Att se en situation från en ny synvinkel kan vara hälsosamt ibland. Ett problem som man står inför kanske har en självklar lösning då man kunnat byta vinkel och plötsligt ser pusselbitarna som varit gömda under de andra. Eller så handlar den nya synvinkeln kanske bara om att se utmaningen man står inför som en möjlighet och inte som ett problem. Inställningen man har inför uppgiften blir alltså avgörande för lösningen.
För min del har jag den här vårvintern hittat en ny synvinkel. Visserligen har jag vetat att den varit på väg. Jag har vetat att jag varit på väg framåt och arbetat med en process som har ett slut. Men nu har slutet blivit mer konkret – jag skriver min kappa. Resultatet av artiklarna som jag arbetat med under en längre tid skall summeras och till en vettig helhet. Från att ha jobbat mot något som ligger långt fram i tiden – en avhandling som är klar sedan någon gång i framtiden – har jag nu insett att långt fram i tiden så småningom närmar sig. Slutsatsernas tid är här, resultaten är så småningom klara*, skriva – granska – presentera – skål!
Men från att ha jobbat med separata artiklar där jag sammanfattat och tolkat olika resultatdelar har jag nu en ny resultatdel att ta itu med. Min resultatdel består nu istället av fyra artiklar. Istället för att se kappan som en sammanfattning borde jag alltså se den som en ny artikel. Den sista slutliga artikeln. Oj, hur tar man sig an det?
Och när jag tänkt den tanken blev det hela nästan lite komiskt. ”Den sista artikeln”. Det komiska ligger i att det här inte egentligen på något sätt kan ses som den sista artikeln. För att citera Churchill, ”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.” När jag avslutat den här processen har jag avlagt en examen, fått nya erfarenheter och färdigheter att utöva forskning. Självklart innebär kappan att jag ser en mållinje, och mållinjen innebär att en rätt så lång sträcka är tillryggalagd. Att nå över mållinjen innebär att en etapp är slut. Men efter det här loppet startar ett nytt lopp som jag i och med avhandlingen endast börjat värma upp inför. Och en bit in på det loppet kanske jag har fått så pass mycket nya erfarenheter att jag med ett något pinsamt överseende kan se på mina första artiklar och tänka att ”nu vet jag bättre, men bra jobbat”. Färdigheterna jag får under den här etappen är alltså bara början inför alla oskrivna artiklar. Så kappan är ingalunda den sista, utan jag hoppas att den endast utgör slutet på den första.
*Skribentens anmärkning: Om allt går som det ska.
Vid Åbo Akademi inleddes undervisningen och forskningen i matematik och naturvetenskaper 1918 och 1920 etablerades kemisk-tekniska fakulteten (KTF) för diplomingenjörsutbildningen. KTF blev snart en stark brand i Finland och utomlands. Några årtionden senare inledde vårt universitet verksamheten på biovetenskapliga och IT-områden. Alla dessa utbildningar karakteriseras av hög ambitionsnivå och hög kvalitet.
För några veckor sedan deltog jag i ett nordiskt seminarium om fisk och fiske i skärgärden. Seminariets syfte var att sammanföra olika aktörer och kunskaper om frågor som berör fiskerinäringens framtid i våra kustområden. Min uppgift var att ge lite ekologisk bakgrund till fisk- och fiskefrågor. Jag riktade mitt budskap till målgruppen: yrkesfiskare, fiskodlare samt myndigheter och organisationer anknutna till dessa. Livskraftiga fiskstammar som också kan utnyttjas utan att fiskfaunan utarmas eller ”överfiskas” som det heter i vardagsslanget kräver en del grundförutsättningar. Av dessa poängterade jag behovet av lämpliga, ostörda grunda områden för fisklek och yngeltillväxt samt behovet att styra fisket så att man inte fiskar bort små individer som inte ännu har hunnit fortplanta sig.
“When you can measure what you are talking about
