Kategoriarkiv: Peter Nynäs

Schlagerfestival?

Peter Nynäs

En del av mina vardagsrutiner handlar om att radera. Dagligen rinner det in e-post från diverse listor. Det mesta handlar om konferenser som arrangeras, lediga tjänster eller stipendier, eller uppmaningar om att skicka in förslag till artiklar till tidskrifter eller kapitel till böcker. Största delen är ointressanta meddelanden, även om de är hör till kategorin ’bra att känna till’. Parallellt dyker det naturligtvis upp annat som skall raderas så som affärsförslag eller meddelanden om någon okänd gynnare som tänkt på mig i sitt testamente eller glädjande nyheter att jag vunnit ett stort pris. Alla dessa brukar vara värda miljoner, men jag brukar radera dem. Jag har det ju ändå ganska bra och behöver inga extra miljoner.

Jag höll nyligen på att radera ett meddelande bland andra när jag av någon orsak stannade upp och läste extra noggrant. I det här brevet fanns en del detaljer som gjorde att jag läste en gång till. Och nej, det var inte ett skämt. Det var ett brev från en seriös head-hunter firma i London som fått i uppdrag att söka innehavare till en professur vid ett universitet i Storbritannien. Universitetet hade satt mig på sin lista över sådana som de ville att skulle kontaktas.

Jag var naturligtvis smickrad och det ryckte i den narcissistiska ådran i mig. Det här var min första (och framöver antagligen den enda) kontakt jag haft med en head-hunter. Det är ju sådant man hört om från den stora världen och jag kunde för en stund känna mig viktig. Men, det krävdes inte många ögonblicks eftertanke för att jag skulle kunna konstatera att firman från London bör få arbeta vidare längs sin lista med namn. Visst, jag drömmer om ett liv i ett annat land av mjälk och honung i samma utsträckning som så många andra, men jag vill de facto stanna här i Åbo, nära de människor som betyder så mycket för mig. Därtill finns för tillfället tillräckligt med utmaningar vid ÅA och jag tror inte att jag motsvarar vad det engelska universitetet egentligen söker i form av kompetens. Det var ett enkelt att skicka ett brev och tacka för visat intresse.

Men, det hela var en intressant erfarenhet och gav en konkret bild av de förskjutningar som är på gång inom den akademiska världen. Att ett universitet ger en rekryteringsfirma i uppdrag att söka fram lämpliga professorer är för mig, och många jag talat med, något nytt. I det här fallet verkade det vara så att det uppdragsgivande universitetet i fråga genomför en omstrukturering. Med den följer nya sätt att arbeta inom organisationen, nya samarbetsparter och med dem även nya värderingar och tyngdpunkter. Att söka en ny professor är inte längre en strikt akademisk fråga, dvs. en fråga om vägande och relevanta forskningsinsatser. I lika hög grad handlar det om att hitta en person som har även andra kvalifikationer, och för den bedömningen kan universiteten utlokalisera till sådana experter som vanligen tjänar näringslivet.

Jag har ingen definitiv åsikt om det här förfarandet är bra eller dåligt. Men – ett är säkert. Om den akademiska världen har utgjort grunden för vår syn på vad kunskap är och hur man skapar kunskap, så indikerar de här nya organisationspraktikerna även att detta synsätt förändras. Tillvägagångssättet innebär att universitet ifråga på ett mera konkret sätt aktualiserar vissa aspekter så som ledarskap, förmåga till nätverksbyggande, resultatmedvetenhet, projekthanteringskompetens etc.

Å ena sidan kan man hävda att en del av de värderingar som finns med i detta bryter med den överbetoning av individen som den akademiska världen lidit av, och att brottet sker till förmån för en större och välkommen betoning av gruppers gemensamma förmåga. Å andra sidan finns här en möjlig betoning av en för den akademiska världen ny form av maktutövande, dvs. en form av makt som handlar om genomslagskraft och som är starkt beroende av både individ och grupp men som inte är bunden till givna kriterier. Det är mera som att vinna melodischlagerfestivalen eller någon av tv-serierna Survivors. Kvalitet har säkert en stor roll, men i första hand räknas den om någon göra den synlig och det finns en publik som röstar för fortsatt medverkan i spelet.

Avslutningsvis en mera personlig synpunkt. Det spelar inte så stor roll vem som vinner Schalgerfestivalen eller Survivors. Jag kan vänta på nästa omgång och nästa år om det råkar vara så att vinnaren inte faller mig i smaken. Men, för mig har kunskap en annan dignitet. Vad som är kunskap i den värld jag lever i har en betydelse vare sig jag vill eller inte. Den är mitt live eller blir mina barns liv. Därför är frågan om de strukturer som omger kunskapsproduktionen också viktiga och kunde kräva en diskussion eller två. Å andra sidan har man kanske inte samma ansvar om man utlokaliserar den delen.

Utsikt från Bloomsbury

Peter Nynäs

Peter NynäsJag har tillbringat en tid i London – i Bloomsbury – för att arbeta med olika aktuella projekt. Ungefär hälften av det som fanns på min lista hann jag med, men det har jag vant mig vid. Jag är något av en tidsoptimist, men kapitlen till en antologi inom temat religion, kön och sexualitet är genomgångna och introduktionen utarbetad med en kollega från Nottingham University. Manuset kan snart skickas till förlaget Ashgate. Jag hann också med några planeringssessioner för ett nytt antologiprojekt med en kollega från King’s College. En del av tiden gick till att läsa och skriva utlåtande om en avhandling som granskar synen på religiös och kulturell pluralism i norska läroplaner och motsvarande dokument.

Det är inte första gången jag sitter i London och arbetar, men det väcker motstridiga känslor inom mig. Jag minns att jag tidigare förhöll mig oförstående och kanske till och med ironisk till professorer som ibland arbetade på det här sättet. Jag kunde tycka att det verkade snobbigt. Och jag har inte svårt att idag förstå varför. Det här arbetssättet animerar nästan en karikatyr av forskaren – mannen – djupt försjunken i sitt eget storslagna ego.

Mänsklighetens historia är fylld av sådana män och idealiserade bilder av dem. Det var mycket lätt att se när jag nu förstå gången gav mig tid att besöka British Museum. Mängden av statyer som fyller hall efter hall tecknar en i längden både roande och oroande bild av mänsklighetens historia som en historia av förstenade tänkande män.

Jag är mycket kritisk till bilder av forskning som på det här sättet dryper av kön, individualism och makt. Men i viss mån är jag idag mera ödmjuk vad gäller vissa element i bilderna. Och i förhållande till den samtid jag är en del av är jag till och med helt av annan åsikt. Vissa bitar är värdefulla.

Jag har märkt att jag den senaste tiden på ett indirekt sätt varit mycket upptagen med frågan om vad humaniora är eller borde vara. Orsaken till det här är förstås de frågor som under året väckts om hur humanistiska fakultetens framtid borde se ut. På grund av nya ekonomiska ramar för den akademiska verksamheten tycks frågorna nu ha en helt annan tyngd än tidigare arbeten med strategier och profileringar. Speciellt upptagen har jag varit av frågan om humanioras samhällsrelevans. Vad kan humaniora bidra med när vi inte kommer att bota cancer? frågade en journalist nyligen.

Svaren till en sådan fråga är förstås många – och bör så vara – men själv tycks jag alltid landa i en och samma tanke. Humanioras främsta uppgift är att hjälpa oss att förstå vår samtid och den historia den vuxit fram ur. Det handlar med andra ord om att humanioras uppgift är att tillhandahålla nyanserade representationer – dvs språk och bilder – som vi kan samlas kring på kulturell och samhällelig nivå. Hur vi människor förhåller oss till vår omgivning och de saker vi gör och inte gör är helt beroende av sådana representationer.

Det här är kanske något av en självklarhet och jag måste här lämna flera viktiga aspekter onämnda. Men – jag vill lyfta fram och betona ordet nyansering. Nyansering kräver tid. För att kunna lära oss själva och andra att se olika färger i t.ex. en bild måste vi låta blicken vila tillräckligt länge. Och vi måste också låta andra föra vår blick och hjälpa oss se sådant som vi själva aldrig kanske kunnat upptäcka. Vi kommer med andra ord aldrig förbi eftertankens och samtalets betydelse i humaniora.

Ifall samtidens krav på produktivitet och effektivitet inom akademin får löpa amok utan konkreta motkrafter så urholkas i min mening humanioras möjligheter. Vi får istället en form av massproduktion där det inte finns rum för nyansering. På en samhällelig och kulturell nivå är det här farligt. Istället för att humaniora öppnar vår samtid för oss – hjälper oss att hela tiden se mera – så tillsluter den våra möjligheter. Det begränsar våra sätt att relatera och handla.

Den idealiserade bilden forskaren – mannen –  djupt upptagen av sitt eget storslagna ego är en mycket problematisk bild och får gärna utvecklas till en karikatyr så att dess muskler förlorar sin styrka. Men – det finns delar av bilden som vi behöver bevara. Från min tillfälliga utsikt i London har jag blivit allt mera övertygad om att humanioras roll och betydelse idag står och faller med möjligheter till eftertanke och samtal.

Självklarhet?

Peter Nynäs, , ,

Peter NynäsJag deltog senaste vecka i en konferens inom ämnet interkulturell kommunikation.  Jag höll en key-note föreläsning tillsammans med Ruth Illman, en av mina forskarkolleger sedan många år tillbaka. Vi har båda den ena foten i religionsvetenskaplig forskning och den andra i forskning om kulturmöten. Vi har också båda varit engagerade i utvecklingen av biämnet interkulturell kommunikation vid ÅA. Ruth hade inte möjlighet att vara på plats så jag höll föredrag å bådas vägnar.

Konferensens syfte var att diskutera undervisning i interkulturell kommunikation i Finland. Det betydde att det fanns representanter för universitet, fortbildningsinstanser och yrkeshögskolor från hela landet på plats. Konferensen var givande på många sätt, men speciellt med tanke att det nu var mycket tydligt att ämnet interkulturell kommunikation tenderar att ändra karaktär på ett sätt som är mycket spännande. Ämnet har ofta på ett alltför förenklat sätt begränsats till frågor om hur man skall gå tillväga för att lyckas i andra kulturer – ett perspektiv som urvattnat och begränsat ämnet i många sammanhang. Även om det här perspektivet visserligen fanns kvar – och också naturligtvis behövs – fanns det nu också öppningar till andra synsätt på alla fronter.

Speciellt givande var det att lyssna till professor i ”global education”, Vanessa de Oliveria Andreotti (http://oulu.academia.edu/VanessaAndreotti), från Uleåborgs universitet. Hon imponerade med det sätt på vilket hon tillförde diskussionen kritiska och post-kolonialistiska perspektiv. Mot bakgrunden av ämnets interkulturell kommunikation mycket instrumentalistiska och business-orienterade ursprung var det här något relativt nytt. Och det föll inte ur ramen; kritiska och post-kolonialistiska perspektiv genom vilka man granskar makt och representationer kan de facto visa på intressanta vägar till lösningar i en värld som blivit allt mera komplex – också när det gäller business.

Det här temat vore värt att jag spinna vidare på, men det får bli en annan gång. Nu vill jag istället lyfta fram det som i efterhand framstod som en självklar personlig behållning av konferensen – en enkel insikt: Konferensen handlade om undervisning och samlade olika slags läroinrättningar. Trots det, så var det ovanligt tydligt på just den här konferensen att alla bidrag i lika hög grad aktualiserade forskning och inte enbart undervisning. Undervisningens innehåll (och även dess form) förändras och utvecklas av forskning. Det visade exempelvis Vanessa de Oliveria Andreottis bidrag. En gransknings av undervisningspraktiker och erfarenheter visar på intressanta resultat – som också är relevanta för ämnet interkulturell kommunikation. Det för med sig att ämnet bör förändras. Å andra sidan visade flera inlägg att samspelet mellan forskning och undervisning också sker i andra riktningen. En väl upplagd undervisning med inbyggda inlärningsprojekt som knyter tydligt an till samhälle och kultur kan också ge nya uppslag och realiseras i relevant forskning.

Orsaken till att jag tar upp den här sidan av konferensen, dvs. det självklara sambandet mellan undervisning och forskning, är att det berör samma tema som min föregående blogg, dvs. hur forskningens villkor förändras och hur det här kan föra med sig nya utmaningar.

Humanistiska fakulteten har ekonomiska problem. Det är ett faktum som diskuterats på flera håll. Det betyder att HF på sikt strävar efter att söka lösningar och målsättningen är väl – får man hoppas – att försöka garantera en god balans mellan forskning och undervisning. Det här är alltså något som inte behöver ske enbart för att båda områdena är viktiga och har sin plats i ett universitet, utan för att de facto är mera beroende av varandra än många fina fraser lyckas artikulera.

En annan sak är att det strategiska interregnum som nu råder inom HF – dvs. oklarheten hur ”den ljusnande framtid” skall ordnas – betyder att vi är tvungna att vara försiktiga med att binda budgeten. Med andra ord finns det en uttalad försiktighet i förhållande till att tillsätta vikarier, anställa timlärare etc. Ämnena inom HF riskerar att på ett nyckfullt sätt förlora resurser för undervisning.

Det här är utan tvekan en ond cirkel. Utan att förringa de ekonomiska krav som HF måste leva upp till är det självklart att möjligheten till framtida produktivitet och resultat kan urvattnas. I kontrast till inbesparingssträvanden behövs det resursmässiga satsningar – konkreta utvecklingsprojekt – genom vilka det intima samspelet mellan undervisning och forskning får ännu större utrymme. Så som det ser ut nu – blir möjligheterna mindre.

Och här undrar jag om det ändå finns skäl att redan här kort återkomma till de perspektiv som prof. Vanessa de Oliveria Andreottis visade på. Kan det finnas något meningsfullt att hämta med tanke på HF:s forskningsframtid om man väljer att inte endast följa den kurs som nu är utstakad av universitetens styrmekanismer för produktivitet – utan att granska dessa kritiskt och istället söker nya former och modeller för produktivitet. Nej, jag har ingen klar bild av vad det skulle innebära, men i alla fall visar min erfarenhet från konferensen senaste vecka att ämnesmässiga förändringar och utvecklingsmöjligheter kommer inifrån – från erfarenheter i gränsområdet mellan undervisning och forskning.

Återvändsgränd?

Peter Nynäs,

Peter NynäsEn del av mina kolleger är bekymrade över utvecklingen inom vetenskapsvärlden. Jag delar deras frågande blick.

Vetenskapens värld beskrivs ibland som ett elfenbenstorn med mystifierat språk, något som ligger fjärran från den vardag som bygger upp våra vardagliga kulturer och samhällen. Visst ligger det en hel del i en sådan kritik men man kan ändå inte bortse från att vetenskap handlar direkt eller indirekt om hur vi kan leva inom dessa samhällen och kulturer – och på ett gott sätt. Vetenskapen ger oss kunskap och redskap för det här tillsammans med perspektiv som låter oss överblicka delar och helheter. Om vetenskapen slår in på fel väg är följderna stora. Det gäller även humaniora.

Den frågande blicken borde alltså följa vetenskapen som en trogen men ouppfostrad hund. Vetenskap är inte vetenskap om det inte finns självgranskning och kritik.

En av de mera aktuella frågorna gäller de humanistiska ämnenas plats inom ramen för de nya sätt att tänka om vetenskap som införts. Det kan handla om krav på tydligare och mer specifika målsättningar i stil med frågor som ”Vad är det som er forsknings skall resultera i?” eller högre krav på aktualitet och nytta i stil med ”Vilken betydelse har de resultat ni kommer fram till”. På ett annat plan märks det också genom den projektbetoning som drabbat universiteten. Resurser för forskning kringskärs inom universiteten genom att de i allt högra grad görs temporära, dvs. villkorliga och utlokaliseras till andra instanser. Genom det här slussas forskningen in i den ovan nämnda diskursens märkliga såll.

En sidan av det här väckte i somras en debatt som man delvis kunde följa genom Facebook och sidan ”Jag bidrar till samhällsnyttan” (http://www.facebook.com/jagbidrar?sk=wall). Bakgrunden till debatten var Svenskt Näringslivs ifrågasättande av humaniora. I en rapport beskrivs humaniora som lågproduktiv och man föreslår att ekonomisk styrning kunde vara en åtgärd som får studenter att välja andra utbildningar (dvs. mindre studiebidrag).

Rapporten kunde vara intressant att läsa som ett uttryck för den neoliberala lögnen. Den neoliberala diskursen betonar frihet – vi reglerar inte! – men i de flesta fall är frihet ett annat ord för en ny form av reglering; friheten är en fråga om marknadens frihet, dvs. man låter ekonomin styra. Och i bottnen på det neoliberala projektet finns så som prof. David Harvey från CUNY skriver i sin bok A Brief History of Neoliberalism en strävan ett befästa vissa värden.

Själv är jag tudelad inför de krav som ställs på humaniora. Som jag konstaterade ovan är frågan om samhällsrelevans en kärnfråga – den måste finnas i centrum av all forskningsverksamhet – och den måste få ställas utifrån och humaniora måste kunna gå in i en sådan diskussion. Vi behöver mera av sånt och även om det sagts så många gånger tål det sägas på nytt: den humanistiska forskningens värdeskapande funktion är avgörande för vårt samhälle vare sig vi tänker globalt eller nationellt.

Men, dilemmat är att ord som relevans, nytta och produkt idag verkar ha råkat ut för en härdsmälta som riskerar att kullkasta en hel del av den humanistiska forskningen – liksom möjligheten till att seriöst gå in i en dialog. Orsaken till att situationen idag är allvarligare än tidigare är därför också enkel att sätta fingret på. Neoliberala system har inte ett etablerat utrymme för dialog – om man inte hittar ett sätt att saluföra dialog förstås.

Det hela kunde te sig som en återvändsgränd.