Alla inlägg av Tapio Salmi

Poplinkappa

Tapio Salmi

Tapio SalmiDu skall äntligen slänga bort denna gamla och slitna poplinkappa, eller åtminstone ta den till tvätteri, säger min fru. – Nej, nej, ingalunda, jag har inte råd att köpa en ny kappa så länge vi har bostadslån kvar. Nå, kanske kan jag ta det till tvätteriet, ger jag efter en aning, egentligen endast för att bevara freden. – Med åren blev bostadslånen bortbetald, men fortfarande är den svarta poplinkappan min trogna resekamrat.

För några veckor sedan åkte kappan till Annapolis, Maryland, USA, till en konferens vars tema var katalys och organiska reaktioner. Under samma resa såg kappan också den legendariska skyskrapan, Empire State Building i New York och riksdagshuset, alltinget, i Reykjavik. Otaliga är kappans resor och resorna med kappan. Jag brukar skämta att jag kommer att ruttna någon dag, men kappan kommer att överleva. Detta är en kemisk och biokemisk sanning. En närmare granskning av kappan (d.v.s. en titt på varudeklarationen) visar att den är av 100% polyester, en stabil polymer, som människan har uppfunnit. Polyestermolekylen åstadkommes genom att låta en dikarboxylsyra och en dialkohol reagera med varandra; t.ex. maleinsyra reagerar med propylenglykol, en estermolekyl bildas och en vattenmolekyl avspjälks. Molekylens ändgrupper kan reagera vidare, och då får vi i princip oändligt långa molekyler, som kan spinnas till garn, till råvara för textilindustrin. Reaktionsmekanismen och polyestringsreaktionens hastighet förklarades av amerikanen Paul Flory, som 1974 fick nobelpriset i kemi.

Var är polyestermolekylerna i min kappa framställda; det förblir en gåta, men själva kappan är Made in Czechoslovakia enligt varudeklarationen. Kappan är alltså tämligen gammal (detta torde en intelligent läsare ha insett redan för en stund sedan): landet uppspjälktes till Tjeckien och Slovakien i början av året 1992. Hösten 1991 var jag gästforskare vid Tjeckslovakiska vetenskapsakademien i Prag och samma höst dog den legendariske tjeckoslovakiske statsmannen Alexander Dubček i följderna av en bilolycka. Dubček ledde samhällsreformer i Tjeckoslovakien under vintern och våren 1968. Reformerna krossades av pansarvagnar den 21 augusti 1968. Censuren återinfördes och landet ’normaliserades’. Dubček blev officiellt persona non grata i sitt land, men aldrig bortglömd. I samband med sammetsrevolutionen i november 1989 blev han igen en av landets ledande politiska gestalter. Det som blev kvar av Dubčeks reformer även under ’normaliseringens’ år var landets federala struktur, en tjeckisk och en slovakisk republik med tre parlament. Federationens parlament är ett modernt och aggressivt glasmonster alldeles invid Národní Muzeum, nationalmuseet, vid Vačlavske Namesti i Prag. Under året 1991 blev maktgirighet och chauvinism ledande trender i tjeckoslovakisk politik och landet delades – mot folkets vilja. Det federala parlamentet upplöstes, men glasmonstret fördärvar fortfarande vyn bredvid nationalmuseet. Min poplinkappa härstammar alltså från tiden, då Tjeckoslovakien var fortfarande federativt (ČSFR), men inte längre socialistiskt (ČSSR), från år 1990 eller 1991.

Poplinkappan kan inte tävla med alster från franska eller italienska modehus, men den är av teknisk toppkvalitet. Endast fodret i fickorna har förnyats. På sommaren är kappan för varm och på vintern är den för kall, men så skall det ju vara med äkta konstfiber, polyester. Kappan har en för vårt klimat ypperlig egenskap: den repellerar i viss mån vatten, vilket är bra med tanke på att det regnar ganska ofta i Åbo: vatten, snöslask och ibland hagel. Poplinkappan utstår allt detta, utan att någonsin klaga. Den lämpar sig för alla slags evenemang, från dop till vigsel, från vigsel till begravning, från doktorsdisputation till akademisk promotion.

En gång reste kappan utan mig. Den for till London. Hur blev det så? Jag var på ett möte vid Tammerfors tekniska universitet och var den sista som lämnade mötesrummet. Endast en svart poplinkappa hängde kvar i garderoben. Jag tog den i all hast, eftersom tåget skulle avgå strax. I tågvagnen märkte jag att kappan inte var min, trots att den var mycket liknande. Vems kappa hade jag tagit och varför fanns det bara en kappa kvar? Jag började gå genom alla mötesdeltagare (lyckligtvis var de inte så många) och kom till slutsatsen att professor Juhani Pitkäranta från dåvarande Tekniska högskolan kunde ha en kappa av samma storlek som jag. Professorns sekreterare svarade i telefonen: Juhani märkte nog att han hade tagit en fel kappa, men han var på väg till en konferens i London och reste dit med kappan, eftersom tidtabellen var knapp. Fint, tycke jag, men föreslog ändå att vi skulle byta kapporna tillbaka efter professorns hemkomst. Jag skickade Pitkärantas kappa till Otnäs och min kappa kom med posten till Åbo.

Berättelsen är slut, kunde man tro. Inte rigtigt. Mina rötter är djupt i sydvästra Finland, men Karelen har alltid fascinerat mig. Kanske därför, att många kareler bosatte sig efter kriget på min hemort Pargas; folk från Karelska näset, från öarna i Ladoga och Finska viken, från orter som Kyyrölä, Antrea, Koivisto. En kväll slog jag upp en webbsida, som berättar om det avgivna Karelen, d.v.s. städer och orter som Finland tvingades lämna efter kriget. Dokumentationen av dessa områden på webben var alldeles fantasktiskt noggrann: alla orter var medtagna, med statistik om befolkningen, arealen, näringsstrukturen, såsom det var år 1939.  Listor på skolor, institut, sevärdheter ingick i beskrivningen. På nordöstra sidan av Ladoga fanns två grannförsamlingar, som även under sovjettiden bevarade sina gamla namn: Salmi och Pitkäranta. Salmi och Pitkäranta är grannkommuner; undra på att Salmis och Pitkärantas poplinkappor blev förväxlade.  A vot!

Trevlig sommar till alla läsare,

Tapio Salmi

Skenbara storhetens vansinne eller skenbart storhetsvansinne

Tapio Salmi

Tapio SalmiEn fusionsvåg har svept över våra städer och kommuner: mycket pengar har sparats och och ännu mera kommer att sparas, så sägs det, trots att alla direktörer från de gamla och nya strukturerna sitter vackert kvar på sin plats. En ny fusionsvåg är på kommande. Stort skall det vara i vårt lilla land.

Universiteten och yrkeshögskolorna har upplevt något liknande. Självständiga handelshögskolor försvann – utom en av dem – i den senaste fusionsvågen, som svepte över högskolevärlden. I några fall var fusionerna säkert mycket motiverade, såsom sammanslagningen av Åbo universitet och Åbo handelshögskola och kanske också grundandet av det nya östfinländska universitetet genom en sammanslagning av Kuopio och Joensuu universitet. Denna fusion blev dock ofullständig, eftersom Villmanstrands tekniska universitet vägrade att delta. Fusionen mellan Uleåborgs universitet och Lapplands universitet kunde inte förverkligas, eftersom Lapplands universitet sade ’nej tack’ av förståeliga skäl: en sammanslagning av David och Goljat skulle i det långa loppet ha lett till att utbildningar och funktioner skulle ha flyttats från Rovaniemi till Uleåborg -i kostadseffektivitetens namn. Det lappländska campuset skulle ha fått en dödsdom, som skulle ha förverkligats inom 10-20 år. Denna farhåga kan inte påvisas vetenskapligt, men den existerar. Objektiva fakta allena avgör inte: för att en fusion skall lyckas, skall den ske i en atmosfär av ett ömsesidigt förtroende.

Statsmaktens dröm var också att sammanslå Jyväskylä och Tammerfors universitet. Ett snabbt besök till respektive universitetens hemsidor visar tankens omöjlighet: Jyväskylä universitet satsar starkt på forskning på internationell toppnivå och lyfter fram sina framstående forskningscentra, spetsenheter i forskningen, akademiprofessorer och FiDiPro-professorer. Tammerfors universitet har en helt annan profil: det vill vara ett universitet med en stor utbildningsvolym. Ett universitet som eftersträvar en global spetsnivå inom forskningen vill inte bli fusionerad med en instititution som har annorlunda huvudmål i sin verksamhet.

Varför skall Åbo Akademi och Åbo universitet aldrig fusioneras? Vi alla vet orsaken: den dagen som en dylik sammanslagning skulle ske, skulle Åbo Akademis identitet som ett finlandssvenskt universitet försvinna omedelbart. Jag vågar påstå att första dödstecken skulle ses (läs: höras) under den första dagen efter fusionen: administrativa möten skulle pågå enbart på finska, eftersom det alltid finns någon i gruppen, som inte kan tillräckligt svenska; så enkelt är det. Åbo Akademi kan endast överleva som en helt självständig och separat institution.  Endast enspråkiga svenska institutioner kan garantera en levande tvåspråkighet i vårt land. Vi har ett gott samarbete med grannen, speciellt i forskningen, men behåller Åbo Akademis identitet och självständighet.

Jag läste nyligen en intervju av rektor för yrkeshögshögskolan Arcada, där han spekulerade om en sammanslagning av yrkeshögskolorna Novia och Arcada. Helsingfors och Vasa skall vara de centrala yrkeshögskoleorterna i Finland, stod det i intervjun. Sydvästra Finland skall inte spela någon roll i detta spel, kunde man läsa mellan raderna. En fusion av Arcada och Novia skulle ha ödesdigra följder, påstår jag. Utbildningar i Åboland skulle så småningom läggas ner och/eller flyttas och Österbotten skulle betraktas som filial till det stora och mäktiga huvudstadsområdet. En alternativlös makt- och utbildningskoncentration i Helsingfors skulle vara resultatet. Yrkeshögskolarna skall ha en stark regional prägel och identitet. Erfarenheten visar, att man undertecknar sin egen dödsdom, då man frivilligt ger makten till huvudstaden.

Skulle det äntligen vara dags att låta sakfrågorna avgöra i alla världens fusionsdrömmar? Enheter som är stora på papper, är nödvändigtvis inte effektiva i praktiken, eftersom administrationen kompliceras, extra mellansteg introduceras i processerna och risken att att en del av personalen är ineffektiv ökar – ett exempel på detta är rikets många statliga forskningscentra med tusentals forskare, som inte alls kan tävla med universiteten vad effektiviteten (läs: publikationer/person/år) beträffar.

Det skulle vara dags att ta itu med en verklig rationalisering och bli av med den skenbara storhetens vansinne. Storhetsvansinnet är inte skenbart.

Tapio Salmi

Från Saimen till Ule träsk

Tapio Salmi

Tapio SalmiResandet vidgar vyer, brukar man säga. Ibland stämmer det faktiskt. Då jag var dekanus för kemisk-tekniska fakulteten var den s.k. Bolognareformen brännande aktuell. Vi hade ett nationellt dekanus- och rektorsmöte vid Villmanstrands tekniska universitet, i universitetets representationshus, Skinnarilanhovi. Tekniska högskolans (numera Aalto-universitet) dåvarande rektor erkände att det var hans första visit till Villmanstrands tekniska universitet, han tittade ut ur fönstret och beundrade den vackra vyn. Han frågade, vad heter egentligen denna insjö som glimtar i sommarsolen. Det är Saimen, Finlands största insjö, kunde vi upplysa honom. Bravo, rektorn hade lärt sig någonting under resan. Mötet pågick i en god anda och vi kunde komma överens om gemensamma principer för det nya examenssystemet på teknikens område i Finland.

Jag tycker att det är roligt att resa runt omkring i vårt rike och träffa kolleger, som ivrigt undervisar sina studenter och gör forskning på en hög internationell nivå. Jag tar tåget till Uleåborg eller Villmanstrand, träffar gamla bekanta och skaffar nya vänner; vi har gemensamma intressen med kompletterande kompetenser: då kan vi planera gemensamma forskningsprojekt och har hopp om finansiering från Finlands Akademi, Tekes och företag. Laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik har idkat ett fruktbart forskningssamarbete med Uleåborgs universitet och Villmanstrands tekniska universitet under de gångna 20 åren. Tack vare samarbetet har vi kunnat införa nya forskningsrön till Finland, t.ex. ultraljuds-, mikrovågs- och mikroreaktorteknologier i kemisk reaktionsteknik. Utan detta samarbete skulle det ha varit betydligt svårare att nå en praktisk kompetens och internationell nivå på forskningen. Våra inhemska kolleger publicerar i samma globala tidskrifter som vi. Jag har åtskilliga gånger varit opponent i Uleåborg och Villmanstrand, och det har alltid varit glädjande att diskutera och debattera med unga och engagerade doktorander.

Varför detta kraftiga försvar av universiteten utanför de stora centra i södra Finland? Jag är helt enkelt imponerad och av den åsikten att bildningen och utbildningen är en rättighet för hela folket, oberoende av boendeort och sociala klass. Vi behöver starka universitet – med en rationell arbetsfördelning förståss – i rikets alla delar. Universitetets roll har inte enbart forsknings- och utbildningspolitiska utan även starka ekonomiska och säkerhetshetspolitiska dimensioner. Många beslutsfattare, speciellt tjänstemän i statsförvaltningen i huvudstadsregionen har meriterat sig genom att sprida pessimism och fördomar. Då det var aktuellt att grunda ett universitet för norra Finland, tvekade Helsingforsherrarna: vem kommer dit till Uleåborg för att studera? Lyckligtvis var statsminister Kekkonen och undervisningsminister Kerttu Saalasti (president Kallios dotter) envisa och universitetet grundades 1958. Den internationellt mest berömda alumn från Uleåborgs universitet är Nobelpristagaren Martti Ahtisaari. Idag har Uleåborgs universitet sex fakulteter med 16000 studenter. Några personer har alltså kommit till Uleåborg för att studera!

Villmanstrands tekniska universitet har fått uppleva en ständig kamp om sin existens under hela sitt liv, som startade 1969, trots att universitetet grundades mitt i ett högtindustrialiserat område. Igen ställde Helsingfors frågan: varifrån tar ni studenterna? I dag har Villmanstrands tekniska universitet ca 5000 studerande och forskningen ligger på en hög nivå på många områden, t.ex. kemisk separationsteknologi. Ett karakteristiskt drag för kemitekniken i Villmanstrand är ett starkt inflytande från Åbo: professorerna Lars Nyström, Marianne Nyström och Erkki Paatero kommer ursprungligen från Åbo Akademi. Det tekniska universitetet i Villmanstrand har under årens lopp utvecklat sig kraftigt: ambitiösa professorer har anställts, antalet studenter har ständigt ökat och campusområdet har utvidgats. Under ett besök konstaterade jag till mina kolleger: statsgränsen är den enda gränsen för er expansion.  – Inte nödvändigtvis: kemiteknik i Villmanstrand har ett skräddarsytt magistersprogram för ryska studenter.

Tapio Salmi

Spetsforskare är vi allihopa

Tapio Salmi

Tapio SalmiFinlands Akademi (FA) lanserade begreppet ’spetsenhet’ (’tutkimuksen huippuyksikkö’) någon gång mot slutet av 1990-talet. De första spetsenheterna för vetenskaplig forskning var handplockade, vilket förståss väckte mycket irritation. Lyckligtvis är Finlands Akademi en självkorrigerande organisation och proceduren ändrades så att forskargrupper i vårt land fritt kunde söka om status som nationell spetsenhet i vetenskaplig forskning. Processkemiska Centret vid Åbo Akademi blev en spetsenhet utsedd av Finlands Akademi fr.o.m. 1.1.2000. Det var en bra början av ett nytt millenium. Vi var av den åsikten att FA verkligen hade fattat ett objektivt beslut! Spetsenheterna valdes då och väljs fortfarande på basis av existerande meriter och forskningsplanens kvalitet. FA baserar sitt beslut på utländska evaluatorers utlåtanden. Risken för feltolkningar och missförstånd finns alltid, då man utvärderar konkurrerande grupper, men bättre än såhär kan systemet knappast bli.

Tolv år har förflutit och Processkemiska Centret (PCC) har utvecklats, kvantitativt, men framför allt kvalitativt: jag vågar påstå, att vi idag gör bättre forskning än för 12 år sedan, vi är mera innovativa (egentligen avskyr jag detta ord, för det används alltför ofta!) och skriver mera artiklar i bättre tidsskrifter än för tolv år sedan. En ny generation av professorer har vuxit fram inom centret. PCC har blivit ett centrum av global betydelse, främst tack vare en mycket intensiv forskning på förnybara råmaterialens område: kemikalier och bränslekomponenter ur biomassa, ur våra skogar, så att vi inte skadar livsmedelsproduktionen, det är vår princip. Bioetanol till bilar är inte en hållbar lösning, om etanolen jäses ur spannmål som växer på åkern; palmolja är en förkastlig råvara för biodiesel – i all vår teknologiiver måste vi komma ihåg, att mänsklighetens matproblem inte är löst, utan miljoner människor lever fortfarande i fattigdom och misär.

Begreppet ’spetsforskning’ har i viss mån förlorat sin glans i vårt land. Förklaringen är enkel. Efter att FA utsåg nationella spetsenheter, började universiteten utse sina egna interna ’spetsenheter’, eller ’toppenheter’ eller ’starka forskningsmiljöer’. Nationellt viktiga industrigrenar som skogsindustri och metallurgisk industri har inte direkt varit representerade i existerande FA-spetsenheter, därför att de akademiska grupper som har fått spetsstatus har valts på vetenskapliga och inte på industripolitiska grunder. Vad gjorde Vanhanen-regeringen då? Den lanserade SHOK:ar. För flera år sedan var jag vid TEKES’ årsfest, där festtalare var Jorma Ollila och Matti Vanhanen. Statsminister Vanhanen deklarerade pretentiöst att vårt land behöver flera SHOK:ar (’Maamme tarvitsee lisää SHOKkeja’) – och så blev det också, dock i en annan mening. Ordet SHOK kommer från ’strategisen huippuosaamisen keskittymä’ – koncentration av strategiskt spetskunnande. Till saken hör, att SHOK-systemet är helt utanför fri konkurrens och objektiv utvärdering.

Om Finland på riktigt vill vara ett spetsland i forskningen, har vi en enda utväg: Finlands Akademis resurser skall ökas, i synnerhet post doc-tjänsternas antal borde ökas så att unga forskare ges en möjlighet att visa vad de kan.  Bilaterala forskningsprogram med olika länder är viktiga, men de skall inte äta en alltför stor del av kakan. Dessutom skall Finland som litet land vara själviskt i denna fråga: vi borde ha avtal med länder, som redan nu är på en mycket hög vetenskaplig nivå, t.ex. Frankrike, Storbritannien, Tyskland, USA. För mycket politik har blandats i dessa bilaterala forskningsprogram: då statsminister Vanhanen var i Brasilien, fick vi ett avtal med Brasilien och då president Halonen var i Chile, så fick vi ett avtal med Chile. Vetenskapliga kriterier var knappast avgörande.

Samtidigt som vi befrämjar s.k. spetsforskning, måste vi se till att tillräckliga grundresurser till universiteten garanteras. Vi alla som representerar en experimentell vetenskap, vet hur dyr forskningsapparaturen är och hur litet pengar det finns att förnya den fundamentala apparaturen för forskningen och utbildningen. En del av apparaterna i mitt laboratorium är så gamla att det blir svårt att få reservdelar och apparaterna hålls i gång enbart tack vare laboratorieingenjörens skicklighet. Kanske kunde en del av den avkastning, som det nyligen insamlade grundkapitalet för universiteten ger, användas för att förnya forskningens och undervisningens infrastruktur. Universitetsstyrelsen har makten även i denna fråga, antar jag.

Ett av årets glädjeämnen var att demokratiska och internationellt orienterade politiska partier lyckades bilda en bred koalitionsregering och därmed utesluta xenofoba och rasistiska krafter ur regeringsmakten. Detta garanterar även Åbo Akademis framtid som finlandssvenskt och internationellt universitet. Det akuta hotet är över, men vi kan inte vila länge, för vi måste kunna fästa regeringens uppmärksamhet på flera saker: hur garanterar vi universitetens grundfinansiering för en allt dyrare forskningsapparatur, hur garanterar vi universitetens mångsidighet, så att även små, men viktiga ämnen får överleva, hur skärps vår spetsforskningspolitik så att de verkliga spetsarna syns och kan utvecklas?

Jag såg den 6 december undervisningsminister Gustafsson på dansgolvet. Han dansar verkligen bra, trots att undervisningsministerns jobb inte alltid är dans på rosor. Glad Jul och Gott Nytt År till alla läsare!

Tapio Salmi

Kemiåret och familjen Curie

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiFörenta Nationernas organisation för utbildning, kultur och vetenskap, UNESCO har förklarat året 2011 till ett internationellt kemiår. Årets symbolfigur är Marie Sklodowska-Curie, den första kvinnan som fick ett Nobelpris i kemi. Detta skedde 1911. Några år tidigare, 1903 hade hon fått tillsammans med sin make, Pierre Curie och en annan berömd fransk fysiker, Henri Becquerel, Nobelpriset i fysik. Dåförtiden fanns det inga organiserade forskarskolor: doktoranden kämpade med sitt projekt tills det blev fullbordat.  Den 25 juni 1903 försvarade Marie sin doktorsavhandling i Paris och den 10 december samma år fick hon sitt första Nobelpris!

Jag läser igen Ève Curies biografi om sin mor, La vie de Madame Curie, denna gång en svensk folkupplaga med titeln Min mor. Egentligen borde den svenska översättningen ha titeln Marie Curies liv, för Eve försöker beskriva sin mor utifrån, inte som familjemedlem. Boken är rikligt illustrerad med bilder ur Curie-familjens privata och professionella liv: den unga polska studenten Marie Sklodowska i Warschawa, sedan kemi- och fysikstuderande vid Sorbonne, det ytterst anspråkslösa laboratoriet, egentligen ett övergivet skjol, där Pierre och Marie utförde banbrytande experiment som ledde till upptäckten av två nya grundämnen, radium (grundämne 88) och polonium (grundämne 84, döpt efter Maries fosterland). Också bilder om familjens och den närmaste vänkretsens utflykter till havskusten visas i boken. Pierre och Marie hade två döttrar, Irène och Eve.

Ève, den yngre dottern, som skrev den ypperliga boken om sin mor, måste ha varit död redan för länge sedan, funderar jag och lägger boken åt sidan. Då man skriver om sina närmaste släktingar, har texten oundvikligen starka subjektiva tendenser – Èves bok är dock mycket bättre: hon beskriver sin mors seghet som ledde till upptäckten av radium och polonium, hon beskriver familjens skrala ekonomiska läge (innan två Nobelpris och andra hedersbetygelser kom), hon berättar även om sin ensamma barndom, som inte var särskild lycklig. Fadern, Pierre Curie hade dött i en trafikolycka 1906, då Ève var endast två år, modern Marie arbetade långa dagar vid universitetet och Radiuminstitutet och Ève blev lämnad i guvernantens händer. Den äldre systern Irène fanns dock tidvis som lekkamrat.

Internet avslöjar allting snabbt: Ève Curie blev 102 år gammal, hon dog först 2007 i New York. Hon var den enda i familjen, som inte valde en vetenskaplig bana. Däremot blev hon en utomordentlig författare, journalist och diplomat, som hade en lång karriär i fredens tjänst. Ève var också musikalisk mycket begåvad och inledde en karriär som koncertpianist på 1920-talet, men livet tog en annan vändning: hon blev författare och krigskorrespondent, som med sin vassa penna kämpade för France Libre under andra världskriget.

Maries äldre dotter, Irène föddes 1897, och började som sin mor och far studera fysik och kemi i Paris. I laboratoriet träffade hon en yngre man, Frédéric Joliot, som Marie efter en viss tvekan hade tagit som preparator till laboratoriet. Frédéric hade bristande grundutbildning och han älskade jazzmusik och livet njutelser. Maries goda vän och kollega, Paul Langevin, hade dock starkt rekommenderat den unga mannen och slutligen blev han anställd. Frédéric visade sig vara mycket begåvad och han försvarade sin doktorsavhandling med ett högt betyg. För familjen Curie hade anställningen även en annan konsekvens: år 1926 gifte sig Frédéric med Irene och ett år senare fick de sitt första barn, Hélène. Svärsonen fick Maries fullständiga acceptans. Irène och Frédéric Joliot-Curie fick Nobelpriset i fysik 1935 för sin upptäckt av artificiell radioaktivitet. Ett instabilt, radioaktivt grundämne fick senare namnet curium (grundämne 96). Den vetenskapliga traditionen har förts vidare i familjen: Hélène blev fysiker och gifte sig med Paul Langevins son. Hon använder namnet Langevin-Joliot och uppträder gärna vid olika evenemang tillägnade Sklodowska-Curie-Joliot-Langevin-familjens liv och arbete. Hèlènes yngre bror, Pierre är också professor i fysik.

Familjens liv präglades av en hög arbetsmoral och pliktkänsla – många av dem har inte bara varit vetenskapligt aktiva, utan även deltagit i samhällslivet: Irène var stadssekreterare i Léon Blums folkfrontsregering före andra världskriget, Fréderic Joliot var med i motståndsrörelsen under naziockupationen och senare aktiv i den internationella fredsrörelsen. Familjen hade en icke-ceremoniell livstil och en rationell livssyn. Framför allt, präglades Marie, Pierre, Irène och Frédéric av en stark vetenskaplig intuition och en outtröttlig nyfikenhet – därför kunde de upptäcka saker som många andra kolleger förbisåg. – En finsk damtidning skrev att Maries liv var tråkigt; jag är inte av samma åsikt: nästan hela sitt liv fick hon göra det som hon egentligen ville, forska i kemi och fysik. Familjens upptäckter ledde till en revolution av grundämnenas periodiska system. Idag är kemin världens största vetenskapsgren.

Marie och Irène Curie i laboratoriet (1923)

Tapio Salmi

Olatunde och en e-post från den ständige sekreteraren

Tapio Salmi, , ,

Tapio SalmiDet är en sen vårkväll, eller närmare sagt vårvinter: snödrivorna är fortfarande höga och snöslask regnar ner. Himlen är grå och mörk samtidigt. Stormen skakar i fönsterglasen. Som vanligt, håller jag på med e-posten; en konferens med temat flerfasreaktorer skall organiseras i Nådendal – det är endast några veckor kvar till evenemanget och många praktiska ärenden skall klaras av just nu. – Kom äntligen och lägg dig, ropar frun i rummet bredvid och släcker läslampan. Om en stund, svarar jag.

I morgon  disputerar en av mina elever, den första doktoranden från Afrika som jag någonsin handlett. Ett flöde av upplevelser och utmaningar glider genom minnet – arbetet har varit ytterst krävande, men doktoranden har varit kreativ och seg och nu skall allt kulminera i en disputation. Hur skall det gå? Opponenten – jag känner honom väl – är en trevlig, men oberäknelig man. Månne Olatunde är nervös, hoppas han sover någorlunda väl, så att han är redo för morgondagens kamp, grubblar jag.

Det är dags att sluta med e-posten, för den sista varningen kom redan från sängkammaren. Jag överblickar ännu en gång mejllistan och upptäcker ett färskt, men fortfarande oläst meddelande av professor Carl Gahmberg.  Han är läkare och professor och dessutom den ständige sekreteraren för Finska Vetenskaps-Societeten, landets äldsta vetenskapsakademi. Varför skriver Gahmberg plötsligt till mig? Bäst att öppna mejlen omedelbart.

Kan Du vänligen ringa till mig, för jag har ett ärende, skriver Gahmberg lakoniskt i mejlen.  Icke så informativt – månne jag har glömt någonting viktigt? Kanske ändå inte, då skulle han nog ha skrivit det i e-posten, funderar jag. I morgon klarnar det sig säkert. Datorn stängs, ljuset släcks och jag kryper diskret till sängs. Strömmen i hjärnan avbryts inom några minuter.

På morgonen har jag bråttom: det blir ingen frukost. Varför rusar du iväg igen på detta sätt, frågar frun. Olatunde disputerar idag, blommor skall köpas och jag har glömt att delegera ärendet. – Du är verkligen bra på att delegera, hörs en cynisk kommentar från sovrummet. Hej, hejdå, vi ses sent på kvällen, ropar jag hastigt och kastar mig på cykeln.

Blomsteraffärer har en trevlig atmosfär som jag alltid har älskat: inte bara den estetiska upplevelsen tilltalar, utan även expediternas vänliga, glada men samtidigt mycket sakkunniga stil. De verkligen gillar sitt jobb. Varje kund behandlas individuellt och varje bukett paketeras omsorgsfullt. Å andra sidan, har man endast en begränsad tid till förfogande, så kan man blir nervös, medan  man väntar på att paketet skall bli färdigt.

Vad skall jag göra, medan blommorna paketeras? En för lång tid att bara stå och vänta, en för kort tid att gå på kaffe. Plötsligt kommer jag ihåg Gahmbergs mystiska e-post. Jag gräver i fickorna; lyckligtvis kom mobiltelefonen med. Jag tar samtalet. Gahmberg svar omedelbart. Du har begärt att ringa? Javisst, jag har trevliga nyheter: Du kommer att få Magnus Ehrnroots pris, som Finska Vetenskpassocieten delar ut till matematiker, fysiker och kemister. Vart tredje år får en finländsk kemist priset. Jag blir jätteglad – mina elever har erhållit många priser, men detta är det första egentliga vetenskaspriset som jag får motta. Gahmberg varnar att saken skall absolut hållas hemlig ända tills prisutdelningen sker i samband med Kemidagarna om några veckor. Jag får berätta saken endast till de närmaste familjemedlemmarna. Jag avslutar diskussionen med Gahmberg och tar omedelbart ett samtal hem.

Olatunde får sina blommor efter disputationen, som gick utmärkt. Opponenten, professor Andrzej Kraslawski var nöjd med avhandlingen och disputationen och föreslog högsta vitsordet för arbetet. Festen på kvällen var en trevlig blandning av afrikansk och europeisk tradition. Några veckor senare mottog jag Ehrnroots pris vid Kemidagarna i Helsingfors. Pengarna kom till bankkontot samma dag.