Medan vårt Åbo Akademi ritas om inför en framtid som skall vara effektivare röjer jag det som tidigare hade benämnts ”på skrivbordet”. Jag har egentligen inget skrivbord utan en orange axelremsväska innehållande det nödvändiga för att jobbet skall bli gjort. Innehållet är en sammanblandning av den digitala kulturen och penna och papper-kulturen. För en hyfsad uppdatering behövs hyfsad elektronik, men fortfarande kör jag faktiskt med en kalender i fickformat. Och post it-lappar 😉 Kalendern är till hjälp då resultat skall skrivas in, när deltog jag på vilken konferens eller när satt jag i bedömningsgruppen för det ena eller det andra. I väskan ligger också två telefoner. Funderar på våra bordstelefoner på jobbet. Var det sist och slutligen så fiffigt – eller då effektivt om vi vill uttrycka det så – att ändra om telefonsystemet för något år sedan? Eller skulle valet ha fallit på var sin smarttelefon till de anställda? Med en smarttelefon är man då uppkopplad, och kan jobba, precis hela tiden.
Inom vårt forsknings- och utvecklingsprojekt DiDiDi, dvs. Didaktiska dimensioner av digitalt lärande (www.dididi.fi) intresserar vi oss också för smarttelefonerna. Det är delprojektet Talking Tools som utvecklat en applikation där en QR-kod (typ den som finns på tågbiljetten) avläses med smarttelefoner i till exempel slöjdsalen. Bakom koden finns sedan en instruktion för hur man kan trä tråden i symaskinen. Som ett exempel. Inom DiDiDi-projektet utökas också läranderummet via Second Life. Second Life är en virtuell lärplattform och DiDiDi-projektet har etablerat en lärandemiljö, ett ”hus” där doktorand Charlotta Hilli kommer att utmana gymnasiestuderande i samhällslära. Det delprojektet kallas S2SL, alltså gymnasiets kurs i samhällslära 2 (ekonomikursen) i Second Life. Så ser pedagogisk forskning ut i dag, ett kraftigt framåtpek med de kritiska frågorna ständigt närvarande: Gör detta världen till en vackrare plats att leva och växa i? Vi pedagoger ägnar oss inte åt att utveckla digital teknik, men nog åt att fundera på den digitala teknikens möjligheter och konsekvenser för skola och lärande över lag. Och därför behöver också dessa pedagogiska frågor både ställas och beforskas. Sker detta dessutom inom lärarutbildningen, så når resultatet smidigt skolfältet.
Mitt orange kontor innehåller också listor. Oftast på återanvända kuvert. Fortfarande finner jag en viss glädje och tillfredsställelse i att kunna dra ett streck över det som blivit gjort. Men rätt ofta är jag också tvungen att föra över ogjorda saker från en lista till en annan.
Glada saker finns upplistade: Hälsning till fakultetens nybakade barnträdgårdslärare vid utbildningen i Jakobstad. Att gratulera och lyckönska till viktigt uppdrag inom livslångt lärande, lek, fantasi, trygghet och kultur. Att arbeta med framtiden i nuet, att ta vara på stunden – och blicka framåt i stort och i smått, att nätverka, samverka och också ha kunskap att motverka då det behövs.
Skriver ”kunskap att motverka” i min gratulation och tänker mig att en barnträdgårdslärare alltid arbetar med barnets bästa för ögonen. Därför behöver de ha gedigen teoretisk kunskap om barns utveckling och uppväxtvillkor. Barnträdgårdsläraren behöver kunna skapa lek och stimulans, trygghet och hållbarhet men också kunna identifiera tecken på då barn far illa, eller då samhället inte har tillräcklig förståelse för barn. Då måste man kunna motverka, tänker jag. Och det kräver både energi och kunskap av barnträdgårdslärarna. Små barn behöver ännu starkare gate keepers än vuxna, för de saknar en röst i den offentliga debatten. Vi gläds över att barnträdgårdslärarutbildningen är ett populärt studiealternativ i vårt land och vid vårt Åbo Akademi. Så får våra barn också i framtiden goda gate keepers.
På en av post it-lapparna finns frågan om Åbo Akademis forskarblogg. Det är webbredaktör Ben Roimola som frågar om jag vill fortsätta nästa läsår efter två års bloggande. Ben behöver få ett svar och svaret är nej. Nu slutar jag som forskarbloggare. Uppdraget har varit trevligt och inte alls så betungande, vi skriver ett inlägg var sjätte vecka och Ben påminner oss vänligt. Men efter två år är det dags att bereda plats för någon annan pedagogisk forskare. Detta var således mitt sista blogginlägg i detta forum. Tack alla som har läst och kommenterat!
Hör du till dem som skriver ut e-postmeddelanden på papper? Så där för säkerhets skull, om webben plötsligt skulle upphöra att finnas. Då hör du till den så kallade mejlgenerationen till skillnad från messengergenerationen. Ibland kallas mejlgenerationen för digitala invandrare, och messengergenerationen för digitalt infödda. Skiljelinjen brukar gå ungefär vid år 1991, det vill säga personer födda efter det året är digitalt infödda. De skriver inte ut i onödan, de litar på att det som finns på webben inte försvinner och de använder smarttelefonen till mycket mer än att ringa.
