Etikettarkiv: djurskyddslagstiftning

Makten är min

Birgitta Wahlberg, ,

Birgitta WahlbergÄven om Leonardo da Vinci beskrev redan på 1400-talet människans mun som djurens grav blev djur produktionsmedel i människans händer först på 1800-talet. Beträffande djur (exl. arten homo sapiens) och djurhållning hör man ofta hur mycket bättre djuren har det idag jämfört med förr. Så svart och vitt är det dock inte. Vissa djur har det bättre, andra sämre. Man kan säga att lidandet som människan påför djur har omstrukturerats både i våra handlingar och i lagstiftningen.

Människan har i årtusenden funderat över sitt förhållande till djuren, men djurriket har aldrig förr varit både så förslavat och (miss)brukat som det är idag. Vi har till exempel aldrig förr dödat, slaktat och använt sådana mängder djur som vi gör nu. Som exempel hade i oktober 2013 enbart 55 435 813 ”produktionsdjur” slaktats i Finland (TIKE). Detta betyder på dagsbasis att över 200 000 djur slaktas (veckoslut och helgdagar uteslutna i beräkningen) för våra smaklökar och kulinariska vanor.

Samtidigt som vi använder djur som aldrig förr har vi har mera lagstiftning än någonsin som omfattar skydd av djur. Tyvärr har man dock kunnat påvisa att den sk.”välfärdslagstiftningen” (animal welfare laws) som även den finska djurskyddslagstiftningen är ett uttryck för, inte effektivt skyddar djur i praktiken.

Historiker Hannele Klemettilä har beskrivit i sin bok Federigon haukka ja muita keskiajan eläimiä (Atena 2013) på ett belysande sätt människans förhållningssätt över tid beträffande de vanligaste husdjuren, de djur som vi äter och de vi bävar för bland annat i förhållande till jakt, religion och etik. Hon påvisar att vi lever de dystraste tiderna i vår gemensamma historia även om vi som människor numera har större förståelse för och (vetenskaplig-) kunskap om djurens lidanden och smärtupplevelser. Förunderligt nog hindrar varken förståelsen eller kunskapen majoriteten av befolkningen ifrån att döda, slakta och använda djur som aldrig förr. Våra rädslor för vissa djurarter har även förändrats otroligt lite över tid.

Den här motstridigheten i människans beteende har många gånger upptagit mina tankar, utan att jag kunnat hitta någon hållbar förklaring eller förståelse för själva motstridigheten. Likaväl tycks både frågan och svaret ligga i våra egna händer. Förenklat innebär detta givetvis att jag beslutar vad jag är med om att döda (direkt eller indirekt), slakta (direkt eller indirekt) eller använda i djurväg. Makten, ansvaret och valet av mina handlingar är mitt – inte politikers, lagstiftarens eller grannens – och dessa för jag vidare till kommande generationer.

Leonardo da Vinci var sin tids mest kända vegetarian. Det är också nu – under min levnadstid – som jag väljer till vilka jag hör då de kommande generationerna bedömer de handlingar som gjorts idag. Världen har förändrats då individer gått emot majoritetens grymheter.

Lider vi av moralisk schizofreni?

Birgitta Wahlberg,

Birgitta WahlbergI den förra bloggskrivelsen skrev jag om djurens rättsliga ställning med stöd av lag och om de tre huvudsakliga synsätten som presenterats i den rättsliga litteraturen de senaste åren.  I det här inlägget kommer jag att ur ett rättsligt perspektiv presentera några moraluppfattningar som sammanbinds med användningen av djur.

De flesta av oss vill djuren inget illa och en del påstår sig till och med älska djur. De flesta kan också enas om följande grundpåståenden som moraliska utgångspunkter och etiska ställningstaganden:

  • Det är en form av orättvisa att ta ett djurs liv om det inte är nödvändigt för människans liv eller hälsa. Till exempel för motiv såsom smak, nöje, mode eller skönhet.
  • Det är en form av våld att döda och att slakta ett djur oberoende av hur mänskligt själva gärningen utförs och även om gärningen kan i vissa situationer anses vara en barmhärtighetsåtgärd.

Om man förhåller sig seriöst till de grundläggande morauppfattningarna – och delar dem som sina egna – är den enda logiska följden givetvis att man ändrar sitt eget beteende i enlighet med de moraluppfattningar som man anser sig inneha. De flesta människorna gör dock inte det. Därför använder och slaktar vi mer djur än någonsin tidigare i människans historia, samtidigt som vi – speciellt inom Europa – har mer lagstiftning om och kring djur än någonsin. Det är med andra ord något i ekvationen som inte stämmer. Den amerikanska rättsvetaren Gary L. Francione kallar detta för moralisk schizofreni och påpekar att det är just detta som har lett till den grundläggande problematiken i djurskyddslagstiftningen. Nämligen att vi är invaggade i en falsk känsla av rättvisa och en tro om effektivt skydd, som ökar konsumtionen och användningen av djur, utan att lagstiftningen de facto skyddar djuren.

Om vi skulle förhålla oss seriöst till de moraluppfattningar de flesta av oss delar skulle det i praktiken till exempel betyda att vi inte skulle äta djur eller använda dem på cirkus eller som tävlingsinstrument och uppvisningsmaterial. Vi skulle inte heller jaga dem för nöje eller experimentera med dem för skönhetens skull på ett sätt som skulle påverka deras välbefinnande, hälsa eller liv på ett negativt sätt. I ett rättsligt sammanhang skulle efterlevnaden av moralen innebära att regleringen kring djur skulle istället för att vara fokuserad på regleringen av det som kan anses vara onödigt/nödvändigt (tillåtet) lidande för djur och krav om hållande, hantering och behandling av djur, vara baserad på rättsliga kriterier om nödvändigt användande av djur. Innebärande sålunda att vissa kriterier med stöd av lag måste uppfyllas för att djur kunde användas överhuvudtaget av människan. Rättsteoretiskt skulle detta å sin sida betyda att djur skulle istället för att skyddas som rättsliga objekt erkännas som en ny kategori av juridiska personer. Med andra ord som icke-mänskliga personer (nonhuman persons) vars användning inte kunde ske utan laglig grund och rättsligt hållbara motiveringar. Med en sådan utgångspunkt skulle användningen av djur i större grad ha sin utgångspunkt i djurens behov och djur kunde också tilldelas rättigheter (utan att dra likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och djurrättigheter).

Vilka skulle kriterierna då vara? Till exempel följande tre:

Det första kriteriet sammanbinds med ett nödvändighetskrav som innebär att användningen är nödvändig för människans, djurens eller en annan djurarts överlevnad. Om det första kriteriet uppfylls bör de två övriga uppfyllas likvärdigt och tillsammans. De två övriga kriteriernas innehåll bör uppfylla kraven om godtagbarhet, ändamålsenlighet och proportionalitet på ett sådant sätt att djurens behov inte automatiskt och systematiskt måste ge vika för människans intressen.

Det andra kriteriet är sålunda att användningssyftet alltid övervägs från djurets synvinkel och att användningen inte påverkar djurets/djurens hälsa eller välbefinnande negativt och/eller att avlivning och slakt alltid sker enbart i syfte att säkerställa människans, djurens eller en annan djurarts överlevnad eller som en barmhärtighetsåtgärd mot djuret/djuren.

Det tredje kriteriet är att djuret kan bete sig på ett arttypiskt sätt och tillfredställa de grundläggande fysiologiska och beteendemässiga behoven då de används, hålls, hanteras eller behandlas av människan och/eller fram till avlivning eller slakt.

Jag är fullt medveten om att även om de flesta människorna kan enas om de grundläggande moraluppfattningarna som presenterats ovan, har många svårt att enas – ens med sig själv – att detta skulle innebära i praktiken att man själv skulle vara tvungen bara för djurens skull eller på grund av att de är kännande varelser, att frånsäga sig till exempel vissa födoämnen eller nöjen. Det är väl just därför vi har en mängd människocentrerad djurskyddslagstiftning som baserar sig på reglering av det som kan anses vara onödigt/nödvändigt (tillåtet) lidande för djur, istället för att skydda dem de facto för människans användning av dem. Hur som haver, det är du som enskild individ som bestämmer om du lider av moralisk schizofreni eller inte.

Tänk om det ändå är fel att använda djur…

Birgitta Wahlberg, ,

Birgitta WahlbergEnligt artkategoriseringar är djur inte människor, men människorna är djur. Djurskyddslagstiftningens avsikt är att skydda andra djur än människor mot onödigt lidande, smärta och plåga samt att främja djurens välbefinnande och en god behandling av djur. Lagstiftningen har med andra ord dels skyddande avsikter, dels välbefinnande främjande. Likaväl är det lagligt att till exempel kastrera grisar och att förstöra hornanlagningen på kalvar – och dessutom utan att använda bedövning eller smärtlindring. Djurskyddslagstiftningen tillåter också utan moraliska frågeställningar att använda djur för till exempel människans smakvanor, nöjen, klädsel och skönhet bara det sker på ett humant sätt. I internationella sammanhang brukar man kalla djurskyddslagstiftningarna med den här utgångspunkten för welfare legislation (välbefinnande- eller välfärdslagstiftning, hyvinvointilainsäädäntöä) och de som förespråkar den här typens lagstiftning för welfareister.

I Europa och inom Europeiska Unionen (EU) har mängden lagstiftning på området av djurskydd ökat markant sedan 1900-talet. En del av lagstiftningen gäller alla djur, en del specifikt vissa djurarter eller särskilda aktiviteter som berör djur. Bara i Finland har vi tre lagar och tjugoen (21) förordningar som på ett direkt sätt reglerar skyddet av djur. Genom dessa har också all EU-lagstiftning implementerats i den finska lagstiftningen (utom EU förordningarna som har direkt effekt i medlemstaterna). Trots mängden lagstiftning på området använder, dödar och slaktar vi mer djur än någonsin och vi åsamkar djur också mera lidande än någonsin tidigare i vår gemensamma historia. Därtill är produktionen av föda med animaliskt ursprung ohållbart för naturen och många av problemen som sammanbinds med folkhälsan är relaterade till att vi äter produkter med animaliskt ursprung. Man kan sålunda med fog fråga vem djurskyddslagstiftningen egentligen skyddar? Och samtidigt konstatera att lagstiftningen åtminstone inte skyddar effektivt de djur som vi använder för våra smakvanor (produktionsdjur), nöjen (vilda djur som jagas, djur i zoo, djur i cirkus, djur som används i tävling och uppvisning, sällskapsdjur), klädsel (pälsdjur, produktionsdjur) eller skönhet (försöksdjur). Professor Gary Franscione som förhåller sig mycket kritiskt till välfärdslagstiftningen har träffande påpekat att vi använder mycket tid och pengar till att hitta rätta lösningar till att göra fel saker.

Idag finns det i huvudsak tre olika synsätt på vad djurskyddslagstiftningens utgångspunkter är eller borde vara. Den första är den ovan nämnda välfärdslagstiftningen som har följande premisser: 1) djur har erkänts som kännande varelser i EU-lagstiftningen, men vars kännande får ger vika inför människans intressen (djur ingår ej i det moraliska samfundet som levande/kännande varelser), 2) djur är objekt för ett visst i lag reglerat skydd och nivå av välbefinnande, 3) regleringen är uppbyggd kring vad som kan anses åsamka djur onödigt lidande, smärta och/eller plåga och beaktande av djurens fysiologiska och beteendemässiga behov i djurhållningen, 4) i praktiken prioriteras ekonomiska värden framför djurens välbefinnande såväl i lagstiftningen som i tillämpningen av lagstiftningen och 5) lagstiftningen har inte som avsikt att reducera eller att avsluta användningen av djur eller att nämnvärt ändra på människans beteende gällande användningen av djur för människans smakvanor, nöjen, klädsel eller skönhet.

Det andra synsättet som kan observeras är att djur erkänns egenvärde och en värdighet som människan bör respektera. I djurskyddslagstiftningen i Norge har djurens egenvärde identifierats. Ur förarbetet till lagen kan man dock läsa att avsikten med detta inte har varit att utvidga begreppet välbefinnande eller att reducera användningen av djur (produktionsmöjligheterna). På motsvarande sätt har man i Schweiz reglerat att människan skall respektera djurens värdighet, men utan att detta kan nämnvärt avläsas ur de enskilda bestämmelserna i lagen.  Utgångspunkterna för en lagstiftning som baserats på djurens egenvärde eller värdighet är således i praktiken – åtminstone tillsvidare – så gott som de samma som i välfärdslagstiftningen. Om man förhöll sig seriöst till egenvärdet skulle den logiska rättsliga åtgärden vara att erkännandet skulle stiftas på grundlagsnivå och innebära att djur tilldelades vissa grundrättigheter.

Det tredje synsättet, eller kategori av synsätt, är att djur borde erkännas som rättsliga subjekt som borde intas i den moraliska gemenskapen och ges vissa (grund)rättigheter. De framställda förslagen varierar från en rättighet – rätten att inte bli behandlad som människans egendom – till flera rättigheter som sammanbinds i huvudsak med subjektivitet och djurs fysiologiska och beteendemässiga behov. Tills vidare finns det inte lagstiftning som på ett direkt sätt skulle tilldela djur en eller flera (grund)rättigheter.

De olika synsätten och kategorierna som presenterats ovan har som huvudregel inga klara gränser, utom det så kallade abolitionistiska synsättet (The Abolitionist Approach to Animal Rights) som tydligt tar avsprång från all användning av djur och också de övriga synsätten till skyddet av djur.  I följande bloggskrivelse kommer jag att diskutera hur det är möjligt och också nödvändigt i framtiden att ändra på lagstiftningens innehåll så att den blir hållbar för oss alla – som givetvis betyder att våra människocentrerade moraluppfattningar och vårt beteende som människor bör förändra.

Usch då, det låter ju jobbigt…

Birgitta Wahlberg
Pol.Dr. (off.rätt), forskare