Etikettarkiv: jämställdhet

Genusvetenskap och ”genusvetenskap”

Salla Tuori,

Salla TuoriUnder hösten har vi fått läsa allt möjligt om vår disciplin: att det vi gör är ideologisk propaganda, att våra perspektiv är ensidiga, och att de dessutom fått för mycket inverkan inom Åbo Akademi, och snarast dess arbete för jämställdhet. Och dessa bara lokalt. På ett sätt berättar debatterna om att vi arbetar i kärnan av aktuella, samhälleliga frågor, svåra frågor. Att genusvetenskap väcker motstånd, och stora känslor, berättar om dagens samhälle och de politiska rörelserna som formar vår värld. Att navigera där kräver klarsynthet, analys och mod.

Många tycks ha en uppfattning om vad genusvetenskap är och vad vi gör. Samtidigt finns det förstås en helt annan genusvetenskap: den vi forskar inom, och som vi undervisar i. Där finns till exempel inte ett gemensamt perspektiv om jämställdhet, inte ens enighet om ifall just jämställdhet som begrepp är det mest centrala. Samma vecka med seminariet om ”Jämställdhet ur mansperspektiv” ordnades den nationella genusforskningskonferensen med temat Trans i rörelse. På konferensens webbsida (https://blogit.utu.fi/supupaivat2018/sv/2018/04/09/trans-i-rorelse/) beskrivs temat och syftet med konferensen bland annat så här:

”På Genusforskningsdagarna reflekterar vi kring vad en mångfacetterad syn på kön, sexualitet, ras och klass betyder i feministisk forskning. Vad händer då kategorierna ”man” och ”kvinna” inte räcker till, eller då ickebinärt kön, transgender och andra former av identitetsuttryck lyfts till forskningens centrum? Hur har gränser i relation till sexualitet, ras, etnicitet och klass behandlats och överskridits i historien, samhället och kulturen? Hur kunde feministisk forskning och aktion driva marginaliserade gruppers korsande, eller t.o.m. motstridiga rättigheter?”

Konferensen var genusvetenskap i sin bästa skepnad: intellektuellt utmanande, inspirerande till nya perspektiv och högst relevant. Nästa års nationella konferens i genusvetenskap ordnas i Helsingfors i oktober med temat våld – våld i relationer, normernas våld, statlig våld, osv. Som ordförande för Sällskapet för genusforskning, önskar jag dig varmt välkommen till konferensen för att lyssna på och engagera med genusvetenskapliga perspektiv på våld.

Det här var årets sista arbetsuppgift, och nu tänker jag gå lugnt och långsamt mot det nya året. Jag hoppas att vi även får något av det med oss till det nya året och nya debatter.

God jul!

Yttrandefrihet

Andreas Häger,

Andreas HägerYttrandefrihet är en av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna enligt FN:s deklaration. Denna grundläggande rättighet har ofta uppmärksammats under senare tid. Den åberopas särskilt inom politiska kretsar som annars kanske inte skyltar med sitt värn för mänskliga rättigheter, som dessa formuleras till exempel i människorättsdeklarationens allra första mening: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”; eller som denna ståndpunkt tar sig uttryck i asylrätten: ”Everyone has the right to seek and to enjoy in other countries asylum from persecution” #jagärintejuristmen… I mitt blogginlägg tar jag upp några exempel på hur yttrandefrihet kommit att användas som försvar för rasistiska och misogyna uttalanden, senast i ett fall med direkt anknytning till Åbo Akademi.

Laura Huhtasaari, sannfinländsk presidentkandidat 2018 och partiets riksdagsledamot och viceordförande, gjorde yttrandefrihet till en av sina frågor i presidentvalet. Hon är kritisk mot lagstiftning om hets mot folkgrupp eller ”hatprat” på den grund att de begränsar yttrandefriheten.

Nyligen väckte Huhtasaari uppmärksamhet genom att hon på sociala medier publicerade en skolteckning  med kritik mot Sannfinländarnas njugga flyktingpolitik. Hon kritiserar lärarna för att ha uppviglat eleverna till detta genom vad hon kallar ”hatprat”. Yttrandefriheten verkar alltså enligt Huhtasaari enbart gälla yttranden hon håller med om. I hennes tweet syns elevernas förnamn och skolans namn; rektorn berättar att skolan fått ta emot oförskämd feedback via e-post och telefon efter Huhtasaaris inlägg. Hon har använt sin maktposition för att bestraffa skolan och eleverna för att de yttrat sin åsikt – på en skolteckning (ett motsvarande fall kan man läsa om här).

Även om jag inte delar Huhtasaaris uppfattning angående hets mot folkgrupp tycker jag att hon sätter fingret på en viktig punkt: yttrandefriheten är inte total. Man får inte säga vad som helst. Den lagstiftning hon är kritisk mot är en sådan inskränkning,  andra gäller ärekränkning eller ”spridande av information som kränker privatlivet”.

Den konservativa amerikanska radiopersonligheten Dr Laura har under decennier gett ”goda råd” åt sina lyssnare, råd hon även delat ut i böcker som ”In Praise of Stay-at-Home Moms” och ”The Proper Care and Feeding of Husbands”. Hon  höll 2010-2011 en paus från sitt radiopratande för att hon upplevde sin yttrandefrihet kränkt. Hon hade i ett telefonsamtal med en svart kvinnlig lyssnare flera gånger använt rasistiska invektiv. Hon kritiserades för detta och följden var en bojkott av hennes sponsorer, med syftet att få dem att sluta sponsorera hennes program. Därefter drog Dr Laura sig ur programmet med motiveringen ”I want my First Amendment rights back” – dvs sin yttrandefrihet.

Vidare förklarade hon ”I want to be able to say what’s on my mind and in my heart and what I think is helpful and useful without somebody getting angry, some special-interest group deciding this is the time to silence a voice of dissent and attack affiliates, attack sponsors. I’m sort of done with that.” (min kursivering). Men yttrandefrihet gäller förstås inte att få säga vad som helst utan att få mothugg. Dr Laura får säga vad hon vill, men får också räkna med och acceptera att bli motsagd – att föreslå en bojkott tryggas också av yttrandefriheten.

Yttrandefriheten har också diskuterats nyligen i samband med ett planerat evenemang om jämställdhet i ÅA:s utrymmen. I Åbo Underrättelser 1.11 kunde man läsa att en grupp ville ordna ett seminarium kallat ”Jämställdhet ur mansperspektiv – en provocerande självklarhet?”. Som deltagare i panelen annonserades Alexander Bard, främst känd från olika populärmusiksammanhang i Sverige, samt en lärare och MMA-fighter vid namn Johan Mparmpagiannis.

Vi var några anställda vid ÅA som reagerade inte minst på att seminariet med dessa två män i ÅU framställdes som ett av akademin ordnat evenemang. Vi skrev ett mejl till ÅA:s ledning och önskade att ”ÅA:s ledning bör stå upp för allas lika värde genom att inte upplåta sina utrymmen och därtill tydligt deklarera att Åbo Akademi inte på något sätt har med evenemanget att göra.” Ledningen, med rektor Hupa i spetsen, tog tydligt avstånd från evenemanget och meddelade också att det inte kan äga rum i ÅA:s lokaler.

ÅU beskriver i rubriken Bard och Mparmpagiannis som ”högljudda metoo-kritiker”. Mparmpagiannis kallar metoo för ”häxjakt på män ” och jämför med lynchningar av svarta i USA på 1800-talet. Bard har bland mycket annat sagt att ”History is full of women accusing men of sexual assaults that never happened. How did women suddenly become 100% credible in 2017?” och att metoo-rörelsen bottnar i att 150 miljoner neurotiska kvinnor har skuldkänslor för att ha läst ”Fifty shades of grey.” ( bägge exemplen från Twitter). Det var särskilt denna kvinnofientlighet kritiken mot seminariet gällde. (En viktig diskussion, som inte förs här, är varför denna misogyna inställning tycks te sig så lockande för vissa män.) Sättet att uttrycka sig på rimmar illa med evenemangets mål att ”på ett nyanserat och balanserat sätt belysa jämställdhet”, som en av arrangörerna utlovade i ÅU-artikeln.

Så här skrev vi också i mejlet: ”Yttrandefriheten ger förstås denna förening rätt att uttrycka sina åsikter, men Åbo Akademi har inte skyldighet att stöda desamma genom att ge utrymme åt detta evenemang”. Yttrandefrihet blev det huvudsakliga argumentet mot rektors beslut. Det har använts på olika sätt både i redaktionella texter och i webbkommentarer.  I Österbottens Tidning skrev Kennet Myntti en ledare vars rubrik kritiserar ÅA för att ”ta  censorns roll”; texten talar också om ”portförbud”. En kommentar till samma text säger att ”universitet har ett särskilt ansvar för att värna om yttrandefriheten.” I ett senare inlägg (ÖT 13.11)  skriver Myntti att ÅA:s beslut är ”ett bakslag för högskolans roll som arena för fritt tankeutbyte”. Kommentarer på svenska Yle talar om ”åsiktsdiktatur” och ”att förbjuda en debatt”.

Alexander Bard i sin tur säger så här om beslutet vid ÅA: ”Och de ägnar sig åt den här klassiskt kvinnliga makttaktiken som är att tysta ned motståndaren, censurera, bannlysa, förbjuda, istället för att gå in i en debatt. De skulle aldrig klara av debatten, vi skulle krossa dem” och så här: ”Faculty staff triggered by Alexander Bard’s mere presence at the University of Turku [sic!] should probably not work in academia at all but rather be locked up as psychiatric nutcases. Check how quickly free speech evaporates in Finnish academia.”

Det är inte fråga om ”fritt tankeutbyte” när en part går in för att ”krossa” den andra.  Eller att kalla meningsmotståndare för ”psychiatric nutcases” (eller ”pöbel” som en insändare i Hbl kallade oss som skrivit under mejlet).  Kritiken mot evenemanget är inte en kritik mot ”fritt meningsutbyte”, utan mot användningen av ÅA:s namn och utrymmen för att legitimera den typ av både värderingar och uttryckssätt som (bland andra) Bard står för.

Det har också framhållits att universitetets uppgift inte nödvändigtvis är att skapa utrymme för ”fritt tankeutbyte” per se, utan för en diskussion av en viss kvalitet som kunde kallas ”vetenskaplig”. I flera sammanhang har jag stött på jämförelsen att man inte heller till en medicinsk fakultet inbjuder till ”debatt” med vaccinmotståndare.

För mig personligen var det viktiga med mejlet till ledningen att försöka få till stånd en tydlig markering att detta inte var ett av ÅA arrangerat eller ens sanktionerat evenemang. Att inte låta arrangörerna använda ÅAs utrymme blev då ett sätt att tydligt deklarera detta. För till yttrandefrihet hör inte fri tillgång till alla tänkbara kanaler – att ett förlag refuserar ett manus eller en tidning en artikel strider inte mot yttrandefriheten. Myntti och andra har beskrivit detta som ”deplattformering” eller ”de-platforming” – ett uttryck som beskriver en viss slags begränsning av yttrandefrihet, nämligen att man inte får tillgång till en viss plattform eller kanal för sitt budskap. Men debatten sänds direkt av Yle, vilket svårligen kan tolkas som att Bard m fl inte får tillgång till en plattform.

Yttrandefrihet är en viktig princip i ett öppet samhälle och grundläggande för demokratin. För att inte missbruka den måste man förstå vad den innebär och inte innebär och komma ihåg att den gäller inte bara för vissa grupper eller individer – skolelever i Tammerfors har samma yttrandefrihet som Laura Huhtasaari. Och inte minst är det viktigt att minnas att frihet innebär ansvar, och särskilt ansvar för vad man yttrar har de som har en starkare position i samhället, till exempel genom sin plattform i sociala och andra medier.

Fotnot:

Under tiden jag skrivit detta inlägg har Yle meddelat att de sänder evenemanget direkt och även meddelat att andra en de två ursprungligen nämnda medverkar.

 

 

Det är dags! Studerande gör händelse till rörelse

Salla Tuori, , , , ,

Salla TuoriGenusvetenskapliga ämnesföreningen Judith tillsammans med sociologstuderandenas förening Anomi och SF-klubben organiserade ett seminarium ”ÅA lyssnar, eller?” 3 maj 2018 för att diskutera sexuella trakasserier och sexuellt våld som en fråga inom universiteten.

Doktoranden Anaïs Duong-Pedica inledde seminariet med en föreläsning där hon presenterade sin analys om ÅA:s jämställdhetsplan, material på nya webben om sexuella trakasserier samt jämställdhetsplaner för andra universitet i Finland och kampanjer och initiativ vid brittiska universitet mot sexuella trakasserier och sexuellt våld. Duong-Pedicas föreläsning gav både insiktsfulla analyser och många konkreta förslag till ÅA hur göra det bättre – universiteten kan och borde göra mera än vad lagen påbjuder i fråga om sexuella trakasserier och sexuellt våld. För tillfället är det inte så, åtminstone inte i dokumenten. Förutom att ge många förslag att gå vidare med, var ett av de viktigaste bidragen i Duong-Pedicas föreläsning att tala om sexuella trakasserier och sexuellt våld i ett intersektionellt perspektiv. Duong-Pedica visade oss hur en icke-finländare som läser ÅA:s jämställdhetsplan placeras snarare som ett problem och en förövrare än ett offer för sexuellt våld eller rasistiska sexuella trakasserier. Därtill framställs Finland som ett jämställt land, och de som kommer till Finland ska lära sig jämställdhet. Bekant bild också från forskning om jämställdhet.

Salen var full. Studerande håller på att göra #metoo, #dammenbrister och #övistoo från händelser till en rörelse här och nu. Något som initiativtagaren för #metoo, Tarana Burke har också uppmanat: ”This is not just a moment, it’s a movement”. Som nästa steg ordnar Judith ett öppet möte 23 maj med temat ”Tackling sexual harassment and violence at ÅAU” för att föra detta vidare.

Studeranden tillsammans med doktorander har tagit initiativ, producerat kunskap och ökat medvetenhet – och fortsätter att göra det. Vi som har mer etablerade positioner, fastare anställningar eller chefspositioner, ska även bidra till den här förändringen. ÅA har skapat en webbsida ”ÅA lyssnar” (som finns i den gamla webben) som en kanal för studerande och anställda att ge förslag på hur jobba med sexuella trakasserier och sexuellt våld samt rapportera om trakasserier. ÅA ska lyssna, men även agera, till exempel uppdatera jämställdhetsplanen och anvisningar på nätet, utbilda personal och se till att processerna finns på plats. Studentkåren likaså. Liksom kampen om toaletter för alla visade (läs Panda Erikssons blogg, och t.ex. studentkårens uttalande och mitt förra inlägg i forskarbloggen för uppdatering), har Åbo Akademi med sin minoritetsprofil ett särskilt ansvar för att ta frågorna om en inkluderande miljö på allvar. Vi ses på det öppna mötet 23 maj!

Glad Valborg, akademien och akademin!

Andreas Häger, , ,

Andreas HägerDet känns nästan lite dumt att skriva ett blogginlägg om Svenska Akademien. Det har sagts och skrivits mycket, och jag har läst mycket, varit närmast besatt av denna såpa, ”bättre än Netflix”, som den rätt så inblandade Ebba Witt Brattström uttryckt sig. Såpan är ju dessutom långt ifrån färdig. Men nu skriver jag i alla fall (och skrev också under ett upprop med kritik mot Svenska Akademien).

Många bra analyser har gjorts. NY Times fångar det hela på kornet redan i sin rubrik “In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall.” Författaren Malte Persson skriver i Expressen om Svenska Akademien som hederskultur  I Hbl kommer sociologen Antonia Wulff med en slående kommentar angående den avgångna ledamoten Lotta Lotass, som ”talat om sin blygsel som ett hinder i arbetet, men aldrig har väl blygsel förhindrat vare sig smak eller snille. Det har däremot arrogans, maktfullkomlighet och chauvinism.”

Det handlar om sexuella övergrepp, omfattande, systematiska, över lång tid. Redan 1997 rapporterade Expressen om ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, på basen av två vittnesmål. Den ena kvinnan skrev då brev till Sture Allén, dåvarande ständig sekreterare, och rapporterade om övergrepp. Brevet blev liggande, vilket Allén nu 2018 motiverar med att ”det inte framstod som viktigt” . Horace Engdahl, även han tidigare ständig sekreterare, är nära vän med Arnault, och talar i en stor intervju från 2016 om honom som ”livsstilsförebild”: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd”. Att inte heller Horace tycker att övergreppen är viktiga märks av att han inte nämner dem med ett ord i sitt famösa inlägg i Expressen eller av att han uppenbarligen ville stoppa utredningen.

Det handlar om kön, som så tydligt fångas av NY Times rubrik citerad ovan, och kommenterats på olika sätt.  Och det blir inte bättre av att Sture Allén säger ”vi har inte med ett enda ord berört hennes kön” i samband med avsättandet av Sara Danius som ständig sekreterare. Jag påminns om en historia från en bok vi läste när jag var barn, om en pojke som sade åt sin mamma ”vi har inte ätit lakrits” – då är det enkelt att gissa vad pojken och hans storebror mumsat i sig på hemväg från matbutiken. För inte är det ju så att man måste nämna kön (eller klass eller etnicitet) för att det ska spela roll – snarare tvärtom är det så att först när man explicit lyfter upp något på bordet kan man börja arbetet med att få det att spela mindre roll.

Men det handlar också om klass. Dagens akademiska elit, och där är tveklöst ledamöterna i Svenska Akademien eliten av eliten, utgör en del av en borgerlig överklass. Identifikationen ligger hos makt och status, kapital och patriarkat, snarare än i rollen av en kritisk intellektuell klass.

En central aspekt av Svenska Akademiens klasshabitus är förstås kopplingen till finkultur eller högkultur. Klass markeras bland annat av vilken kultur man konsumerar, det finns starkt i våra medvetanden att viss kultur är finare än annan. Nobelpriset i litteratur innebär att det knappast finns någon annan institution i hela världen med en lika stark position när det gäller att uttala sig om vad som är ”fin” eller legitim kultur. Då ligger det nära till hands att personer i sådan kulturell position, både av sig själva och av andra, uppfattas som särskilt fina.

Sen handlar det om medias roll. De senaste veckornas bevakning av Svenska Akademien är en typisk medieskandal. En sådan rör det sig om när någon uppburen person eller instans begår något normbrott som slätas över eller göms bort, för att sedan avslöjas med buller och bång i media. Vi tror ändå på något vis att dessa ”finare” människor ska bete sig finare, så när de också är mänskliga, eller ibland rentav större skurkar än de flesta, så blir besvikelsen – men också nöjet – desto större. Och både traditionella och sociala medier bidrar med underhållning.

Men handlar det om oss? Berör det oss som något annat än ”bättre än Netflix”? Det tycker jag, och tänker särskilt på oss som också är anknutna till en förvisso helt annorlunda men dock akademi. För visst har vi slängar av samma kulturelitism och våra egna sätt att uttrycka dem; låt mig ta två aktuella exempel. I slutet av maj kommer en procession med svarta kläder och svarta hattar att tåga genom staden som ett uttryck för en exklusiv akademisk status och en gränsdragning mot den icke-akademiska omgivningen. Den här veckan är det vita mössor och beigea paletåer på Vårdberget, med samma budskap.  Dessa små trevliga ritualer bidrar till att upprätthålla de gränser som gör det möjligt att en institution som Svenska Akademien blir så upphöjd, vilket i sin tur har möjliggjort de brott som begåtts, inte minst de sexuella övergreppen.

Om toaletter och chefskap vid Åbo Akademi

Salla Tuori, ,

Salla TuoriÅbo Akademis jämställdhetskommitté bestämde vid sitt möte 16.5.2017 om införandet av könsneutrala toaletter vid ÅA. Ett tydligt förslag som tar i beaktande både de som
behöver könsneutrala och de som behöver könsseparerade toaletter med skyltning som
tydligt visar stöd för könsöverskridande personer och är lätt att förstå. Nu, snart ett
år senare fick jämställdhetskonsult, tillgänglighetsexpert, fem-före magister i
genusvetenskap, anställd och studerande vid Åbo Akademi Panda Eriksson nog av den långa och dåligt skötta processen, och kampen om att kunna lugnt använda toa på sin arbets- och studieplats. Jämställdhet är inte alltid lätt. Intersektionell jämställdhet kan vara ännu svårare. Jag vet av egen erfarenhet och egna misstag att det inte är lätt som chef att alltid se sina egna begränsningar som kommer med privilegier av olika slag. Men, även om jämställdhet och inklusivitet kan vara svåra att omsätta i praktiken handlar det om kunskap, erfarenhet och om att lära sig att vara lyhörd som chef – alltså om god och respektfull ledarskap.

Förvaltningsdirektören Ulla Achrén uttalar sig i ÅU (16.3.2018) att ”toalettfrågan [har]
fått allt för stor uppmärksamhet i jämställdhetskommittén. Hon säger att kommittén i
stället borde fundera på jämställdhetsfrågor som berör anställningar och lönenivåer på
ÅA”. Jämställdhetskommitténs ordförande Christina Nygren-Landgärds upprepar kritiken
enligt tidningen (enligt e-postkorrespondens har hen blivit felciterad). I tidningen
avfärdar båda alltså frågan om att kunna gå lugnt på toa som marginellt och oviktigt
jämfört med riktiga frågor som lönenivåer och anställningar. Detta är en typisk reaktion
mot kritik i frågor om ojämställdhet av dem som bebor normen: att det är nog viktigt med att kämpa mot orättvisor, men just detta är egentligen inte en så viktig orättvisa. Det finns de stora och riktiga frågorna – oftast någon annanstans. Men, den som är i en privilegierad eller normenlig position i förhållande till det som diskuteras – till exempel
könsdikotomin, rasism eller sexuella trakasserier – borde inte vara den som bestämmer vad som är en viktig fråga när det handlar om en levd vardag för ÅA-anställda och studerande.

Därtill undrar jag – och är inte ensam – hur tror sig Åbo Akademi hantera de ”stora” frågorna ifall organisationen inte kan lösa en enkel och liten fråga, och som här också av ledningen anses vara liten. För en person som inte kan gå på toa är det förstås inte litet, men organisationsmässigt skulle denna fråga vara en av de mest enkla att lösa: beslutet fanns, det hade krävt någon hundralapp och ett antal självhäftande symboler. Men det tog nästan ett år och blev till slut en våldsam process för den som drivit frågan. För beskrivning av hela processen och dess olika vändningar, läs Panda Erikssons blogg. Om jämställdhetskommitténs ordförande och förvaltningsdirektören tycker att frågan har fått för mycket uppmärksamhet finns det bara spegeln att titta i. Hade frågan behandlats i enlighet med ÅA:s mål att vara en inkluderande och trygg arbetsplats både för dem som jobbar här nu, men också med tanke på framtiden, skulle inte ledningens fördomsfull bemötande ha påverkat Åbo Akademi på det negativa sätt som det nu gjorde. Vi skulle ha haft könsneutrala toaletter i flera månader nu och betydligt färre samtal, e-post, möten och intervjuer, men framför allt mindre frustration, smärta och ilska.

Enligt Achrén berör frågan inte med säkerhet tillräckligt många personer – hon efterlyser
statistik över antalet könsöverskridande personer för att legitimera förslaget. Att vilja
legitimera rättvisa med statistik skulle jag inte ha förväntat mig av någon vid ett
finlandssvenskt universitet, och inte vid ett universitet med ”minoritetsforskning” som
profileringsområde. Behöver man säga att rättvis och respektfull behandling inte handlar
om antal? Ett universitet som vill profilera sig som expert i frågor om minoritet måste
helt enkelt se till att förbinda sig att arbeta för inklusivitet genomgående i egen
verksamhet, även om man ännu är långt ifrån att inkluderande arbets- och studieplats är
verklighet. Och det handlar om mycket mer komplicerade frågor än att konkret ändra på skyltningen för toaletterna. Åbo Akademi måste alltså ta detta på allvar. Om Åbo Akademi vill lyssna, som den nyligen startade kampanjen mot trakasserier lyder, betyder det också att kunskap om diskriminering, jämlikhet och strukturell makt måste bli en del av ledarskapskompetens vid ÅA. Frågan handlar i första hand nu om personal och studerande som dagligen kämpar med tillgänglighet, men Åbo Akademi måste tänka även på rekrytering av kommande studerande och personal och budskapet vi ger åt dem.

Det finns expertis vid Åbo Akademi. Kompetenshöjning och arbete för inklusivitet får inte vara enbart på ansvar av dem som frågorna personligen berör, utan vi är många som kan ta en del av ansvaret för att utbilda i intersektionellt jämställdhet. Ett konkret råd kan jag ge genast: den stunden du som bebor normen (i förhållande till ras/etnicitet, kön, sexualitet, handikapp, klass) vill uttala dig om vad som egentligen ska göras berörande någon annan än dig själv eller vad som egentligen är problemet ska du stanna upp. Stanna upp och medge att frågan är mera komplicerad än det ter sig för dig i denna stund, och att den inte ska lösas genom att vifta bort den. Viftar du bort frågan, använder du din makt genom att förbise en viss respekt för medmänniskor som alltid hör etiskt handlande till. Stanna upp och gör något annat: gå på promenad, andas, gå på den där toan som finns till för dig. Låt bli att säga vad du tycker är viktiga frågor eller vad du tycker ska göras. Efter ett tag har kanske känslan av att du vet det rätta svaret avtagit. Då kan det vara lättare att göra bra beslut.

Nej till diskriminering

Elina Pirjatanniemi, ,
Elina PirjatanniemiVad är diskriminering?

Åbo Akademis rektor har nyligen (15.2.2018) godkänt en ny jämställdhetsplan och likabehandlingsplan för åren 2018-2020. Inom en organisation som ÅA godkänns det alla möjliga planer och ibland finns det en risk att de inte riktigt får den uppmärksamhet som de förtjänar. Dessa två ska ni dock alla läsa igenom. Planerna och framför allt verkställandet av dem handlar nämligen om att förebygga diskriminering.

Universitet i allmänhet och ÅA i synnerhet har en stor roll i arbetet mot diskriminering. Vi har en lagstadgad skyldighet att förebygga diskriminering och ÅA har dessutom självmant valt att lyfta dessa frågor högt på agendan. Jag börjar från den hårda juridiken.

Principen om icke-diskriminering är väl förankrad i flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter och den uttrycks tydligt även i vår grundlag (6 §):

Alla är lika inför lagen.

Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.

Barn skall bemötas som jämlika individer och de skall ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.

Jämställdhet mellan könen i samhällelig verksamhet och i arbetslivet främjas enligt vad som närmare bestäms genom lag, särskilt vad gäller lönesättning och andra anställningsvillkor.

Förbudet att diskriminera inkluderar både direkt och indirekt diskriminering. Dessa viktiga begrepp definieras närmare i diskrimineringslagen (10 §):

Direkt diskriminering ska anses förekomma när någon på grund av en omständighet som gäller honom eller henne som person behandlas på ett ofördelaktigare sätt än någon annan har behandlats, behandlas eller skulle behandlas i en jämförbar situation.

Jag kan försöka konkretisera detta. En rekryteringsannons där man meddelade att enbart kvinnor kan söka en universitetslärarbefattning i folkrätt skulle utgöra ett exempel på direkt diskriminering. En dylik rekryteringsprocess skulle behandla manliga  sökande på ett ofördelaktigare sätt än kvinnor. Det skulle vara utmanande att argumentera att det finns ett godtagbart skäl för denna särbehandling, bland annat för att de flesta som just nu verkar inom ämnet folkrätt är kvinnor.

Direkt diskriminering är relativt lätt att identifiera eftersom de flesta inser att det är fel. Indirekt diskriminering är däremot svårare att hantera. Vi kan återigen ta vår diskrimineringslag till hjälp (jag vet att lagens svenska namn är knasigt, men dessvärre heter lagen precis just så där):

Indirekt diskriminering ska anses förekomma när regler, kriterier eller förfaringssätt som framstår som jämlika kan komma att missgynna någon på grund av en omständighet som gäller honom eller henne som person, om inte regeln, kriteriet eller förfaringssättet har ett godtagbart syfte och medlen för att nå detta syfte är lämpliga och behövliga.

När det gäller indirekt diskriminering är reglerna eller processerna i sig desamma för alla. Situationen blir dock diskriminerande eftersom de inte beaktar att alla inte har samma förutsättningar som andra. Om vi informerar våra studerande om rätten att begära rättelse till bedömningsbeslut enbart på svenska gör vi oss skyldiga till indirekt diskriminering i fråga om våra utländska studerande. Även om det administrativa språket vid Åbo Akademi är svenska bör vi se till att alla våra studerande de facto kan ta del av väsentlig information.

Om vi vill åstadkomma en rättvis arbetsplats kan vi med andra ord inte nöja oss med att konstatera att reglerna eller processerna är desamma för alla. Utöver detta bör vi följa upp vad tillämpningen av dem betyder för olika individer och grupper.

 

Ansvaret är vårt

Det är viktigt att notera att förbudet mot diskriminering förutsätter att samhället aktivt jobbar för ett mer rättvist samhälle. Grundlagen nämligen stipulerar att ’[d]et allmänna skall se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses.’ (GL 22 §) Det allmänna hänvisar till staten och kommunerna, samt alla institutioner som på något sätt  utövar offentlig makt. Universitet tillhör denna kategori.

Skyldigheten att främja jämställdhet och likabehandling samt förebygga diskriminering vid universiteten härstammar även från lagen om jämställdhet mellan kvinnor or män  och den ovannämnda  diskrimineringslagen.

En kort terminologisk exkursion: lagen om jämställdhet gäller diskriminering på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck. Dess syfte är att främja jämställdhet.  Diskrimineringslagen gäller alla andra former av diskriminering och har som sitt syfte att främja jämlikhet.

Sammanfattat kan man konstatera att vi är skyldiga att beakta förbudet mot all slags diskriminering i all vår verksamhet. Det handlar om ren och skär juridik. Det är med andra ord inte fråga om något som vi kan fundera på sedan när vi hinner, orkar eller ids.

I enlighet med diskrimineringslagen och lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män  ska en arbetsgivare som regelbundet har minst 30 anställda ha en plan för de åtgärder som behövs för att främja likabehandling respektive jämställdhet. Liknande skyldighet finns för alla utbildningsanordnare.

 

Åbo Akademis jämställdhetsplan och likabehandlingsplan 2018–2020

Såsom nämndes ovan har Åbo Akademis rektor nyss godkänt vår nya jämställdhetsplan och likabehandlingsplan för åren 2018–2020. I planerna redogörs för de mål och konkreta åtgärder som Åbo Akademi ämnar vidta för att främja såväl jämställdhet som jämlikhet. Jag presenterar här några axplock för att marknadsföra de viktiga planerna:

  • ÅA:s ledning, direktörer, enhetschefer och fakultetskoordinatorer ansvarar för att könsaspekter i verksamheten synliggörs
  • ÅA ska arbeta för mångfald genom att personer som tillhör en könsminoritet föreslås för och uppmuntras söka poster
  • Alla strategiska dokument bör analyseras ur jämställdhetsperspektiv innan de godkänns
  • Om kallelseförfarande vid professorstillsättningar kan vara till förfång för något kön bör detta tillämpas endast i undantagsfall och bör då särskilt motiveras
  • Det bör utredas på vilket sätt ÅA bättre kan stöda stipendieforskare
  • Vid ÅA tillämpas åldersledning, vilket innebär att åldrar och livssituationer tas i beaktande i arbetets organisering
  • Information om likabehandling vid ÅA bör kontinuerligt tas med i chefs- och ledarskapsutbildningar och andra lämpliga utbildningar

Det finns säkert ett och annat i dessa dokument som väcker frågor och/eller diskussioner. Det centrala är dock vår genuina vilja att kontinuerligt jobba för jämställdhet och likabehandling.  Utan diskussion kommer vi ingenvart.

 

Beskyll aldrig offret

Diskussioner om jämställdhet och jämlikhet är inte alltid lätta. För det första är det  inte väldigt trevligt att inse att man har gjort bort sig. Jag har varit med om att ordna vinterbad i samband med ett seminarium utan att kontrollera att stället är tillgängligt. När medarbetaren som använde rullstol påpekade detta kände jag mig oerhört korkad. Men ännu värre var det ju för honom.

De som åberopar sina rättigheter känner ofta att de bråkar. De är glädjedödare och hakar upp sig på petitesser. Det kräver stor styrka att värna om sina rättigheter. Den som vi har gjort osynlig känner sig ofta oduglig. Att sedan ännu ta upp kampen kräver mycket energi. Ännu värre blir det hela om vi bemöter kritiken med nedlåtande kommentarer eller bortförklaringar.

För att offret inte behöver bära skulden är det viktigt att arbetet för jämställdhet och jämlikhet är framåtblickande och förebyggande. Därför behövs det strategiskt och målmedvetet arbete vid ÅA för att förebygga diskriminering. De nya planerna är viktiga verktyg i detta syfte.

 

Åbo Akademi har ett särskilt ansvar

Åbo Akademi har i sin strategi lyft upp fem värden som genomsyrar vår verksamhet: mångfald, öppenhet, djärvhet, delaktighet och hållbarhet. Alla dessa är relevanta med tanke på förbudet mot diskriminering. Om vi vill leva som vi lär, bör vi ta icke-diskriminering på största allvar. Nämnas kan att en av våra forskningsprofiler har också stark fokus på frågor kring diskriminering. Det här noteras tydligt också i de nya jämställdhets- och likabehandlingsplanerna.

För att agera trovärdigt måste ÅA bli bäst i klassen i dessa frågor.

Det är inte möjligt att i detalj beskriva vad arbetet mot diskriminering  innebär för en organisation som ÅA. De situationer där risken för diskriminering uppenbarar sig är så mångfacetterade. Dessutom är det väsentligt att hålla i minnet att ingen är någonsin fullärd i dessa frågor. Några tips och råd kan dock hjälpa en bit på vägen:

  • Utgå inte från att du är normen. Intressera dig för mångfalden omkring dig.
  • Inkludera istället för att exkludera.
  • Undvik blind regeltro. Fundera istället hur en viss regel eller praxis påverkar olika typer av människor.
  • Strunta i stereotypier. Fråga om du osäker. Människor kan bemöta sakliga frågor.
  • Ta tag i problemen. Om du identifierar något inom organisationen som förefaller diskriminerande, agera med detsamma.
  • Lämna inte den andra i sticket. Om du anser att någon annan behandlas orättvist, gör något. Om du har en förmansställning har du en skyldighet att agera.
  • Bemöt misstankar om orättvis behandling sakligt. Personifiera inte problemen. Sök efter konstruktiva lösningar.
  • Alla begår fel. Fel kan rättas till. Våga be om ursäkt. Ge förlåtelse och ge den andra en ny chans.

Låt oss hedra ÅA:s jubileumsår genom att entydigt säga nej till alla former av diskriminering.