#Kony2012

Kim Holmberg,

Kim HolmbergOm du är aktiv på Twitter eller Facebook har du knappast kunnat undvika att höra om #Kony2012 eller #StopKony under de senaste 2-3 veckorna. #Kony2012 (http://www.kony2012.com/) handlar om en kampanj som gått främst i sociala medier för att få fast Joseph Kony och få honom inför rätten. Det sätt hur snabbt kampanjen spridits i sociala medier har även väckt webbforskares intresse.

Det hela handlar om en 30 minuters video som välgörenhetsorganisationen Invisible Children gjort och publicerat på YouTube:  http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc. I videon presenteras krigsherren och ledaren för Lord’s Resistance Army i Uganda Joseph Kony. Joseph Kony är efterlyst av den internationella domsstolen för krigsbrott, för att ha kidnappat barn och tvingat dem till barnsoldater. Det finns ingen tvekan om att Joseph Kony borde stoppas och fängslas, men videon har även väckt en hel del kritik bl.a. för att den simplifierar en mycket komplex och svår sak, och för att endast en bråkdel av pengarna som Invisible Children får går till välgörenhet. För en sammanfattning och analys av kritiken läs Ethan Zuckermans Unpacking Kony 2012. Kampanjen har ju egentligen nu först börjat, så personligen tycker jag att det är kanske för tidigt att kritisera den. Med denna oerhört framgångsrika kampanj har Invisible Children fått världens uppmärksamhet och det ska bli intressant att se vad de gör med den.

Från en webbforskares synvinkel och utan att (desto mera) ta ställning till den kritik som kampanjen #Kony2012 fått, har kampanjen varit intressant att följa med. I skrivande stund har #Kony2012 videon setts på YouTube i nästan 83 000 000 gånger, och videon publicerades först den 5. mars. Visserligen publicerades videon på Vimeo redan ett par veckor tidigare (20.2.2012, http://vimeo.com/37119711), men först efter att den publicerades på YouTube så började den sprida sig i sociala medier. Och spridits har den gjort. Ingen video har tidigare spridits så snabbt som denna. Det beräknas att endast på 6 dagar hade 100 000 000 mänskor sett den (Visible Measures, 12.3.2012). Den video som kommer närmast är Susan Boyles uppträdande i Britain’s Got Talent; för henne tog det 9 dagar för att ha synats på 100 000 000 mänskors näthinnor. Framgången på YouTube är även mer förvånansvärt då man vet att det är fråga om en 30 minuters ”dokumentär”, dvs helt någonting annat än musikvideon som vanligtvis toppar YouTube statistiken. På Twitter spreds länken till YouTube med en oerhörd hastighet av över 1000 meddelanden (tweets) per minut och på Facebook har det grundats 10-tals eller kanske 100-tals sidor och grupper i stöd för kampanjen.

Det verkar som om kampanjen skulle plötsligt ha kommit från ingenstans, men de preliminära analyserna (av webbforskare Danah Boyd och forskare Gilad Lotan) som redan publicerats på webben har visat att den första vågen där #Kony2012 spreds kom från unga, vita kristna i USA. Det vill säga personer som organisationen Invisible Children redan under flera års tid rekryterat framgångsrikt för att sprida organisationens budskap. Invisible Children har under de senaste åren besökt flera skolor och universitet i USA för att sprida sitt budskap och rekrytera medlemmar till organisationen. Så hela denna gräsrotsnivå fanns redan på plats före #Kony2012 lanserades, det gällde bara att mobilisera dem. Forskarna Gilad Lotan och Danah Boyd har kommit fram till de här resultaten genom att analysera hur information om #Kony2012 spreds på Twitter kombinerat med en mera kvalitativ analys om användarprofilerna hos dem som spred informationen. Mera om dessa resultat kan läsas på http://blog.socialflow.com/post/7120244932/data-viz-kony2012-see-how-invisible-networks-helped-a-campaign-capture-the-worlds-attention.

Den andra vågen kom från kändisarna som spred budskapet vidare i sociala medier och detta var det som Invisible Children gjorde fiffigt. Budskapet i filmen på YouTube är att bara tillräckligt många mänskor vet om Joseph Kony och hans brott och pressar beslutsfattarna (i USA) så måste de göra något. I videon uppmuntras alla att sprida informationen och göra Kony världsberömd. För detta ges också verktyg. Invisible Children insåg att kändisarna som kan nå miljoner med mänskor i sociala medier är i en nyckel position i att sprida informationen vidare. Så de gjorde det möjligt för vem som helst att enkelt kontakta någon av dessa nyckelpersoner som Invisible Children hade utsett. Med hjälp av verktyg på kampanjens webbsajt kan vem som helst skicka ett meddelande åt Lady Gaga, Oprah, eller George W. Bush på Twitter och be dem delta i kampanjen och sprida informationen vidare. På det här sättet kunde kampanjen egentligen ”tvinga” kändisarna att delta. Då några tusen mänskor hade skickat meddelanden till t.ex. Oprah så hade hon egentligen inget annat val än att sprida informationen vidare till sina ca 10 miljoner följare på Twitter, åtminstone inte om hon ville få slut på alla meddelande som kom till henne.

De existerande strukturerna och de innovativa (moraliska?) sätten att få kändisarna att delta var i nyckelroll för att kampanjen spreds så snabbt som den gjorde. På det här sättet mobiliserade Invisible Children massorna och lyckades med att skapa den hittills mest framgångsrika kampanjen i sociala medier. Det ska bli mycket intressant att se hurudan kampanj eller viral video som slår de rekord som #Kony2012 nu gjort.

****************

Diskussion om #Kony2012 kan även ses på http://arenan.yle.fi/video/1331837443261 (Obs!, YLE FST5, 15.3.2012).

Rymdskepp och procenter

Ria Heilä-Ylikallio, , ,

Ria Heilä-YlikallioJag sitter i ett rymdskepp. Det är ett runt skepp med plats för 40 resenärer. Golvet vi sitter på är vadderat. Skeppet lutar en aning. Det är lite trångt i rymdskeppet så jag får hålla balansen för att inte luta mig alltför mycket mot grannen. Ångrar mig att jag tog med mig handväskan, den är mest i vägen, å andra sidan behövde jag placera kameran någonstans. Hade tillstånd att fotografera för forskarbloggen.

Jag sitter i ett rymdskepp som roterar. Det klotformade taket i bubbelplast öppnas och vi ser två dansare gestalta världsrymden inför oss. Mycket långsamt och mycket varsamt fångar dansarna en planet i ett vitt nät som lyser av ultraviolett ljus. Allt som är vitt lyser upp i mörkret. Jag upptäcker att rymdresenären invid mig har sockor med Hello Kitty-motiv. Även de lyser.

Jag sitter i ett rymdskepp på teaterhuset Avant garden i centrala Trondheim. Det är fredag förmiddag. Detta är en specialföreställning för forskare, lärarutbildare och kulturfolk. Vi 40 får ta del av ett Forsknings- och utvecklingsarbete, FOU, vid Norges Tekniskt naturvetenskapliga Universitet, NTNU, Program för Lærerutdanning. Det är Tone Pernille Østern som skapat konceptet och regisserat föreställningen SPACE ME. Föreställningen kan förstås som en scenisk installation med dans där en alldeles fantastisk scenografi och nykomponerad musik tar oss resenärer genom olika rum i rymden. Jag fäster mig speciellt vid videoscenografin i form av bultande hjärtan på dansarnas kroppar och som planeter och rymdvarelser i taket på själva rymdskeppet där vi sitter. Målgruppen är 13-14 åringar och syftet att undersöka världsrymden både konstnärligt och naturvetenskapligt. Projektet har pågått sedan hösten, och föreställningen SPACE ME avslutar projektet. Forskningsmaterial samlas in med hjälp av videokamera, elevtexter och intervjuer.

Jag har åkt rymdskepp och landat. Grannen med Hello Kitty-sockorna som till vardags är försteamanuens vid NTNU och jag står tryggt och lyckligt på markytan. Vi återvänder till vardagssysslorna. Eller borde göra det. Jag svävar kvar i rymden där jag sitter på ett arbetsmöte med två kolleger på biblioteket i Trondheim. Tvingar mig att hållas närvarande genom att spänna blicken på biblioteksdisken som är murad av böcker.

Lånedisk

Jag vet inte om jag vill landa. Men jag vet att jag vill veta mer om FOU-arbete vid NTNU. Till saken hör att NTNU faktiskt är ett framgångsrikt universitet – det bästa i Norden i någon av mätningarna riktigt nyligen – och där utgör FOU-arbete 45% av en professors eller förstaamanuens’ (motsvarande biträdande professor) arbetstid. Den årliga arbetstiden om 1780 timmar indelas procentuellt: 45% för FOU-arbete, 3% för handledning av en magisteravhandling och 15% för chefskap för en ämnesgrupp och så vidare. Är man då professor eller förstaamanuens inom estetiska ämnenas didaktik så kan FOU-arbetet bestå av konstpedagogiskt arbete där världsrymden utforskas med hjälp av 250 elever i två olika projektskolor.

Jag stannar inte i rymden. Jag stannar inte i Trondheim. Jag tar flyget hem till Vasa. Entusiastiskt förevisar jag SPACE ME-broschyren för finlandssvensk kulturpersonlighet på ett av de många flyg jag tar innan jag är hemma. Tänker  på 45% av arbetstid för forsknings- och utvecklingsarbete, inte i rymden utan här vid mitt Åbo Akademi.  Så kan vardagen också se ut.

Från en värld som regleras av Van der Waals till en omgivning som styrs av Porters fem krafter

Saara Inkinen, ,

Saara InkinenI slutet av december anlände jag till Chicago för att studera ekonomi och förvaltning av immateriella rättigheter vid Kellogg School of Management vid Northwestern University.

Jag är forskare vid laboratoriet för teknisk polymerkemi och hade tidigare bland annat arbetat som forskare inom industrin under några år. I höstas fick jag höra att Stiftelsen för Åbo Akademi   finansierar ett forskarprogram vid Kellogg. Programmet är riktat till en doktorand eller postdoc som har en biovetenskaplig- eller biomaterialrelaterad bakgrund. Jag blev genast intresserad! Jag fick platsen och har nu varit här i lite över två månader. Det här är första gången jag skriver i Forskarbloggen och jag kommer under de kvarvarande fyra månaderna att blogga, mer eller mindre regelbundet, om mina erfarenheter ur en polymerteknologs synvinkel. I detta första inlägg berättar jag lite om min bakgrund och mina funderingar kring de första månaderna i den akademiska ”businessvärlden”.

Matchande pusselbitar

Ända sedan jag var liten så har jag vetat att naturvetenskaper skulle vara mitt sätt att försöka ändra på världen till en bättre plats. När jag 1999 började studera vid ÅA, var det här ett av mina motiv för beslutet att komma och studera vid det dåvarande KTF; jag ville göra någonting som potentiellt kan förbättra miljön, och att bli forskare var ett val som på ett naturligt sätt passade min karaktär.

I början av 2011 disputerade jag och min avhandling behandlade biopolymerer och olika modifieringar av deras egenskaper – ett tema som kombinerade mina professionella ambitioner och även sammanfattade ett flerårigt arbete till ett fylligt och konkret paket. Min forskning hade främst varit inriktad på industriellt samarbete i form av olika produktutveckligsprojekt, och möjligheten att vidareutveckla mina kunskaper i teknologiöverföring från universiteten till industrin passade mycket bra in i mina karriärplaner.

Campusområdet i Chicago

Trots att jag hade stött på budgetering och olika strategiska initiativ i samband med projektplanering, hade jag inte haft möjlighet och tid att fundera så mycket på hurdana detaljer, processer eller lagar det finns bakom det ekonomiska systemet. Finansvärlden hade till en viss grad till och med verkat som en djungel utan regler för mig. Det är först nu, efter en tid i businesskolan, som jag har börjat inse att på samma sätt som man kan styra de molekylära interaktionerna hos polymerkedjor så är det också möjligt att till exempel basera en affärsstrategi på förvånansvärt liknande teorier. Jag har börjat få en djupare förståelse om hur affärsstrategier och förvaltningen av intellektuell egendom består av olika pusselbitar, som man ur ett strategiskt perspektiv måste kunna placera i en större helhet både på ett korrekt sätt och vid en korrekt tidpunkt samt även hur allt detta kan tillämpas på nya vetenskapliga innovationer.

Kulturskillnader

Kultursskillnaderna mellan Finland och USA har nog absolut varit större både vad gäller studierna och livet i övrigt, trots att jag har rest relativt mycket runt om i världen och också besökt den här kontinenten tidigare. Under min studietid bodde jag i England under några år och studerade bioteknik vid University College London. Jag märkte redan då att det finns tydliga skillnader, inte bara i lärostilen, men till en viss grad också i motivationen och beredskapen hos studerandena att satsa på kurserna. Här vid Kellogg är undervisningen starkt baserad på att man redan läst teorin eller bakgrunden till det som behandlas i klassrummet före man kommer på föreläsningen. På föreläsningarna gås teorin igenom mycket snabbt, om ens överhuvudtaget, och den största delen av undervisningen går ut på att man gör tillämpade räkneövningar eller går igenom illustrativa exempel. Med andra ord kräver varje föreläsning i vanliga fall flera timmar av självständigt arbete före själva undervisningssessionen. Studerandena är väldigt aktiva och har mycket frågor, och det är också typiskt att professorn använder ”cold calling” vilket betyder att han eller hon ber valda studeranden att svara på frågor under föreläsningen, och eftersom också timaktiviteten påverkar vitsordet är det under inga omständigheter möjligt att passivt gömma sig på bakbänken.

Vikten av finansiella incitament

Efter att jag läste professor Olav Eklunds text i Forskarbloggen om den omvända Gauss distributionen i vitsorden på ÅAs kurser, började jag fundera mera på de möjliga orsakerna till det och tog reda på hur kurserna bedöms på Kellogg. Den första tydliga skillnaden i studieomständigheterna är att man i vanliga fall endast kan tenta en viss kurs en gång och på ett förhandsbestämt datum. Terminsavgifterna är höga, vilket naturligtvis ger studerandena en mycket stark motivation för att satsa allt på att lära sig effektivt och prestera det som krävs. Jag tar hälften av mina kurser på kvällarna med deltidsprogrammet. Deltidsstuderandena arbetar på heltid samtidigt som de studerar på kvällarna. I deltidsprogrammet tycker jag att konkurrensen till och med är hårdare än i heltidsprogrammet, inte minst för att det är vanligt att en prosentuell andel av terminsavgiften betalas av arbetsgivaren och att den procentuella andelen är beroende av vitsordet.

Det finns också en enorm kulturskillnad relaterad till hedern. Såsom redan diskuterades i Professor Eklunds blogg och kanske lite överdrivet i den påföljande diskussionen, så tycker några studeranden i Finland att det inte spelar så stor roll om man inte klarar tenten på första gången eller bara får en etta för att ”ingen kommer att titta på dina betyg senare i alla fall” och ”man lär sig det som man behöver på jobbet”. Situationen är mycket annorlunda här. För det första så tycker studerandena att det väldigt pinsamt att inte kunna svara på professorns frågor både på föreläsningen och i tenten. Som ett resultat av det här och de ovannämnda finansiella incitamenten så är vitsordfördelningen mycket kraftigt viktad mot de högsta vitsorden.

Det här leder mig till den andra större skillnaden i systemet jämfört med det som jag är van vid. Kursvitsorden är inte baserade på själva poängen utan den prosentuella distributionen, så att 40% av de bästa får det bästa vitsordet A, 50% får ett B, och 10% av studerandena, med de lägsta poängen, får ett C. Jag har ingen officiell information om följande påstående, men enligt det som jag har hört, så är det emellertid inte möjligt att bli underkänd så länge som man visar lite intresse för kursen. Vitsorden är alltså inte baserade på vad man kan, utan på hur mycket som man kan i förhållande till de andra på kursen. Jag behöver ännu lite tid för att bestämma mig för vilket system som jag tycker att är det bästa. Vad tycker ni?

Som ett exempel på hur det här fungerar i verkligheten kan jag nämna att mina senaste tent poäng var 93 av 105 och jag kände mig väldigt nöjd, med tanke på att ämnet var relativt nytt för mig. Men eftersom medelvärdet var 88, medianen 89 och standardavvikelsen 8 poäng så hade ungefär en tredjedel av mina kurskompisar fått ännu högre poäng. Ett sådant här system reflekterar nog bättre den konkurrensbaserade reella världen men kanske också tar bort en del av glädjen att lära sig.

Bli konsult!

Olav Eklund,

Olav EklundStrukturförändringar på alla plan i samhället leder oftast, på skikt, till något positivt. Men ibland kan förändringarna ske lite för snabbt. Så snabbt att alla inblandade inte riktigt förstår nyttan i förändringarna, trots att det finns en vilja att förstå. Kan så vara att undervisningsministeriet har någon idé med att ersätta bildningsuniversitet med businessuniversitet, men nyttan är svår att begripa, särskilt för oss vars uppgift är att skapa ny kunskap och förmedla den vidare till kommande generationer. Så länge saken är dunkel får de som driver på reformerna stå ut med en smula ironi.

Nu är det igen dags att rapportera till KOTA-basen vilka prestationer enheterna har presterat år 2011. Till skillnad från tidigare har vi nu glädjen att ha fått en väldigt komplicerad instruktion hur vi skall rapportera våra prestationer till avelskalendern.  När allt kommer omkring är det endast tre saker som räknas när det gäller publikationer 1) internationella referentgranskade uppsatser i väldigt aktade vetenskapliga tidskrifter 2) internationella uppsatser i mindre aktade vetenskapliga tidskrifter 3) kapitel i böcker eller böcker som håller en hyfsad vetenskaplig nivå. Resten får man inga poäng för.

Vidare skall man rapportera om du varit länge utomlands på forskarbesök, eller om du har haft en kollega länge härhemma, hur många professors/docent ansökningar man granskat, hur många forskningsansökningar man granskat och hur många peer-review granskningar man gjort.

Visst skall man redovisa vad man håller på med, våra finansiärer (skattebetalarna)  måste få veta vad vi gör (att rapportera via massmedia får man inga poäng för).  Våra skriftliga arbeten rapporteras noggrant var de är publicerade, men andra prestationerna skall rapporteras endast med antalet prestationer man gjort.

Det är ju ganska jobbigt det här med att vara duktig. Särskilt för oss vid ÅA som har så pyttesmå enheter jämfört med stora universitet i världen. Det är ju så, att trots våra begränsade personella och ekonomiska resurser skall vi prestera lika mycket som tredubbelt så stora enheter.

Nu skall universiteten vara mer businessorienterade än bildningsorienterade (bildning är mycket svårmätt med ekonomiska parametrar, så det kan vi inte ha som ideal). Då skall vi följaktligen jobba som framgångsrika businessmän. Principen skall vara: Minimera input och maximera output.

I min senaste blogg redogjorde jag för paradoxen med forskningsfinansiering. En businessinriktad individ söker pengar var de finns att få. Inom universiteten får man bonus endast utgående från införskaffade forskningsmedel som är ”hårt konkurrensutsatta”, dvs idealet är att maximera input och minimera output. Jag förstår inte denna paradox och ingen har ännu kunnat förklara den för mig.

Som vi vet från businessvärlden, så går ofta aktierna upp då företag sanerar och sparkar en stor del av personalen. Det skall nog inte ta länge innan universitetsväsendet utsätts för dessa saneringar. Principen är ju enkel – höj värdet på aktierna (=anseendet), sparka folk!

Nåväl, vi på verkstadsgolvet (som jobbar med forskning och utbildning) ser inga problem med detta. Vi skall bli duktiga businessinriktade akademiker, låt oss bli effektivare redan till nästa årsrapportering enligt businesstänkande utan att ljuga (nån gräns får det väl vara). Jag kommer här med några tips.

  • Sök upp tidskrifter med lägsta möjliga impakt-faktor för dina manuskript. I slutändan kan det bli en internationell peer-review artikel. På detta sätt kan du kanske fördubbla dina uppsatser per år. Glöm inte att meddela detta förfarande för alla dina doktorander.
  • Om du inte har möjlighet att skriva peer-review uppsatser, besök flera möten under året som behandlar samma tema och ger ut mötes-proceedings. Då kan du få poäng för samma text flera gånger bara genom att ändra rubriken lite grann.
  • Om du ämnar hålla en city-semester i år. Tag kontakt med det lokala universitetet för att komma upp och snacka och ge ett föredrag – det kan leda till poäng.
  • Tag emot alla granskningsuppdrag du blir ombedd att göra. Sätt inte onödig tid på granskningen, huvudsak att du hinner med många. Då du gör granskningen snabbt med endast positiva kommentarer som inte leder till korrigeringar gör även en tjänst åt kollegorna som vill ha en uppsats publicerad eller de som söker en tjänst.

Det här tipsen gäller endast en del av universitetsverksamheten. När det gäller effektiveringen av examinationen finns det massor att göra för att sänka input och höja output.

Om nån blir orolig för att mista sin tjänst då univeriteten saneras, var inte orolig. Gör som universitetsutbildade som blivit petade från företag – bli konsult! Universiteten kommer nämligen att bli så effektiva att deras ekonomi stärks. För att kunna upprätthålla aktiviteterna med en minimal personal är universiteten tvungna att anställa konsulter som reser runt och sitter av konferenser och skriver halvassiga uppsatser – inte så tokigt jobb.

Schlagerfestival?

Peter Nynäs

En del av mina vardagsrutiner handlar om att radera. Dagligen rinner det in e-post från diverse listor. Det mesta handlar om konferenser som arrangeras, lediga tjänster eller stipendier, eller uppmaningar om att skicka in förslag till artiklar till tidskrifter eller kapitel till böcker. Största delen är ointressanta meddelanden, även om de är hör till kategorin ’bra att känna till’. Parallellt dyker det naturligtvis upp annat som skall raderas så som affärsförslag eller meddelanden om någon okänd gynnare som tänkt på mig i sitt testamente eller glädjande nyheter att jag vunnit ett stort pris. Alla dessa brukar vara värda miljoner, men jag brukar radera dem. Jag har det ju ändå ganska bra och behöver inga extra miljoner.

Jag höll nyligen på att radera ett meddelande bland andra när jag av någon orsak stannade upp och läste extra noggrant. I det här brevet fanns en del detaljer som gjorde att jag läste en gång till. Och nej, det var inte ett skämt. Det var ett brev från en seriös head-hunter firma i London som fått i uppdrag att söka innehavare till en professur vid ett universitet i Storbritannien. Universitetet hade satt mig på sin lista över sådana som de ville att skulle kontaktas.

Jag var naturligtvis smickrad och det ryckte i den narcissistiska ådran i mig. Det här var min första (och framöver antagligen den enda) kontakt jag haft med en head-hunter. Det är ju sådant man hört om från den stora världen och jag kunde för en stund känna mig viktig. Men, det krävdes inte många ögonblicks eftertanke för att jag skulle kunna konstatera att firman från London bör få arbeta vidare längs sin lista med namn. Visst, jag drömmer om ett liv i ett annat land av mjälk och honung i samma utsträckning som så många andra, men jag vill de facto stanna här i Åbo, nära de människor som betyder så mycket för mig. Därtill finns för tillfället tillräckligt med utmaningar vid ÅA och jag tror inte att jag motsvarar vad det engelska universitetet egentligen söker i form av kompetens. Det var ett enkelt att skicka ett brev och tacka för visat intresse.

Men, det hela var en intressant erfarenhet och gav en konkret bild av de förskjutningar som är på gång inom den akademiska världen. Att ett universitet ger en rekryteringsfirma i uppdrag att söka fram lämpliga professorer är för mig, och många jag talat med, något nytt. I det här fallet verkade det vara så att det uppdragsgivande universitetet i fråga genomför en omstrukturering. Med den följer nya sätt att arbeta inom organisationen, nya samarbetsparter och med dem även nya värderingar och tyngdpunkter. Att söka en ny professor är inte längre en strikt akademisk fråga, dvs. en fråga om vägande och relevanta forskningsinsatser. I lika hög grad handlar det om att hitta en person som har även andra kvalifikationer, och för den bedömningen kan universiteten utlokalisera till sådana experter som vanligen tjänar näringslivet.

Jag har ingen definitiv åsikt om det här förfarandet är bra eller dåligt. Men – ett är säkert. Om den akademiska världen har utgjort grunden för vår syn på vad kunskap är och hur man skapar kunskap, så indikerar de här nya organisationspraktikerna även att detta synsätt förändras. Tillvägagångssättet innebär att universitet ifråga på ett mera konkret sätt aktualiserar vissa aspekter så som ledarskap, förmåga till nätverksbyggande, resultatmedvetenhet, projekthanteringskompetens etc.

Å ena sidan kan man hävda att en del av de värderingar som finns med i detta bryter med den överbetoning av individen som den akademiska världen lidit av, och att brottet sker till förmån för en större och välkommen betoning av gruppers gemensamma förmåga. Å andra sidan finns här en möjlig betoning av en för den akademiska världen ny form av maktutövande, dvs. en form av makt som handlar om genomslagskraft och som är starkt beroende av både individ och grupp men som inte är bunden till givna kriterier. Det är mera som att vinna melodischlagerfestivalen eller någon av tv-serierna Survivors. Kvalitet har säkert en stor roll, men i första hand räknas den om någon göra den synlig och det finns en publik som röstar för fortsatt medverkan i spelet.

Avslutningsvis en mera personlig synpunkt. Det spelar inte så stor roll vem som vinner Schalgerfestivalen eller Survivors. Jag kan vänta på nästa omgång och nästa år om det råkar vara så att vinnaren inte faller mig i smaken. Men, för mig har kunskap en annan dignitet. Vad som är kunskap i den värld jag lever i har en betydelse vare sig jag vill eller inte. Den är mitt live eller blir mina barns liv. Därför är frågan om de strukturer som omger kunskapsproduktionen också viktiga och kunde kräva en diskussion eller två. Å andra sidan har man kanske inte samma ansvar om man utlokaliserar den delen.

En svår balansgång

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonDet talas ofta om universitetets tredje uppgift; vikten av att vi forskare inte enbart häckar i våra elfenbenstorn utan även för ut vår kunskap till det omgivande samhället. Forskningen skall komma allmänheten till nytta!

I den bästa av värdar skulle det skötas i kontrollerande former där forskaren själv är agerar ceremonimästare. När man efter en intensiv forskningsperiod står där med sina nydanande resultat och färska publikationer skickar man ut en inbjudan till presskonferens. Hela journalistkåren dyker upp, intervjuer genomförs och vips är allt klappat och klart och man kan återgå till en ny koncentrerad forskningsperiod.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. Kallar man till presskonferens kan uppslutningen i och för sig vara tillfredsställande men 9 gånger av 10 eller kanske snarare 99 gånger av 100 är det journalisterna som står för initiativet. Vilken telefon som ringer beror på ämnet för dagen och vi forskare har att välja mellan att ignorera eller att avbryta det som vi för tillfället försöker koncentrera oss på.

Det kan vara värt att ägna lite tid åt att reflektera över vad det egentligen innebär att föra ut forskningen till det omgivande samhället. För faktum är att det långt ifrån alltid ställs frågor på det område som tillhör vår egentliga expertis. Sönderstressade journalister kan ju inte förväntas vara insatta i alla forskares specialkunnande. Informationen som finns i expertkataloger och på hemsidor är oftast riktgivande. Dessutom ägnar knappast journalisterna någon stor del av sin arbetstid åt att söka fram dylik information. Det är ju så mycket snabbare och enklare att bara ringa upp någon som man tidigare har pratat med eller hört talas om.

I många fall utgör inte det här något problem. Det är bara att hänvisa vidare till en kollega som är specialist på det område som intresserar journalisten i fråga. Andra situationer är betydligt knivigare.  En del frågor i en intervju kanske handlar om ens specialkunnande, medan andra rör områden där det inte finns någon relevant forskning att basera sina svar på. När går man då från att vara en expert till en tyckare vilken som helst?

Någon enkel balansgång är det inte och precis därför kan det vara viktigt att tänka igenom vilka principer man själv vill ha som utgångspunkt. Dessutom skulle det inte skada att med jämna mellanrum påminna journalistkåren om vår uppgift. Vi är inte till för att ”tycka” eller bekräfta det som de redan har bestämt sig för att skriva, utan för att veta, förklara och bena ut svåra frågor.  Ju tydligare vi är med vår roll gentemot journalisterna, desto färre onödiga samtal kommer vi sannolikt att få.

Personligen har jag efter hand kommit fram till några riktlinjer som jag strävar efter att följa; hänvisa till kollegor som vet mer, basera resonemang på hyfsat aktuell forskning, vara objektiv, sätta in aktuella frågor i ett vidare perspektiv och lyfta fram nya argument eller sidor av ett problem.

Enkelt? Knappast. Anledning till självrannsakan infinner sig emellanåt. En krypande känsla av obehag som kan innebära att nästa telefonsamtal förblir obesvarat. Men precis som så mycket annat i den här branschen är det lärorikt.