Halvvägs

Marina Näsman,

Marina Näsman

Om man utgår ifrån att en doktorandtid pågår i fyra år så innebär det att jag nu befinner mig halvvägs*. Veckans blogginlägg får därför handla om mina tankar gällande detta.

Jag tänkte utgå ifrån en klassisk sportfråga: Hur känns det?

Ja, hur känns det egentligen? Ibland känns det ärligt talat bättre att inte desto mera känna efter hur det känns. Stundtals känns det bra och som att jag har gott om tid, men i andra stunder känns det överväldigande att tänka sig att jag skulle vara färdig att disputera om två år. Att vara halvvägs kan alltså både kännas skrämmande och lugnande, mycket beroende av dagsformen. Men jag tänker också att det hör väl lite doktorandtiden till, att i vissa stunder glädjas över sina framgångar medan i andra stunder ifrågasätta det man håller på med.

Att vara doktorand handlar ju i slutändan om en mognadsprocess, inte enbart att producera en avhandling. När jag tänker tillbaka på de två år som har gått kan jag känna att de gått otroligt snabbt samtidigt som jag upplever att jag också har hunnit lära mig väldigt mycket. Jag har också utvecklats både som person och som forskare. Jag har klarat av situationer som jag tidigare varit nervös för men som jag nu kan känna mig mera självsäker i.

Innan jag började som doktorand tänkte jag vid ett flertal tillfällen: hur ska man ens kunna förmå sig att genomföra en disputation? Skräcken i att behöva ställa sig inför en massa människor och försvara sin avhandling kändes då oöverkomlig (här kan du läsa mer om min nervositet gällande att tala inför publik). Nu, halvvägs in i processen, känns det inte fullt så skrämmande. Jag försöker lugna mig med att jag rimligtvis borde veta något om mitt avhandlingsämne efter fyra år.

Om två år hoppas jag att den rädsla jag har känt, och fortfarande känner, har bytts ut till något annat – i positiv bemärkelse (Och om detta visat sig vara endast en naiv önskan kan jag åtminstone gå tillbaka till det här blogginlägget och skratta åt mitt enfald.)

Jag kan tyvärr inte förutspå hur de kommande två åren kommer att se ut, men jag hoppas att jag kommer att känna att jag utvecklats och mognat lika mycket över de kommande två åren som under de två år som har gått.

*Nu utgår jag från att jag kommer att vara färdig inom fyra år men så behöver det ju alls inte vara (men man måste ju vara optimistisk!)

Att mäta vetenskap

Gunilla Widén, , , , ,

Informationsvetenskap är ett relativt litet vetenskapsområde men har trots det ett väldigt stort inflytande på hur all vetenskap mäts och utvärderas. Mycket tack vare en av de stora vetenskapsmännen från området, Eugene Garfield (1925-2017), som nyligen gick bort i en ålder av 91 år. Han var en pionjär och visionär och står för en av de största innovationerna inom informationsvetenskapen då han skapade den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (SCI) redan 1964, den som vi idag känner som Web of Science (WoS). Idag har databasen fått sällskap av t.ex. Scopus och Google Scholar men fortfarande är det i WoS som de flesta bibliometriska analyserna görs.

Garfield hade ett stort intresse för hur forskning kommuniceras och speciellt hur man genom citeringsanalys kan följa vetenskapens utveckling och historia. Drivkraften i hans arbete var också att utvinna information från en allt snabbare växande mängd bibliografisk data och att genom citeringsanalys hitta mönster i samarbete mellan forskare och discipliner. Han såg ytterligare potential i citeringsanalys då han framförde idén om Journal Impact Factor (JIF) som idag används till mycket mera än att endast utvärdera tidskrifters genomslagskraft.

Garfield själv lär alltid var lite ambivalent till användandet av citeringsanalys och -index för att mäta forskning i syfte att fördela resurser. Hans syfte var att skapa förståelse för vetenskaplig kommunikation, men hans innovationer har fått ett synnerligen stort inflytande på forskningspolitik och man använder de bibliometriska metoderna för att rangordna, jämföra och fatta beslut om resurser.

Mätmetoderna har många förtjänster, men kan också missbrukas och för dem som inte är insatta i hur bibliometrin fungerar kan man skapa mycket vilseledande information som används som grund för väldigt långtgående högskolepolitiska beslut. För det första har citeringsdatabaserna en begränsad täckning och inte närapå alla discipliner finns representerade på ett heltäckande plan. Dessutom har vetenskapsområden olika publiceringstraditioner och kan därför inte jämföras med varandra. Man har olika mål med forskningen och därför varierande publiceringsstrategi. Ämnesområden är också väldigt olika stora och mindre ämnen kommer aldrig upp till höga citeringsvolymer trots att forskningen inom området kan vara av hur hög kvalitet som helst.

Vidare ska man komma ihåg att tidskrifternas impact factor ska användas till att mäta prestige och genomslagskraft, det är ett verktyg för biblioteken i samband med förvärv av tidskrifter och det kan fungera som jämförelsetal mellan tidskrifter inom ett område. Men lika ofta används JIF till att jämföra tidskrifter från olika vetenskapsområden, utvärdera enskilda artiklar, eller som ett kriterium för forskare om var de ska publicera. I dessa fall används JIF i fel syfte eller på fel sätt.

Citeringsanalys baseras på antagandet att citeringarna är positiva, dvs. att ett arbete citeras på grund av sin kvalitet och betydelse. Citeringar kan dock också användas för att ge exempel på dålig forskning. Citeringarnas betydelse i en artikel har också väldigt stora skillnader, är det en referens som används i introduktionen eller är det en referens som bidrar till studien på ett väsentligare sätt. Allt detta gör att citeringsanalys inte närapå berättar hela sanningen om vetenskapens genomslagskraft och betydelse. För en balanserad syn på bibliometriska mätmetoder läs gärna Bibliometrics: The Leiden Manifesto for research metrics i Nature

Inom informationsvetenskapen har vi således ett viktigt arv att förvalta, att vidare utveckla Eugene Garfields bibliometriska metoder och anpassa dem till dagens vetenskapliga kommunikation som pågår i väldigt många olika kanaler och fora. Vi behöver andra metoder än citeringsanalys och t.ex utvecklar man inom informationsvetenskapen altmetriska metoder som strävar till att mäta forskningens genomslagskraft i sociala medier. I vårt arv ingår också att medvetandegöra metodens faror ifall man inte förstår vad det är man mäter! Det gäller att komma ihåg vad Eugene Garfield ville med sin innovation, att förstå hur forskning kommuniceras och hur ämnen och vetenskapsområden utvecklas i syfte att skapa en helhetsbild av vårt vetenskapliga samfund.

”Not everything that can be counted counts, and not everything that counts can be counted” (William Bruce Cameron)

 

”Vad är sociologi?”

Andreas Häger,

Andreas HägerHärom veckan hölls de nationella sociologdagarna i Tammerfors, med närmare 500 deltagare. Det gavs tre plenarföreläsningar, av vilka jag hörde två. Den första var en rätt teoretisk föreläsning, som handlade om tolkning av situationer, bland annat om hur vi förstår en situation utgående från vad vi väntar att den ska leda till (något alla studerande men också forskare ”i karriären” borde kunna känna igen). Den andra handlade om begränsningar av djurs rörelser över gränser, särskilt gällande försök att hindra smittosamma sjukdomar; behållningen av den var främst att se hur ett sådant tema som ligger långt från mina egna intresseområden kunde säga något viktigt om en så fundamental samhällelig verksamhet som upprätthållande av olika gränser. Jag deltog i en session om urbansociologi, med bland annat ett paper om institutionaliseringen av skateboarding i Tammerfors. Mina kolleger deltog i sessioner om utbildningssociologi och vetenskapssociologi, och hade presentationer om brändingen av global fostran i finländsk grundskoleutbildning respektive medicinsk forskning om livmodertransplantationer. Ett pris för ”årets sociologiska gärning” delades ut till Facebook-gruppen Eriarvoisuusvarasto.

När jag på 1990-talet blev färdig politices magister och anmälde mig som arbetssökande skulle man på blanketten uppge ett yrke. Jag skrev ”sociolog”, och det har varit min yrkesidentitet sedan dess. Eftersom sociologi inte är ett skolämne i Finland, är det ofta svårt för människor man möter att riktigt placera vad ämnet handlar om. I grundkursen i sociologi brukar första föreläsningen ha rubriken ”Vad är sociologi?”. Svar som ges där är bland annat att det är en ”allmän och kritisk samhällsvetenskap”. Sociologi handlar om allt som människor sysslar med – ”inget mänskligt är sociologin främmande” – vilket kanske framkommer av exemplen ovan (dessutom är djursociologi ett växande ämnesområde). Någon har sagt om det finns N antal samhällsfenomen finns det N+1 samhällsvetenskaper, en för varje fenomen plus sociologi, som handlar om allt.

Det måste alltså vara något annat än ämnesområdet som särskiljer sociologin och ger den sin identitet. I grundstudierna i sociologi brukar jag säga att ämnet är ett sätt att tänka, ett perspektiv på samhället. Sociologer försöker se sammanhang där andra kanske ser en slump eller en självklarhet. Den amerikanska sociologen C Wright Mills talade om att se sammanhang mellan små bekymmer och stora problem – mellan den egna dåliga ekonomin och de samhällstrukturer som skapar ekonomisk ojämlikhet (för att ta ett klassiskt exempel). En annan formulering som ofta används är att sociologer försöker se sambandet mellan handling och struktur – eller hur individuella handlingar upprätthåller samhälleliga strukturer och hur dessa strukturer samtidigt på olika sätt påverkar – begränsar och möjliggör – handlingar. Förslag till övning för läsaren: fundera på vilka handlingar och strukturer som är inblandade i ”att gå på bio”, samt hur de förhåller sig till varandra.

Ovan nämndes ordet ”kritisk” som beskrivning av sociologin. Det kan handla om traditionell ”samhällskritik”, att visa på orättvisor och säga sanningen åt makten (vilket sociologer med jämna mellanrum konstaterar att vi kunde vara bättre på). En annan aspekt av det kritiska perspektivet är att ifrågasätta sådant som uppfattas som självklart eller ”naturligt”. Ett klassiskt exempel här är hur förståelsen för vad som är ”naturligt” gällande kön förändrats och förändras. Ett annat exempel där inte minst sociologin vid ÅA varit väl framme gäller hur vi förstår vad som är ”sjukt” och ”friskt”. En tredje sida av det kritiska följer på ifrågasättandet: om man visar att en situation som råder inte är ”naturlig” eller självklar visar man också att det finns möjlighet till förändring och förbättring.

Alternativlöshet är inget för sociologer. Mångfalden av möjligheter är viktig både i synen på samhället och i synen på det egna ämnet, där både empirisk, metodologisk och teoretisk pluralism råder. Men å andra sidan kan man inte återge samhällets hela komplexitet, det ingår också drag av förenkling i alla beskrivningar och förklaringar – sociologi förenklar det som är komplicerat, men genom det kritiska ifrågasättandet handlar det också om att komplicera det som är till synes enkelt. Och vilken teori om samhället vi än lägger fram kommer någon att dekonstruera den innan solen gått ner – men det ska inte hindra oss att komma fram med nya.

Sociologi är förstås en akademisk disciplin, ett ”ämne” inom vilket det undervisas, forskas, examineras. En fråga som väcks i dagens universitetsvärld, med breda examenshelheter och tvärvetenskapliga magisterprogram, är om akademiska discipliner alls behövs? Ett sociologiskt svar (utgående från Webers rationaliseringsdiskussion) skulle vara att ämnena är medel, inte mål i sig. Och sociologi kan vara medel till en bred och kritisk och förhoppningsvis konstruktiv samhällsdiskussion. Samtidigt finns det andra medel; och det finns kanske sådana som tycker att ni håller på med likadan verksamhet som beskrivits här men under andra etiketter, vilket i så fall är glädjande.

Lära och arbeta med det som gör livet värt att leva

Hannah Kaihovirta,

 

Hannah KaihovirtaJag håller på och omdefinierar mitt förhållningssätt till konstnären Joseph Beuys. Det hela fick sin början på senhösten senaste år då jag försökte förklara konsten i konstverket Hur förklara bilder för en död hare för en bekant (J. Beuys performance 1965). Det visade sig att det inte var enkelt att i all hast förklara konsten med konsten. Av någon anledning var händelsen en början till att konstnären Joseph Beuys dykt upp allt oftare i mitt arbete under vintern som gått. I januari besökte jag TATE Modern i London och jag blev än mer medveten om samband mellan den konstgenre som Beuys representerar och den riktning som samtidskonst och konstutbildning tagit under de senaste decennierna.

Mitt första möte med verket Hur förklara bilder för en död hare genererade en mental frontalkrock. Det måste vara över tjugo år sedan. Intrycket genererade ett emotionellt flöde som pendlade mellan ömhet och avsky. Flödet var så intensivt att det till en början inte gick att ta till sig verket med stöd i intellekt eller kulturella referenser. Vid första anblicken kunde jag inte koncentrera mig på frågan om verket förmedlade meningsbärande resurser eller nonsens. Upplevelsen föll i glömska då jag konstaterat att det inte behövdes mycket efterforskning om verket för att inse att min första reaktion över verket var universell och bekant för den breda publiken.

Ändå har jag genom åren återkommit till verket. Det dyker upp som en minnesbild då jag ser Ferdinand von Wrights målning En berguv har slagit en hare, då jag läste Harens år av Arto Paasilinna, då jag hör M. A Numminens barnvisa om Haren som satt i gropen och då jag betraktar Teemu Järvis grafiskt utförda snabba hare. Återkopplingen har varit mer indirekt och intertextuell än en direkt referens till konstupplevelsen.  Beuys verk har fått ett sammanhang i mitt perspektiv.

Joseph Beuys beskriver verket Hur förklara bilder för en död hare ur ett helhetsperspektiv. Han menar att verket måste förstås genom helhetsintrycket. Helhetsintrycket skapar ett flöde av sinnesintryck och minnen som börjar samverka. I sammanhanget hänvisar han till begreppet förstå som kroppslig medvetenhet där ”förstå” genom kognition och intellekt hamnar i bakgrunden medan att förstå som ”embodied knowledge” tar sig i förgrunden och gestaltar konstupplevelsen. Beuys förklarar:

Konstupplevelsen för framåt människans inre kreativa mönster genom intuition, inspiration och fantasi. I bästa fall gestaltas nya tankestrukturer. Förstå innefattar inte här endast en intellektuell förståelse utan konstupplevelsen omfattar förstå som förmågan att stå inför det egna och andras tänkande och handlande via upplevelsen. Samtidigt menar Beuys att förstå i sammanhanget innebär att konstupplevelsen ger en ingång till upplevelsen av förstå i bemärkelsen att stå för den man är. Till exempel det förhållningssätt och den värdegrund individen bygger sin världssyn på. Han menar att konstupplevelsen ska ruska om. Beröra.

I ett konstpedagogiskt perspektiv har Beuys beskrivning av hur möta verket betydelse. Ser man till hur konsten genom sin historia förändras kan man se hur förändringen ofta omfattar en pedagogisk vändning där konsten i sig själv synliggör något utöver det förväntade eller visar det bekanta på ett nytt sätt.  En pedagogisk handling i sig.

Beuys inkluderar i sin konstnärliga verksamhet föreläsningar, texter (manifest) och iscensatta händelser där han skapar tid och rum för en hop av frågor, reaktioner, reflektion och nyskapande. Han integrerar i sin konstnärliga praktik teorier från vitt breda fält och av olika slag. Han strävar hela tiden till att aktivt vara i dialog med aktörer och kolleger på samhällelig, intellektuell, kulturell och konstnärlig arena. Ser man på hur hans samtida konstfält och utbildningsstrukturer mottog hans engagemang så ser man att han kritiserats för att använda en pedagogisk förvrängning av konsten. Pedagogiken har då beskrivits som ett verktyg som han använt för att skapa en egen diskurs och för att effektivt till och med styra tolkningen av hans konstnärliga arbete. I samma veva kan man ändå läsa in Beuys medvetenhet om sitt agerande då han säger att To be a teacher is my greatest work of art. The rest is waste product, a demonstration.

Det är tankeväckande att pröva Beuys förhållningssätt till konst och pedagogik i förhållande till hur konstundervisning i grundskolan beskrivs idag. Om konstundervisning kan tolkas som en förlängning av konstens praktik, så att konsten erbjuder ett sätt att aktivt arbeta med individuell tillväxt och bra samhällelig förändring, så känner jag igen beskrivningen i den finländska nationella läroplansgrunden (LP2014) där läroämnets uppdrag beskrivs så här:

Undervisningen i bildkonst har som uppdrag att handleda eleverna att genom konsten utforska och uttrycka en kulturellt mångskiftande verklighet. Undervisningen ska bygga på elevernas egna erfarenheter, fantasi och lust att experimentera. Undervisningen i bildkonst ska utveckla förmågan att förstå konst, omgivningen och annan visuell kultur. Eleverna ska erbjudas olika sätt att bedöma verkligheten och att påverka den. Undervisningen ska stödja eleverna att utveckla kritiskt tänkande och uppmuntra eleverna att påverka den egna livsmiljön och samhället. Undervisningen i bildkonst ska ge eleverna en grund för aktiv medverkan lokalt och globalt. (s.156, LP2014)

Jämförelsen kan kännas långsökt, men tillräckligt nära ändå, som en didaktisk tanke. Det här gör det möjligt att granska konstens verkan så att den står nära utbildningens mål. Argumenten kanske inte består av kedjor av rationella resonemang, utan istället tar det associativa och kombinerande plats för att skapa möjlighet att generera ny oartikulerad kunskap. Kan hända Beuys konst har varit insvept i en misstolkad kokong och hans pedagogiska förhållningssätt har kanske överskuggats av konstnärens mytomspunna person.

Det alldeles härliga här och nu är hur som helst att Joseph Beuys verk och produktion finns tillgängliga alldeles runt hörnet, på EMMA, Esbo Moderna konstmuseum i utställningscentret WEEGEE i Esbo till och med 21 maj 2017. Utställningen tar inte bara fasta på Beuys konst utan även hans engagemang som aktivist och teoretiker. Under utställningen ges besökaren, betraktaren, möjlighet att FÖRSTÅ inte bara konsten utan i sin kontext även ta till sig och fundera kring åtminstone tre av Beuys bevingade citat:

Varje människa en konstnär. Mellan födelsen och döden har alla människor ett gemensamt arbete att utföra på jorden. Icke-våldsam förändring är den enda vägen.

I dag, i det världsläge som vi har är en omställning av något slag oundviklig. Under tiden som vi osäkert undrar och söker bra former för omställningen så kan det vara meningsskapande att betrakta Beuys konst. Att stanna upp och FÖRSTÅ och på så sätt få syn på en del av komplexiteten men framförallt möjligheten med mötet mellan konstnärligt och pedagogiskt arbete i utbildning. Inför 2020-talet och framtiden. Det här för att det än en gång  är läge för att komma ihåg att konst, pedagogik och vetenskap behöver tid och rum för att skapa förhållningssätt och infallsvinklar så att mänskligheten överlever sig själv.

 

Att tänka fritt är stort, men…

Elina Pirjatanniemi, , , , ,

Elina PirjatanniemiI det akademiska livet sitter man en hel del på olika slags seminarier. Som rutinerad forskare vet man att det är ytterst ovanligt att hela seminarieprogrammet är av intresse för en. Man lyssnar uppmärksammat på ett inlägg, medan ett annat blir behagligt bakgrundsljud för ens fria funderingar.

Det fanns en tid då jag hade dåligt samvete om jag inte var fullt koncentrerad under seminarierna. Nuförtiden är jag mer avslappnad och njuter av den kreativa stämningen. Allt behöver inte vara direkt relevant för mig, viktigast är att tanken löper.

Under den gångna veckan har jag deltagit i flera viktiga diskussioner som på många sätt tvingat mig att reflektera över min roll som forskare. Ni kanske vet känslan. Den smått jobbiga frågan ”varför” tränger sig på. Varför sysslar jag egentligen med forskning och utbildning? Varför vill jag ge mitt bidrag till samhället uttryckligen vid ett universitet?

I början av veckan ordnade vi ett inledande seminarium om Scholars at Risk-nätverket (SAR). Utgående från ett personligt perspektiv kunde timingen av seminariet inte ha varit bättre. Jag har för en tid gått omkring och blivit alltmer oinspirerad, haft fokus på oväsentligheter. På något vis har jag väl gett mig själv ett tillstånd att bli offer för tsunamin av allehanda administrativa sysslor. Orkar inte, hinner inte, bryr mig inte.

När jag på tisdagen lyssnade på en av våra gäster, Halil Gürhanli, en turkisk doktorand från Helsingfors universitet, blev jag på ett mycket påtagligt sätt påmind om min oerhört privilegierade ställning. Här sitter jag, en finländsk professor, och suckar över reseräkningar, dåligt formulerade instruktioner och MinPlan. Samtidigt i Turkiet håller hela universitetsväsendet på att erodera.

Här i Finland har vi svårt att föreställa oss vilka uppoffringar våra kolleger ute i världen gör för att kunna koncentrera sig på sina kärnuppgifter. Vi har blivit föremål för nedskärningar, visst. Vi får ta del av nedlåtande kommentarer om alla världens docenter och lata professorer. Men sådant kan vi faktiskt parera med en axelryckning. Forskare i Finland fängslas inte, torteras inte, vi löper inte risk för att försvinna, våra arbetsavtal upphävs inte upp på grund av våra åsikter.

Vi har frihet att tala högt om det som vi anser vara viktigt. Vi är en samhällelig institution att räkna med. Frågan är närmast vad vi vill göra med den makt som vi har. Jag vet att många upplever det obekvämt att ta ställning till frågor som faller utanför ens eget forskningsområde. Samtidigt kan vi inte tiga när våra kolleger trakasseras, må det sedan vara i Turkiet eller någon annanstans. Vi har en skyldighet att värna om den akademiska friheten. Därför är Åbo Akademi med i SAR. Om du är intresserad av att delta i verksamheten, ta kontakt med någon av oss som redan är med.

Universitetsforskare är givetvis inte de enda som försöker ta sig undan förtryck och fientligheter. Vi bevittnar den största flyktingkrisen sedan mannaminne. Olika länder har valt olika sätt att hantera den globala krisen. Inom Europa ser vi dessvärre en tydlig ”race to the bottom.” Länderna stramar åt sina utlänningslagar och tolkningar av desamma på ett sätt som får en att tvivla på rättsstaten. Med sällan skådad lätthet delar vi människor till oss och dem. Politiker och myndigheter skyller ifrån sig ansvaret genom att hänvisa till vår ekonomiska belastningsförmåga och/eller lagen. Slutresultatet blir att Finland, ett av världens rikaste länder, anser sig inte kunna göra mer.

När jag besökte Uppsala universitet första gången, fastnade min blick i devisen som pryder ingången till Universitetshusets aula. Där står det med gyllene bokstäver ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Många tror nu att jag har blandat ihop det, men det var faktiskt precis just så här juristen Thomas Thorild uttryckte sig i slutet av 1700-talet.

Det lönar sig att stanna en stund och betänka över den kloke juristens definition på frihet:

”… så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.”

Vi som universitet har en röst som hörs. Det är inte ovidkommande om och hur vi använder denna röst. Vår uppgift i samhället sträcker sig längre än våra undervisningsinsatser och forskningsresultat. Vi är garanter för bildningen och vi ska erbjuda en förebild för det respektfulla samtalet.  Därför måste vi ha mod att säga ifrån när vi möter diskriminering, grundlösa fördomar, okunskap samt hat. Vi ska inte vara rädda för att vara obekväma, för enbart genom att göra det rätta kan vi bli fullständigt fria.

1917: Reaktionära krafter försökte förstärka sina positioner i storfurstendömet

Tapio Salmi

Tapio SalmiUnder året 1917 upplevde Europa – och därmed också storfurstendömet Finland – svåra men intressanta tider. Med stor nyfikenhet öppnar jag fem gånger per vecka Åbo Underrättelser som publicerar en sida från tidningen för hundra år sedan.

Ett blodigt krig härjade över Europas kontinent – ett krig som man hade trott att skulle sluta på några månader hade dragit ut på tiden med tragiska konsekvenser. Allt hade stagnerat i en katastrof; soldaterna låg i månader i skyttegrav och en ny typ av massförstörelsevapen spreds med fruktansvärda konsekvenser: stridsgaser. Det ryska kejsardömet hade världens största armé, men kriget gick ändå illa. Revolutionära idéer och tankar spreds. Åbo Underrättelser skriver den 12 februari 1917 försiktigt om en ”sammansvärjning av arbetare i Petrograd” (Sankt Petersburg kallades Petrograd under krigstiden). Arbetarna hade som mål att förvandla Ryssland till en socialdemokratisk (!) republik. Efter en husundersökning häktades sammanlagt 15 personer och ärendet fördes till åklagarämbetet, som alltid har varit ett synnerligen effektivt ämbetsverk i vårt östra grannland.

I Åbo var det förhållandevis lugnt, men livsmedelsituationen förvärrades: smör kunde säljas endast 200 gram till en person och indirekt kan man dra den slutsatsen att läget med spannmål inte heller var bra. För övrigt verkade livet fortgå normalt i Åbo: teatern hade föreställningar, symfonikonsert hölls, det ekonomiska livet var trots kriget i gång. Doktor Henrik Ramsay höll en Studia Generalia om industrins genombrott, speciellt om ångmaskinens fantastiska perspektiv. Det var doktor Ramsays bidrag till serien Akademiska föreläsningar. Åhörarna gav honom en tacksam applåd.

Faktiskt, akademiska ärenden var högaktuella i Åbo under året 1917. Svenska språket höll på att tappa terräng vid det Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors; alltmera undervisning skulle ges på folkmajoritetens språk. Tanken om ett svensktspråkigt universitet blev aktuell, men samtidigt blomstrade idén om att grunda ett helt finsktspråkigt universitet. Var skulle de placeras? Det självklara valet blev rikets förra huvudstad, Åbo. En kapplöpning ägde rum, vem skulle hinna först.

Hugo Pipping, professor i nordisk filologi i Helsingfors, skrev en insändare (så kunde man kalla det enligt dagens terminologi) i Östsvensk tidskrift, häfte 2. Åbo Underrättelser publicerade texten med rubriken ”Åbo akademi.” Han hyllar donatorer som möjliggjort återuppbyggandet av universitetsverksamheten i Åbo, och diskuterar vilka delar av byggnaden (dvs universitetet) ska uppföras först. Han skriver ”den subjektiva förkärlek för vissa forskningsområden, som varje vetenskapsman hyser, måste tyglas av rent objektiva hänsyn till vad som kan vinnas på den ena eller den andra vägen”. Professor Pipping medger att alla vetenskapsgrenar i och för sig är likvärda, men sedan hänvisar han till ekonomiska argument. Han diskuterar det ekonomiska läget, speciellt höga pris på byggnadsmaterial och tomt och kommer till en självklar slutsats: en professor som inte behöver några som helst laboratorieutrymmen är två–tre gånger billigare än professorer som ska ha tillgång till ett laboratorium i sin undervisning och forskning. Hugo Pippings ekonomiska kalkyl tycks ha hållit i hundra år: för laboratorieutrymmen brukar man vid dagens Åbo Akademi betala två–tre gånger mera hyra än för ”torra” utrymmen.

Alltså – enligt Pipping – ska de experimentella vetenskaperna få vänta på bättre tider och man ska inleda den nya akademins verksamhet med befattningar i svenska, skandinavisk litteratur, Nordeuropas historia och nordisk arkeologi. Mycket humanistiskt, mycket svenskt och mycket nordiskt, till den slutsatsen kommer professorn i nordisk filologi efter att objektivt ha granskat det blivande universitetets framtidsperspektiv. Det värmer mig mycket att han förespråkar arkeologin och inser dess koppling till andra vetenskapsgrenar, som geologi, botanik, zoologi och kemi – visserligen kallar han dem ”[arkeologins] hjälpvetenskaper”.  Enligt dagens terminologi är Pippings skrift ett strategiskt dokument och den innehåller så mycket detaljer om förverkligandet av visionerna att den kanske skulle godtas av dagens universitetsstyrelse som strategins åtgärdsplan – endast exakta datum och klockslag saknas…

Då man kommenterar gångna tider, människornas attityder och värderingar, är det svårt att helt undvika en viss efterklokhet. Professor Pipping var en renodlad humanist, men det verkar som om han ändå skulle ha insett naturvetenskapernas och teknikens betydelse för ett modernt samhälle: de dyra ämnena ska inrättas, men senare då de ekonomiska förhållandena blir bättre, indikerar han. En verklig reaktionär vad exakta vetenskaper beträffar var däremot professor Edward Westermarck, en världsberömd sociolog som blev den nya Akademins första rektor. Westermarck var emot direkt yrkesinriktade utbildningar och – detta är värre – han ställde sig skeptiskt till de experimentella naturvetenskapernas forskningsmetoder. Allt detta skedde 1917 och tidigare och senare, dvs under en epok då Wilhelm Röntgen hade upptäckt röntgenstrålar, Henri Bequerel och Marie och Pierre Curie upptäckt radioaktiviteten, Max Planck utvecklat kvantteorin och Albert Einstein revolutionerat vår världsbild med relativitetsteorin. Forskningen i fysik och kemi hade ändrat vårt liv på ett oåterkalleligt sätt.

Historiens utveckling var snabb: den 27 februari 1917 (gammal tideräkning, juliansk kalender som användes i Ryska kejsardömet, i själva verket den 12 mars enligt gregoriansk kalender som användes i Västeuropa) bröt en revolution ut i Petrograd/St. Petersburg och tsar Nikolaj II abdikerade. 1918 återuppstod Akademin i Åbo och den hade en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Två år senare inledde den kemisk-tekniska fakulteten sin verksamhet, dvs diplomingenjörsutbildningen startade med framgång vid Åbo Akademi. Samma år grundades det finskspråkiga universitetet, då med namnet Turun Suomalainen Yliopisto som med tiden etablerade starka matematisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteter. De reaktionära krafterna hade förlorat i Åbo, i storfurstendömet och i republiken.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för Fakulteten för naturvetenskaper och teknik