På väg mot våren: Nya utmaningar

Saara Inkinen, , ,

Saara InkinenMed lysande lila, gula och vita blommor i träden har våren äntligen anlänt till Evanston. Vi har redan haft en vecka med väldigt varmt väder, och som tur är, så råkade denna vecka infalla just på semestern mellan vinter- och vårterminen (spring break). Den gångna vintern var exceptionellt varm i Illinois, vilket jag var mycket nöjd med, men våren och sommaren är nog lika efterlängtade här som i Finland. I mitt förra inlägg diskuterade jag allmänt om varför jag är här i Chicago, och om de största skillnaderna mellan USA och Finland vad gäller studielivet samt hur jag har tycker att teknikstudier skiljer sig från ekonomiska och ledningsstudier. Jag ska nu berätta mera specifikt om de kurser jag har tagit och om hur jag efter de första månaderna upplevt livet i USA.

Jag deltog i fyra kurser under vinterterminen och under vårterminen, som just startat, deltar jag i två kurser samt arbetar som praktikant vid Northwestern University’s innovationsenhet INVO (Innovations and New Ventures Office). Under vinterterminen studerade jag finans, affärsstrategi och bokföring för beslutsfattande. De här tre baskurserna gav mig en stark grund på vilken jag senare kan placera informationen från mera tillämpade kurser. Jag fick också en mycket bra allmän bild av affärshantering. Som den fjärde kursen tog jag en kurs som behandlade förvaltning av immateriella rättigheter. Den var direkt relaterad till min tidigare arbetserfarenhet, så den kändes lättare att anamma jämfört med de andra kurserna.

Såsom jag skrev i mitt förra inlägg så konkurrerar man med sina kurskamrater om vitsorden, och eftersom studiekollegerna inte bara är intelligenta utan också otroligt konkurrenskraftiga, så måste man verkligen kämpa för att vara bland de bästa. Jag måste medge att jag var lite orolig för mina vitsord under vinterterminen – jag kom från ett helt annat utbildningssystem och hade ingen aning om på vilken kunskapsnivå som de andra egentligen låg. De flesta av mina studiekamrater kommer ju från de bästa universiteterna i världen och har omfattande och flerårig arbetserfarenhet från relevanta positioner inom affärsvärlden/industrin. Men jag jobbade hårt, och till sist klarade jag alla mina kurser utan större problem, vilket naturligtvis gav mig mera självförtroende för den kommande andra halvan av min vistelse. Jag känner mig nu mycket mera avkopplad, trots den stora arbetsmängden.

Finanskursen fokuserade på effekten av tid och risk på det ekonomiska beslutsfattandet. Den första tanken som jag hade efter att vi började gå igenom kursinnehållet i detalj var:

– Jag vet inte hur jag har kunnat leva så här länge och klarat mig i arbetslivet och det personliga livet utan de här kunskaperna?

Och som uppföljning till det här:

– Hur  skulle jag ha kunnat komma vidare i min karriär utan denna kunskap?

Jag lärde mig till exempel att evaluera och jämföra finansieringen av olika projekt på basen av deras ”net present value” (NPV), att värdera och prissätta andelar och obligationer samt basteorin bakom effektiva marknader och hur man ska sammansätta investeringsportfolier.

Bokföringskursen var också mycket ögonöppnande. Jag lärde mig att konstruera och förstå finansiella rapporter från olika organisationer med betoning på länkarna mellan bokföringsinformation, ledningsplanering och beslutsfattande. Det som jag tyckte att var speciellt intressant var att förstå på hurdana beslut som rapporteringsprocessen baserar sig på, samt hur man kan använda och evaluera bokföringsdata.

Kursen om förvalting av  immateriella rättigheter gav mig en systematisk bild av innovationer och gick in på strategin och logiken bakom ämnet. Kursen behandlade verktyg, såsom uppfinningsanmälan, och klargjorde grundligt skillnaderna mellan olika typer av intellektuell egendom, samt skillnader mellan det europeiska och det amerikanska patentsystemet. Den förklarade också hurdant samspel patent, varumärken och upphovsrätt kan och borde ha, och de regler eller lagar som utgör grunden för de olika formerna av intellektuella egendomar. Jag lärde mig att evaluera, värdera och utnyttja de ovannämnda tillgångarna för att bygga, och på ett hållbart sätt uppehålla en konkurrensfördel. Det roliga med den här kursen var att jag direkt kunde tillämpa och relatera innehållet till mitt tidigare forskningsarbete och att jag kommer att utnyttja allt som jag lärde mig också i mina kommande uppgifter vid INVO samt mina kommande uppgifter inom teknologiöverföringen vid ÅA.

Vårtermin har som sagt just börjat och under den här terminen deltar jag i följande kurser: ”Biomedicinsk marknadsföring” och ”Entreprenörskap och bildande av nya företag”. Den förstnämnda kursen fokuserar på marknadsförningen av läkemedel och medicinska  instrument. På den kursen studerar man vikten av olika marknadsföringskoncept inom den biomedicinska industrin. Meningen är att studerandena blir effektiva ledare inom biomedicinska marknadsföringen genom att de bättre förstår reglerna och nyckelfigurerna på spelplanen. Kursen lyfter också fram etiska frågor relaterade till marknadsföringen av läkemedel. Som ett tillskott till facklitteraturen fick vi under de två första veckorna läsa två icke-vetenskapliga böcker: Jamie Reidys ”Hard Sell: The Evolution of a Viagra Salesman” och Atul Gawandes ”Complications: A Surgeon’s Note on an Imperfect Science”. Den förstnämnda beskrev läkemedelsindustrin ur en läkemedelsförsäljarens synvinkel och den andra ur en kirurgs synvinkel. Båda var ytterst underhållande och ett roligt sätt att dyka in i den här högst reglerade världen.

Alla kurser innefattar typiskt hemuppgifter eller större projekt som man gör i små (4-7 personer) grupper. De här arbetena och många andra studierelaterade uppgifter baserar på en så kallad ”Honour Code”. Denna ”Honour code” innebär , bland annat att man i de flesta fall endast får diskutera sina hemuppgifter med sin egen grupp eller att man i vissa kurser kan göra tenten hemma, men endast använda de resurser, material osv. som är angivna av läraren. Med andra ord, så litar man på att studernaden inte fuskar, även om det skulle finnas möjlighet till det, och baserat på mina observationer så tycker jag att det här systemet faktiskt fungerar mycket bra!

På entreprenörskapskursen jobbar vi med projekt som baserar sig på innovationer som  skapats av studeranden och som förhoppningsvis ska leda till riktiga startups. – Jag måste säga att detta är riktigt spännande! –  I början av kursen presenterade de studeranden som hade en affärsidé sin idé för de övriga deltagarna och försökte sedan samla ihop ett specifikt och idé-anpassat team för att maximera sina möjligheter att lyckas. Jag valde själv ett team med ett tema som tangerade mina tidigare kunskaper. Kursen är starkt baserad på studerandenas eget arbete och erfarenheter. Vi har endast några föreläsningar men desto flera diskussionstillfällen och möten med varandra eller mentorer från industrin. Under kursen skriver vi en officiell affärsplan som vi sedan presenterar för experter eller investerare från industrin. I min grupp vill en av oss också fortsätta med projektet på heltid, efter att han fått sina MBA-papper. Detta är med andra ord en otrolig möjlighet att få ta del av de första stegen som en startup måste ta, och jag hoppas att jag också får se hur startup-bolaget växer till en lukrativ äffärsverksamhet! En startup från vår kurs har redan blivit en framgångshistoria; den vann just över 800 000$ i 2012 Rice Business Plan Competition (RBPC) som är världens största affärsplanstävling på ”graduate” nivå!

Fråga gärna ifall ni vill veta mera om mitt program vid Kellogg! Eftersom planen är att även nästa år en eller två doktorander eller postdocar med vetenskaplig bakgrund får en likadan möjlighet att komma hit, så svarar jag  gärna på frågor också per epost ifall någon redan blivit intresserad. ÅA med samarbetspartners kommer också att ordna en ekonomi och startup-relaterad kurs för forskare på hösten 2012, so stay tuned!

Finns det akademiska värderingar i vetenskapens värd?

Olav Eklund

Olav EklundSamhället runt universitet, särskillt Åbo Akademi, brukar förhålla sig ganska likgiltigt mot Akademins och universitetsvärdens utmaningar och interna konflikter. Man får höra att ”ni gör ju inget annat än gnäller” eller ”det verkar som om ni bara råddar”. Inte är det ju roligt att höra att man representerar en arbetsplats som ger en sådan bild utåt. Själv ser jag mest kolleger som gör sitt bästa för att hålla maskinen i gång. De forskar, undervisar och försöker kommunicera med samhället i centrala frågor.

Det ställs allt högre krav på personalen i fråga om kompetens. En lektorstjänst som på 80-talet kunde skötas av en äldre studerande i många år innehas idag av en doktor, ofta med docent eller professorskompetens. För att få en professur i ett internationellt kompatibelt ämne måste man ha spelat sina kort rätt under en lång tid. Förutom bunten med internationella peer review publikationer och böcker ska du påvisa goda undervisningskunskaper, internationellt samarbete, utlandsvistelser och förmågan att ragga pengar – ja, du ska helst vara ung också.

Men hur går det? Personalen är kompetent och behärskar sitt jobb, men ändå får stora delar av universitetets personal höra att den är ineffektiv och skapar ekonomiskt förlust för universitetet – Wow, prata om konstruktiv feedback till en intellektuell elit.

Hur gick det då så här? Att bildningens ymnighetshorn förvandlats till ett förlustbringande affärsföretag med inre spänningar? Det finns många förklaringar och ännu fler åsikter om hur degenereringen gått till. Jag  tänker peka på några aspekter som gått fel och även visa att de enkilda enheterna fortfarande är samhällets kompetenscentra.

Finland är ett stort land med nästan inga invånare. Vidare är statsfinanserna mycket knappa jämfört med länder som vi ofta vill jämföra oss med. Med detta som grund började staten under Kekkonens ledning att grunda universitet och högskolor runt om i landet. Snart hade vi en högskola under 200 000 invånare. I centraleuropa räknade man en högskola per 1 milj invånare, det var före centraliseringsreformerna där. Det intressanta var att det inte grundades skolningsenheter i landet motsvarande populationen, nej, så mångfacetterade enheter som möjligt – allt skulle finnas överallt! Med kraven på kompetens fylldes småningom högskolorna med en intellektuell elit som ställde krav på sina högskolors infrastruktur så de kunde hålla samma nivå som sina internationella kolleger. DET hade inte högskolearkitekterna räknat med. Den intellektuella eliten nöjde sig inte med pennvässare och räknestickor.

När statens pengar inte räckte till att utveckla högskolorna kom en period med internationell evaluering, ungefär samtidigt som en massa yrkeshögskolor grundades. Evalueringarna visade tyvärr att de flesta enheter fyllde en funktion och kunde därför inte stängas. Sedan kom en tid där högskolorna skulle rankas utgående från forskningsframgång. Den utredningen gick helt åt skogen, eftersom de gamla forskningsuniversiteten i södra Finland (Helsingfors universitet, Tekniska högskolan, Åbo universitet och Åbo Akademi) klarade sig klart bäst, något som gick tvärt emot centerns syn på högskoleutbredningen i landet. Följaktligen kunde inte staten dra några drastiska slutsatser av detta, utan högskolepolitiken gick in i en fas av osthyvelnedskärningar i kombination med framgångsparametrar och identifiering av s.k. spjutspetsenheter. Det tokiga är att det mesta är baserat på nyckfulla grunder – det måste man ju ta till då de akademiska kriterierna ger fel resultat för akademisk verksamhet.

Till exempel. Vi läser i media att de humanistiska ämnena vid ÅA är i kris. Men hallå! Humanistiska är den enda resultatenheten  vid ÅA som uppnått och överskridit sitt examensmål för antalet doktors-, magisters-  och kandidatexamina. Även numerärt står humanistiska i toppen med antalet examina. Jag frågar är detta en enhet i kris? Om du svarar nej, de humanistiska ämnena vid ÅA är inte i kris har du en hopplöst föråldrad syn på hur man räknar effektivitet vid ett universitet. Du är en akademisk tönt, en relikt från 1900-talet,  som inte förstår hur dagens universitet ska fungera. Resultatenheterna ska gå på vinst enligt nya sätt att räkna! Här räcker det inte med god undervisning och god forskning – nu är det ekonomiska kriterier som styr! (om detta kan ni läsa i mina tidigare bloggar om BRA pengar för forskningsfinansiering och DÅLIGA pengar för forskningsfinansiering).

Hur stör den moderna högskolepolitiken mig som naturvetare? Jo, jag har blivit vald till professor på basen av min kompetens i vilka processer som styrt och styr vår planets utveckling. För att uppnå denna kompetens har jag jobbat i internationella team med tillgång till avancerade laboratorier i kemisk mikroanalys och i isotopbestämningar.  Denna laboratorieapparatur är så dyr, att fastän alla Finlands universitet skulle gå samman, skulle de knappast med de befintliga budgeterna kunna finansiera apparaturen och personalen runt den. Må så vara, vi har tillgång till dessa laboratorier om vi vill (Stockholm, Uppsala och St.Petersburg är inte så långt borta). Problemet är att innan man får tillträde till dessa ”högkapacitetlaboratorier” måste man kunna hänvisa till en grundlig förundersökning. En undersökning som kräver vissa typer av analyser framställda med hjälp av instrument som är självklara vid geo-institutioner vid universitet runt världen…men, inte i Finland. Vår regionalpolitiskt dikterade högskolepolitik har gjort det omöjligt för oss att hålla jämna steg med omvärden.

Men hur skall medel fördelas till universitet både nationellt och internt? Vi behöver en värdediskussion såväl som en fokusering så att humanister kan njuta av sin framgång och naturvetare får den apparatur den behöver. Om så inte sker kan jag för tillfället inte erbjuda gästande forskare mycket mer än det som finns i mitt och mina kollegors huvuden och en jäkligt trevlig utsikt mot Braheskvären.

Networking meeting for Internet researchers at Åbo Akademi

Kim Holmberg, , ,

Distributing to every Internet researcher at Åbo Akademi. Feel free to forward.

Dear colleagues,

Many of us are doing Internet research, but few of us know about each other. To correct this I’m organizing a networking meeting for every researcher and PhD student conducting Internet research at Åbo Akademi, and of course anyone interested in Internet research are welcome to join us. The meeting will take place on April 24th at 2pm in ASA C122 (Lilla Auditoriet).

The goal with this meeting is to network and to learn more about each other and the research we are doing. A long term goal is to increase collaboration between the Internet researchers at Åbo Akademi, and perhaps even organize joint methods seminars and workshops in the future. A second goal for the meeting is to discuss how we should continue from here.

It will be an informal event with free coffee/tea and cake (thanks to prorector Malin Brännback) with Pecha Kucha style presentations by all attendees and with plenty of time for networking. Please prepare two PowerPoint slides for the presentation, one with your contact details and one about your research. Send the slides to me and I’ll put them all together into a single presentation.

Please register by sending an email to kim.holmberg [at] abo.fi on April 19th at latest (so that I know how much cake to get). Please mention any dietary restrictions.

Hope to see you all on the 24th of April.

With kindest regards,

Kim Holmberg

PS. If you can’t come to the meeting this time, but would like to keep posted about possible future events then please let me know.

Skål för kapten Haddock!

Peter Nynäs,

Jag har lagt sista handen vid två nya antologier de senaste veckorna. Egentligen är det befängt att använda ’jag’ eftersom i båda fallen handlar det om samarbetsprojekt med olika kollegor. Den ena, Post-secular society, finns redan hos tryckeriet och borde landa på mitt bord vilken dag som helst. Materialet för den andra antologin, Religion, Gender and Sexuality in Everyday Life, finns tryggt i en mapp i Dropbox och åker snart till förlaget.

Jag ser fram emot att kunna lyfta in böckerna i bokhyllan. Det känns alltid trevligt när man kan se resultat av sitt arbete på ett konkret sätt. Det år som det vanligen tar att sammanställa en antologi är ofta aningen tröstlöst. Till stora delar handlar det om att skriva ut version efter version av helhet och delar av antologin och högar med papper samlar sig runt en både hemma och på jobbet. Högarna ser vanligen inte ut som något som man skulle kalla intressant, relevant och ny kunskap. Snarare ger det en bild av att man ivrigt tränar för att bli officiell papperssorterare i en snar framtid – utan att ha det rätta knycket för det.

Till processen hör ibland också att några medförfattare är försenade, men man kan å andra sidan sällan klandra dem eftersom man själv inte hinner med i takten som man utstakat. Ibland är man också orsaken till förseningen eftersom man gett oförståelig och abstrakt respons om hur artikeln borde bearbetas. Det kan också hända att viktiga bidrag uteblir plötsligt och man får tänka om helheten eller hitta ersättare. Och samtidigt som man försöker hålla fast vid tanken på en röd tråd i antologierna – dvs ett övergripande aktuellt tema som knyter samman allt nätt som en rosett – så borde man ha en tillräckligt utvecklad neurotisk läggning för att ens ögon skall se att alla punkter och kolon i litteraturlistor finns där de borde vara och ingen annanstans.

Alla de “kvaliteter” som behövs ryms sällan inom en och samma person…

Ifall det är någon som lade märke till att tonårsluggen jag odlat det senaste året plötsligt försvann har det inget med min fåfänga eller nya trender att göra. Förklaringen är en tuff pärs i ett av antologiprojekten, vilket gjorde att jag slet mitt hår under några desperata veckor. Allt material för boken var klart, men efter att ha sänt ut de sedvanliga avtalen till alla kapitelförfattare, så meddelade en av författarna att han hade ett litet dilemma. Han hade nämligen gett samma text också till en annan redaktör och en annan bok, och kunde inte längre tillåta att han text fanns med i sin nuvarande form och därför inte underteckna avtalet med förlaget.

Till saken hör att han anses vara en klart lysande stjärna inom området och hans bidrag var viktigt – på flera sätt. Men, som många klart lysande stjärnor så blinkar de i praktiken förbi på himlen och syns ena dagen i Singapore och den andra i München, medan de mycket sällan har tid att mellanlanda i mailboxen hos dem som desperat väntar på svar och lösningar till dilemmat.

Summa summarum satt jag inklämd mellan å ena sidan ett klart manus och ett förlag som så snabbt som möjligt ville starta tryckpressen – deadlinen hade vi redan passerat för länge sedan – och å andra sidan en av de mest upptagna professorerna inom mitt område som knappt hade möjlighet att svara på mejl ens varannan vecka och ännu mindre skriva om sitt kapitel. Visst – ett alternativ var att ta bort hans kapitel, men det hade betytt att boken måste ombrytas på nytt i sin helhet och att indexering måste göras på nytt. Det var enligt förlaget ett helt acceptabelt alternativ och de var vänliga nog att meddela att de kunde se till att det gjordes omgående. Lika vänligt kunde de också enkelt räkna ut hur många tusen dollar det skulle kosta mig om jag måste gå in för en sådan lösning.

Det var då som jag slet mitt hår. Jag såg redan framför mig hur min vardag förvandlades till ett Tintinäventyr: Tillsammans med ÅA’s jurist – visst har vi en sådan? – jagar jag desperat den eminenta professorn på hans konferensresor runt globen, bara för att märka att han varje gång hinner kliva ur talarstolen och dra vidare. Kvar står jag andfådd med den korta luggen på ända och en bunt med räkningar, kopior av överenskommelser och avtal i min hand.

Men – jag kom inte till korta. Med en gnutta finstilt kapten Haddock mentalitet (och nu tänker inte på den höga konsumtionen av Whiskey) gick allt vägen. Ett av kapten Haddocks många berömda och starka ordval lyder ju ”Anfäkta och anamma!” och lär vara en förkortad version för en ed där det osynliga subjektet utgörs av den Onde själv och hade sin grund i äldre kristna sammanhang. Det handlade med andra ord om att stålsätta sig: ”om jag bryter mitt mitt löfte, så må Djävulen ta kontroll över mig”, eller i mera vardagligt tal ”skam den som ger sig”. Vi fick de facto en ny version av den eminenta professorns kapitel.

Jag undrar i skrivande stund om jag hade någon poäng med den här odyssén i antologiarbetets vardag. Knappast… Men, när jag läser den märker jag att den ganska väl åskådliggör hur perspektiv, prioriteringar och förståelsehorisonter lätt kan förskjutas i det praktiska arbetet med intressant, relevant och ny kunskap. För de olika delarna av processen får man så gott man kan utveckla nya förmågor som till syvende och sist har mycket lite i den akademiska världen att göra. Å andra sidan kan det behövas lite kapten Haddocksk ”anfäkta och anamma” även inom det akademiska: må den onde ta oss om vi glömmer poängen med det vi jobbar med.

Kanhända jag behöver läsa böckerna före jag sätter in dem i bokhyllan.

Närdemokrati?

Åsa Bengtsson, ,

Åsa BengtssonKommunminister Henna Virkkunen har skinn på näsan. Det är inte utan anledning just hon får bära ansvaret för en av de svåraste reformerna som den sittande regeringen har gett sig in på. Kommunkartan skall ritas om och det förslag som har utarbetats i Finansministeriets korridorer fick en stor del av de ledande tjänstemännen och politikerna i landets kommuner att hicka till. För att inte tala om invånarna.

Dagens 320 fastlandskommuner skall enligt Finansministeriets utkast minskas till omkring 70.  Ett viktigt motiv till reformen är att många små kommuner i dagens läge har svårt att organisera den lagstadgade servicen på egen hand. Istället har många i kreativ anda skapat olika former av samarbete. Samarbete som har flyttat mycket makt från kommunfullmäktige till samarbetsorgan utan direkt folkvald kontroll.

Genom att skapa större kommuner kan man komma åt problemet med oklara maktstrukturer vilket ur ett demokratiperspektiv borde ses som en positiv sak. Samtidigt hävdas ofta att större kommuner skapar ett demokratiunderskott. Avståndet mellan invånarna och de folkvalda blir längre. När man tidigare kunde rycka sin politiska representant i ärmen på stan, skapar större kommuner ett behov av heltidspolitiker som riskerar att fjärmas från folks vardag.

Många är också rädda att små kommundelar skall förlora både sin identitet, service och inflytande när man går in i en större helhet. Därför funderar man nu som bäst på hur man kan garantera att olika delar av det som antas bli framtidens storkommuner. En av många metoder som har lyfts fram i debatten och som skall utredas av Justitieministeriet är att införa valkretsar i kommunalval. På samma sätt som vi i riksdagsvalet väljer representanter från Egentliga Finland, Nyland, Norra Karelen, Lappland osv. skulle man göra sitt val inom de olika kommundelarna. Tanken är att man på detta sätt skall garantera politiskt inflytande för alla invånare, oberoende av var i kommunen man bor.

Idén kan spontant kännas tilltalande. Valkretsar skulle garantera att invånare i olika delar av kommunen blir hörda och samtidigt garantera en lokal förankring i politiken. Det finns dock uppenbara nackdelar. Valkretsar riskerar att skapa orättvisa förutsättningar till inval inom kommunerna och inte minst gynna stora partier på de smås bekostnad.

Störst risk för problem riskerar att uppstå om kommuner av olika storlek går samman. Eftersom mandat delas ut enligt befolkningsunderlaget skulle färre fullmäktigeplatser tillfalla små kommundelar. Ju färre platser man utser, desto högre blir det man brukar kalla ”den naturliga röstspärren”. Genom att införa valkretsar i de nya storkommunerna riskerar vi alltså att hamna i precis samma situation som man under många års tid har försökt att åtgärda genom att reformera valsystemet i riksdagsval. I små valkretsar har väljarna inte ett lika fullgott val. Små partier missgynnas och proportionaliteten blir bristande.

Stora kommuner kan upplevas som ett hot mot närdemokratin. Att man därför funderar på olika sätt att garantera medborgarnas inflytande är klokt. Samtidigt är det viktigt att man inte skapar nya problem som riskerar att ytterligare urholka folks förtroende för det demokratiska systemet.

Skenbara storhetens vansinne eller skenbart storhetsvansinne

Tapio Salmi

Tapio SalmiEn fusionsvåg har svept över våra städer och kommuner: mycket pengar har sparats och och ännu mera kommer att sparas, så sägs det, trots att alla direktörer från de gamla och nya strukturerna sitter vackert kvar på sin plats. En ny fusionsvåg är på kommande. Stort skall det vara i vårt lilla land.

Universiteten och yrkeshögskolorna har upplevt något liknande. Självständiga handelshögskolor försvann – utom en av dem – i den senaste fusionsvågen, som svepte över högskolevärlden. I några fall var fusionerna säkert mycket motiverade, såsom sammanslagningen av Åbo universitet och Åbo handelshögskola och kanske också grundandet av det nya östfinländska universitetet genom en sammanslagning av Kuopio och Joensuu universitet. Denna fusion blev dock ofullständig, eftersom Villmanstrands tekniska universitet vägrade att delta. Fusionen mellan Uleåborgs universitet och Lapplands universitet kunde inte förverkligas, eftersom Lapplands universitet sade ’nej tack’ av förståeliga skäl: en sammanslagning av David och Goljat skulle i det långa loppet ha lett till att utbildningar och funktioner skulle ha flyttats från Rovaniemi till Uleåborg -i kostadseffektivitetens namn. Det lappländska campuset skulle ha fått en dödsdom, som skulle ha förverkligats inom 10-20 år. Denna farhåga kan inte påvisas vetenskapligt, men den existerar. Objektiva fakta allena avgör inte: för att en fusion skall lyckas, skall den ske i en atmosfär av ett ömsesidigt förtroende.

Statsmaktens dröm var också att sammanslå Jyväskylä och Tammerfors universitet. Ett snabbt besök till respektive universitetens hemsidor visar tankens omöjlighet: Jyväskylä universitet satsar starkt på forskning på internationell toppnivå och lyfter fram sina framstående forskningscentra, spetsenheter i forskningen, akademiprofessorer och FiDiPro-professorer. Tammerfors universitet har en helt annan profil: det vill vara ett universitet med en stor utbildningsvolym. Ett universitet som eftersträvar en global spetsnivå inom forskningen vill inte bli fusionerad med en instititution som har annorlunda huvudmål i sin verksamhet.

Varför skall Åbo Akademi och Åbo universitet aldrig fusioneras? Vi alla vet orsaken: den dagen som en dylik sammanslagning skulle ske, skulle Åbo Akademis identitet som ett finlandssvenskt universitet försvinna omedelbart. Jag vågar påstå att första dödstecken skulle ses (läs: höras) under den första dagen efter fusionen: administrativa möten skulle pågå enbart på finska, eftersom det alltid finns någon i gruppen, som inte kan tillräckligt svenska; så enkelt är det. Åbo Akademi kan endast överleva som en helt självständig och separat institution.  Endast enspråkiga svenska institutioner kan garantera en levande tvåspråkighet i vårt land. Vi har ett gott samarbete med grannen, speciellt i forskningen, men behåller Åbo Akademis identitet och självständighet.

Jag läste nyligen en intervju av rektor för yrkeshögshögskolan Arcada, där han spekulerade om en sammanslagning av yrkeshögskolorna Novia och Arcada. Helsingfors och Vasa skall vara de centrala yrkeshögskoleorterna i Finland, stod det i intervjun. Sydvästra Finland skall inte spela någon roll i detta spel, kunde man läsa mellan raderna. En fusion av Arcada och Novia skulle ha ödesdigra följder, påstår jag. Utbildningar i Åboland skulle så småningom läggas ner och/eller flyttas och Österbotten skulle betraktas som filial till det stora och mäktiga huvudstadsområdet. En alternativlös makt- och utbildningskoncentration i Helsingfors skulle vara resultatet. Yrkeshögskolarna skall ha en stark regional prägel och identitet. Erfarenheten visar, att man undertecknar sin egen dödsdom, då man frivilligt ger makten till huvudstaden.

Skulle det äntligen vara dags att låta sakfrågorna avgöra i alla världens fusionsdrömmar? Enheter som är stora på papper, är nödvändigtvis inte effektiva i praktiken, eftersom administrationen kompliceras, extra mellansteg introduceras i processerna och risken att att en del av personalen är ineffektiv ökar – ett exempel på detta är rikets många statliga forskningscentra med tusentals forskare, som inte alls kan tävla med universiteten vad effektiviteten (läs: publikationer/person/år) beträffar.

Det skulle vara dags att ta itu med en verklig rationalisering och bli av med den skenbara storhetens vansinne. Storhetsvansinnet är inte skenbart.

Tapio Salmi