Etikettarkiv: forskningsfinansiering

Ett skepp kommer lastat med forskningsmedel (kanske)

Andreas Häger,

Andreas HägerTräffade en tidigare kollega på studentcaféet häromdagen. Hon höll på med en projektansökan. Det gjorde jag också – liksom många andra finländska akademiker denna tid på året (och annars också för den delen). Min gamla handledare brukade säga att ”man ska alltid ha en ansökan inne”. Inte har jag levt upp till den maximen, men tycker ändå att jag skrivit eller varit med i ett alldeles tillräckligt antal. Någon gång har det hänt att ansökan beviljats, men det hade fått hända betydligt oftare.

En av mina favoriter bland för våra breddgrader mer okända religiösa fenomen är de så kallade ”cargo-kulterna” (eng. cargo cults). Kommer inte i håg när jag först hörde talas om detta fenomen och jag har fortfarande ingen djupare kunskap, men då kommer Wikipedia till hjälp. Jag citerar:

“A cargo cult is a millenarian movement first described in Melanesia which encompasses a diverse range of practices and occurring in the wake of contact with the commercial networks of colonizing societies. The name derives from the belief which began among Melanesians in the late 19th and early 20th century that various ritualistic acts such as the building of an airplane runway will manifest in the appearance of material wealth, particularly highly desirable Western goods (i.e., ”cargo”), via Western airplanes.”

Wikipedia berättar vidare att rörelserna uppstår vid olika samhälleliga kriser, de förutsätter en karismatisk ledare som har en vision eller “mytdröm” om framtiden och man litar på hjälp från förfäderna vilken tryggas endast om man följer en traditionell moral. Vissa forskare säger att cargo-kulterna mest handlar om skapande av sociala kontakter, inte så mycket om materiell rikedom, och att utomståendes beskrivningar främst fokuserar vid det materiella på grund av en europeisk varufetischism. Samma källa hävdar också att cargo-kulterna är ett exempel på det logiska felslut som kallas ”post hoc ergo propter hoc”, ”följer efter alltså orsakat av”. Eller kanske friare: ett visst orsakssamband har observerats tidigare, därför kommer det att fungera nu också – om den landningsbana amerikanska soldater byggde ledde till att det landade plan med ”cargo” så gäller samma för den bana vi bygger.

Jag tänker alltid på cargo-kulter i samband med projekt- eller stipendieansökningar (eller när det verkar vankas medel inom någon särskild inriktning – som när allt plötsligt blev minoritetsforskning). Som forskare håller vi på med vissa närmast rituella övningar i tron på eller förhoppningen om att det ska leda till ”an abundance of wealth” – och vi gör det för att vi vet att det någon gång någonstans har fungerat. Men likheterna mellan vårt rationella tänkande och det som Claude Lévi-Strauss kallade la pensée sauvage kan föras längre. Vi behöver karismatiska projektledare, det berättas gärna om forskare som fått sina bästa idéer i ett nattligt tillstånd av halvsömn, våra ”förfäder” är (inte minst för sociologer) De Stora Klassikerna, och den traditionella moralen är kodifierad av Forskningsetiska delegationen. Lite handlar det också för oss om att skapa sociala kontakter och nätverk, men det är nog materiell ”cargo” vi hoppas på mest.

Lycka till med era ansökningar!

Om att söka pengar: ett 1000-bitarspussel

Gunilla Widén, , ,

 

Nilla_arbetsrum

I dagens universitet handlar professorns arbete mycket om att söka pengar. Ja, många gånger känns det som om man verkligen letar efter dem ..

Vi vet att basfinansieringen går mot stramare tider och vi måste vara alerta för att söka extern och konkurrensutsatt finansiering i allt större grad. Detta är ingenting nytt, alltid har man väl i olika utsträckning arbetat med att utveckla bra forskningsidéer, som även låter bra för dem som står för finanserna. Men i förhållande till hur det var för t.ex 10 år sedan har ansökningstakten avsevärt ökat och projekten måste innehålla allt fler dimensioner. Ja, det har blivit något av ett 1000-bitarspussel som kräver otroligt många arbetsmoment. .. Om det inte är så att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal då saker och ting verkar ha varit så mycket enklare förr ..

Men hur ser pusslet ut, vilka bitar behöver vi?

Idéer: Helst ska man ha flera, utmärkta idéer – det räcker inte att fokusera en sak. Ansöknings- och evalueringsprocesserna är långsamma och framgångsprocenten är så låg att man helst borde ha flera pussel på gång samtidigt.

Expertis: En viktig del av arbetet är förstås att utveckla sin egen expertis, detta gäller förstås helt allmänt för professorsarbetet, men också i förhållande till projektansökningar. Det räcker inte att man har en god idé, den skall förstås förankras i ett gediget kunnande. Det är således svårt att erövra nya, tvärvetenskapliga områden. Utvärderna påpekar snabbt att man inte har publicerat inom rätt disciplin trots att just detta gränsöverskridande grepp förväntas.

Nätverk: Eftersom man inte kan vara expert på så omfattande och tvärvetenskapliga frågeställningar som dagens projekt helst ska innehålla är det kritiskt att bygga ändamålsenliga nätverk. Helst både nationella, nordiska, och internationella. Man har förstås ofta redan etablerade nätverk utgående från tidigare forskningsverksamhet, men idag stipulerar finansiärerna många gånger hurdant nätverk som förväntas för just den specifika finansieringsformen och då gäller det att ständigt vara öppen för nya samarbetspartners.

Tvärvetenskaplighet: Denna bit hör tätt ihop med nätverksbygget. Det förväntas som sagt att man arbetar både tvär- och mångvetenskapligt. Detta är oerhört givande, samtidigt förknippat med många utmaningar. Att studera samma fenomen från flera perspektiv är nyttigt, men trots att vi kanske använder samma begrepp inom olika vetenskapsområden, kan det hända att vi lägger väldigt olika innebörd i begreppen, vilket gör att det kan räcka länge innan man talar s.a.s samma språk.

Kommunikation och synlighet: Det har blivit allt viktigare att ta den vetenskapliga kommunikationen på allvar redan i planeringsskedet av ett forskningsprojekt. Och det är inte bara att planera vilka tidskrifter som är centrala för rapporteringen, utan även frågor om open science, open data, open access samt alternativa sätt att synliggöra forskningsresultat är väsentliga komponenter idag. Hur kan vi förbättra synligheten för forskningsprojektet och hur kan vi effektivera användingen av forskningsdata inom ramen för forskningsetiska frågeställningar?

Karriärplanering: Forskningsprojektens roll är förstås även att tillgodose karriärsstigar och skapa möjligheter för doktorander och forskare. Här gäller det att ha koll på vilka finansiärerna definierar som sin målgrupp och försöka balansera projekten så att man får in pengar för forskarkarriärens olika skeden. Även mobiliteten är en viktig del av denna helhet.

Utlysningar: Det är inte precis brist på utlysningar, allra minst på EU-nivå, men att kartlägga den informationen och hitta utlysningar som är relevanta för just den egna forskargruppen, eller möjligheten att skapa nya projekt, är ett synnerligen tidskrävande arbetsmoment. Nya uppslag och utlysningar kommer plötsligt och man känner att man borde släppa allt man har i händerna och fokusera ansökan. Här noterar jag tacksamt att ÅA satsar på att utveckla denna typs service som bäst!

Ekonomi: Om man inte är ekonom är den ekonomiska planeringen och budgeteringen något av en utmaning. Lyckligtvis har vi duktiga ekonomisekreterare som hjälper! Annars skulle denna bit varje gång fallera och åtminstone jag sku aldrig få någon finansiering.

Tro och motivation: Ansökningarna kommer oftare tillbaka med ett negativt beslut trots att projektet kan ha fått fina poäng och positiv feedback. Men konkurrensen är hård och det är många gånger fast i väldigt små marginaler. Det gäller att orka tro att det man gör är bra! Det gäller att motivera sig själv och andra att försöka på nytt, ta tillvara konstruktiv feedback och never give up!

Hur får man ihop det?

Arbetet med forskningsansökningar är på många sätt givande och ständigt närvarande i ens arbete. Och så ska det vara. Det går inte att så noga särskilja dessa element, men alla större utlysningar kräver förstås att man fokuserar, planerar och prioriterar dessa bitar alldeles särskilt. Och det krävs på riktigt mycket tid. Något man borde uppmärksamma då man gör upp sin arbetsplan. Som det är nu får denna typs verksamhet en försvinnande liten del av arbetstimmarna.

Och när man får glädjebeskedet att man blivit beviljad forskningsfinansiering, ja då är det läge att fira ☺ Men samtidigt smyger sig frågan När ska professorn själv forska? fram. Det finns sällan pengar för projektledaren att utföra forskning. Ansvaret ligger på att leda och administrera projektet och gärna planera för nya, kommande projekt. Men den frågan får jag nog kanske återkomma till i ett senare inlägg.

Avigsidan av att vara forskare

Anna Soveri, , ,

Anna SoveriDen senaste tidens ekonomiska motgångar vid universiteten i Finland har gjort att många forskare, däribland jag själv, har börjat oroa sig för de egna framtidsutsikterna som forskare inom universitetsvärlden. Att jobba som forskare har länge betytt snuttjobb och osäkerhet om framtiden, men i och med regeringens omfattande nedskärningar som riktats mot de finländska universiteten, har läget blivit ännu svårare. Sparkraven har lett till samarbetsförhandlingar, uppsägningar och sämre möjligheter att få forskningsfinansiering.

Enligt Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) rapport Hur doktorer hittar jobb (se rapporten här) har antalet doktorer i Finland ökat betydligt under de senaste 25 åren. Ifjol tog 1881 personer i Finland ut sin doktorsexamen, vilket är en högre siffra än någonsin tidigare. Men samtidigt som antalet doktorer ökar, minskar möjligheten för dem att göra  akademisk karriär. Endast var tredje doktor i Finland förväntas kunna stanna kvar i universitetsvärlden.

Om man vill höra till den tredjedelen som kan göra karriär inom den akademiska världen, behöver man strategiskt och effektivt bygga upp sin cv så att den blir bättre än de flesta andras. Det betyder att man måste publicera så mycket som möjligt i så bra tidskrifter som möjligt. Det betyder också att det lönar sig att samla på sig undervisnings- och handledningserfarenhet samt god feedback av studerande. Vidare är det viktigt att vara innovativ i sina forskningsidéer, skriva strålande finansieringsansökningar och beviljas finansiering av så många olika instanser som möjligt. Dessutom innehåller en god cv längre vistelser vid utländska universitet efter att man har doktorerat. Att bygga en konkurrenskraftig cv innebär således en hel del arbete och för största delen räcker 1600 timmar per år inte till. De flesta forskare arbetar under ständig tidspress och försöker febrilt hinna forska med den ena handen medan de rättar studerandes tenter med den andra. För att inte tala om svårigheten att hitta balans mellan jobb, fritid och familj. Och all möda till trots, är det bara en liten bråkdel som får fast anställning vid ett universitet. För de övriga som vill göra akademisk karriär gäller det att få extern finansiering. För dem som lyckas, betyder det ofta ändå i praktiken snuttjobb, oro för den egna ekonomin och en osäker framtid. De som inte lyckas få forskningsfinansiering är däremot tvungna att hitta ett jobb utanför universitetet. Men är en doktor konkurrenskraftig utanför universitetet med en cv som ofta visar att man har specialkompetens inom ett ganska snävt område? Hurudana arbetsgivare värdesätter de akademiska meriterna?

UKM:s rapport visar att arbetsgivare utanför universitetet värdesätter det kunnande en doktor har, men bryr sig inte särskilt mycket om att personen har just en doktorsgrad. En doktor behöver därför kunna lyfta fram de förmågor och erfarenheter som har kommit ur doktorandutbildningen på ett sådant sätt att de också tilltalar andra arbetsgivare än universiteten. Eftersom antalet arbetslösa doktorer ökar hela tiden, har syftet med UKM:s rapport varit att komma fram till förslag på åtgärder för att förbättra doktorernas situation på arbetsmarknaden. I och med att de flesta doktorer i framtiden kommer att jobba med något annat än forskning borde doktorandutbildningen enligt rapporten satsa på att ge de blivande doktorerna ett mer mångsidigt kunnande inom det egna forskningsfältet, men också över flera forskningsområden. Dessutom borde karriärplanering i allmänhet ges större utrymme. Viktigt vore också att informera de nya doktoranderna om att en doktorsexamen inte nödvändigtvis räcker till för att göra akademisk karriär.

ps. Medan jag skriver det här inlägget funderar jag på vad det är som gör att den akademiska världen för många, och däribland mig själv, är så lockande trots sin avigsida. För mig handlar det om att få undersöka intressanta fenomen på djupet och vara med och upptäcka nya saker. Det handlar om att få vara kreativ och ha privilegiet att samarbeta och brainstorma med begåvade människor. Arbetet är utmanande och omväxlande på ett tillfredsställande sätt och kräver att man konstant lär sig nytt. Man får vara specialist inom sitt eget område och man får undervisa och handleda studerande som är engagerade och motiverade. Det handlar också om att man har möjligheten att vara flexibel både när det gäller arbetsuppgifter och arbetstider. Och sist men inte minst – man har möjligheten att resa till konferenser omkring i världen och träffa experter som är intresserade av precis samma saker som man själv. Frågan är ändå om det i framtiden kommer att vara värt det.

Doktorandnätverk

Andreas Häger
Andreas HägerUnder hösten 2015 beviljades vid ÅA för andra gången medel för så kallade ”doktorandnätverk”. Tidigare fanns det till ämnen knutna doktorandtjänster, efterföljare till assistenturerna. Numera samlas dessa tjänster i stället i en central lediganslagning utan anknytning till ämnen. Den förstå omgången, med tjänster som kunde tillträdas från 1.1.2014, fördelades 40 doktorandtjänster. 29 av dessa platser gick till ett fakultetsområde, nuvarande Fakulteten för naturvetenskap och teknik. Vid det senaste beslutet fördelades 30 platser så att 20 gick till FNT. Denna skeva fördelning, då en av fyra fakulteter tilldelats 49 av 70 doktorandtjänster, är temat för mitt inlägg.

Vid det andra tillfället väckte beslutet en viss debatt. Tre professorer, Ria Heilä-Ylikallio, Mikael Nygård & Michela Pörn från Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier har i Åbo Underrättelser (”Akademisk match 6-0” ÅU 27.1.2016) beklagat den sneda fördelningen där FNT fick sex nätverk och FPV noll: ”Utfallet är alltså att vetenskapen och tekniken står som Wimbledonsegrare” – nämnas kan att två nätverk inom humaniora och ett inom samhällsvetenskap var de övriga som beviljades medel. FNT:s dekanus Tapio Salmi svarar (”Wimbledon – nej!” ÅU 30.1.2016) med att ge sin redogörelse för proceduren med lediganslagning och beviljning av medel. Utvärderingarna av ansökningarna var enligt Salmi ”så objektiva som dylik mänsklig aktivitet överhuvudtaget kan vara”, rektors slutgiltiga beslut var ”objektivt och politiskt korrekt” och nätverken ”återspeglar den mångfald som Akademin har i sin verksamhet”. Salmi gör tolkningen att FNT helt enkelt är bättre och därför förtjänar den finansiering de får, vilket han demonstrerar dels med att det under 2015 ”utdimitterades 45 doktorer från FNT och sammanlagt 30 doktorer från de övriga fakulteterna”, dels med att de får mer extern finansiering än andra fakulteter (trots att den minskat). FNT:s dekanus slår också fast att de känner sig solidariska och inte som Wimbledonsegrare.

Argumentet för den fördelning av doktorandtjänster som gjorts är att den bygger på ”objektiva” kriterier som används i bedömningen. Kriterier kan förstås alltid diskuteras och kritiseras, till exempel är publikationspraxis väldigt olika inom olika fält vilket gör jämförelser svåra.

Men en mer grundläggande fråga är om det över huvud taget är ändamålsenligt att fördela forskningsresurser på detta sätt. Doktorandtjänster är av strategisk vikt och handlar om ämnens fortlevnad i ett längre perspektiv. En sådan intern resursfördelning som beviljning av doktorandtjänster är en möjlighet att rätta till den obalans som Salmi lyfter fram när han påpekar hur många doktorsexamina som avlagts vid FNT – den stora mängden examina beror förstås på de överlägsna resurserna. Snarare än att utexamineringen av doktorer skulle motivera en fortsatt snedfördelning av resurser motiverar den alltså en jämnare fördelning och en ökad möjlighet att doktorera vid de andra fakulteterna. Om FPV skulle ha beviljats 49 doktorandtjänster via ÅA:s nätverk skulle de förstås också utexaminera många doktorer om några år.

FNT har klart större resurser för forskning också utöver dessa nämnda nätverk. I och med att ämnesanknutna doktorandtjänster dragits in innebär det nya systemet en överföring av ytterligare resurser till FNT från resten av ÅA. Ett sätt att fördela resurserna tillbaka till de fakulteter där de kanske rentav behövs bättre, eftersom man har mindre extern finansiering, kunde vara att till exempel fördela platserna fakultetsvis i relation till antalet utexaminerade magistrar, bland vilka den huvudsakliga rekryteringen av doktorander sker. Detta skulle på inget sätt behöva innebära att man tummar på kvalitetskontrollen, snarare skulle det innebära att kriterierna kan förbättras i och med att jämförelser görs mellan sökande med närliggande ämnen och forskningsprofiler.

Detta skriver jag inte för att kritisera enskilda individer, allra minst de lyckliga kemister, datavetare eller biologer som fått en doktorandtjänst. Men när fördelningen av doktorandtjänster mellan fakulteterna – och andra resurser – sker med de proportioner som det gjort genom de hittills beviljade doktorandnätverken, råder något man med förra rektorns ord kan kalla ett ”strukturellt problem” – fördelningen speglar INTE mångfalden av forskning vid ÅA. Ett välkommet bidrag till lösningen av detta strukturella problem skulle vara att i framtiden när det gäller doktorandtjänsterna tänka en gång till och tänka annorlunda.

Jakten efter forskningsfinasiering

Johanna Mattila,

Johanna MattilaJag var nyligen med i ett konsortium som sökte pengar från s.k. BONUS-program som finansierar tvärvetenskaplig Östersjöforskning. Vid utgången av ansökningstiden hade 48 internationella tvärvetenskapliga sammanslutningar ansökt om 101 miljoner euro. Det  fanns sammanlagt 15 miljoner euro att delas ut. När medelbudgeten enligt finansiärerna kommer att ligga på ca 2-3 miljoner euro per projekt, kan man snabbt kalkylera att 5-7 ansökningar kommer att få ett glädjebudskap under juli månad då besluten offentliggörs. Omvänt betyder det här att 41-43 konsortier eller 85-90 % av sökande blir utan pengar.

Jag uppskattade också att ifall två personer på alla 328 potentiella partnerorganisationer har jobbat en månad var för den gemensamma ansökan, motsvarar den sammanlagda arbetsinsatsen för de inlämnade ansökningarna ca 5 miljoner euro. Alltså en tredjedel av den summa som totalt finns att dela ut. Hur mycket riktig forskning skulle man redan ha kunnat åstadkomma med den summan? Dessutom var det här bara en utlysning. De flesta forskare som deltog skriver säkert två-tre ansökningar till det här året, och nästa, och nästa… Varje ofinansierad ansökan som har kostat i arbetstid är ju egentligen ett minusresultat, eftersom riktiga forsningsresultat kommer att utebli för den tid som det tog att skriva ansökan. De flesta firmor skulle gå i konkurs med så här dålig företagsstrategi.

Ibland känns forskarvärldens vardag och realiteter rätt absurda. Är det säkert att enbart med den här typen av stenhård konkurrens och stora personliga investeringar (läs risktagningar med dåliga odds) av enskilda forskare samhället får bra forskning? Jag har inte sett så många undersökningar gjorda på det här temat. Jag är inte heller så säker på att det nuvarande sättet är det bästa möjliga.

Jag har sett spelet även från andra sidan, ur finansiärperspektivet, då jag har fungerat som sakkunnig vid ett flertal stora utlysningar i Sverige. Det normala där och antagligen gällande de flesta forsningsprogram och –utlysningar är att man relativt lätt kan särskilja ca 30-50 % av ansökningarna till en grupp som är klart sämre än resten. Det finns också kanske 2-3 riktigt bra ansökningar som i sin tur skiljer sig klart åt det andra hållet. Sen blir det svårare. I slutändan brukar man sitta med dubbelt-tredubbelt flera riktigt bra ansökningar än vad man har pengar att dela ut. Den sista gallringen bland dessa goda ansökningar brukar inte ha så mycket med vetenskaplig kvalitet eller renodlad objektivitet att göra utan snarare gäller det personlig smak hos sakkunniga och ibland också forskningspolitiska ställningstaganden. Mindre fint kunde man kanske kalla proceduren till ett lotteri också.

Det är ju oftast inte bara sökande själv som har sin arbetskarriär på spel i jakten efter forskningsfinansiering. Det här lotteriet drabbar kanske ännu tyngre de yngre forskare som oftast har projektanställningar på ett par år i en grupp som leds av en mera erfaren forskare som också ansvarar för finansieringen. I själva verket liknar ju deras, och även projektledarnas, verklighet en situation på arbetsmarknaden där man ständigt med ett-par års mellanrum tvingas att utföra samarbetsförhandlingar. Vilka andra yrkeskategorier skulle tillåta en sådan vardag utan mycket skrik och fackförbundens påtryckningar?

Ligger det nånting masochistiskt i forskarnas natur när vi gång på gång vill utsätta oss i den ytterst stressiga och osäkra situationen som skrivandet av ansökningar innebär? Eller brinner alla forskare så mycket för sin vetenskap att all osäkerhet och världsliga uppoffringar väger lätt? Eller är det bara frågan om en tvångssituaton när man inte har hittat ett vettigare jobb åt sig själv? Jag vet inte säkert. Kanske det är frågan om en blandning av alla dessa. Men nu hinner jag inte mera fundera på det här. Det är dags att skriva en ny ansökan.

”Släpp mig loss!” sa fiskaren – om universitetets tredje uppgift och synlighet

Johanna Mattila, , , , ,

Johanna MattilaFör några veckor sedan deltog jag i ett nordiskt seminarium om fisk och fiske i skärgärden. Seminariets syfte var att sammanföra olika aktörer och kunskaper om frågor som berör fiskerinäringens framtid i våra kustområden. Min uppgift var att ge lite ekologisk bakgrund till fisk- och fiskefrågor. Jag riktade mitt budskap till målgruppen: yrkesfiskare, fiskodlare samt myndigheter och organisationer anknutna till dessa. Livskraftiga fiskstammar som också kan utnyttjas utan att fiskfaunan utarmas eller ”överfiskas” som det heter i vardagsslanget kräver en del grundförutsättningar. Av dessa poängterade jag behovet av lämpliga, ostörda grunda områden för fisklek och yngeltillväxt samt behovet att styra fisket så att man inte fiskar bort små individer som inte ännu har hunnit fortplanta sig.

Under och efter andra presentationer fick jag sen kommentarer på det som jag just hade sagt. Då lärde jag mig att ”miljöfolket”, dit jag förstås också hörde, bara vill förbjuda saker och hindra tillväxt. I stället borde fisket frigöras från all reglering, eftersom fiskarna själv nog vet hur man sköter om livskraftiga fiskstammar, och om det finns några bovar i spelet så är de skarvar och sälar, som skyddas av ”miljöfolket”, och fritidsfiskare. Där stod jag, en liten medelålders dam, bland en större skara kraftiga karlar (jo, medges att det fanns visst andra kvinnor med också och även men som inte var så ”stora”) och sköljdes över av den oväntade feedbacken. Jag förstår fiskarnas resonemang och oro, men ur min synvinkel verkar den här strategin vara rätt kortsiktig. Man kan förstås utöka inkomsterna genom att fiska en allt större andel fisk som finns i havet, inklusive de som inte har hunnit producera nya generationer, och även utrota sälarna och skarvarna. Men sagan kan vara mycket kort, när fiskstammarna krymper. Det har man tyvärr redan kunnat se på många håll i världen.

Upplevelsen i seminariet fick mig att tänka på hur svårt det kan vara att försöka sprida nya forskningsrön till samhället och möta människor med helt annorlunda utgångspunkter och syn på saker än vad en forskare har. Ibland blir det verkliga kulturkrockar. Detta gäller speciellt saker som direkt berör människor och som kan ha kontroversiella ekonomiska och politiska konsekvenser.  I mitt exempel var det rätt uppenbart att jag inför en del åhörare bar på en osynlig stämpel, vilket gjorde att mina ord tolkades på ett sätt som jag inte hade menat eller tänkt på.  Jag kom från ett hermetiskt forskartorn utan någon anknytning till verkligheten och fiskarnas vardagsliv. Så tyckte en del, men tack och lov inte alla, åhörare.

Som tur hade jag nyligen också en helt motsatt upplevelse om den s.k. tredje uppgiften inom universitetet. Husö biologiska station basar för tankesmedjor mellan politisk och tjänstemannaledning vid Ålands landskapsregering och forskare vid Åbo Akademi. Tanken är att man under fria former diskuterar för Åland aktuella teman inom vilka ÅA-forskare har expertis. Den andra tankesmedjan hölls under förra veckan med temat ”Samhällsservicereformen” – samordning av den offentliga sektorn på Åland. Även om rubriken kanske låter lite torr och byråkratisk, blev själva smedjan mycket livlig och kreativ. Idéer och erfarenheter utbyttes och diskuterades flitigt under två dagar. Det verkade som om de forskningsrön som de tre medverkande ÅA-forskare (Erland Eklund, Marko Joas och Siv Sandberg) kom med föll i god jord hos de organisationer som håller på att genomföra reformen på Åland. Efteråt var alla mycket entusiastiska och prisade den här typen av samverkan mellan universitet och samhället. Vi spånade även på nya teman för tankesmedjor och utan någon större ansträngning kom vi på fyra nya. Det betyder program för två år framöver.

Efterfrågan på forskningsresultat som mer eller mindre direkt kan tillämpas i samhället växer konstant. Det här syns redan i utlysningar av forskningsfinansiering som ofta är formade att ge svar på aktuella problem eller kunskapsbehov i samhället. Dagens melodi som inte uppskattas av alla, men som ändå präglar den rådande forskningspolitiken. Därför är det allt viktigare för enskilda forskare att kunna kommunicera med olika samhällsaktörer i olika skeden av sin forskning. Forskarna utgör universitetets ansikte mot det omgivande samhället och påverkar den bild som den stora allmänheten har om universitet och forskningen där.  Ingen obetydlig uppgift alltså. Synd bara att uppgiften inte alls uppskattas i finansieringen av ettdera universitetet eller de enskilda forskarna. Synlighet och mediasexighet är nyckelord för att göra sig gällande i dagens samhälle med dess snabba svängningar av intressen. I slutändan påverkas också kommande studerandes intresse för olika utbildningsalternativ (läs: potentiella pengar för universitetet) och framtida forskningsfinansiering.

Universitetets synlighet utgörs förstås också av de nyheter som publiceras om universitetet som sådant. De senaste dagarna har olika nyhetskanaler aktivt rapporterat rektorns och styrelsens för Åbo Akademi budskap om den trängda ekonomiska situationen vid vårt universitet, den kommande strukturförändringen och framför allt de konsekvenser som eventuellt faller på personalen.  Inte precis upplyftande och sporrande nyheter. Vi lever i en värld där alla strukturer och funktioner tycks vara i mer eller mindre ständig gungning och förändring.  Emellanåt känns det som om ingenting någonsin hinner landa innan det igen är dags för en ny ändring – så även vid Åbo Akademi. Man får hoppas att de kommande sparåtgärderna inte är lika kortsynta som yrkesfiskarnas önskemål om oreglerat fiske. Universitetet bör kunna gynna verksamheter som inte bara på kort sikt skapar klirr i kassan utan bygger upp en bred kunskapsbasis och en kreativ, sporrande miljö för personalen och studerande.  Då finns det hopp om att nyhetsflödet så småningom präglas av mera positiva nyheter och synligheten förstärker en positiv image om ÅA och skapar dragningskraft.