Nu måste vi odla vår trädgård

Meri Larjavaara, , , ,

Meri LarjavaaraNär upplysningstiden började på 1700-talet dog dryga 30 procent av barnen i de rikaste delarna av världen innan de blev fem; nu väntar samma öde 6 procent av barnen i de fattigaste länderna. Före 1600-talet kunde endast ca 12 procent i Europa läsa – en liten elit – och samma gällde i världen ännu på 1800-talet. Idag kan 83 procent av världens befolkning läsa.

Steven Pinker, professor i psykologi vid Harvard, skriver i sin färska bok Enlightenment now: the case for reason, science, humanism, and progress (Viking 2018) om all den otroliga utveckling som har gjort att människorna idag lever längre och bättre än någonsin.

Han talar om de dystra uppfattningarna om hur allt är sämre idag än tidigare och påpekar att det är bara därför att det negativa understryks. Denna mänskliga tendens måste man bekämpa med fakta, och det gör han med sina 75 kurvor som visar spektakulära utvecklingar i många av de centrala mätarna av människornas välfärd. I välfärden räknar han med t.ex. det procentuella antalet av analfabetism och till och med miljön (och lyckas också där konstatera att det har skett en förbättring).

Enligt honom är orsaken till allt detta goda upplysningens ideal: rationalitet, vetenskap, humanism. Kunskapen är den bas som genererar välfärd i alla dess meningar.

Pinker understryker att världen aldrig blir perfekt men att vi alltid kan eftersträva att förbättra den.

Men jag vill inte sammanfatta Pinkers bok utan låter er läsa den själva. Hälsosamt läsande är den i alla fall i dessa domedagsprofeternas tider.

Boken fick mig att leta fram Voltaires fantastiskt roliga Candide som jag läst och skrattat åt i flera åldrar. Candides sista rader låter ju så här (översättning av Olof Nordberg):

”Ibland sa Pangloss till Candide: – Det finns ett inre sammanhang mellan allt vad som sker i denna den bästa av alla möjliga världar. För om ni inte med kraftiga sparkar därbak hade blivit utkörd från ett ståtligt slott på grund av er kärlek till fröken Kunigunda, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen, om ni inte hade tvingats att ta er igenom Amerika till fots, om ni inte hade råkat ränna värjan genom baronen och om ni inte hade blivit av med alla era baggar från det goda landet Eldorado, ja då hade ni inte heller suttit här och ätit syltad cederbark och pistaschmandlar. – Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!”

År 1759 skrattar Voltaire åt de som tror att allt är för det bästa. Genom det säger han det som Pinker understryker i upplysningens ideal: man måste alltid kämpa för att gå vidare mot det bättre. Och samtidigt säger han att det är onödigt att tala och diskutera, prata och jämföra. Man får bara gripa tag i sitt liv och göra sitt bästa där man nu råkar vara: odla sin trädgård, på sitt anspråkslösa sätt. Inga diskussioner utan handling.

 

Läroboken ska överleva!

Tapio Salmi,

Tapio SalmiJag har nostalgiska minnen om gott läromaterial, goda böcker och goda bibliotek. På 70-talet var det en modetendens att professorer och andra lärare började skriva eget läromaterial, kompendier. Ibland var de i all hast ihop skrivna sammanfattningar med massor av små tryckfel och bristfälliga meningar, men en del av dem nådde verkligen hög kvalitet. Fysikalisk kemi vid ÅA var en av pionjärerna : teamet som leddes av Per Stenius åstadkom en fin kompendieserie i grundkurserna i fysikalisk kemi. Det gällde bara att sätta sig, och läsa och lära sig, efter lektor Sune Backlunds pedagogiskt väldigt väl komponerade föreläsningar. Professor Randolf von Schalien var en exceptionell, karismatisk föreläsare, som lyckades övertyga oss om att vi ska bli goda ingenjörer, som kan övergå från teori till praktiska tillämpningar. Kompendiet Teknisk termodynamik och modellering av von Schalien är en klassiker, skriven med en kristallklar logik och exceptionell clairvoyance. I motsats till en stor del av traditionellt läromaterial i termodynamik, så bygger von Schaliens text direkt på kontinuerliga system, vilka är centrala för tekniska tillämpningar. Abstrakta begrepp, som Gibbs’ energi uppstår spontant från balanstänkandet, där termodynamikens andra huvudsats, ökning av entropin spelar en central roll. Detta kompendium borde ha spridits i form av en internationell lärobok.

Mitt favoritämne blev dock kemisk reaktionsteknik, inte minst p.g.a. det läromaterial, som professorerna Leif Hummelstedt och Lars-Eric Lindfors producerade i ämnet. Kompendiet ’Kemisk reaktionsteknik’, ursprungligen författad av dessa två eminenta pedagoger och vetenskapsidkare, lever fortfarande och den har utvidgats och moderniserats flera gånger. Också detta kompendium motsvarar helt förväntningarna för en internationell lärobok; de facto blev den en av inspirationskällorna till läroboken Chemical reaction engineering and reactor technology av Salmi, Mikkola och Wärnå (CRC Press Taylor & Francis Fl. 2011).

En speciell frågeställning pinade mig under studietiden, nämligen fasta ämnens reaktivitet,  d.v.s. hur beskrivs hastigheten då kol förbränns eller en metall urlakas ur en fast matris? Teorier finns, men ofta anger man endast slutresultatet, några schablonmässiga formler som visar hur det fasta materialets omsättning beror av reaktionstiden. Vad ligger bakom detta? Jag hittade svaret på frågan av en ren slump. Vi brukade sitta och lösa övningsuppgifter i det gamla och härliga Kursboksbiblioteket i Reuterska huset nära ÅA:s huvudbibliotek. Jag vandrade mellan hyllorna och hittade en tunn engelsk lärobok, Chemical Reactor Theory av Denbigh och Turner. Jag öppnade boken, tryckt i Cambridge (UK) – tydligen en kvalitetsvara! Plötsligt kom jag till ett kapitel, som behandlade fasta ämnens reaktivitet, reaktionshastighet på ett kvantitativt sätt, utgående från grundläggande hypoteser (som hittills hade varit oklara för mig). Slutresultatet var en skara av formler, som jag kände till. Äntligen blev det klart! – Under årtiondenas gång har jag ofta återvänt till denna forskningsproblematik och kunnat bidra med många artiklar, långt tack vare att jag hittade Denbighs och Turners utmärkta och kompakta verk.

Den brittiska traditionen att skriva läroböcker är kanske världens bästa. Den stora mannen på mitt område var krigsveteranen och Cambridge-professorn Peter V. Danckwerts, en av de största teoretikerna i kemiingenjörsvetenskap genom tiderna. Han skapade teorin om uppehållstidsfördelningar i kontinuerliga kemiska reaktorer – artikeln som han publicerade i Chemical Engineering Science år 1953 är en klassiker, och skriven som en klassiker från början. Samtidigt är den en njutbar lektyr även för en ung student. Danckwerts var också en pionjär i forskning av gas-vätskeprocesser, t.ex. rening av gaser genom absorption av komponenter i vätskor. Han skapade den s.k. ytförnyelseteorin, som betraktar ytelementen i en gas-vätskegränsyta som mosaik, som kontinuerligt förnyas, genom att ’bitar’ av mosaiken tidvis hamnar in i vätskans huvudmassa men åker tillbaka.  Detta kan låta ganska abstrakt, men blir klart om man läser Danckwerts’ bok Gas-Liquid Reactions. Professor Hummelstedt höll en kurs under min studietid, baserad på Danckwerts’ bok. Idag är detta material inkluderat i seriösa läroböcker i kemisk reaktionsteknik och föreläses i kursen ’Industriella reaktorer’ vid ÅA. – Då min kollega och vän, professor Jean-Claude Charpentier (Nancy) åkte till Peter Danckwerts’ laboratorium i Cambridge som post-doc, gav Danckwerts sin lärobok åt den unge Charpentier och begärde honom läsa boken och leta efter tryckfel – maestro ville tydligen preparera en ny upplaga av boken.

Otaliga läroböcker har skrivits i kemisk reaktionsteknik. De är av varierande kvalitet, men jag vill vara positiv, och endast nämna några personliga favoriter här. Professor Octave Levenspiel skrev 1962 boken Chemical Reaction Engineering, som blev tongivande för pedagogiken i ämnet. Flera nya upplagor av boken har tryckts, och Levenspiel var kapabel att förnya boken även i hög ålder; han introducerade ett nytt kapitel om bioreaktorer. Charles Hill skrev en utmärkt lärobok An Introduction to Chemical Engineering Kinetics and Reactor Design med mycket modern layout redan på 1970-talet, men tyvärr blev spridningen av boken begränsad, eftersom en andra upplaga aldrig togs. Den franska skolan i kemisk reaktionsteknik (génie de la réaction chimique) är stark och länge var Nancy en Mekka för ämnet. Där arbetade bl.a. professor Jacques Villermaux, som bidrog till ämnets teoretiska utveckling och pedagogik på många sätt. Han skrev en elementär men mycket njutbar lärobok Génie de la réaction chimique. Jag rekommenderar denna text varmt.

Min danske mentor, professor John Villadsen, sade en gång: man skall läse och man skall läre. Jag tror på detta, man ska läsa, göra egna anteckningar, upprepa matematiska härledningar, förstå. Det finns ingen genväg. Denna väg till en djup kunskap kan inte ersättas med en snabbläsning av powerpointpresentationer. Boken tar nya former, elektroniska former och interaktivitet, men boken kommer att överleva och utvecklas vidare.

Jag vill med detta blogginlägg hedra 90-årsminnet av professor Leif Hummelstedt, professor i kemisk teknologi vid ÅA (1962-1989), en utmärkt forskare och pedagog, som starkt bidrog till utvecklingen av det kemisk-tekniska biblioteket vid ÅA. Leif Hummelstedt arbetade några år som bibliotekarie i sin ungdom.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi och ivrig läroboksförfattare

”Vad behöver vi biblioteken till – vi har ju Google”

Gunilla Widén, ,

Ibland hör man konstateranden som att ”Vad behöver vi biblioteken till – vi har ju Google”… Att svara på frågan gör en matt och istället sku det vara effektivare med handling. I hemlighet önskar jag att jag då kunde släcka alla licenser som biblioteket står för och som hämtar värdefull information till läraren, forskaren och studenten. Samtidigt sku jag plocka ner portaler, databaser, metadata och andra hjälpmedel som biblioteken utvecklar för att hjälpa användaren hitta rätt och snabbt bland all information.  Sen skulle jag följa med hur länge det tar innan folk börjar reagera då de inte har tillgång till tidskriftsartiklar, uppslagsverk, och andra informationskällor de tagit för givna. Tror inte det sku ta särskilt länge innan man sku börja sakna bibliotekets tjänster. I min allra elakaste version av tankar skulle jag då hänvisa till google och digitalisering. Dessa två klarar ju av allt lika bra som biblioteken, sådär helt automatiskt, eller hur?

Det osynliga biblioteket

Biblioteken är ett utmärkt exempel på service som fungerar bra när det fungerar osynligt i bakgrunden. Vi vet inte om det kaos som vi sku ha ifall vi inte skulle ha bibliotek. Det är som med vilken infrastruktur som helst. Vi vänjer oss snabbt vid att vi har bra vägar att köra på och att det finns olika slag av transportmedel som effektivt för både saker och människor från en plats till en annan. Och som med alla annan infrastruktur, behöver biblioteken också underhållas. Det räcker inte med att vi digitaliserat bibliotekskatalogen dit vi automatiskt för in ny litteratur. Det krävs en hel del yrkeskompetens för att kartlägga vilka resurser som finns tillgängliga, till vilka kostnader, vilka resurser användarna faktiskt behöver, och hur man utvecklar resurser och bestånd för att motsvara behov i framtiden samt att organisera olika former och format av information så att användarna lätt kan navigera bland alla resurser. Allt inom ramen för den minskande universitetsbudgeten.

Bibliotek vs Google

Men om man fortfarande tycker att Google hämtar alldeles tillräckligt med information, ordning och reda kan man gärna fundera på följande:

  • All information finns inte på nätet
  • Den information som finns på nätet är inte alltid gratis
  • Den information som finns på nätet är inte alltid pålitlig

Dvs. vi behöver biblioteken av samma orsak 2018 som vi behövt biblioteken i årtusenden. Vi behöver någon som förmedlar all slags information, jämlikt till alla.

Biblioteken står för licenser till en hel massa informationsresurser som man som enskild person inte skulle ha råd med. Biblioteken förhandlar med informationsproducenter som man som enskild person inte skulle ha möjlighet att göra. Biblioteken inte bara förmedlar information, men utbildar användare att söka och evaluera information. Biblioteken organiserar informationsresurser och kunskap så att vi enklare ska kunna hitta det vi söker. Biblioteken arbetar enligt jämlika och etiska principer när de bygger upp sina samlingar och resurser. Biblioteken utvecklar bibliometriska metoder för att kunna kartlägga vad forskarna vid det egna universitetet verkligen behöver. Biblioteken arbetar för öppen vetenskap.

Byt ut ordet bibliotek i föregående stycke till Google. Det fungerar visst inte så bra ..

Behövs universitetsbiblioteket?

Ändå har vi en viss trend i samhället att förminska bibliotekens roll. Vi har till och med universitet i Finland som valt att inte ha en biblioteksorganisation. Aalto har gått in för att lägga ner biblioteket och fördela personalen till fyra andra enheter för att stöda studieadministration, forskningsservice och ledningen (Yliopisto ilman kirjastoa). Det tycker jag är skrämmande. Är 2018 det året i vår världshistoria när det är lämpligt att konstatera att biblioteken inte längre behövs? Vi har mera information omkring oss än någonsin förr och enligt min uppfattning behöver universiteten istället starka bibliotek där bibliotekspersonalen tillsammans kan utveckla informations- och kunskapsresurserna samt sin kompetens och expertis. Att biblioteksuppgifterna blir en stödenhet för stödenheterna känns främmande. Biblioteksverksamheten behöver ledas utifrån en gemensam organisation annars riskerar kompetensen att bli splittrad och stöder inte effektivt universitetets verksamhet.

Inte så eländigt ändå

Nu är jag ju ingen objektiv person att uttala mig om bibliotekens roll. Tvärtom, jag är en passionerad biblioteksanvändare och som ansvarig för biblioteksutbildningen i Svenskfinland har jag även egen ko i diket. Därför är det ju trevligt att läsa om forskning som lyfter fram bibliotekens förträfflighet och positiva inverkan såsom att biblioteket bidrar till studieframgång och vi blir lika glada av att besöka bibliotek som av att få löneförhöjning!

Glad påsk!

Om Kant och den digitala framtiden

Charlotta Hilli, ,

Charlotta HilliJag deltog i konferensen Empirisk dannelseforskning. Fra pædagogik til uddannelsesvidenskab nyligen. Många av föreläsarna hade för övrigt skrivit texter i en bok med ungefär samma tema Empirisk dannelsesforskning. Mellem teori, empiri og praksis (2018). Arrangörerna hade planerat in ett kollokvium med Keld Thorgaard, Thomas Illum Hansen och Carsten Fog Nielsen kring Immanuel Kants Om pedagogik. Det fungerar som inspiration för det här inlägget, för att överväga vad bildning kan betyda inom utbildning med tanke på digitalisering.

Kant var övertygad om att uppfostran och bildning är nödvändiga för människan. Enligt honom uppfostrar dock föräldrar för nutid, furstar utbildar med sina specifika mål för ögonen. Pedagogiken utbildar för en bättre värld.

Det som är gott för mänskligheten är gott för individen menade Kant. Under diskussionen hävdades att Kant inte skulle tala om 21st century skills utan den framtid som han förespeglar sig är mer öppen än så. De som skapat idén om dessa färdigheter för framtiden är OECD och de kan förstås som furstar med ekonomiska intressen för ögonen. Kant är lämplig att hålla i minnet varje gång framtidens krav diskuteras. Vems framtid är det egentligen vi talar om? Enligt Kant skapas framtiden av fria och myndiga subjekt, än så länge kan ingen människa seriöst säga sig korrekt kunna spå in i framtiden, inte ens OECD.

Disciplinens överordnade betydelse hos Kant är intressant i pedagogiska sammanhang eftersom den återknyter till hur vi förhåller oss till andra människor och till oss själva. Den kan ses som en motpol till diskurser om motivation i de nordiska läroplanerna. Den som söker bildning behöver lära sig disciplin för att kunna bli kultiverad, civiliserad och moralisk. Bildning erbjuder alltså ett längre perspektiv än en tillfällig motivationshöjande aktivitet eller lustfyllt lärande för stunden.

Mobiltelefonens vara eller icke vara i undervisningssammanhang har diskuterats särskilt de senaste åren och kan förstås som en spänning mellan disciplin och frihet. För att vara fri krävs disciplin enligt Kant. När mobilanvändning reduceras till slösurfande fjättrar den människan istället för att befria. Disciplinen avgör om vi klarar av att fokusera på det som är väsentligt nämligen bildningsprocessen, eller om vi förförs av appars försök att behålla vår uppmärksamhet genom digital stimuli.

Som den upplysningsfilosof Kant var såg han alltså en fri och myndig person som målet för pedagogiken. Bildning är då en svindlande, oförutsägbar och spännande process, aldrig färdig, aldrig inrättad i tydligt formulerade lärandemål, aldrig mätbar enligt de mått som exempelvis OECD bestämt i PISA undersökningar. Bildning är en individuell resa, men den kan aldrig genomföras ensam. Bildning sker alltid i samspel med kulturen, med andra människor.

En lärarprofession med Kant i åtanke är en spännande tankelek. Struktureras lärarens frihet sönder genom lärandemål, krav från styrdokument och diverse mätinstrument? Ponera ett annat scenario. Du undervisar utan en tanke på styrdokument. Du beaktar de erfarenheter och kunskaper som finns bland de du undervisar och deras bildningsprocess. Du utbildar för en bättre framtid för alla. Hur ser din undervisning ut? Skulle något förändras, och vad i så fall?

 

Om toaletter och chefskap vid Åbo Akademi

Salla Tuori, ,

Salla TuoriÅbo Akademis jämställdhetskommitté bestämde vid sitt möte 16.5.2017 om införandet av könsneutrala toaletter vid ÅA. Ett tydligt förslag som tar i beaktande både de som
behöver könsneutrala och de som behöver könsseparerade toaletter med skyltning som
tydligt visar stöd för könsöverskridande personer och är lätt att förstå. Nu, snart ett
år senare fick jämställdhetskonsult, tillgänglighetsexpert, fem-före magister i
genusvetenskap, anställd och studerande vid Åbo Akademi Panda Eriksson nog av den långa och dåligt skötta processen, och kampen om att kunna lugnt använda toa på sin arbets- och studieplats. Jämställdhet är inte alltid lätt. Intersektionell jämställdhet kan vara ännu svårare. Jag vet av egen erfarenhet och egna misstag att det inte är lätt som chef att alltid se sina egna begränsningar som kommer med privilegier av olika slag. Men, även om jämställdhet och inklusivitet kan vara svåra att omsätta i praktiken handlar det om kunskap, erfarenhet och om att lära sig att vara lyhörd som chef – alltså om god och respektfull ledarskap.

Förvaltningsdirektören Ulla Achrén uttalar sig i ÅU (16.3.2018) att ”toalettfrågan [har]
fått allt för stor uppmärksamhet i jämställdhetskommittén. Hon säger att kommittén i
stället borde fundera på jämställdhetsfrågor som berör anställningar och lönenivåer på
ÅA”. Jämställdhetskommitténs ordförande Christina Nygren-Landgärds upprepar kritiken
enligt tidningen (enligt e-postkorrespondens har hen blivit felciterad). I tidningen
avfärdar båda alltså frågan om att kunna gå lugnt på toa som marginellt och oviktigt
jämfört med riktiga frågor som lönenivåer och anställningar. Detta är en typisk reaktion
mot kritik i frågor om ojämställdhet av dem som bebor normen: att det är nog viktigt med att kämpa mot orättvisor, men just detta är egentligen inte en så viktig orättvisa. Det finns de stora och riktiga frågorna – oftast någon annanstans. Men, den som är i en privilegierad eller normenlig position i förhållande till det som diskuteras – till exempel
könsdikotomin, rasism eller sexuella trakasserier – borde inte vara den som bestämmer vad som är en viktig fråga när det handlar om en levd vardag för ÅA-anställda och studerande.

Därtill undrar jag – och är inte ensam – hur tror sig Åbo Akademi hantera de ”stora” frågorna ifall organisationen inte kan lösa en enkel och liten fråga, och som här också av ledningen anses vara liten. För en person som inte kan gå på toa är det förstås inte litet, men organisationsmässigt skulle denna fråga vara en av de mest enkla att lösa: beslutet fanns, det hade krävt någon hundralapp och ett antal självhäftande symboler. Men det tog nästan ett år och blev till slut en våldsam process för den som drivit frågan. För beskrivning av hela processen och dess olika vändningar, läs Panda Erikssons blogg. Om jämställdhetskommitténs ordförande och förvaltningsdirektören tycker att frågan har fått för mycket uppmärksamhet finns det bara spegeln att titta i. Hade frågan behandlats i enlighet med ÅA:s mål att vara en inkluderande och trygg arbetsplats både för dem som jobbar här nu, men också med tanke på framtiden, skulle inte ledningens fördomsfull bemötande ha påverkat Åbo Akademi på det negativa sätt som det nu gjorde. Vi skulle ha haft könsneutrala toaletter i flera månader nu och betydligt färre samtal, e-post, möten och intervjuer, men framför allt mindre frustration, smärta och ilska.

Enligt Achrén berör frågan inte med säkerhet tillräckligt många personer – hon efterlyser
statistik över antalet könsöverskridande personer för att legitimera förslaget. Att vilja
legitimera rättvisa med statistik skulle jag inte ha förväntat mig av någon vid ett
finlandssvenskt universitet, och inte vid ett universitet med ”minoritetsforskning” som
profileringsområde. Behöver man säga att rättvis och respektfull behandling inte handlar
om antal? Ett universitet som vill profilera sig som expert i frågor om minoritet måste
helt enkelt se till att förbinda sig att arbeta för inklusivitet genomgående i egen
verksamhet, även om man ännu är långt ifrån att inkluderande arbets- och studieplats är
verklighet. Och det handlar om mycket mer komplicerade frågor än att konkret ändra på skyltningen för toaletterna. Åbo Akademi måste alltså ta detta på allvar. Om Åbo Akademi vill lyssna, som den nyligen startade kampanjen mot trakasserier lyder, betyder det också att kunskap om diskriminering, jämlikhet och strukturell makt måste bli en del av ledarskapskompetens vid ÅA. Frågan handlar i första hand nu om personal och studerande som dagligen kämpar med tillgänglighet, men Åbo Akademi måste tänka även på rekrytering av kommande studerande och personal och budskapet vi ger åt dem.

Det finns expertis vid Åbo Akademi. Kompetenshöjning och arbete för inklusivitet får inte vara enbart på ansvar av dem som frågorna personligen berör, utan vi är många som kan ta en del av ansvaret för att utbilda i intersektionellt jämställdhet. Ett konkret råd kan jag ge genast: den stunden du som bebor normen (i förhållande till ras/etnicitet, kön, sexualitet, handikapp, klass) vill uttala dig om vad som egentligen ska göras berörande någon annan än dig själv eller vad som egentligen är problemet ska du stanna upp. Stanna upp och medge att frågan är mera komplicerad än det ter sig för dig i denna stund, och att den inte ska lösas genom att vifta bort den. Viftar du bort frågan, använder du din makt genom att förbise en viss respekt för medmänniskor som alltid hör etiskt handlande till. Stanna upp och gör något annat: gå på promenad, andas, gå på den där toan som finns till för dig. Låt bli att säga vad du tycker är viktiga frågor eller vad du tycker ska göras. Efter ett tag har kanske känslan av att du vet det rätta svaret avtagit. Då kan det vara lättare att göra bra beslut.

Strejk

Andreas Häger, , ,

Andreas HägerI dag när detta skrivs strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Sedan början av februari finns det inget rådande arbetsavtal för universitetsanställda i Finland. Förhandlingar pågår och flera strejker är varslade.

Förhandlingar gäller bland annat lönenivå och lönesystem. Facket meddelar att arbetsgivarsidans förslag till löneförhöjning ligger på en nivå som är hälften av den förhöjning som gäller i andra branscher, och att detta bud inte verkar rubbas – riksförlikningsmannen gav ett högre förslag men det förkastades av arbetsgivarsidan. Arbetsgivarna, representerade av organisationen Sivistystyönantajat, medlem av Finlands Näringsliv EK, framhåller att det inte finns pengar till högre löner på grund av universitetens dåliga resultat. ÅA:s ledning har (i flera epostmeddelanden till personalen, under rubriken ”Information om kollektivavtalet för universiteten”) kommit med samma budskap.

Den andra stora tvistefrågan gäller lönesystemet, som enligt arbetsgivarnas förslag ska ”förenklas”, så att det blir färre prestationsnivåer. En konsekvens av detta är att det troligen svårare att få förhöjd personlig lön. Sivistystyönantajat framhåller att avtalet ska utgöra en helhet – kanske de syftar just på att det dels blir låga allmänna löneförhöjningar, dels blir svårare att höja sin individuella lön.

Argumentationen från det fackliga hållet är tydlig, de som jobbar i denna bransch ska ha rätt till en löneutveckling som motsvarar den i andra branscher. Argumentationen från det andra hållet är minst lika klassisk, det finns inte pengar. Budskapet från arbetsgivarsidan antyder att vi som jobbar vid Finlands universitet inte är värda mer lön eftersom vi inte producerar bättre. Det är ännu ett exempel på hur universiteten styrs med affärslogik.

Det har hävdats att det inte behövs allmänna löneförhöjningar på universitet, professorerna har redan tillräckligt höga löner, och det borde i stället satsas på att höja lönerna för doktorander och förbättra situationen för stipendiater och snuttjobbare. Men det är fel att sätta det ena mot det andra, för inte ska de som jobbar vid universiteten, om än med dräglig – eller rentav i vissa fall hög – lön, vara ekonomiskt ansvariga för att verksamheten ska fortgå och utvecklas. Det ansvaret måste finnas på högre nivå – kom i håg det så kallade ”utbildningslöftet” från den nuvarande regeringen.

Universitetesstrejken är förstås i första hand påkallad av avtalssituationen, men är också en påminnelse om att det faktiskt inte ges tillräckliga resurser att bedriva universitetsverksamhet i Finland. Jag tycker att de som verkar inom universiteten borde vara eniga om att vi ska ha sådan verksamhet och de resurser som behövs för densamma; att skiljelinjen inte går inom universiteten mellan ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”, utan mellan de som vill behålla universitetsutbildningen och de som vill montera ner den.

Kanske själva åtgärden att strejka förskräcker, och  det hör ju inte till vanligheten i denna bransch. Det är välkänt och –dokumenterat att det sker en snedrekrytering till universiteten, på alla nivåer: det är klart större sannolikhet att man börjar studera på universitet om ens föräldrar har högskoleexamen; och mycket större sannolikhet att man blir professor om det finns någon professor i familjen. Underrepresentationen av akademiker med arbetarklassbakgrund gör förstås att denna slags erfarenhet inte syns särskilt tydligt vid universiteten och för med sig en okunskap och en bias gällande andra klasser än den egna akademiska medelklassen. Detta kanske går igen i förhållningsättet till facklig aktivitet, att hävda sina rättigheter och rentav strejka uppfattas som något som hör till arbetarklassen och inte passar in i ett akademiskt sammanhang.

En bekant berättade en historia från förr, om en lärare som av en släkting fick frågan ”du tar väl inte betalt?” – frågeställaren ansåg att det var ofint av en lärare att ta emot lön. När det nuvarande lönesystemet infördes vid ÅA förklarade den dåvarande ledningen, i samband med ett informationstillfälle för personalen, att vi ska vara så glada att få jobba vid ÅA att vi egentligen ska klara oss utan lön (förstås bortsett från dem som inte heller klarar/klarade sig utan bonus). Tanken på arbetet som kall, tillsammans med retoriken om universitetens dåliga resultat, befriar regeringen från ansvar för dess utbildningspolitik.

Det finns ett dominerande tänkesätt i vårt samhälle att allt och alla ska värderas i pengar – och som sagt, alla jobb är ju inte kall, det finns positioner och branscher där det framhålls att hög lön är en förutsättning för väl utfört arbete. Att anställda vid universitet inte ska få samma löneförhöjning som andra visar ju att man är mindre värd, och det är en signal som näringslivsdelegationen EK är medveten om.

Idén om att vissa jobb (men inte alla) är ett kall lever starkt kvar, det märks gällande undervisning och säkert ännu starkare när det gäller vård. Men för att kunna skaffa mat, kläder och tak över huvudet måste man ha inkomst; det kan inte vara ofint att anse att arbetaren, eller akademikern, är värd sin lön.