Det är ofta härligt att vara borta från Finland, speciellt några sommarveckor på Ösel, i Kuressaare-Arensburg som är öns förtjusande huvudstad. Den över 350-åriga staden är en kosmopolitisk metropol i miniatyrskala. Badstranden är lång och vinden blåser från Kuressaareviken. I horisonten, eller närmare sagt, en aning bakom den finns Lättland. Med god fantasi tror man att det är synligt. Bakom ryggen står sagoslottet, Kuressaare loss, som en gång i tiderna var sätet för Riga biskop: han regerade här. Idag är slottet ett välkänt och mångsidigt kulturcentrum: konstmuseum, historiskt museum och biologiska samlingar. Årets höjdpunkt är operafestivalen, Saaremaa ooperipäevad, som är den estniska motsvarigheten till festivalen i Nyslott. Vi tittar på Giuseppe Verdis Rigoletto, som spelas av Teatro di Milano. Organisationen är perfekt och musiken njutbar, även för en icke-musikalisk människa. Applåderna vill inte ta slut efter föreställningen. Min favorit är arian La donna é mobile – kvinnan är rörlig (jag vågar inte säga: labil).

Sommaren på Ösel fylls av evenemang – kulturen kommer från större städer på besök till avlägsna orter och en alldeles speciell stämning uppstår; otaliga nya kontakter knyts då främmande människor plötsligt börjar tala med varandra i en avslappnad atmosfär.

Efter operafestivalen kommer kammarmusiksfestivalen. I slottets kapell spelas medeltida musik. Under konsertens paus går en äldre herreman rastlös omkring och fotograferar allt. Han är ensam och söker uppenbarligen kontakt med någon. Han frågar någonting oväsentligt av mig men snart befinner vi oss djupt i diskussioner. Det visar sig att han är friherre von Freytag-Loringhoven från Tübingen. Varför är han här? Hans farfars far var en stor godsägare i kommunen Kihelkonna, men han hade sålt allting bort redan på 1800-talet och flyttat till Tyskland. Familjen hör till gammal tysk-baltisk adel, deras vapen är upphängt inne i slottet och förfädernas kvarlevor vilar bredvid Kihelkonna kyrka. Friherren är på gott humör då han berättar om släktens historia. Kvällen slutar med en gemensam middag och intressanta detaljer om hans privata och professionella liv avslöjas: han försöker komma varje sommar till Ösel för att se sina rötter, men hans fru är bildkonstnär och lärare, som hellre tillbringar sommardagarna i Nice (Nizza). Herr friherr Freytag von Loringhoven är medicine doktor och närmare sagt hjärnkirurg till utbildningen, men i något skede hade han hamnat i kris med sitt yrke och utbildat sig till psykoterapeut. Kvällen blir synnerligen inspirerande; några månader efteråt kommer ett postkort från Tübingen.

En grupp av tyska studenter kommer emot mig på gatan och frågar artigt: tyska eller engelska. Tyska, svarar jag bestämt. De vill veta vägen till en begravningsplats, där de tyska soldater som stupade i andra världskriget på Ösel vilar. Jag visar vartåt de ska över gå för att komma till Kudjape metsakalmistu. Under många årtionden, under den sovjetiska ockupationens tid var massgravarna medvetet bortglömda, för officiellt ansågs det vara fiender som var begravda där. Sovjetunionen legitimerade sig mycket långt med segern i andra världskriget, en makt som krossade fascismen. Efter att Estland hade återfått självständigheten år 1991 och den andra republiken uppstod, blev det tillåtet att prata om gravarna igen: nationen fick tillbaka sitt kollektiva minne. Med ekonomiskt stöd från Förbundsrepubliken Tyskland städades området och tusentals gravstenar placerades på ett öppet fält. Här vilar tusentals tyska soldater. De kämpade ända till det bittra slutet. Sovjetunionen återerövrade Tallinn på hösten 1944, medan de sista tyska trupperna lämnade Ösel, närmare sagt Sörvehalvön, öns ultima Thule så sent som våren 1945. Nu är det tillåtet att hedra även deras minne. I varje tysk gravsten står inte bara soldatens namn utan även hans militärgrad: Gefreiter, Lieutnant, Oberlieutnant, Oberst… Ordning ska det vara i hierarkin.

Alldeles bredvid de tyska gravarna finns ett fält där de soldater som kämpade i röda armén vilar. Minnestatyn är gigantisk, ett utmärkt exempel på pretentiös socialistisk realism (som de facto ligger lång borta realism i många fall). I Sovjetunionen blev det slut på modernistiska experiment och expressionistisk skildring av människans liv redan på 1930-talet. Staten och den ’nya’ människan skulle hyllas i romantisk och heroisk anda. Statyn i Kudjape är skapat av en känd bildhuggare. Stämningen här avviker från den tyska begravningsplatsen. Här finns enkla stenar av röd granit, soldatens namn men ingen militärgrad.

Bredvid dessa två gravgårdar finns ett öppet fält, en stor och välskött gräsmatta. Senare på sommaren vandrar jag runt gravarna tillsammans med min svärfar, vars stora intresse är historia. Plötsligt stannar vi på det öppna  fältet och han frågar mig: är denna outnyttjade mark reserverat för nästa krig?

Industrin krymper, statsskulden ökar, de rika klagar, de fattiga lider, den intellektuella eliten kritiserar och problematiserar. Riket har sjunkit i pessimism och stagnation. Så är det i dagens Finland, åtminstone enligt massmedia. Naturligtvis – massmedia i en västerländsk demokrati ska utgöra en kritisk röst och inte vara statsmaktens språkrör. Alltid går det illa, men ibland mindre illa.

Onekligen har vårt land stora problem, vilka delvis är strukturella, men låt oss tänka framåt och skrida till åtgärder. I alla organisationer efterlyses konkreta åtgärdsplaner, för strategiska visioner allena är inte tillräckliga.

Vad är den typiska medicinen då en organisation eller ett samfund är i en krissituation, som inte är tillfällig i sin karaktär? Fusion, fusion, ropar man då. Man fusionerar två företag i hopp en nystart; ny logo, ny organisation, ny image och framför allt nya synergier som leder till nytänkande, nyskapelser och förbättrad kostnadseffektivitet.

Vi ska fusionera med ett annat land. Finlands politiska historia delas i tre epoker: kungarikets tid (-1809), kejsardömets tid (1809-1917) och republikens tid (1917-?). Republikens tid är över – leve fusionen! Med vem? Vi granskar fusionsmöjligheterna med grannländerna, eller helst hela Östersjöområdet.

Vi tittar först norrut: Norge. Med norrmännen har vi alldeles härliga relationer; vi gillar varandra. Fusionen är dock osannolik: grannen med sina enorma naturgas- och oljetillgångar är alltför rik och därmed knappast ivrig att ingå ett giftermål med oss. Dessutom har den nordliga grannen en hög kostnads- och prisnivå, vilket innebär att ölpriset i Finland skulle snabbt stiga efter fusionen och detta kunde leda till ett uppror i den östra rikshalvan.

Sedan tittar vi västerut. Svenskarna är vårt broderfolk på många sätt och svenskarna har visat en oförglömlig solidaritet mot oss, inte minst under svår krigstider 1918 och 1939-44. Här uppstår dock två allvarliga problem på fusionsvägen. Det kunde vara svårt att få finska folkets majoritet bakom en dylik fusion, eftersom många finländare lider av ett allvarligt lillebrorskomplex vad Sverige beträffar. Dessutom är det tvivelaktigt om man i Sverige överhuvudtaget skulle vara kapabel att fatta något som helst beslut inom en rimlig framtid: det skulle behövas mini- och stormöten, otaliga riksmöten och Almedalsveckor för att behandla detta delikata ärende. Sedan 1809 har Sverige inte kunnat fatta ett beslut huruvida man skulle delta i ett (världs)krig eller inte. Så tydligen är man tvungen att begrava idén om ett nytt Storsverige och i stället nöja sig med det bernadottska Lillsverige. Fördelen med en icke-fusion med Sverige är att fusionsdiskussionen kan fortsätta och ishockeymatcherna Finland-Sverige hålls kvar.

Det är dags att kasta blickarna österut. Ett ja tack är att vänta på från Moskva, da, da… Den bärande ryska statsideologin är – och har sedan urminnes tider varit – att bibehålla och vidareutveckla rikets territoriala storhet. Denna grundtanke leder till en logisk konsekvens: ett land eller ett område som någon gång har hört till tsarriket eller Sovjetunionen bör vid ett lämpligt ögonblick kunna återförenas med moderlandet. Ekonomiska synergier med en rysk-finsk fusion skulle vara uppenbara; speciellt östra Finlands ekonomi skulle få en stark stimulans och östra Finland skulle få ett naturligt Hinterland. Ändå är jag i viss mån tveksam och problemet är igen folkopinionen, så kanske man bör vänta innan man skickar en e-post till Vladimir Putin.

Vi tittar söderut: Estland, Lettland och Litauen. Ester är nästan som finländare utom att de har mer civiliserade dryckesvanor. De ekonomiska och kulturella banden är otaliga. Som folk älskar vi varandra, och esterna har under historiens lopp visat en likadan solidaritet mot oss som svenskarna. Toppolitiken är dock just nu emot oss. Estlands president Toomas Hendrik Ilves (herremannen med rosett; ’ilves’ betyder ’lo’ på svenska) är i sin tankevärld en typisk exilest, uppvuxen i Sverige och Kanada. Han har stora misstankar mot tidigare alliansfria länder och betraktar oss som finlandiserat land, som har en alltför mjuk politik mot Ryssland. ’Me ei taha, me ei oska’ (vi vill inte, vi vågar inte) skulle vara det sannolika svaret på en e-post om en eventuell statsfusion.

Estland, Lettland och Litauen är språkligt och kulturellt olika, men deras historiska erfarenheter är mycket liknande; de blickar västerut, ofta över Atlanten, de vill vara självständiga och lojala medlemmar i Nato. Så blir en e-post varken till Riga eller Vilnius osannolik. Det är bättre att ta ett flyg Åbo-Riga och beundra den verkligen vackra hansastaden. Prisnivån är fortfarande rimlig där.

Alternativen börjar bli få: Polen och Tyskland (i alfabetisk ordning). Finsk-polska relationer har alltid varit goda, utom små incidenter under den svenska stormaktstiden. Är Polen intresserad av Finland och har Polen erfarenhet av att genomföra fusioner? Kungen Sigismund-Zygmunt, Katarina Jagellonicas och Hertig Johans son försökte göra det, men planen misslyckades, eftersom kungens egen släkt var opålitlig. Finländarna skulle eventuellt stöda en samgång, men polackerna är säkert tveksamma: landet har haft en synnerligen gynnsam ekonomisk utveckling under de senaste åren – varför skulle man riskera detta med en fusion med ett problemland? Folkmentaliteterna är olika: polackerna är spontana och älskar improvisation, medan finländarna vill ha välplanerade möten med klara agendor. Det finns dock en starkt sammanbindande länk mellan dessa två nationer: vodka. Fusionsoptionen borde undersökas seriöst.

Vi landar i det sista alternativet som enligt min åsikt kunde bli den bästa: en fusion med Tyskland. Jawohl, där har vi ett folk som verkligen passar ihop med oss. Vi är försiktiga, laglydiga och rädda för oordning och kaos, så är även tyskarna. Vi älskar detaljerad planering och noggrann dokumentering. Den ekonomiska kopplingen mellan de två länderna är stark. Vi har erfarenhet av tidigare samarbete på många områden. Tyskland har färsk erfarenhet av att genomföra verkligen krävande fusioner: hela gamla DDR införlivades den 3.10.1990 i Förbundsrepubliken. Den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl lovade blomstrande ängar till östtyskarna, till de nya delstaterna (Neue Bundesländer). Det har det verkligen blivit, trots skepticism och farhågor. Den federala struktur som det efterkrigstida Tyskland har, skulle passa oss utmärkt: vi skulle bli en delstat (das Neueste Bundesland). Det är dags att utarbeta en konkret åtgärdsplan och tidtabell för en fusion på det kulturella, ekonomiska och statsrättsliga planet. Utbildningen i Finland borde samordnas med Förbundsrepubliken, åtminstone i viss mån. Det tyska språket skulle ingå i skolornas undervisningsprogram redan i första eller andra läsåret. De största – och även mindre – finländska städer skulle få ett tyskt namn. Jag ger endast några exempel: Åbo (Turku) skulle bli Markt eller Markt am Aura (’turku’ betyder ’torg’, torg heter Markt på tyska), Nystad kunde bli Neustadt am Ostsee o.s.v.  En riksomfattande namntävling skulle utlysas för att hitta på goda namn. Detaljerna är många och allt kan inte behandlas här. Det blir dags att skicka en e-post, och inte vilken som helst e-post. Inledningen av brevet är det viktigaste; man ska komma ihåg den artiga tyska brevetiketten: alltså inte Liebe Angela, inte heller Liebe Frau Bundeskanzlerin, utan Sehr Geehrte Frau Bundeskanzlerin. En kopia ska skickas till förbundspresidenten, till Joachim Gauck.

Ledare – större och mindre – har sina visioner, t.o.m. hallucinationer. Den store finske statsmannen Urho Kaleva Kekkonen var en synnerligen visionär politiker, som under sina sista år i ämbetet led av hallucinationer. En av dem var att Finland är ett neutralt land.

Den Haag, i en coffee shop, juni 2015

Tapio Salmi

Det är fråga om högförräderi enligt finska lagen. En artikel av denna typ skulle i 1930-talets Finland givit några år tukthus till författaren. Solig sommar till alla läsare!