Jag gillar tejp.

Hannah Kaihovirta, , , ,

Hannah KaihovirtaHäromdagen gick jag på den södra delen av Esplanaden i huvudstaden. I ett skyltfönster samsades Tom of Finland och Mumintrollet  om utrymmet. Finsk kultur- och designhistoria  satte i gång ett nomadiskt och rhizomatiskt tänkande om kunskap och lärande i mitt medvetande.

Jag blir glad av att vara delaktig i situationer där kunskap rör sig nomadiskt. Framförallt situationer där det nomadiska skapar möjligheter som omfattar en dynamik som jag vill kalla allmänbildning satt i rörelse. Oberoende om allmänbildning förstås som kunskap om det säregna eller det generella – allra helst som en växelverkan mellan dem – så är allmänbildning satt i rörelse ett sätt att tolka livsteman på flera olika sätt och med flera olika infallsvinklar.

Revideringen av läroplansgrunderna  2016 för grundläggande utbildning www.oph.fi/lp2016 har knappast undgått någon som arbetar med utbildningsfrågor i Finland. Jag har redan tidigare här i bloggen berört multilitteracitet som ett av de begrepp i läroplansgrunden som väcker mitt intresse.

Multilitteracitet kan i sin enklaste form definieras som en förmåga att behärska mer än ett sätt att tillägna sig och kommunicera olika symbolspråk. Begreppet multilitteracitet kan när det kommer till kunskap och lärande tolkas som ett nästintill synonymt begrepp med allmänbildning. Eller åtminstone som ett 21sta århundradets försök till att ringa in en tillämpning av de riktlinjer som begreppet allmänbildning genererat inom en förhållandevis lång finländsk utbildningstradition.

Samma dag i huvudstaden kom jag in på ett antikvariat. Likt en rhizomatisk trådända låg tanken om allmänbildning satt i rörelse kvar i medvetandet och jag tog tag i ändan då jag kom över en liten pocketbok. Boken låg inklämd mellan stora konsthistoriska verk i hyllan för  konsthistoria, konstteori, konstens tekniker, konstens material och konstpedagogik. Bokens titel är Bleu. Histoire d’une couleur av Michel Pastoureau (2006). Bokpärmen är självfallet prydd med en bild av Yves Kleins konstverk.

BLÅ. En färg i historien, i staden, i Europa, i politik, i språk, färganalys, i bildkonsten, färgteori, symbolik, religion, information, liturgisk färg, fysik, ultraviolett, infrarött, pigment, azur, indigo, lapis lazuli, kobolt, ultramarin, blå musik, blå timme, det diskreta blå, uniform, i världen, kulturen, naturen… blå himmel blått hav… är några av de ingångar som boken erbjöd och som jag som medskapare av mening i läsakten lyckades nysta in mig i.

Det nomadiska och rhizomatiska tänkandet förde mig i den här situationen vidare bara en liten, liten sträcka i medvetandet. Jag kom att tänka på boken The language of Colour: an introduction (2011) av Theo van Leeuwen; där författaren pekar på hur färg i sig själv ger ett positivt bidrag till att förstå meningsskapande över tid och rum. Boken är långt formad för att fungera som kurslitteratur och hanterar färg som ett viktigt element i bildspråk och visuell kommunikation. I ett av bokens kapitel behandlar författaren hur förhållandet mellan färg och design har förändrats genom århundraden och vilken betydelse det haft för hur visuell kultur och kommunikation fungerar i dag. Just här fäster jag uppmärksamhet vid att författaren lyfter fram en synvinkel på färgens betydelse i grafisk design; att färg skall förstås som ett jämbördigt element med andra resurser som används för meningsskapande.

Ja, att färg har och tillskrivs betydelse i olika sammanhang är något som de flesta av oss känner igen och förstår. Jag tänker på hur jag under arbetsdagens lopp använder  mig av olika funktioner på Åbo Akademis hemsidor www.abo.fi. Hemsidormas färgkod läser jag dagliigen mer eller mindre medvetet och bara en bit bort i mitt medvetande vajar en röd-gul vimpel mot en sommarblå himmel.

Det är något nytt med arbetsplatsens hemsidor. Vad är det? En snabb jämförelse med några andra universitets hemsidor visar att bilden ges oväntat stor plats på ÅA-sidorna. Jag inser glatt att överhuvudtaget styrs informationsläsningen på Åbo Akademis webb överraskande långt av förhållandet mellan färg och (grafisk) design. Ändå är det någonting som skapar brus i den visuella kommunikationen. Det tar en stund för mig att inse vad det är.

Det är de vita ytorna på fotografierna. Beroende på hur man läser helheten ser de vita ytorna ut som remsor som placerats på fotografier och associationen till svarta remsor som döljer något på ett fotografi ligger nära till hands. Det vita kan även tolkas som gluggar. Är hemsidorna egentligen en hel rad med  vita A4 papper där man saxat gluggar i fotografierna?

Bruset hänger kvar. Jag försöker tänka större, om än allmänbildningen satt i rörelse nu påminner mig om att rörelsen omfattar insikten om individens begränsade kunskap.

Det är tanken på fanziner som tystar bruset. De där underbara heimlaga men betydelsefulla innehållsrika tidningarna där vi med sax, tejp och kopieringsapparat ville förändra världen. Jag inser att livsteman går i cykler som tar ny fart i ny tid.

Mumintrollet, som hade en plats i tidskriften GARM finns idag som pepparkaksform, glasspinne och på handduk och Tom of Finland finns på lakan och non-profit fanzinens bildspråk finns som visuell hook på min arbetsplats hemsida. Ja, tejp är bra till mycket.

Take me to church

Peter Nynäs

Peter NynäsJag har haft anledning att skriva om det här tidigare, men det ligger på mitt bord att skriva om religion så ni får ursäkta mig. Vi hade föreställt oss att tanken om att gud är död skulle plana ut i en samhällelig verklighet inom vilken alla kunde rymmas och mötas, men den här tanken har ställts på sin spets den senaste tid på olika sätt.

Å ena sidan: nätverk, organisationer, politiska partier etc. som motiveras av religion tycks stiga in på den samhälleliga scenen i sådan takt att vissa röster hävdar att det pågår en ny våg av korståg. Kanske de har rätt när de menar att vi borde vara försiktiga med det där som kallas religion. Å andra sidan: olika former av religiöst färgade praktiker och tankesätt blir allt mera comme il faut. Folk behöver inte längre hyckla med om de sätter tilltro till andar, tungotal eller testar healing. Vissa talar om ökad pluralism och frihet, och hurrar för den nya öppenheten. Kanske de har rätt?

När jag skriver det här lyssnar jag på professor i genus- och kvinnostudier Minoo Moallem. Hon kommer från Berkeley University, USA, och håller det inledande huvudföredraget på konferensen Religion, Gender and Body Politics, i Utrecht. Hon har sin bakgrund i Iran. Hon talar om shia och den politiska utvecklingen i Iran ur allmänt och långt perspektiv. Speciellt lyfter hon in och visar en mera subjektivt färgad verklighet och granskar spänningar, slitningar och dialogen inom populär visuell kultur i Iran och hur den lever inom, av och mot den religiösa hegemonin.

Jag måste erkänna att jag har ibland svårigheter att följa hennes föredrag. Det är redan sen kväll och jag steg upp klockan fem för ett tidigt flyg. Prof. Moallem har alldeles nyss landat jetlaggad efter en transatlantisk resa. Mina öron är grumliga och hennes engelska är emellanåt bruten, och samtidigt rör hon sig ambitiöst och smidigt mellan skiftande världar av teoretiska koncept som i en fuga av Bach. Det här är en utmaning för mig och när hon sammanfattar sitt föredrag tvingas jag stanna upp och rekapitulera. Jag måste försöka minnas hennes inledning, lyssna noggrant på varje ord hon säger just nu och parallellt granska den tryckta sammanfattningen. Vad var det jag missade när jag inte förstår varför hon plötsligt gråter?

Jag inser efter en stund att jag behöver tänka om. Betoningen av sekularisering, modernitet och mer eller mindre allvarliga konservativa eller traditionalistiska motreaktioner mot dessa ter sig plötsligt som ett snävt synsätt, som om det var en vald och trygg blindhet. Handlar det här om ett ganska bekvämt sätt att närma oss problemen, vare sig vi är akademiker, politiker eller kyrkor?

Prof. Moallem placerar vårt sätt att förstå vår samtid i ett annat perspektiv. Hon ser den västerländska utvecklingen utifrån, på ett annat sätt än vi förmår, men stärkt av sina iakttagelser om hur dess skugga och spår fallit utanför Europa, t.ex. i Iran och revolutionen 1979. Vad händer om vi låter frågan om upplysning, modernitet och religion – sekularisering – vara sekundär? Och om vi sätter frågan om nationalism, betoningen av land och folk, i förgrunden?

Mina tankar vandrar till det religiöst färgade s.k. “samhällsbygge” som för tillfället eftersträvas på global nivå av vitt skilda samhällsgrupper som vill se ett nytt land och folk i den värld de lever i. Oavsett skillnader förenas de ändå av tanken om land och folk – vare sig de verkar i Sydkorea, Peru, Ryssland eller Finland – och de förenas också av tanken om att land och folk skall kultiveras eller kanske tuktas av lagstiftning och moral. Religion är ofta centralt hos dessa men ibland enbart som ett sidoelement och ibland helt osynligt.

Jag såg nyss de sovjetrealistiska statyerna vid Gröna bron i Vilnius. De är lika talande för den här betoningen som kristdemokraternas eller sannfinländarnas agenda. Vid de fyra brofästena finns fyra skulpturgrupper i klassisk stil: soldaten, arbetaren, jordbrukaren och studenten, och de finns i bilden av både en man och en kvinna. De här symbolerna förvaltas och utvecklas fortsättningsvis, om än i modifierad version, men med ett förnyat engagemang inom vilket både kommunism och sydkoreansk nykapitalism kan rymmas, liksom evangelikal kristendom i många länder – och många andra fenomen.

Jag märker att jag har tappat koncentrationen när jag sitter och tänker på prof. Moallems föredrag och samtidigt skriver det här. Men, när jag lyssnar till igen är det prof. Yvonne Sherwood från Storbritannien som talar och hon för oss till gamla testamentets gestalter, Abraham, Isak och Hagar – och till Israel. Prof. Sherwood är professor i bibelkunskap och politisk teori, en känd feministisk teoretiker. Jag stannar upp igen. Var det någon som missade filmen Exodus: Gods and Kings som gick nyss på biograferna? Jag förstod aldrig om den var en medveten kritisk och ironisk gestaltning av kopplingen mellan nationalism och religion, eller om den beskrev en samtida syn som bara kan definieras som skrämmande.

Genom prof. Sherwoods kritiska och oroande perspektiv på våra idémässiga rötter slungas jag snabbt tillbaka till kärnan i prof. Moallems föredrag och hennes sorg. De griper inte enbart in frågan om ett möjligt annat sätt att läsa den västerländska religiösa historien i nationalismens ljus, om makt och religion, och hur den här betoningen varit en av våra främsta exportvaror och ännu är så. Allt framstår som en gammal besatthet som griper rakt in i de liv och kroppar som fick kämpa med och mot den här hegemonin var den än blev en politisk realitet. Statyer som blir liv och liv som förstenas och stenas. Var det hennes öde också?

När jag skriver klart den här texten har jag flyttat till en liten gaybar nära mitt hotell. Den håller på att tömmas och bakgrundsmusiken stiger fram. Bartendern byter plötsligt från The hanging tree som om just den låten irriterat honom och han väljer en poplåt med refrängen ”Take me to church”. Är det vad som vi gör mest hela tiden? Och borde vi lära oss att se religion i ett annat eller bredare perspektiv?

Snö och salt så in i Norden

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaDet är en märklig känsla att stå i mörkret på en havsstrand och se hur de svarta vågorna i den öppna sjön slår mot snöbeklädda vita klippor. Det känns nästan som om havet skulle vilja äta upp det vita på klipporna. Trots att vi är i början av februari har vintern inte ännu heller kommit på riktigt. Och trots det tjocka snötäcket på land är det så varmt att det inte ens bildas en liten isrand på stranden utan strandkanten är bara våt efter vågorna.

När jag står där på stranden, funderar jag över de märkliga väderförhållandena under de senaste månaderna; det har ju egentligen bara varit slaskväder i södra Finland. Hade all nederbörd kommit som snö, skulle vi ha världens finaste snötäcke och perfekta skidspår, vilka jag har saknat hela vintern. Nederbörd har nog kommit i stora mängder, men mest som snöslask eller idel regn. Inte nog med det att jag och många andra har gått miste om skidnöjen utan tack vare dessa stora nederbördsmängder har även avrinningen till vattendragen och slutligen till Östersjön varit ovanligt stora, eftersom marken har varit bar och ofrusen. Alla som har gått över den gamla Hallisbron i Åbo har genom hela vintern kunnat beundra mäktiga forsande vattenmassor vid vattenverkets damm. De stora mängder närsalter som med dessa vattenmassor har runnit ut till havet bådar inte gått inför sommarens algsäsong utan tvärtom, det finns gott om ”mat” för algerna bara solen kommer fram så att produktionen kommer i gång.

Förutom den pågående, ovanligt långa isfria vintern har även ett annat mera ovanligt fenomen inträffat i Östersjöregionen i vinter. I december –januari fick  Östersjön ta emot en ovanligt stor saltvattenpuls, det vill säga att strömmade in stora mängder mycket salthaltigt vatten från Nordsjön via de Danska sunden. Enligt vissa uppgifter var den tredje störst sen mätseriens början på 1880-talet medan andra källor talar om en puls bland de tio största genom tiderna. Hur som helst var fenomenet ovanligt och av stor betydelse för de ekologiska förhållandena i Östersjön. Mängden av salt som sägs ha kommit in är nästan ofattbart stor, cirka fyra gigaton salt. Det vill säga 4 000 000 000 000 kg salt som kom in med ungefär 250 km3 vatten, vilket betyder att vattnets salthalt var ungefär 16-17 promille. Det här vattnet är betydligt tyngre än det vatten som vi normalt har i Östersjön och vars salthalt varierar från cirka 10 promille i t.ex. Gotlands djup till 5-6 promille i Skärgårdshavet.

Det tunga vattnet lägger sig på bottnen och tränger ut det gamla syrefattiga och näringsrika vattnet upp mot ytan och längre norrut. Det goda i pulsen var att det salta vattnet var också mycket syrerikt, vilket kommer att märkbart förbättra djupområdenas syresituation. Å andra sidan finns det en risk att det gamla näringsrika vattnet kommer ytterligare att gynna algblomningar nästa sommar och kanske även senare.

Den ökade salthalten är dock gynnsam för torsklek så väl som för marina djurplankton arter som är viktig föda för bl.a. strömming. Det här kan betyda att vi får mera torsk i Östersjön och även att strömmingen hittar bättre föda än idag då främst mindre näringsrika sötvattensarterna dominerar djurplankton. Dessa förändringar skulle högst sannolikt hjälpa till att förbättra Östersjöns allmänna tillstånd genom en sorts naturlig biomanipulation ifall torsken, som är det viktigaste stora rovdjuret i öppna Östersjön, blir flertaligare och äter upp mera planktonätande strömming och vassbuk. Då skulle mängden djurplankton kunna öka och äta mera växtplankton. Det här i sin tur skulle betyda färre algblomningar och klarare vatten. Åtminstone i teorin.

När jag vänder mig bort från det mörka vågorna och stranden tätnar snöfallet. Det mörka vattnet täljer inte hur nästa sommar kommer att se ut i skärgården. Salthalten påverkas ännu inte nästa sommar vid våra breddgrader utan kanske först året därpå. Det fortsatt varma vädret och rikliga nederbörden tyder dock på att algblomningarna kan frodas och att simturerna därmed kan bli färre på grund av ”algsoppan”.  Jag vågar ändå drömma om torskfiske i Erstan-området så som det var möjligt på 1980-talet då torskstammarna var rekordstora efter ordentliga saltvattenpulser 6-7 år tidigare. Fisket får dock vänta några år så att torskarna hinner växa till sig och vandra från Östersjöns södra delar där deras lek tar plats.

”Och förlåt oss våra skulder…”

Christer Lindholm, , , , , ,

Christer Lindholm

Det grekiska parlamentsvalets överlägsna segrare blev, som väntat, vänsterpartiet Syriza, som dessutom lyckades bilda en regering på rekordkort tid. Valet av ett mindre, nationalkonservativt parti som regeringspartner var kanske något överraskande, men tydligen väger det de båda partierna har gemensamt – ett hårdnackat motstånd mot den omänskliga åtstramningspolitik Grekland påtvingats under de senaste fem åren – tyngre än de ideologiska skillnaderna på andra områden. Och därmed är det bäddat för konflikt mellan Grekland och det största eurolandet Tyskland som – ivrigt påhejat av sina trogna drabanter Finland och Nederländerna – motsätter sig såväl varje form av skuldlättnader för Grekland som minsta lilla avsteg från de senaste fem årens finanspolitiska preusseri. Vilket ger vid handen att Tysklands förbundskansler Angela Merkel, så prästdotter hon är, inte tycks kunna sin bibel riktigt så bra som hon borde.

Det bibelställe jag syftar på här är naturligtvis liknelsen om den otacksamme tjänaren (Matt. 18: 21-35). En tjänare hade (exakt hur förtäljer inte liknelsen) lyckats skuldsätta sig riktigt rejält: han var skyldig sin herre inte mindre än 10000 talenter, vilket enligt vissa beräkningar skulle motsvara hela 260 ton mynt. Och då liksom nu var det hårda bandage som gällde för överskuldsatta: om tjänaren inte kunde betala tillbaka sin skuld – och det fanns naturligtvis ingen som helst chans att han skulle kunna göra det – skulle hans herre ha rätt att sälja både honom och hela hans familj som slavar (inget nytt under solen då det gäller hanteringen av skuldkriser, med andra ord).

Men nu gjorde den överskuldsatte tjänarens herre något oerhört: han beslöt sig på ståendefot för att efterskänka hela den enorma skulden! Därmed undgick tjänaren och hans familj inte bara det liv i träldom som annars hade blivit deras lott, de fick bokstavligt talat en chans att börja om sitt liv på nytt! Men tror ni att tjänaren visade någon tacksamhet för den skull? Icke sa Nicke: när han råkade på en av sina tjänarkolleger som var skyldig honom ett betydligt mindre belopp grep han honom om strupen och krävde att få sina pengar tillbaka, till fullt belopp och det på stubinen! Då tjänarens storsinte herre fick höra tals om det här blev han, naturligt nog, både besviken och förgrymmad, och den otacksamme slusken till tjänare blev slängd i finkan på obestämd tid.

Så vad har då den här sedelärande liknelsen att göra med Tysklands resoluta nein till några som helst lättnader för Grekland?  Bara det att Tyskland vid den så kallade Londonkonferensen år 1953 fick hälften av sina utestående skulder efterskänkta. Resten är, som man brukar säga, historia: befriat från en betydande del av sin skuldbörda kunde Tyskland satsa helhjärtat på återuppbyggnaden av sin ekonomi, vilket snart nog gav utdelning i form av det häpnadsväckande uppsving som brukar kallas det tyska ekonomiska miraklet. Och att det här var något som hela det övriga Västeuropa i förlängningen vann på råder det knappast några tvivel om. 

 

En bra början

Sofia Holmqvist,

SAMSUNGFör min del inleddes år 2015 med förberedelser inför Finlands Röstergonomisällskaps årliga seminarium som gick av stapeln den 16 januari i Helsingfors. Föreningen är ung och grundades för fyra år sedan av foniater Eeva Sala som då arbetade vid Åbo Universitets Centralsjukhus. Nu har föreningen ungefär 50 medlemmar och trots sina unga år har den hunnit utgöra ett viktigt nätverk för röstinriktade kliniker och forskare i Finland. Under tidigare seminarier har temat varit bland annat presentationer av nya rön inom röstforskning i Finland och att ge en bred bild av röstergonomiska risker individer som arbetar inom röstkrävande yrken kan utsättas för.

I år låg fokus på kliniskt arbete inom röst och syftet var att ge information om och öka färdigheterna i akustisk röstanalys i kliniskt arbete. En röstterapi inleds (och avslutas) vanligen med intervju, undersökning och bedömning. Både läkare och talterapeut utför vanligen en subjektiv bedömning (perceptuell bedömning) och en objektiv bedömning (akustisk analys) av klientens röst. Den akustiska analysen kan också göras under själva röstterapin och användas som ett verktyg för att öka klientens röstmedvetenhet.

Då vi i arbetsgruppen planerade programmet för seminariet, ville vi presentera olika sätt att utföra akustisk röstanalys och skapa en diskussion kring vad det innebär att vi i Finland inte har normer för hur den objektiva bedömningen utförs. Vad innebär det för yrkesutövare och forskare att vi inte följer exakt samma riktlinjer när det gäller hur vi samlar in vårt bedömningsmaterial och hur det här materialet tolkas? Öron-, näs- och halsläkare Miia Ruuskanen hade inför seminariet gjort en enkätbaserad kartläggning över hur akustisk analys görs runtom i Finland. Det visade sig att det är väldigt varierande av vem, i vilka utrymmen och hur den akustiska röstbedömningen görs. Talterapeut, FD, Jaana Sellman vid Helsingfors Universitet konstaterade i sin presentation att idealet t.ex. vid en foniatrisk poliklinik skulle vara att experter inom olika röstområden hade möjlighet att samarbeta i större utsträckning. I det här skedet är det ofta en talterapeut, en sjukskötare och en foniater eller öron -, näs- och halsspecialist som delar på uppgifter som i bästa fall skulle involvera både fysiker, tekniker, fysioterapeuter för att nämna några.

Seminariet resulterade i en givande diskussion kring vilka analysmetoder som används och kring vilken problematik som ligger till grund för olikheterna i tillvägagångssätten. Bland de ca 50 närvarande fanns ett intresse av att ta itu med problematiken och diskussionen resulterade i ett förslag på fortsatt samarbete i en arbetsgrupp med representanter från respektive universitetssjukhus.

Både i rollen som forskare, röstkliniker och som arrangör kände jag att seminariedagen var en lyckad start på år 2015.

Grexit?

Christer Lindholm, , ,

Christer Lindholm

På söndag denna vecka går Grekland till parlamentsval. Och inte vilket ordinärt parlamentsval som helst, utan ett som har alla förutsättningar att gå till historien. Om inte något mycket dramatiskt och överraskande inträffar under de få dagar som ännu återstår innan valet kommer nämligen vänsterpartiet Syriza att kamma hem en veritabel jordskredsseger, vilket i sin tur innebär radikala förändringar i den destruktiva åtstramningspolitik som under de senaste fem åren drivit det grekiska samhället allt djupare in i en ekonomisk, social och humanitär katastrof.

Så långt som att kräva ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet går Syriza inte, men partiet kräver såväl ett slut på åtstramningspolitiken som en sanering av Greklands förkrossande skuldbörda. Med tanke på att den grekiska statsskulden i förhållande till BNP idag är ungefär 50 procentenheter högre än då ”krishanteringen” inleddes år 2010 är de här kraven inte bara rimliga, utan också ekonomiskt förnuftiga. Ändå har varje antydan om en grekisk skuldsanering redan nu stött på hårt motstånd från vissa andra euroländer.

För det hårdaste motståndet står, föga överraskande, Tyskland, som hänsynslöst utnyttjat eurokrisen för att påtvinga de krisdrabbade euroländerna en rejäl dos preussisk disciplin (att tyska banker hör till dem som gynnats allra mest av stödpaketen till krisländerna är däremot ett faktum som det talas mycket tyst om i Berlin). Det är inte heller någon större överraskning att Finland, Tysklands trogna Waffenbruder i hanteringen av eurokrisen, ivrigt och högljutt sekunderar den tyska regeringen från sidolinjen. Vad ett litet och perifert EU-land som Finland tycker och tänker om saken är i och för sig fullständigt irrelevant, men om det största eurolandet (och den största finansiären av stödpaketen) Tyskland framhärdar i sitt motstånd mot varje form av skuldlättnader för Grekland är det bäddat för trubbel.

Om det visar sig omöjligt att genomdriva någon som helst form av skuldlättnader i samråd med trojkan och de övriga euroländerna har den nya grekiska regeringen två alternativ: att försöka uppnå en acceptabel kompromisslösning (vilket i praktiken kunde innebära en lindring av åtstramningspolitiken i utbyte mot att Grekland avstår från kraven på skuldlättnader), eller att ensidigt gå in för en skuldsanering på samma sätt som Argentina gjorde i början av det förra årtiondet. Det förstnämnda alternativet skulle innebära en avsevärd politisk risktagning med tanke på att kraven på skuldlättnader utgjort en så väsentlig del av Syrizas valkampanj. Det senare alternativet skulle för sin del med stor sannolikhet innebära, att Grekland tvingas lämna eurosamarbetet.

En ensidig skuldsanering – som i praktiken alltså innebär att den grekiska regeringen helt sonika förklarar att den inte kommer att betala tillbaka den utestående statsskulden till fullt belopp – skulle oundvikligen utestänga Grekland från den internationella lånemarknaden för en överskådlig framtid. Något ytterligare ekonomiskt stöd från trojkan eller de övriga euroländerna skulle Grekland inte heller kunna räkna med i den situationen, och därmed skulle det inte återstå några andra alternativ än så kallad centralbanksfinansiering, vilket innebär att den grekiska centralbanken lånar pengar till staten genom att köpa upp statsobligationer.

För att kunna använda sig av centralbanksfinansiering måste Grekland emellertid ha en självständig centralbank, och inte bara ett filialkontor till Europeiska centralbanken som nu är fallet. Och eftersom det är Europeiska centralbanken som kontrollerar mängden euro i omlopp skulle Grekland dessutom bli tvunget att återinföra sin nationella valuta. Det är alltså omöjligt att förena centralbanksfinansiering av statsskulden med en fortsatt medverkan i eurosamarbetet.

På kort sikt skulle en ”Grexit”, ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet, vara en oerhört smärtsam upplevelse både för den grekiska ekonomin och för Greklands hårt prövade befolkning. Erfarenheterna från Argentina – som med sitt strikta fastkursarrangemang mot den amerikanska dollarn låg så nära en valutaunion ett land kan komma utan att helt ge upp sin nationella valuta – ger ändå vid handen, att en ände med förskräckelse är att föredra framom en förskräckelse utan ände. Och om det här dessutom bidrar till att hela eurosamarbetet upplöses blir det den största tjänst grekerna har gjort den västerländska civilisationen sedan slaget vid Thermopylai år 480 f. Kr.