Vad är ett stort ämne vid ÅA?

Olav Eklund

Olav EklundFör ett tag sedan satt en grupp och funderade på hur man definierar ett stort ämne vid ÅA. Frågan kan te sig enkel om man spontant ska svara på den, men så fort man börjar syna frågan närmare blir den ganska komplicerad. Vad ska man ta i beaktande då man ska definiera ett stort ämne? Är det antalet huvudämnesstudenter? Är det antalet studiepoäng ett ämne presterar? Är det antalet doktorer? Är det antalet kandidater och magistrar? Är det antalet publikationer? Är det mängden utexaminerade som snabbt kommer in på relevant arbetsmarknad? Är det antalet personal? Eller ska man mäta ROI (return of investment) per enhet? Eller är det den gamla jargongen som avgör?

Har ett ämne många huvudämnesstudenter i förhållande till personalstyrkan blir forskningen lidande. Professorn eller professorerna kan inte agera resande projektraggare om hen måste handha stort utbildningsansvar i form av kurser och handledning. Det går alltså att skjuta ned en enhet med bra genomströmning av studenter som liten om den inte drar in stora projektmedel.

Vissa ämnen kan få massvis med studiepoäng om de ger grundkurser som berör flera huvudämnen. Ser man t.ex. på filosofi och kemiämnena kan de te sig som stora om man endast räknar studiepoäng trots att antalet huvudämnesstuderande är litet.

Ett tag var det vikigt för undervisningsministeriet att universiteten skulle spotta ut doktorer, vare sig samhället behövde dem eller inte. Då det inte fanns lokalt intresse för doktorsstudier började många ämnen importera doktorander från andra sidan av världen. Då kunde ett litet ämne bli stort på doktorer. Importen av doktorander passar naturligtvis bättre för ämnen där inte språket eller regional kunskap (kulturell, politisk, natur) är det viktigaste.

Antalet kandidat och magisterexamina är ofta ett resultat av enhetens goda utbildning och handledning som avspeglas i låg avbrytarprocent eftersom studenterna är motiverade. För att detta ska lyckas bör enheten ha en kritisk massa av goda lärare så att det blir intellektuella resurser kvar för att sköta forskning och springa på möten.

Publiceringspolicyn varierar stort från ämne till ämne. En del ämnen kan få korta manuskript publicerade i peer-review serier efter en relativt kort arbetsinsats om förutsättningarna för den typens forskning finns inom universitetet. Andra ämnens journaler kräver ett bredare spektrum av metoder, vilket naturligtvis förlänger tiden för att publicering av resultat.  Många ämnen är begränsade regionalt på grund av sin karaktär. Hur ska man t.ex. jämföra en publikation i nordisk historia på svenska eller en publikation i analytisk kemi? Ett ämne med många forskare publicerar naturligtvis mer än de med få forskare.

Arbetsmarknadsrelevans ligger tyvärr inte så högt i kurs när man mäter vad som är stort. Tyvärr blir många ämnen belönade för att de utbildar för en mättad arbetsmarknad. Men tyvärr är det så, att ofta går ett ämnes popularitet inte hand i hand med arbetsmarknadsrelevans.

För tillfället definierar Akademin ett ämnes storlek utgående från storleken på personalen. Men då räknas inte t.ex. heltids stipendiatforskare inte till personalen. En förbannelse som inte ändrats trots att decennierna flyter förbi. Stipendieforskarna bringar ära och pengar till universitetet då de disputerar, men behandlas som paria innan det – de är i princip rättslösa och klassas inte ens som personal. Nog är det konstigt. Jag har doktorander i forskarskolan, i Finlands Akademiprojekt och stipendiater, men alla sköter sitt arbete på exakt samma sätt. De duktiga stipendiatforskarna ger ÅA resurser genom undervisning och handledning, publiceringsverksamhet och Dr-avhandling, men som personal räknas det inte.

Storlek har väldigt lite att göra med effektivitet och arbetsmängd. Ett sätt att mäta effektivitet är att titta på return of investment (ROI). Då måste man dela ämnenas resultat med antalet undervisande personal eller antalet professorer. Att använda sig av ROI medför ofta gråt och tandagnisslan, bortförklaringar och mediebevakning. Det medför avundsjuka, pajkastning och annan osund traditionell akademisk verksamhet. Det går alltid att visa att man är störst och vackrast. Har ämnet inga examina hänvisar man till stor extern finansiering eller massiv biämnesundervisning som inte leder till examina.

Det som förefaller vara en god praxis är ty sig till gammal jargong. Man lever med en föreställning om vad som är stort eller litet, man bryr sig inte om siffror utan argumenterar med argument tagna ur luften. Ett ämne som genom hårt arbete jobbat upp sig från litet till större (då man ser på examina och extern finansiering) behöver nödvändigtvis inte bli identifierat som ett större ämne – låt dem hållas små, det är lättats så, verkar det som. Ämnen som tappar sin ställning vägrar att ge upp tjänster till växande enheter. Resultatet är hårdare arbete åt enheter med god genomströmning och mindre arbete åt enheter med mindre genomströmning.

Alltså går det inte att ens försöka definiera stora och små enheter. Vi kan kanske nöja oss med att konstatera att vi är ett litet universitet. Men även i ett litet universitet behöver vi en bredd, annars kan vi inte länge kalla oss ett bildningsuniversitet.

Upp till kamp mot allehanda framgångsnycklar som skapar dålig stämning bland landets intellektuella elit! Undervisningsministeriet ska sluta jämföra simpla statistiktabeller och i stället stiga upp och applådera universitetens vilja att vara samhällets bildningshärdar för landets och mänsklighetens framtid.

Soffpotatisar och bokförare

Peter Nynäs

Det blev en ordentlig semester kring julhelgen i år. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget i det fallet, men i och med att vi hemma bytte den lilla 22’’ Tv:n till en Tv av dubbel storlek har min och min sambos soffpotatisidentitet vuxit sig stor och stark – så stark att jag lärde honom ordet soffpotatis på både svenska och finska. Project Runways färgsprakande glamour till trots – jag såg fyra program i rad i söndags! – känns det som om allt sakta men säkert blev gråare och dimmigare. Det här är inte nödvändigtvis något negativt. Det kan vara mysigt också, som när jag, min sambo och mina barn har filmkväll. Det gråa kan vara en behaglig fristad.

Det som jag kallar grått handlar alltså enbart om den enkla vardagen som kan kännas som en overklig kontrast till det som räknas av de riktiga bokförarna. Vi tenderar ju att tänka att det vardagliga och det som går obemärkt förbi inte är det riktiga livet. Det riktiga livet karaktäriseras ju ofta av fester och fyrverkerier – eller av slitande och utmanande arbetsinsatser. Det stora konturlösa området däremellan är inget man berättar om eller visar foton på.

Uppdateringar av Facebook statusar som lyfter fram den gråa vardagen är ofta meningsfulla just för att de framhäver kontrasten. Skriver man att man tillbringar en dag med att svappa mellan Tv-kanaler och surfa på nätet, betyder det ofta att man sex dagar innan ägnat sig åt mycket viktiga eller krävande saker och äntligen har en väl värd paus.

Men – men skall inte begå misstaget att tro att soffpotatislivet är ett interregnum. Egentligen är kanske bokförarnas ideologi om att det verkliga livet sker någon annanstans än i vardagen en föreställning som behöver nagelfaras. Och det har ju de facto skett: bl.a. har vi den feministiskt orienterade forskningen att tacka för det här. Den har bidragit till att kasta ljus över att en hel del signifikant kan synliggöras inom ramen för det vardagliga och det som inte rankas som vare sig personliga eller offentliga nyheter. Därmed har de kastat ett kritiskt ljus över själva indelningen mellan det vardagliga och alla dess kontraster – och den skillnad vi gör mellan det privata och det offentliga. De här distinktionerna går in i varandra.

Jag vill påstå att en stor del av forskningen inom kulturämnena vid HF står i stor tacksamhetsskuld till den här förändringen. För religionsvetenskapen har den här förskjutningen mot det vardagliga varit viktig. Få vetenskapsområden har gett så stor prioritet åt det normativa som studiet av religion; det tog länge innan man kunde tänka sig etnografiska studier av kristendomen i väst eftersom det bara behövdes för ’de andra’ religionerna och kulturerna. Därför har det funnits en stor blindhet inom det här området. Man har förbisett frågan vad som sker bortom den verklighet man hoppas på eller vill se.

När den här frågan väckts och har det ofta lett till att man omvärderat det som sker inom det vardagliga. Det kan betyda att det sakta men säkert växer fram en insikt om att sådant som man tänkt på som ’obskyra praktiker och tankar’ och som ofta hört till det man möter inom det privata och offentliga rummet kanske är ganska typiska för människor i allmänhet. För många kristna är tro på spöken och änglar eller tankar om pånyttfödelse viktiga ankaren i deras liv – även om de inte är det för kyrkan – parallellt med att man håller ett vetenskapligt och sekulärt synsätt högt. Den här sidan av religionernas verklighet karaktäriseras inte av systematik, rationalitet eller koherens, men det betyder inte att den är avart på något sätt. Tvärtemot är den kanske både vanlig, dynamisk och även konstruktiv. I det här sammanhanget är samspel och dialog mellan religioner kanske inte något problem.

Andra exempel handlar kanske om att man märker att det vardagliga inte är ett interregnum och ingen fristad utan att den genomskärs av politik, förväntningar och normer. Temat religion och sexualitet kan här vara ett bra exempel. För många med HBT-identitet har de känslor och tankar som vi närt i det privata inte bara censurerats från det offentliga och hänvisats till det strikt privata – Vilken tonårig bög eller bisexuell har gått på skolgården och skrutit med sin kåthet? I det här sammanhanget är de ’privata’ känslorna och tankarna därtill koloniserade av det offentliga, av andra känslor som skapar skam, skuld, ångest och inre konflikter. De härrör ofta från religionernas normativa fält.

Det privata och vardagliga är signifikant på flera sätt. Det kan hålla fram en bild för oss som inte stämmer överens med vad vi lärt oss om människor eller vad vi förväntar oss av dem. Och det kan finnas samhälleligt konstruktiva element inom det vardagliga och privata som är värda att göra normer och politik av. Men – vi kan också se hur det privata inte är något vi äger själva utan det byggs upp, åsidosätts, stöds, raseras, hotas av det politik och normer inom det offentliga.

Det här är som sagt inga nya insikter, men det krävs fortfarande en hel del kamp – även vid ÅA – för att den här typen av forskning skall fortleva, vara legitim och ges utrymme. Att jag fick ny Tv skedde till stor del tack vare att marknaden nådde in i min vardag och skakade om mig med ett fantastiskt erbjudande så där lagom på julannandag. Tyvärr tror jag inte att marknaden tjänar lika väl den sida som jag ovan kort pekat. Men vad den skevheten vad gäller marknaden för med sig på längre sikt kan man bara spekulera om.

Universitetets entreprenörer

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonUniversitetet är onekligen en miljö full av paradoxer. I denna konservativa och många gånger tungrodda miljö skall hjärnor gå på högvarv och prestera ny viktig kunskap. Men förutom febrilt verksamma hjärnor som presterar kunskap som leder mänskligheten till nya höjder skall vi även utbilda framtidens hopp. Studenterna skall lotsas igenom en utbildning av hög kvalitet och komma ut på andra sidan fyllda med på forskning baserad kunskap, förmåga till självständigt tänkande och gärna kryddade med en ordentlig dos allmänbildning. Och inte att förglömma universitetens tredje uppgift; förmedlingen av kunskap till omvärlden, gärna i komprimerad, förenklad och lättförståelig form.

De tre målen verkar på papper väl förenliga. Aktiv forskning och förmedling av den samma till studenter och det omgivande samhället. Universitetens resultatnycklar bygger också på de två tyngsta delarna. På en övergripande nivå tycks alltså allt vara frid och fröjd och fakulteterna, institutionerna och personalen kan via sina prestationer inom så väl forskningen som undervisning och handledning skapa en ekonomiskt hållbar situation.

Faktum är dock att belöningssystemet på individnivå talar ett helt annat och betydligt mer snedvridet språk. Om du som forskare skall klara av att avancera, eller ens hålla dig kvar på banan är det i princip bara en sak som räknas; nämligen forskningsmeriter. Nu vill säkert någon protestera. För att utnämnas till professor eller akademilektor krävs meriter även inom undervisning och handledning. Visst stämmer det. Grundläggande kriterier måste uppfyllas och erfarenhet (gärna med goda resultat) bör kunna uppvisas. Men när det väl gäller är det publikationer och forskningsmeriter som avgör.

Att vara forskare med mål att avancera kan egentligen liknas vid entreprenörskap. Vi leder vår egen lilla firma där resultatet hänger på den egna förmågan att publicera, söka pengar, bygga nätverk. Om prestationerna uteblir går firman omkull. Det blir ingen fortsatt finansiering och sannolikt inte heller något ”fast” jobb. Och i den tuffa konkurrensen i filen som leder uppåt och mot anställning eller vidare finansiering är vi många som slåss om utrymmet. Vi har i och för sig trevlig under tiden och njuter av varandras sällskap och intellekt, men likväl är vi konkurrenter.

Den här entreprenören har inlett det nya året med att göra upp en strategi. För det här skall bli ett produktivt år i Bengtsson AB. Något som jag vet i förlängningen gynnar min kära institution. Men krasst sett gynnar det framför allt mig själv. Och mitt bidrag till studenternas förkovran och denna del av min institutions framtida finansiering är minst sagt bristfällig.

I Bengtsson AB bränns krutet framför allt på det som är karriärmässigt rationellt. Åtminstone inbillar jag mig ofta det. För om sanningen skall fram är den svagaste punkt i den här firman antagligen chefens oförmåga att säga nej och vilja att hoppa på allt känns lockande. Att jag ägnar en söndag kväll åt att plita ner dessa ord talar sitt tydliga språk. Men så har i och för sig inte mina år som en av universitetets många entreprenörer gett full utdelning ännu.

Gräset är grönt i Tyskland

Tapio Salmi

Tapio SalmiUnder det senaste halvåret har jag haft möjlighet att bekanta mig med många kollegers vetenskapliga och pedagogiska aktiviteter i kontinentala Europa. Nya horisonter öppnas och det har varit som en uppfriskande dusch att föreläsa utomlands, träffa studenter och lärare, diskutera framtidsvisioner i Tyskland, Portugal, Grekland och Nederländerna.

Otto-von-Guericke-Universität och Max Planck-Institut i Magdeburg, i delstaten Sachsen-Anhalt blomstrar. Professor Andreas Seidel-Morgenstern är en av världens ledande experter i kromatografisk separering kopplad till kemiska reaktioner. Teknologin öppnar nya perspektiv bl.a. för en effektivare farmaceutisk produktion. Den tyska staten är verkligen duktig och kreativ då det gäller att skapa förutsättningar för forskning på global nivå. Hur undviker man en osund konkurrens mellan ett forskningsinstitut och ett bredvidliggande universitet? Med en personalunion, är den tyska lösningen. Professor Seidel-Morgenstern leder både institutet och sin forskargrupp vid universitetet. Informationsflödet löper gränslöst mellan dessa två organisationer och arbetet delas på ett sätt som är det mest ändamålsenliga för helheten. Pengar för forskningsapparatur finns och då jag frågade, hur omfattande publikations-verksamhet förutsätts som gengäld för den ekonomiska generositeten, fick jag svaret: attityden till publiceringen är avslappnad (!). Jaså, kunde jag endast konstatera och började genast fundera, hur allt det här kan gå ihop. Tyska universitet och forskningsinstitut satsar på kvalitet och pressar inte med våld fram andra rangens publikationer. Istället väljer man aktiva och kreativa professorer med imponerande meriter – de forskar och publicerar säkert även i framtiden, eftersom de har gjort det hittills. Det värsta misstaget man kan begå är att ta en medelmåttig professor och utsätta honom/henne för ett yttre tryck. Då uppstår massor av publikationer i medelgoda journaler och massor av posterpresentationer vid konferenser.  Denna typ av forskning faller snabbt i glömska, oftast innan forskarens lik har ruttnat.

Hur är det då med den ökande administrativa bördan och universitetsbyråkratin som vi kämpar med i Finland, gibbt es etwas ähnliches hier, frågade jag Seidel-Morgenstern. Inget större problem, svarade han: administrativa kostnader vid Max-Planck-institutet i Magdeburg utgör endast 7% (!) av budgeten och alla som jobbar i administrationen är mycket lojala. Visserligen sköter Berlin (institutets högkvarter) en del av administreringen och den biten är inte inräknad i dessa 7%, tillade han. Herrlich, kunde jag konstatera.

Hotellet i Magdeburg, Gröna citadellet, var en sevärdhet, som jag kan rekommendera för alla: det är skapat av en arkitekt med namnet Friedensreich Hundertwasser som var Salvador Dalis personliga vän. Inte en enda korridor är rak i byggnaden, badrummen är kostverk gjorda av mosaik, färgernas kavalkad överallt – dock mycket elegant. På hotellets tak växer gräs. Hotellet ligger vid en av Magdeburgs huvudgator, som blev sönderbombarderade under andra världskriget och återuppbyggda av den östtyska staten. Hundertwassers surrealistiska hotell ersätter en DDR-byggnad, som revs p.g.a. tekniska problem.

Sista kvällen i Magdeburg var ledig och vi åkte på en cykeltur längs Elbeflodens stränder. Försommarens grönska och aftonens mjuka vind var oförglömliga. Nästa dag for tåget till Berlin. Deutsche Bahn höll tidtabellen. Ett programnummer var kvar: besök till Komische Oper, komiska operan. Operan hette Die Liebe zu drei Orangen, komponerat av Sergej Prokofjev.  Berlin ist immer eine Reise wert, men så är även Magdeburg. Gräset är grönt i Tyskland.

Tapio Salmi

Välkommen att diskutera lärarutbildning!

Ria Heilä-Ylikallio, ,

Handen på hjärtat: Hur många gånger har du funderat på hur skolan och utbildningen egentligen är organiserad? Om man själv, ens grannes barn eller rent av ens eget barn blir felaktigt behandlad i skolan av lärare eller andra elever eller kanske bara inte blir sedd eller hörd i tillräcklig utsträckning händer det sig lätt att man harmset om inte väser så i alla fall funderar för sig själv: Vad gör de där i lärarutbildningen nuförtiden?!

Jouni Välijärvi, erkänd pedagog och utvärderare brukar säga att vi i vårt land har si sådär fem miljoner experter på skola och utbildning. Och jag ger honom rätt. Alla vi som nu lever och verkar i Finland har erfarenhet av skola. Erfarenheten kan naturligtvis vara olika, vi har gått i skola och varit elever eller så jobbar vi själva, sambon eller kusinbarnet som lärare eller också har vi tagit avstånd från det offentliga skolsystemet genom att ordna hemundervisning för det egna barnet.

Många, ja faktiskt väldigt många, av oss som arbetar vid Åbo Akademi utbildar lärare. Även om man undervisar i historia, franska, kemi eller psykologi för att ge några exempel så bidrar man ofta till att utbilda lärare. Ämneskunskaperna erövras vid ämnesinstitutionerna och den pedagogiska behörigheten vid pedagogiska fakulteten. Vårt Åbo Akademi är nästan självförsörjande på lärarutbildning. Det är endast undervisningsämnena gymnastik, musik, bildkonst och geografi vi behöver få från annat håll, och det ordnar vi genom att samarbeta med Helsingfors universitet eller Turun yliopisto, Sibelius Akademin, Jyväskylä universitet och Aaltouniversitetet.

Onsdagen den 16 januari 2013 välkomnar Åbo Akademi det finlandssvenska skolfolket och alla intresserade till ett seminarium kring lärarutbildning. Seminariets tema är Lärarutbildningen samverkar och genom att låta olika röster höras strävar arrangörerna efter att belysa lärarutbildningen ur olika perspektiv. De olika perspektiven och rösterna syns i seminariets logo av Peter Siegfrids. Tre frågor styr diskussionerna:

1. Lärarutbildningen och skolans verklighet
2. Lärarutbildningen och undervisningsämnet
3. Forskningsbaserat utvecklingsarbete och kompetensutveckling

Fråga nummer ett öppnar upp för behovet av att ständigt ompröva lärarutbildningen. Att fundera om och hur samhällsförändringar syns eller inte syns i lärarutbildningen. Under de senaste åren har till exempel tragiska skolskjutningar färgat skolans vardag. Hur syns sådant i lärarutbildningen? Trygghet är ett spår en av inledarna, Thomas Sundell vid Regionförvaltningsverket, kommer att lyfta fram i sitt bidrag under seminariet.

Undervisningen i den grundläggande utbildningen baseras på vetenskap. Men hur förändras vetenskapsämnet och vilka konsekvenser medför det för skolämnet? Sådana utmaningar utgör underlag för fysikern, filosofie doktor och övningskollärare Markus Norrbys inledning under den andra frågan.

Hur kan då skolan utvecklas i enlighet med det pedagogisk forskning kommer fram till? Vilka förväntningar ställs på lärarfortbildning och vilka resurser tilldelas den? Kan utvecklingsbehovet starta på verkstadsgolvet och en helt vanlig skola bli en forskningsbaserad miljö genom aktivt utvecklingsarbete och aktionsforskning? Sådana tankar ligger bakom den tredje frågan om forskningsbaserat utvecklingsarbete och kompetensutveckling som doktorand och bildningsdirektör Rolf Sundqvist och lärarfortbildare, TL Maggi Bast-Gullberg skall ta sig an. Den på forskning baserade grundutbildningen och livslånga lärarfortbildningen bildar ett kontinuum vid ÅA, faktiskt helt enligt UKM:s önskan.

Utöver de ovan nämnda inledarna engagerar seminariet fem högt ansedda skol-och utbildningspersoner som ordförande under gruppdiskussionerna. Dessa är Bob Karlsson Utbildningsstyrelsen, Dan Johansson Finlands svenska lärarförbund, Agneta Eriksson Sydkustens landskapsförbund, Kurt Torsell Kommunförbundet och Micaela Romantschuk på förbundet Hem och Skola. Många röster skall få höras dirigerade av dessa meriterade ordförande.

För att vi inte skall bli alltför hemmablinda i vår finlandssvenska skoldiskussion ges ytterligare ett europeiskt perspektiv på skola, utbildning och lärarutbildning av professor Peter Mortimore från London. Mortimores plenarföreläsning kommenteras av en panel och till slut sammanfattar och avslutar prorektor Christina Nygren-Landgärds seminariet.

Lärarutbildningen vill verkligen samverka – har du tid att vara med en eftermiddag?

Anmäl dig i så fall på länken https://survey.abo.fi/lomakkeet/3238/lomake.html. Förfrågningar kan riktas till seminariesekreterare Carina Österåker på CLL, carina.osteraker@abo.fi, tfn. 06-324 7454. Notera att busstransport från Åbo ordnas.

Vi är glada om du vill vara med i diskussionen.

Business Essentials for Scientists (BES) 2012

Saara Inkinen, , ,

Denna gång ska jagSaara Inkinen berätta om en kurs som jag ordnade under hösten för forskare om att kommersialisera innovationer. Kursen hette ”Business Essentials for Scientists (BES 2012)” och den var en seminariebaserad helhet med totalt 21 föreläsare vars olika bakgrunder passade in i temat. En motsvarande kurs hade ordnats vid ÅA år 2011 under namnet ”Business Essentials for BioScientists (BEBS)”, och på grund av den väldigt positiva feedbacken till BEBS utvidgades konceptet i år både innehållsmässigt och för att utöver biovetenskaperna täcka även kemiteknik och ICT.

Deltagarantalet var begränsat till 20 personer för att främja diskussion och vi blev väldigt positivt överraskade av den stora mängden ansökningar som vi fick. Deltagarna valdes på basen av ansökningar där de beskrev sitt intresse för kurstemat och berättade om eventuella erfarenheter som var relaterade till entreprenörskap. Kursen var avsedd för doktorander eller äldre forskare som är intresserade av entreprenörskap och kommersialisering av innovationer. Flera av deltagarna hade antingen redan varit med i kommersialiseringsprojekt eller planerar att delta i sådana, och många var också intresserade av en karriär utanför den akademiska världen.

Kursen innehöll sex stycken längre eftermiddagssessioner. Som föreläsare hade vi entreprenörer med vetenskapliga bakgrunder, professorer och teknologiöverföringspersonal från ÅA och Turun Yliopisto (TY), samt kommersialiseringsspecialister och aktörer i det lokala innovationsfältet i Åbotrakten. Utöver att presentera allmänna affärsrelaterade teman, var syftet också att väcka intresse för entreprenörskap speciellt i de tre valda fokusområdena (ICT, kemiteknik och biovetenskaper) samt att berätta om innovationsrelaterade resurser vid ÅA och i Finland. Vi var mycket glada över att vi kunde få så många intressanta personer med mångsidiga bakgrunder att ställa upp som föreläsare, att höra deras åsikter och erfarenheter var utan tvivel det mest nyttiga för deltagarna. De under kursens lopp behandlade temana var varierande men delvis överlappande så att de byggde upp en täckande helhet, som utvidgade forskarnas syn på både sitt eget forskningsarbete och sina framtida karriärutsikter.

Introduktionen hölls av Prorektor Mikko Hupa. Prorektor Hupa poängterade innovationens samhälleliga betydelse och gav en överblick över innovationsprocesserna vid ÅA.  De valda generella affärskoncepten, som presenterades på kursen, innefattade bokföring, marknadsföring, affärsstrategi och finansiering. Professor Gary Cunningham, som är på besök vid Hanken vid ÅA, berättade om bokföringsprinciper och om de viktigaste bokföringsdokumenten man ska kunna tolka och använda i beslutsfattandet, även om man inte siktar på att arbeta som bokförare. KPMGs skattespecialist Kaj Grüssners inspirerande presentation om bokföring i praktiken kompletterade temat med reella exempel. Röda Korsets verksamhetsledare Yrsa Wilén hade en livlig föreläsning om marknadsföringsprinciper som baserade sig på hennes långa erfarenhet i industrivärlden. Hon poängterade att marknadsföring inte bara handlar om försäljning, utan är en process som syftar till att identifiera och uppfylla kundernas behov. Hon gav också råd om hur man kan optimera sina hanteringssätt för att bättre ta i beaktande olika personligheter.  Professor Kim Wikström från ÅA hade en tankeväckande föreläsning om företagsstrategi, i vilken han poängterade planeringens relevans i både affärsvärlden och ens egen karriärutveckling samt presenterade en modell för utformning av affärskoncept.

Kursdeltagarna efter sista föreläsningen.

Entreprenörskap inom olika områden behandlades genom att vi hade presentationer av både universitetsprofessorer som var specialister på företagsamhet på ett visst område och entreprenörer eller andra specialister som berättade om sina egna erfarenheter i branschen. Innovationsdirektör Hanna Halme från affärsutvecklingsbolaget Biocelex gav deltagarna en insyn i hur biovetenskapliga innovationer evalueras ur en business’ synvinkel och docent Lasse Leino från Laurantis Pharma utvidgade samma tema genom sina personliga erfarenheter i bioentreprenörskap. Professor Pekka Hänninen från TY berättade allmänt om grundandet av start-up företag som uppkommit från vetenskapliga uppfinningar och om sina egna erfarenheter från Aqsens Oy som han grundade 2009.

ICT-entreprenörskap presenterades av två experter. Professor Pasi Malinen från Turun Kauppakorkeakoulu gav en energisk översikt av de senaste utvecklingarna inom ICT-branschen och Håkan Lövdahl från LLS Data Ab delade sina tankar om ICT-business baserat på flera små företag han varit med om att grunda och leda. Det är inte lika vanligt att starta eget produktionsbolag inom kemiteknik som t.ex. i mjukvarubranschen, men vi var väldigt nöjda med att verkställande direktör Kenneth Ekman från Critical Solution Technologies kunde komma och berätta om sin långa karriär som entreprenör i kemirelaterade start-ups och belysa vilka utmaningar man kan förvänta sig om man startar eget i branschen.

BES inkluderade också flera presentationer, som gav deltagarna information om innovationsrelaterade resurser och kunskaper. Teknologispecialist Heikki Aro från TEKES berättade om deras finansieringsprogram för små och medelstora företag (SMF) och direktör Olli Mankonen från TurkuScienceParks affärsutvecklingsavdelning gav deltagarna praktiska råd till utformning av en affärsplan. Vi hade också en annan föreläsare från TurkuSciencePark; Linda Fröberg-Niemi berättade om arbetsmarknaden och -utsikter för doktorer i Finland och om hurdana skillnader det finns i arbetslivet mellan företag och universitet.

Vi som jobbar vid teknologiöverförings- eller innovationsenheterna vid ÅA eller TY berättade om immaterialrättigheter, vilka skillnader det finns i dessa i olika länder, samt när och varför man ska patentera en uppfinning och vilka ekonomiska för- och nackdelar detta medför ur både uppfinnarens och patentägarens synvinklar. Från ÅA så deltog innovationskoordinator Olle Lagerroos, teknologiöverföringsmanager Mika Tuomola och jag själv i den här delen. ÅAs teknologiöverföringssystem och de relaterade dokumenten vid ÅA gicks också igenom tillsammans med det nyligen ikraftträdda direktivet om uppfinningar. Informationsspecialist Anne Bäcklund från TY berättade om olika patentdatabaser och visade hur man kan göra patentsökningar i dessa, och innovationsombudsman Mauno Kangasaho som också fungerar som  innovationsombudsman för Uppfinningsstiftelsen fokuserade på IPR rättigheterna och själva patenteringsprocessen.

På kursen hade vi också övningar i networking och ”pitching”. Pitching är ett engelskt ord för ett kort försäljningstal som samtidigt informerar åhöraren om produkten och syftar till att antingen direkt sälja produkten eller ordna ett möte med den potentiella kunden. Ett relaterat koncept, som presenterades på kursen, är NABC (Need, Approach, Benefit, Competition) som har utvecklats vid SRI International i USA. NABC kan användas för att förtydliga pitchmeddelandet och den används också bl.a. av TEKES i evalueringen av finansieringsansökningar.

Jag tyckte själv att det var roligt att få ordna den här kursen, speciellt när jag själv hade spenderat första halvan av detta år på Kellogg och studerat motsvarande ämnen där. Kursen fick väldigt positiv respons och jag hoppas jag kan vara med och ordna den också nästa år. Skicka gärna e-post eller kommentera nedan ifall ni har förslag till förbättringar för BES 2013! Teknologiöverföringsavdelningen vid ÅA ska också ordna andra skolnings- och infotillfällen nästa år, till exempel angående TEKES TUTLI-projektansökningar.