Kategoriarkiv: Gunilla Widén

Campus

Gunilla Widén, , , , ,

Denna vår har jag haft förmånen att besöka ett flertal universitet i Europa. Universiteten har haft rätt olika framtoning gällande deras campusbild och det igen har lett till att jag reflekterat särskilt över vilken roll universitetscampus har i förmedlingen av universitets image, värderingar och verksamhet. Vi funderar mycket på hurdan bild vi skapar i det digitala rummet, vilket förstås är en mycket väsentlig del av dagens samhälle. Men än så länge är även det fysiska rummet närvarande i undervisning och forskning. Hur skapar man då en enhetlig bild av det universitetet står för genom dess campus då universitet är stora organisationer, med mycket olika verksamhet, som ändå ska rymmas in under samma tak.

Amsterdams universitet

Till Amsterdams universitet kom jag jäktandes med taxi från Shiphol flygfält. Det var bråttom då planeringsmötet kring en HERA-ansökan började genast på morgonen och jag hade inte möjlighet att resa in föregående kväll. Jag uppgav adressen till institutionen för media studier och taxin kurvade in i allra centralaste Amsterdam, med alla dessa kanaler och gamla hus. Taxin kunde inte köra mig ända fram då de centralaste gatorna var stängda för biltrafik, så jag promenerade de sista 100 metrarna. Turister tvinnade omkring med kartor och sökte efter museer och sevärdheter. Ingången till institutionen var precis invid Allard Pierson museet och jag hade i det skedet mera en känsla av att jag borde kolla upp vilka sevärdheter jag vill besöka, snarare än att jag strax ska fokusera forskningsansökan.

Men universitetsutrymmena invändigt såg dock precis ut som universitetsutrymmen ska göra. Tekniken krånglade inför mötet och alla mötesdeltagare kunde försjunka i sina egna e-post sfärer för en tid medan tekniska problem utreddes. Allt väl, turistkänslan var borta och vi hade en effektiv planeringsdag. Det blir en bra ansökan  🙂 Men varje gång vi steg ut från mötesbyggnaden var man tillbaka i staden Amsterdams charmiga famn.

Inget särskilt vittnade om att vi är på campus. Det är helt integrerat i stadsbilden. Endast alla hundratals cyklar och en staty med universitets grundare pekar på att vi faktiskt är på universitetsområdet.

I mina funderingar kring campus och vad de förmedlar passade jag på att kolla upp vilka värderingar universiteten har. ”We are engaged” står det på Amsterdams universitets webbsidor. Jag vet att de menar att de är engagerade i samhället, men jag tänker genast att ja, universitetet är definitivt förlovat med Amsterdams stad, de hör verkligen ihop 🙂

Leeds universitet

Till Leeds kom jag för att granska en doktorsavhandling. En synnerligen vacker vårmorgon vandrar jag uppför backen mot campus från Leeds centrum. Och det är ingen tvekan om när jag når campus. Plötsligt är det som att kliva in i en enorm aktivitet, massor av unga människor som skyndar från en föreläsning till en annan, diskussioner i mindre och större grupper och skyltar och kartor överallt över universitetets område och byggnader. Varje byggnad har ett namn, troligen efter någon rik mecenat som donerat pengar för att uppföra eller investera i byggnaden. Samtidigt försöker jag få grepp om campus arkitektur. Byggnaderna representerar alla möjliga stilar, gammalt brittiskt, nytt och fyrkantigt, vackert och fult, allt i en salig blandning.

Jag lär mig att man strävar efter att faktiskt centrera allt till campus, man investerar även i höghus som kan fungera som studentbostäder. Allt för att göra det enklare för internationella studerande att komma till Leeds universitet. Och du får faktiskt känslan av internationell stämning, du möter många olika nationaliteter och du hör många olika språk. Och det är en positiv energi över det hela! En snabb koll av universitetets mission och värderingar; We are international! Spot on, säger jag.

Borås Högskola

Högskolan i Borås har jag besökt många gånger. Dit är jag på väg igen denna vecka. Under de 20 år jag med jämna mellanrum besökt högskolan har det skett ganska mycket med campusidentiteten. För 20 år sedan tycker jag inte det var någon särskild identitet alls. Eller så var jag inte så medveten att jag reflekterat över den. Högskolan koncentrerar sig på utbildning av specifika professioner och de nyare byggnaderna är färggranna och förmedlar kreativitet på många sätt. Detta kopplar till den starka textilindustrin som varit Borås näringsområde under många år. Textilindustrins glansdagar är ett minne blott, men högskolan påminner oss om att detta någon gång varit den viktigaste näringen i området.

http://www.hb.se/en/

Även här passar campus mer än väl ihop med deras värderingar där nyckelorden är unik och modern.

Åbo Akademi

Nåväl, när man reser får man perspektiv och jag vänder förstås blicken mot mitt eget universitet och campus. I vardagen ser man inte så noga på sin närmiljö. Men när jag nu rest och besökt andra universitet och funderat på deras identitet och campus, ser jag på ÅA campus med lite andra ögon. För det första så slår det mig hur vackert ÅA ligger, invid Aura å, i hjärtat av gamla Åbo och Biskopsgatans trähusmiljö.

Miljön präglas av historia och även vårt campus är en naturlig del av stadens väsen. Det syns att ÅA är en viktig del av Åbo, vi är granne med Åbo mest imponerande byggnad, Domkyrkan. Jag får också en glad känsla då jag rör mig i ÅA-kvarteren. Studenterna har ofta något evenemang på gång, seglar omkring i halarklädda grupper och sprider allmän glädje. Det var inte så länge sedan jag stannades av en sådan grupp och de undrade om de får sjunga en kärlekssång till mig. Javisst! Och de radade upp sig och levererade Titanics ledsång My heart will go on. Jag var alldeles tagen. Tala om #åakärlek

Förmedlas då våra värden i vårt campus? Inte kanske så tydligt som Leeds och Borås. Det är inte så lätt att förmedla det gränsöverskridande universitetet genom ett antal byggnader. Däremot tycker jag att  de värden som konkretiserar den övergripande visionen finns närvarande. Visst får man en känsla av att universitetet andas hållbarhet och har varit en del av staden under en mycket lång tid, studenternas närvaro och att de glatt tar för sig av utrymmena förmedlar öppenhet och delaktighet och även här har vi en blandad och varierad arkitektur som andas mångfald, kanske rentav djärvhet ibland då byggnadsstilar blandas riktigt ordentligt.

Att jämföra olika campus är faktiskt riktigt roligt. Och det är tydligt att campus har en väldigt stor betydelse för universitetens image och trivsel. Det är också ett format för att presentera det som är viktigt för universitetet. Hoppas ÅA har möjlighet att fortsätta utveckla sitt campus, både det fysiska och det digitala, på ett sätt som lockar studenter och forskare även i fortsättningen. För det har en betydelse, vi vill alla verka i en miljö där det är lätt att trivas!

 

”Vad behöver vi biblioteken till – vi har ju Google”

Gunilla Widén, ,

Ibland hör man konstateranden som att ”Vad behöver vi biblioteken till – vi har ju Google”… Att svara på frågan gör en matt och istället sku det vara effektivare med handling. I hemlighet önskar jag att jag då kunde släcka alla licenser som biblioteket står för och som hämtar värdefull information till läraren, forskaren och studenten. Samtidigt sku jag plocka ner portaler, databaser, metadata och andra hjälpmedel som biblioteken utvecklar för att hjälpa användaren hitta rätt och snabbt bland all information.  Sen skulle jag följa med hur länge det tar innan folk börjar reagera då de inte har tillgång till tidskriftsartiklar, uppslagsverk, och andra informationskällor de tagit för givna. Tror inte det sku ta särskilt länge innan man sku börja sakna bibliotekets tjänster. I min allra elakaste version av tankar skulle jag då hänvisa till google och digitalisering. Dessa två klarar ju av allt lika bra som biblioteken, sådär helt automatiskt, eller hur?

Det osynliga biblioteket

Biblioteken är ett utmärkt exempel på service som fungerar bra när det fungerar osynligt i bakgrunden. Vi vet inte om det kaos som vi sku ha ifall vi inte skulle ha bibliotek. Det är som med vilken infrastruktur som helst. Vi vänjer oss snabbt vid att vi har bra vägar att köra på och att det finns olika slag av transportmedel som effektivt för både saker och människor från en plats till en annan. Och som med alla annan infrastruktur, behöver biblioteken också underhållas. Det räcker inte med att vi digitaliserat bibliotekskatalogen dit vi automatiskt för in ny litteratur. Det krävs en hel del yrkeskompetens för att kartlägga vilka resurser som finns tillgängliga, till vilka kostnader, vilka resurser användarna faktiskt behöver, och hur man utvecklar resurser och bestånd för att motsvara behov i framtiden samt att organisera olika former och format av information så att användarna lätt kan navigera bland alla resurser. Allt inom ramen för den minskande universitetsbudgeten.

Bibliotek vs Google

Men om man fortfarande tycker att Google hämtar alldeles tillräckligt med information, ordning och reda kan man gärna fundera på följande:

  • All information finns inte på nätet
  • Den information som finns på nätet är inte alltid gratis
  • Den information som finns på nätet är inte alltid pålitlig

Dvs. vi behöver biblioteken av samma orsak 2018 som vi behövt biblioteken i årtusenden. Vi behöver någon som förmedlar all slags information, jämlikt till alla.

Biblioteken står för licenser till en hel massa informationsresurser som man som enskild person inte skulle ha råd med. Biblioteken förhandlar med informationsproducenter som man som enskild person inte skulle ha möjlighet att göra. Biblioteken inte bara förmedlar information, men utbildar användare att söka och evaluera information. Biblioteken organiserar informationsresurser och kunskap så att vi enklare ska kunna hitta det vi söker. Biblioteken arbetar enligt jämlika och etiska principer när de bygger upp sina samlingar och resurser. Biblioteken utvecklar bibliometriska metoder för att kunna kartlägga vad forskarna vid det egna universitetet verkligen behöver. Biblioteken arbetar för öppen vetenskap.

Byt ut ordet bibliotek i föregående stycke till Google. Det fungerar visst inte så bra ..

Behövs universitetsbiblioteket?

Ändå har vi en viss trend i samhället att förminska bibliotekens roll. Vi har till och med universitet i Finland som valt att inte ha en biblioteksorganisation. Aalto har gått in för att lägga ner biblioteket och fördela personalen till fyra andra enheter för att stöda studieadministration, forskningsservice och ledningen (Yliopisto ilman kirjastoa). Det tycker jag är skrämmande. Är 2018 det året i vår världshistoria när det är lämpligt att konstatera att biblioteken inte längre behövs? Vi har mera information omkring oss än någonsin förr och enligt min uppfattning behöver universiteten istället starka bibliotek där bibliotekspersonalen tillsammans kan utveckla informations- och kunskapsresurserna samt sin kompetens och expertis. Att biblioteksuppgifterna blir en stödenhet för stödenheterna känns främmande. Biblioteksverksamheten behöver ledas utifrån en gemensam organisation annars riskerar kompetensen att bli splittrad och stöder inte effektivt universitetets verksamhet.

Inte så eländigt ändå

Nu är jag ju ingen objektiv person att uttala mig om bibliotekens roll. Tvärtom, jag är en passionerad biblioteksanvändare och som ansvarig för biblioteksutbildningen i Svenskfinland har jag även egen ko i diket. Därför är det ju trevligt att läsa om forskning som lyfter fram bibliotekens förträfflighet och positiva inverkan såsom att biblioteket bidrar till studieframgång och vi blir lika glada av att besöka bibliotek som av att få löneförhöjning!

Glad påsk!

Värnplikt

Gunilla Widén, , ,

För en vecka sedan ryckte den yngsta sonen in i det militära. Hans lockiga hår är ett minne blott och mitt modershjärta förstår inte alls varför alla 19-åringar måste ge ett helt år av sitt liv till försvarsmakten. Men själv åkte han iväg, till synes vid gott mod och utan större betänkligheter – ”Detta är nu bara något man ska göra.”

Ja, så är det väl. Och när jag tänker efter så finns det en hel del värnplikt också i andra sammanhang än det militära. När jag som nyutnämnd professor reflekterade över att jag plötsligt fick så väldigt många extra uppdrag, just med motiveringen att du som nu är nyutnämnd kunde väl tänka dig att ställa upp i arbetsgrupp X, sakkunnignämnd Y och kommitté Z, var det en äldre och klokare kollega som upplyste mig om att det faktiskt finns en viss värnpliktstid även för professorer. Det nu bara hör till att man ställer upp, det är nu din tur. Dessutom behövs det en kvinna av jämställdhetsorsaker och därmed var diskussionen avslutad.

Visst, detta är helt plausibelt. Och jag accepterade uppdragen. Men det var ingen som berättade hur lång denna värnpliktstid är. Det råkade sig också så att mitt ämne varit ett universitetsämne i Finland mycket längre än i de övriga Nordiska länderna där man haft Biblioteksskolor som motsvarat yrkeshögskoleutbildning. Under de senaste 10-15 åren har man byggt upp biblioteksutbildningen till universitetsnivå och sakkunnig- och utvärderingsuppdragen har blivit många för mig då jag är den enda svenskspråkiga professorn i ämnet i Finland.

Jag inser plötsligt att min värnplikt räckt nu i 10 år! Jag måste vara trögare än genomsnittet då jag snällt ställer upp på allehanda uppdrag. Samtidigt vill jag understryka att jag lärt mig oerhört mycket genom dessa uppdrag. Både om det egna ÅA och andra utbildningar och universitet. Inte minst som medlem i ÅA:s styrelse de senaste fyra åren. Det skulle jag absolut inte vilja vara utan. Men jag inser också att inte finns någon annan än jag själv som kan avsluta värnpliktstiden. Det sker antagligen genom att säga ”tack för förfrågan, men jag har inte nu möjlighet att ställa upp”. – Oj, det känns nästan lite fräckt, men jag ska öva!

Prioritera – tiden är dyrbar

Att prioritera är lättare sagt än gjort. Speciellt som det finns väldigt många sätt, aktörer och viljor om hur var och en ska använda sin tid. Professorn förväntas i första hand utveckla forskningen i ämnet. Och det arbetar säkert de flesta professorer med, mer än gärna. Men det förväntas också att professorn ska hinna med väldigt mycket annat. Vilket gör det väldigt svårt att prioritera rätt.

För att komma loss, behöver vi instrument som ger professorn ens en möjlighet att lösgöra sig från rutiner som är i vägen för forskningsverksamheten. Och nu har vår kloka rektor fattat ett beslut om att professorer vid ÅA kan anhålla om forskningsledigt för 6 månader. Brevet kom som en tidig julklapp och för en gångs skull slängde jag allt annat åt sidan och skrev en ansökan. Inte en enda dag under mina tie år som professor har jag varit forskningsledig. Att skriva ansökan om forskningsledigt var den roligaste arbetsuppgiften på länge. Att riktigt drömma sig bort och tänka ..

Om jag hade forskningsledigt ..

Ja, vad sku jag då uträtta? Listan blir lång och antagligen lite omöjlig. Men redan det att jag funderat på möjligheten till forskningsledigt har både öppnat ögonen och gett en massa extra energi.

Om jag hade forskningsledigt – ja, då sku jag äntligen ha tid att läsa, reflektera och skriva. Jag sku hinna arbeta med den EU-ansökan som vi försiktigt börjat på under året. Vidare sku jag hinna sätta mig på riktigt in i de problemställningar och forskningsfrågor som vi definierat för vårt pågående FA-projekt och till och med delta i datainsamlingsprocessen. Jag sku ha tid att göra ett forskarbesök till våra samarbetspartners i Edinburgh där jag vistades under min senaste forskningslediga period 2005. Om jag hade forskningsledigt ..

Med denna rätt personliga fundering vill jag lyfta fram vikten av att låta även professorer känna sig viktiga i sitt allra viktigaste arbete, forskningen. Forskning är något man behöver göra själv för att kunna utvecklas som forskare och för att kunna vara en bättre handledare och lärare. Forskning gör du inte mellan möten, reportronic och minplan. Du behöver tid, du behöver sammanhängande tid och du behöver lugn och ro. Tiden är vår värdefullaste resurs, men vi vet att den samtidigt är en ständig bristvara. Ett gott råd till yngre professorskolleger, se till att er värnplikt inte tar 10 år! Där kan man bara själv vara sin egen time manager. Vi har förstås ett eget ansvar över vår tid. Men det behövs också stöd från den egna organisation för att få tillgång till den sammanhängande tiden. Om professorerna då och då får ge sig hän till de uppgifter de ursprungligen utbildat sig för, ja då är de alldeles säkert också mycket bättre och mera motiverade för allehanda arbetsgrupper och kommittéer.

Forskning first!

 

Rundgång

Gunilla Widén, , , ,

Av olika orsaker har jag haft anledning att gå igenom pappershögar därhemma, sorterat, slängt och fastnat i allehanda minnen. Bland pappren fanns också en ÅU sparad från 11.11.2004. Bläddrade igenom numret, funderade varför jag sparat just dethär numret och slogs samtidigt av att rubrikerna kunde lika bra ha hämtats från en ÅU 2017!

”Varvsarbetare marscherade ut”
”Stämningen hårdnar i Holland: tillslag mot terrormisstänkta i Haag”
”Pensionärer beskattas orättvist”
”Nu ska halkolyckor förebyggas”
”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

”Bara stora universitet klarar konkurrensen”

En ny rapport om universitetens verksamhetsförutsättningar har i november 2004 överräckts till undervisningsminister Tuula Haatainen. Utredningen lyfter fram behovet av en strukturell utveckling av universiteten och yrkeshögskolorna. Slagord som samarbete och nätverk skymtar även här liksom att den interna förvaltningen borde utvecklas mot koncernförvaltning. Man konstaterar vidare att mindre universitet inte kan tävla internationellt, dessa borde i stället satsa på nationella eller regionala styrkor. Bara de stora universiteten har förutsättningar att bli spetsenheter. Rapporten tar inte ställning till vilka universitet det är frågan om men konstaterar samtidigt att det för närvarande bara finns ett stort universitet i Finland.

Allt detta känns nu alltför bekant. Strukturella förändringar är fortfarande nödvändiga åtgärder för att effektivera universitetsverksamheten. Samarbete och nätverk ska fortsättningsvis vara lösningen för effektivare (och billigare) verksamhet inom högskolesektorn. Behovet av att finländska universitet utvecklas till toppenheter och når den internationella toppen understryks. Volym är nyckeln till kvalitet. Har vi inte kommit någon vart i denna diskussion under de senaste 13 åren? Har vi inte satsat på de rätta strukturella förändringarna, har vi inte utvecklat de rätta samarbetsnätverken och var är de finländska universiteten på de internationella rankinglistorna?

Alldeles säkert har våra universitet utvecklats på alla dessa områden. Vi lägger också kanske in andra betydelser i orden strukturell, nätverk och toppenhet. Och visst finns det vissa skillnader till rapporten ovan.

En väsentlig skillnad är att man föreslår att 90 miljoner euro ges till universiteten för att stöda grundforskning, utveckla den internationella verksamheten och stärka infrastrukturen. Sådan generositet har dessvärre inte synts till på rikspolitisk nivå under den senaste tiden. Vidare kan jag konstatera att digitaliseringen inte nämns med ett enda ord även om Finland då, 2004, var ett av informationssamhällets mönsternation där utvecklande av IT, Internet och tjänster på nätet var aktivare än i något annat land i världen. Vi var informationssamhälle nummer ett. Vi hade inskrivet i regeringsprogrammet att Finland även i framtiden skulle vara på topp gällande informationssamhällets parametrar. Digitalisering var en väsentlig del av detta arbete – ändå har digitaliseringsretoriken lyfts fram först långt senare. Och det känns aningen som om vi missat den bästa chansen nu, 13 år senare, då vi rasat på de olika topplistorna som mäter informationssamhället (t.ex ICT development index). Listan toppas numera av Sydkorea, Island, Danmark och Schweiz. Finland återfinns knappt bland 10 bästa, beroende på vilket mätinstrument man använder. Men visst ska vi tro att Finland kan komma igen – och speciellt vad gäller att tillvarata alla möjligheter som ett välutvecklat informationssamhälle kan ge. Men det sku ha varit bättre om vi också här hade haft lite mera rundgång, dvs att man redan 2004 hade lyft fram digitaliseringen.

Ja och så har vi ju en skillnad i att Tuula Haatainen numera är presidentkandidat och inte minister. En viss rundgång, men med variation. Hur denna förändring kan tänkas förändra det finländska universitetsväsendet är ett oskrivet blad 🙂

Hur som helst, trots att jag börjar känna mig aningen trött på den retorik som upprepas över årtionden, ska vi hoppas att vi lyckas göra någotslags ryck i all denna rundgång. Att vi igen under det nya läsåret ska lyckas med att skapa gränsöverskridande nätverk, effektiva strukturer och kvalitativa forskningsresultat som uppskattas på den internationella arenan. Och bevisa att inte bara de stora universiteten är vackra. Åbo Akademi kan istället räkna sig till ett litet, stort universitet där det finns mycket rum under taket för både bredd och djup!

 

Att mäta vetenskap

Gunilla Widén, , , , ,

Informationsvetenskap är ett relativt litet vetenskapsområde men har trots det ett väldigt stort inflytande på hur all vetenskap mäts och utvärderas. Mycket tack vare en av de stora vetenskapsmännen från området, Eugene Garfield (1925-2017), som nyligen gick bort i en ålder av 91 år. Han var en pionjär och visionär och står för en av de största innovationerna inom informationsvetenskapen då han skapade den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (SCI) redan 1964, den som vi idag känner som Web of Science (WoS). Idag har databasen fått sällskap av t.ex. Scopus och Google Scholar men fortfarande är det i WoS som de flesta bibliometriska analyserna görs.

Garfield hade ett stort intresse för hur forskning kommuniceras och speciellt hur man genom citeringsanalys kan följa vetenskapens utveckling och historia. Drivkraften i hans arbete var också att utvinna information från en allt snabbare växande mängd bibliografisk data och att genom citeringsanalys hitta mönster i samarbete mellan forskare och discipliner. Han såg ytterligare potential i citeringsanalys då han framförde idén om Journal Impact Factor (JIF) som idag används till mycket mera än att endast utvärdera tidskrifters genomslagskraft.

Garfield själv lär alltid var lite ambivalent till användandet av citeringsanalys och -index för att mäta forskning i syfte att fördela resurser. Hans syfte var att skapa förståelse för vetenskaplig kommunikation, men hans innovationer har fått ett synnerligen stort inflytande på forskningspolitik och man använder de bibliometriska metoderna för att rangordna, jämföra och fatta beslut om resurser.

Mätmetoderna har många förtjänster, men kan också missbrukas och för dem som inte är insatta i hur bibliometrin fungerar kan man skapa mycket vilseledande information som används som grund för väldigt långtgående högskolepolitiska beslut. För det första har citeringsdatabaserna en begränsad täckning och inte närapå alla discipliner finns representerade på ett heltäckande plan. Dessutom har vetenskapsområden olika publiceringstraditioner och kan därför inte jämföras med varandra. Man har olika mål med forskningen och därför varierande publiceringsstrategi. Ämnesområden är också väldigt olika stora och mindre ämnen kommer aldrig upp till höga citeringsvolymer trots att forskningen inom området kan vara av hur hög kvalitet som helst.

Vidare ska man komma ihåg att tidskrifternas impact factor ska användas till att mäta prestige och genomslagskraft, det är ett verktyg för biblioteken i samband med förvärv av tidskrifter och det kan fungera som jämförelsetal mellan tidskrifter inom ett område. Men lika ofta används JIF till att jämföra tidskrifter från olika vetenskapsområden, utvärdera enskilda artiklar, eller som ett kriterium för forskare om var de ska publicera. I dessa fall används JIF i fel syfte eller på fel sätt.

Citeringsanalys baseras på antagandet att citeringarna är positiva, dvs. att ett arbete citeras på grund av sin kvalitet och betydelse. Citeringar kan dock också användas för att ge exempel på dålig forskning. Citeringarnas betydelse i en artikel har också väldigt stora skillnader, är det en referens som används i introduktionen eller är det en referens som bidrar till studien på ett väsentligare sätt. Allt detta gör att citeringsanalys inte närapå berättar hela sanningen om vetenskapens genomslagskraft och betydelse. För en balanserad syn på bibliometriska mätmetoder läs gärna Bibliometrics: The Leiden Manifesto for research metrics i Nature

Inom informationsvetenskapen har vi således ett viktigt arv att förvalta, att vidare utveckla Eugene Garfields bibliometriska metoder och anpassa dem till dagens vetenskapliga kommunikation som pågår i väldigt många olika kanaler och fora. Vi behöver andra metoder än citeringsanalys och t.ex utvecklar man inom informationsvetenskapen altmetriska metoder som strävar till att mäta forskningens genomslagskraft i sociala medier. I vårt arv ingår också att medvetandegöra metodens faror ifall man inte förstår vad det är man mäter! Det gäller att komma ihåg vad Eugene Garfield ville med sin innovation, att förstå hur forskning kommuniceras och hur ämnen och vetenskapsområden utvecklas i syfte att skapa en helhetsbild av vårt vetenskapliga samfund.

”Not everything that can be counted counts, and not everything that counts can be counted” (William Bruce Cameron)

 

Forskningsmiljön

Gunilla Widén, , ,

Jag tänkte fortsätta lite på det jag skrev om senast, tvärvetenskaplighetens fröjder, och reflektera över vad en bra forskningsmiljö är gjord av? Ja, det är förstås väldigt många olika saker. Den tvärvetenskapliga dimensionen som jag senast skrev om, är något jag själv uppskattar som viktig för en bra forskningsmiljö. Men vad annat?

Glädjen

Osökt börjar orden till låten Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik .. ljuda i mitt huvud. Och visst är det så! Glädje är nog en av de viktigaste ingredienserna. Utan glädje, ingen motivation, och utan motivation händer väldigt lite på vilken arbetsplats eller i vilken arbetsmiljö som helst.  Lyssna själva, man blir på gott humör bara av att se detta korta inslag från Så ska det låta 🙂

https://youtu.be/uoK5_1HpS-I

Svenskarna är förstås alltid lite bättre på att ha roligt, men denna inställning är nog så viktig för att bygga en kreativ forskningsmiljö. Man får aldrig glömma glädjen, forskning ska vara roligt.

 Volymen

Men sen behövs det förstås också annat än skratt och glädje. Trots att jag kommer från en relativt liten forskningsmiljö, vill jag ändå understryka behovet av volym. Detta kan förstås tolkas och förverkligas på flera sätt. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man är väldigt många till antalet som sitter i korridoren, men ändå tillräckligt många som bidrar till diskussioner och kan dela med sig av idéer, erfarenhet och kunskap. Denna volym kan också nås via olika nätverk som vi arbetar i.

T.ex. våra doktorander inom informationsvetenskap är inte så många till antalet, men vi har i flera års tid haft den stora fördelen att ingå i ett nordiskt doktorandnätverk, inom vilket det ordnas kurser och evenemang. Där har doktoranderna genast en helt annan volym, träffar sina doktorandkolleger från andra nordiska länder, bygger sina egna nätverk och kan dela erfarenheter, både goda och mindre goda. Det är också viktigt. Trots att vi förstås har roligt nästan jämnt!

 Doktoranderna

Volym betyder också att vi har en miljö där det finns forskare i olika skeden av sin karriär. De mera erfarna forskarna behöver också input från yngre för att kunna förnyas. Yngre kolleger kan ställa de frågor som de äldre forskarna på något sätt tar för självklara. Samtidigt kan äldre forskare styra doktoranderna bort från onödiga och tidskrävande minor. Det är inte alls oväsentligt att alla ämnen, där det bedrivs forskning, också har en trygg återväxt av nya doktorander. Det har inte bara betydelse för forskarexamina. Det har en jättestor betydelse för forskningsmiljön som helhet. Utan doktorander och unga forskare blir forskningsmiljön både fattig och så mycket tråkigare.

 Öppenheten

Men för att kunna dela erfarenheter, idéer och kunskap på ett effektivt sätt behövs förstås öppenhet och förtroende. Dessa är kanske de svåraste faktorerna att ge konkreta exempel på. Hur skapar vi öppenhet och förtroende? Det är inte självklart och det krävs nog en hel del arbete även om vi många gånger tar dessa faktorer för givna, speciellt om de fungerar utan större problem. Själv har jag haft en fantastisk tur att i tiderna komma till en forskningsmiljö där man i första hand stöttade varandra. Detta har känts som ett viktigt arv att bevara. Visst finns det element av konkurrens, vi tävlar t.ex. om samma stipendier, externa resurser och plats i centrala tidskrifter. Men vi tävlar inte med varandra på bekostnad av varandra. Det finns alltid en uppriktig glädje när någon lyckas hämta in pengar. Det är inte bort från en själv. Tvärtom finns det då orsak för hela gänget att fira! Det är aldrig fel med en orsak att skåla i skumpa 🙂

 Orkestern

“No one can whistle a symphony. It takes a whole orchestra to play it.” Halford E. Luccock

En bra forskningsmiljö är som en orkester. Det behövs en bra dirigent, men framförallt behövs det alla dem som spelar de olika instrumenten. Alla har en särskild och viktig roll i helheten. Det är förstås inte alltid så enkelt att spela ihop. Och det finns många faktorer utanför orkestern som påverkar hur det låter. Vi spelar under tidspress, det finns inte tillräckligt med utrymme att prova på olika arrangemang och vi tvingas spela med färre stämmor när resurserna inte räcker till. Men även om vår symfoniorkester till forskningsmiljö inte alltid har alla på plats eller tid att spela de mest avancerade arrangemangen, är det viktigt att komma ihåg att forskning ska vara roligt! Forskning är ett kreativt arbete som behöver en positiv miljö för att blomstra.

Forskning ska byggas utav glädje!