Alla inlägg av Ria Heilä-Ylikallio

Projektfinansiering

Ria Heilä-YlikallioEn mycket stor del av en forskares arbetstid och engagemang går åt att ansöka om forskningsfinansiering. Det gäller att balansera, och balansera rätt. Å ena sidan skall man vara innovativ och visa på nya intressanta idéer och framåtanda, å andra sidan skall man vara klädsamt modest för att inte förvirra finansiärerna med allför nya och utmanande tankar och förslag.
Att vårt universitet Åbo Akademi från och med 2010 är ett privaträttsligt sådant, kom att innebära, att Vasa övningsskola, som alltså hör till Åbo Akademis pedagogiska fakultet, kan söka och beviljas statliga medel via Utbildningsstyrelsen. Det har tidigare inte varit möjligt, eftersom både universitetet och dess skola varit statliga.

Sagt och gjort. I våras formulerade vi två projektansökningar för att få ny kunskap om och utveckla digitala resurser i undervisningen. Vi ville ta reda på det pedagogiska mervärdet med pekplattor i den grundläggande utbildningen med hjälp av projekt Pekplattans pedagogiska potential? (PPP) och om datorer i gymnasieundervisningen genom Student på tangent (SPT). Ansökningsprocedurerna inbegrep ett omsorgsfullt nätverkande både med Gerby skola i Vasa stad, där lärarna önskar pröva på digitala herbarier och Topelius gymnasium i Nykarleby, där modersmålslärare Annette Kronholm-Cederberg, som är disputerad i skrivpedagogik vid PF, är redo att dela med sig av sin kunskap om elektronisk respons i skrivprocessen.

I somras kom då det glädjande beskedet om så kallade statliga Lärmiljöpengar via Utbildningsstyrelsen, och bägge av våra Övningsskolprojekt erhöll finansiering (www.larmiljoer.fi). Både PPP och SPT fick drygt 80.000 euro vardera, och med stipendier vi även erhöll för PPP av Svensk Österbottniska Samfundet och Aktiastiftelsen samt prorektors strategiska anslag för utarbetandet av ytterligare projektansökningar gläds vi över en finansiering om nästan 200.000 för utvecklande av och forskning på digitala resurser i undervisningen i ett brett perspektiv. Summan räcker riktigt bra i startskedet, men innan projektet är i mål och rapporteringen slutförd kommer vi att behöva mer ekonomiskt stöd. Spridningseffekten är dock redan nu garanterad i och med att Vasa övningsskola fungerar som praktikskola för samtliga lärarstuderande, vilket också Utbildningsstyrelsen verkar uppskatta genom utdelningen.

[Romanen Underfors på pekplatta.]Bredden på projekten är speciellt intressant. Vi jobbar parallellt inom den grundläggande utbildningen där förskolebarnen hanterar pekplattor med kamerafunktion på sina uteskoldagar i naturen, med fjortisar i åk 7–8 som läser den finlandssvenska ungdomsromanen Underfors av Maria Turtschaninoff på pekplattor och bloggar om sina läsupplevelser under handledning av modersmålslärarna Sandra Bernas och Kristina Skjäl och med gymnasiestuderande som får skriva en allt större del av sina arbeten i modersmål och litteratur på datorer och också förhoppningsvis fungera som försökskaniner för det nya studentexamensprovet i modersmålet, där datorer skall få användas. Att skriva studentexamen på dator är endast i planeringsskedet i Finland (omnämns i Katainens regeringsprogram från 22.6.2011) medan man i Danmark har skrivit studentexamen på dator sedan år 1994 och från och med 2008 på internetanslutna datorer. (En annan gång skall jag motivera varför jag menar att vi har mycket att hämta i dansk undervisning, även om vårt land presterar bättre i PISA-jämförelserna än Danmark.)

Håll med mig om att detta med datorer i studentexamen handlar om kunskapssyn. Vilken typ av kunskap är viktig för ett samhälle? Är det viktigt att sitta ensam, utan hjälpmedel och redovisa det man kan på rutigt papper renskrivet med kulspetspenna, eller att visa på kritisk läsfärdighet och mediekompetens genom att formulera text på en internetansluten dator? Hur som helst så inverkar examinationsformen på undervisningen. Ifall en modersmålslärare i gymnasiet skall ”preppa” sina adepter med konceptpapper eller en dator för ögonen spelar en avsevärd roll för undervisningen. Därför behöver vi forska kring detta och därför är vi alltså glada över att erhålla statligt Lärmiljöstöd.

Det breda upplägget i projekten inkluderar förutom grundläggande utbildning och gymnasieundervisningen (vid VÖS) även lärarutbildning (vid PF) och lärarfortbildning (vid CLL). Konsultation och praktisk hjälp har behövts och erhållits både från DC i Vasa och EduLab på vetenskapsbiblioteket Tritonia vilka också ingår i styrgruppen för PPP. Den teknologiska utvecklingen är så snabb att vi inte har möjlighet att vänta tills den nått ett optimalt läge. Nej, vi måste leva här och nu, ordna med grundläggande utbildning, gymnasieutbildning, lärarutbildning och lärarfortbildning här och nu och följaktligen parallellt ta fram ny kunskap för alla dessa intressenter. Och det känns meningsfullt.
Här och nu skall vi också målmedvetet ta fram nya arbetsrutiner med hanteringen av sådana forsknings- och utvecklingsprojekt som spänner över flera olika kostnadsställen. Ovan nämnda projekt förenas förutom av mitt och mina kollegers intresse för digitalt lärande av fem olika ekonomisekreterare som skall hålla reda på vem som allokerar på vilket projekt, hur lång tid och när. Tack alla för att ni hjälper oss att skapa nya rutiner och verksamhetsförutsättningar för innovativt forsknings- och utvecklingsarbete! Andra prorektor med speciell uppgift att bevaka forskning och forskningsfinansiering vid vårt Åbo Akademi, Kaisa Sere, påminde oss professorer mycket riktigt om vikten av att arbeta med budgetekonomi framom redovisningsekonomi. Vi lär oss.

PS. Tack till IT-pedagog Andreas Sundstedt som fotograferade PPP-projektet med läsningen av Underfors på Vasa övningsskola.

Tåg, biljetter och helt lyckliga tankar

Ria Heilä-YlikallioTänker med tacksamhet på kollegan Saara Haapamäkis krönika Från Humboldt till humbug i tidskriften Språkbruk då jag ordnar med mina utländska taxikvitton. Saara påminde mig om att Humboldt varken Travlade eller Rondade. Han var de facto aldrig anställd vid ett universitet, utan hade möjlighet att ägna sig åt fri forskning. Men han gav namn åt idén om universitet där det forskas och undervisas, liksom vårt. Jag sorterar vidare, det här går ju inte alls, jag kan inte omvandla en resplan till en reseräkning i det nya Travelsystemet. Min ekonomisekreterare har en ängels tålamod. Hon stödjer, jag skäms över att uppta också hennes dyrbara arbetstid på detta. Vi byter dator, vi byter till det gamla Travelprogrammet, vi lyckas. Det känns som en evighet av frustrerande tillkortakommanden men jag kollade klockan. Det tog 17 minuter. Okej, vi var två, så 34 minuter arbetstid för redovisning av en utlandsresa. Men resan var värd varenda minut och varenda euro för den förde mig samman med 100 internationella forskare exakt inom mitt ämnesområde, modersmålets didaktik. Att tala och granska något så språkberoende som modersmålet i ett internationellt sammanhang, där vi har olika språk, olika skriftsystem, olika kommunikationskultur är stimulerande. Att lyfta blicken utöver det förväntade. Att hitta det gemensamma med professorn Denise Patmon i Boston som driver skrivforskning i grupper för svarta (kvinnor) med en blek man som ledare. Att hon generöst lyfter fram detta i sin forskning och vill väcka frågor om vem som överhuvudtaget kan och är skickad att handleda vem i kommunikations- och konstformen skrivande.  Jag blir lycklig av sådana som Denise. Jag blir också lycklig av sådana som Saara som påminner mig om att Humboldt egentligen inte publicerade så mycket, att han knappt hade fått några resultatpoäng i kategorin A1. Jag blir också lycklig av tålmodiga ekonomisekreterare och andra hjälpande händer som fixade till det material som studenterna skulle ha i händerna den 15 augusti. Ja, den dagen inledde jag min undervisning vid vårt universitet detta läsår. Det var ju bra att studentgruppen hittat till Academill i Vasa och dessutom var motiverad. Mindre bra är det att augustiundervisningen gör intrång på augustikonferenserna. Paper skall skrivas och nya resplaner göras.

[Humboldt med glasögon.]

Nu saktar tåget in i Sandkulla. Passageraren invid mig steg på i Tammerfors och frågade om det här tåget går till Helsingfors. Han visade sin biljett. Jag kollade vänligt, svarade jakande, log och tänkte att ja, nu hade jag en liten stund av änglatålamod, liksom ekonomisekreteraren, och så fortsatte jag att stirra i skärmen och hamra på tangenterna. Tågtid är skrivtid. Telefonen är på ljudlöst, jag vill varken svara eller prata på tåg. Ingen knackar på dörren och kommer in. Ni är hjärtligt välkomna alla som knackar på och kommer in i mitt tjänsterum. Då jag är där, är jag där för er. Men då jag skall producera text, söker jag mig någon annanstans. Inte caféer som trendiga skönlitterära författare gör, men gärna sitter jag på ett museum, i någon offentlig byggnads foajé, i min bastu som numera är ett välisolerat arbetsrum, på biblioteket eller så på tåget. Rummet har betydelse. För mig. The next stop Pasila – Böle, säger damen. Strax stiger jag in i ett trevligt offentligt rum på Georgsgatan för att diskutera framväxande avhandlingstext med tre doktorander.

PS. Specialtack till kollegan Hannah Kaihovirta-Rosvik som fixade bilden på Humboldt med glasögonen och tågbiljetterna!