetens, man önskar kunna köpa glass på svenska eller en skiftnyckel på finska. I det här sammanhanget påminner jag om att de nationella utvärderingarna som gjorts i det andra inhemska språket (liksom i modersmålet svenska/äidinkieli suomi) endast är skriftliga. Eleverna får visa vad de kan av språket genom att läsa, skriva, svara på frågor om språkkännedom o.dyl. Min poäng är naturligtvis att om den muntliga språkkompetensen skulle värderas tillräckligt högt så skulle den också mätas. Så länge vi mäter penna och papper-kunskap i våra nationella prov och också i studentexamen, så länge har vi denna penna och papper-kultur som förhärskande i våra klassrum.

Som man ropar får man svar.

Skickar samhället ut signaler om att muntliga språkkompetenser oavsett språk är viktiga, ja då satsar man också på att låta eleverna visa vad de kan! Via tidigare forskning vet man till exempel att pojkarna är mer benägna än flickorna att ta muntligt utrymme i klassen, men ändå orkar vi himla oss över att flickorna presterar bättre i penna och papper-prov både i nationella (Utbildningsstyrelsens) och internationella (PISA) undersökningar. Det går att göra muntliga prov. Sådana finns i det internationella IB-programmet (t.ex. Mattliden i Esbo och Vasa övningsskola har IB-linjer på gymnasierna), i Danmark redan vid ”folkeskolens avgångsprov” och Utbildningsstyrelsen har dessutom utvecklat frivilliga muntliga diplom, men dessa är frivilla och används inte i alla slott och kojor. Den muntliga signalen når alltså inte hela årsklasser.

[pressutklipp] Den språkdebatt som pågått i höst har handlat både om elevers kunskaper i modersmålet och i det andra inhemska språket. Ibland har det andra inhemska kallats för tvångssvenska eller tvångsfinska. Den finlandssvenska skolan har målats ut med dyster layout i våra papperstidningar. Hufvudstadsbladet använder 22.11.2011 en svart sorgkant i rapporteringen av lata elever. Vasabladet är inte sämre i söndags 27.11.2011 utan låter hela reportaget om den finlandssvenska skolan gå i svartvitt. Vilka signaler skickas här?

Tvåspråkiga skolor har föreslagits av Pär Stenbäck i rikstidningen Helsingin Sanomat som en möjlig lösning till att låta eleverna – om jag förstått saken rätt – utvecklas både i svenska och i finska. I HBL i dag 29.11.2011 menar både Timo Lankinen på Utbildningsstyrelsen och LingVaCity-kollegan Mikaela Björklund att tvåspråkiga skolor inte är den optimala lösningen för hela populationer.

Som term existerar tvåspråkiga skolor inte i Finland och på min fråga svarar flerspråkighetsexperten, professor em. Sauli Takala så här:

– Termen är inte alls tydlig. Den tycks användas att hänvisa till en undervisningsform där två språk används som ett undervisningsspråk. Termen används heller inte i de så kallade internationella skolorna. I stället talar man om finsk-fransk skola, finsk-tysk skola, språkbadsskolor, IB-skola osv.

– Termen tvåspråkighet har en ganska diffus innebörd och kan också väcka blandade känslor. Den kan också lätt leda till en snäv tolkning av rätten till utbildning på modersmålet. Det skulle kanske vara bättra att tala om finsk-svensk skola och svensk-finsk skola.

I Finland har vi ett parallellskolsystem med svenskspråkiga och finskspråkiga skolor. Därtill har vi språkbadsskolor enligt kanadensisk modell där majoritetsspråkseleverna badar i minoritetsspråket med en kommunikativ språkkompetens som mål. Sauli Takala menar att diskussionen om tvåspråkiga skolor tycks ha uppkommit därför att många föräldrar inte är nöjda med språkundervisningen. Också språkbadet i Kanada började på grund av att många föräldrar inte var nöjda med den traditionella franskundervisningen och med dess dåliga resultat. Skolmyndigheterna var emot tanken men så småningom tvungna att acceptera föräldrarnas krav. Vid Vasa universitet har svenskt språkbad utvecklats och beforskats sedan 1980-talet, numera under ledning av språkbadsprofessor Siv Björklund.

Våra finsk- och svenskspråkiga skolor utvärderas regelbundet och på olika sätt. Rådet för utbildningsutvärdering utkom så sent som i februari detta år med en rapport om läroplansgrunden i förskoleundervisningen och i den grundläggande utbildningen. I den rapporten framgår att den svenskspråkiga skolan är dyrare än den finskspråkiga – på grund av ett digrare språkprogram. Fler språk, fler timmar i språk och en tidigarelagd start med det andra inhemska språket kostar.

I slutet av denna vecka fortsätter språkdiskussionen i ett europeiskt perspektiv på LingVaCity:s seminarium Language Planning – State of the art med bland annat professor Miquel Strubell från Katalonien, professor Colin H. Williams från Wales och cheferna för språkråden i Norge och Sverige som föreläsare. Välkomna att diskutera språk och flerspråkighet!

PISA och tolkande läsning

21 november 2011Ria Heilä-YlikallioHF, modersmål och litteratur, PF, PISA, vårt universitetRia Heilä-Ylikallio

Ria Heilä-Ylikallio Alla som forskar undervisar och alla som undervisar forskar, säger vi vid vårt universitet. På så sätt garanteras en på forskning baserad, hög utbildning. En mycket stor del av de studerande som lämnar vårt Åbo Akademi med examen i hand blir lärare. Den här bloggen handlar om utbildning av lärare i modersmål och litteratur, det kanske mest svenska uppdrag i vårt svenska Finland som genomförs i samarbete mellan HF och PF.

Resultaten av OECD:s internationella utvärderingar av elevprestationer diskuteras synligt i medierna. Dessa PISA-utvärderingar har inget med den vackra staden i Italien att göra, utan benämningen kommer från Programme for International Student Assessment. Vart tredje år är olika färdigheter i fokus, och åren 2000 och 2009 har fokus legat på PISA-literacy, dvs. läsförståelse.

Ingen har kunnat undgå att våra finländska 15-åringar placerar sig på den absoluta världstoppen i dessa läsförståelseundersökningar och att de finskspråkiga eleverna presterar bättre än de svenskspråkiga. Observeras bör också att de svenskspråkiga presterar bättre än sina systrar och bröder i de övriga nordiska länderna. Skall man alltså svara på frågan vem som läser bäst på svenska i Norden är svaret: De finlandssvenska ungdomarna!

Det är sedan en annan sak att bäst och bättre än är en tråkig retorik. I Katainens regeringsprogram från 22.6.2011 står det på s. 34 bl.a. att ”regeringen har som mål att göra finländarna till världens kunnigaste folk fram till år 2020” och vidare att ”finländarna ska placera sig i täten bland OECD-länderna i fråga om centrala jämförelser av ungdomar och vuxna”. Här problematiseras det inte vilka kvaliteter som är viktiga att kunna men nog att man skall vara bäst. Eller åtminstone bättre än andra. Den retoriken har också av samhällsdebattörer och politiker använts i jämförelserna av finskspråkiga och svenskspråkiga skolor. Jag tänker att med att säga bäst eller bättre avser man samtidigt att någon annan ska vara dålig eller åtminstone sämre.

Men naturligtvis skall vi analysera och granska mönster i våra finlandssvenska PISA-resultat. Ett tydligt sådant är, att flickorna presterar mycket bättre än pojkarna. Här kan man fundera på om pojkarna överhuvudtaget får visa vad de kan? PISA-literacy mäter varken muntliga färdigheter, skrivande eller datorhantering. Ett annat resultat som vi insåg redan i PISA 2000 är, att våra finländska ungdomar verkar vara oerhört bra på krass läsförståelse, men inte alls lika bra på en tolkande, reflekterande läsning. En sådan läsning som går bortom textens konkreta nivå och där tolkningen hittas mellan raderna. Detta har vi modersmålsdidaktiker och forskare varit mycket engagerade i och åtgärdat på svenska genom att ta fram nya läromedel i litteratur för elever i åk 1-6 och ordnat fortbildningskurser för klasslärare som de facto handhar 80% av all modersmålsundervisning i den grundläggande utbildningen. Klasslärarna har ett synnerligen viktigt uppdrag och eftersom de alla inte har modersmål och litteratur som biämne i sin examen, behöver de högklassiga läromedel, didaktiska lärarhandledningar och forskningsbaserad fortbildning som stöd. Hittills har närmare 200 lärare i Svenskfinland gått på den längre eller kortare fortbildningskursen Språkets magiska maskin – konstnärliga lärprocesser i modersmål, litteratur, bildkonst och drama arrangerad av CLL. På kurserna tolkas texter genom olika konstformer och nycklar till undervisning i reflekterande läsning hittas. Lärarnas reflektioner ger även material för vidare forskning inom språk- och kulturvetenskapernas didaktik.

En modersmålslärarexamen – ämneslärare i modersmål och litteratur – byggs upp av tre centrala akademiska ämnen: 1. svenska språket, 2. litteraturvetenskapen och 3. pedagogiken. För att få undervisa i åk 7-9 måste modersmålsläraren, förutom en magisterexamen, ha minst 60 sp i alla tre ämnen dvs. i svenska och litteraturvetenskap som avläggs vid HF och i pedagogiska studier för lärare som avläggs vid PF. Modersmålsläraren kan vara antingen filosofie- eller pedagogie magister, beroende på studievägen. För gymnasiebehörighet krävs därtill fördjupade studier i minst ett av undervisningsämnena, dvs. svenska eller litteraturvetenskap.
Modersmålsundervisningen baseras enligt läroplansgrunderna på ett så kallat vidgat textbegrepp, som innebär att texterna kan vara fiktiva eller faktabaserade, handskrivna, tryckta, grafiska eller elektroniska. I detta vidgade textbegrepp ingår alltså förutom skrivna och talade texter även medietexter, ljud, bilder och kroppsspråk och kombinationer av dessa. En modersmålslärare behöver alltså en synnerligen bred och djup kunskap om olika typer av texter. Ofta hänvisar man inom den internationella forskningen till multimodal teoribildning i dessa sammanhang. Många av de nordiska modersmålsdidaktiska forskarna som häromveckan sammanstrålade på konferensen Literacy en modersmålsdidaktisk utmaning i Tønsberg i Norge sysslade med forskning inom medier vid sidan av läsning, skrivning, flerspråkighet och läromedel.

Modersmålslärarutbildningen vid Åbo Akademi sker genom ett gott och målmedvetet samarbete mellan HF och PF. Vi har en helt klar ansvarsfördelning. Kollegerna vid HF sköter ämneskunskaperna i svenska och litteratur medan kollegerna vid PF sköter ämneskunskaperna i pedagogik. Tre ämnen med nytillträdda professorer och aktuell forskningskunskap samverkar också inom ramen för det samhällsansvar vårt universitet har. Här syftar jag på kvaliteten i den svenska skolan. Av alla jobb i världen måste väl klass- och modersmålslärarna i den svenska skolan i Finland ha en högtstående utbildning i modersmål och litteratur.

UKM fördelar medel till universiteten och ger universiteten förtroende att fördela medlen internt. Nu följer vi med spänning med hur vårt universitet prioriterar. Skall HF och PF också i fortsättningen i samarbete utbilda modersmålslärare med digra kunskaper i svenska, litteratur och pedagogik? Eller menar vårt universitet att till exempel litteraturvetenskapen är ett passande ämne att spara in på? För närvarande föreligger ett hot om att inte återbesätta lektoratet i litteraturvetenskap vid vårt svenska universitet i Finland, Åbo Akademi.

Vilka signaler skickar detta om ansvar för kvalitet i den svenska skolan i Finland?

PS. Tack till fotografen i Köpenhamn, Melker Ylikallio och till författarkollegan och illustratören av lärarhandledningen Sjutton stigar att trampa upp, Hannah Kaihovirta-Rosvik.