Diskussionen kring medieklimatet har varit het under de senaste tiderna. Två olika språkvetarperspektiv kan möjligen utvidga vyerna ännu en aning.
Först var jag med och ordnade en kongress vid Tammerfors universitet i augusti inom ramen för Nyfilologiska föreningen som fyller 130 år i år. Finlands 100 år till ära var temat på kongressen Språk och demokrati. Enligt föreningens traditioner gick allt på tre språk, nämligen franska, tyska och engelska – vilket förresten inte alls var problematiskt och borde göras oftare, många förstår ju språk de inte själva aktivt använder – och föredragen behandlade allt från användningen av ordet demokrati av skolelever till hur man uttrycker demokrati i Rumänien och olika typer av deltagande i sociala medier. Viktiga inslag i våra tider.
En av plenarföredragarna var professor Ruth Wodak (University of Lancaster) som talade bl.a. om begreppet ”post-shame era”. Enligt henne skall man inte tala om post-sanningens utan om post-skammens tid. Samhället uppskattar enbart pragmatism och det sunda förnuftet; dessutom är ignorans trendigt och man skäms inte att erkänna sin bristande bildning. Detta känns inte obekant i Finland heller.
Hon beskrev också den process som leder till den farliga normaliseringen av en viss diskurs. Normaliseringen börjar i skämtsamma repliker och inlägg i sociala medier. Den fortsätter i intervjuer och traditionella medier, i nyheter och föredrag, i politiska möten och samhällsdiskussioner. Den går via administrativa dokument till läroböcker och till slut tar vi den för given.
Observera alltså att alla vi som talar eller skriver inför en publik bör känna ett ansvar.
En annan tråd som jag har följt har varit lögnerna (senaste vecka publicerades en artikel jag skrivit om citerade lögner) – också detta ett aktuellt tema. Man vet att i vanliga fall då man citerar någon och tar upp hens ord tar man lite distans. Om jag säger att det regnar är jag själv övertygad om det innehåll jag refererar: det regnar. Om jag säger att Max sade till mig att det regnar är jag aningen mindre säker på om det regnar. Även om jag litar på Max har jag inte själv vittnat regnet. Även i det fall att man hänvisar till en extrem auktoritet, som då ett barn säger att pappa säger att det är omöjligt, tar man inte på sig hela ansvaret för propositionens sanningsenlighet.
Att citera meningar är ett behändigt sätt att distansera sig och inte ta hela ansvaret – till stor nytta och mycket använt i medierna till exempel.
Om man nu citerar någons ord och säger samtidigt att det är lögner är intrycket helt annorlunda. Säger jag ”Mia ljuger att hon redan hade varit där”, uttrycker jag att jag inte litar på Mias ord, men samtidigt genom att säga att det är en osanning tar jag på mig antitesens innehåll: jag är helt övertygad om att Mia inte har varit där. Ett snabbt sätt att låta förstå utan att säga det rakt ut. Behändigt.
För några veckor sedan besökte jag första gången i mitt liv Folkrepubliken Kina. Varför skriver jag ”Folkrepubliken” (FR)? Alla läsare kommer kanske inte ihåg att det fortfarande finns två kinesiska stater, Folkrepubliken Kina grundad av Mao Zedong med regeringen i Beijing och Republiken Kina, med regeringen i Taipei på ön Taiwan, dit Chiang Kai-sheks nationalistiska armé och miljoner kineser flydde efter att ha förlorat inbördeskriget mot kommunisterna år 1949. Namnet Taiwan, som oftast används i internationella sammanhanget, är inofficiellt. I motsats till många västländer erkände Finland redan tidigt regeringen i Beijing, vilket man fortfarande kommer ihåg i FR Kina.
Jag har varit mer eller mindre Bob Dylan-fan sedan 1980-talet. Det började med att jag tänkte att han hörde till allmänbildningen och råkade hitta en billig samlingsskiva. Numera har jag ”alla” skivor och har gått på ett antal konserter. Och tagit del av sådant som 
Min första kontakt till den estniska ön Ösel (Saaremaa) skedde via litteraturen: jag läste de böcker som jag inte ännu hade läst i barndomshemmets bibliotek. De var författarinnan Aino Kallas’ dagböcker. Aino, som hörde till den finländska kultursläkten Krohn hade en intressant livshistoria; den präglades av stor lycka och enorm tragedi. På en exkursion träffade den unga studenten filosofie doktor Oskar Kallas, som efter en dags bekantskap friade till Aino! Oskar var född på Ösel, han var en son till Kaarma församlingens klockare, doktor i etnologi, lärare, forskare och journalist, senare även diplomat: den unga estniska republikens ambassadör i Helsingfors, Den Haag och London. Aino blev en känd finsk-estnisk författare. Hon skrev på finska, men teman för hennes romaner och noveller kom ofta från Ösel, från öns mytiska förgångna. Estniska släktingar berättade gamla historier som i hennes fantasi förädlades till skönlitterära verk. Paret hade ett lugnt och kreativt liv i Tallinn efter Oskars pensionering från diplomatiska uppdrag. Sedan bröt andra världskriget ut och två av parets vuxna barn dog onaturligt under krigets gång. Paret Kallas lyckades fly till Stockholm och blev för evigt exilester, som längtade tillbaka till Ösels mjuka stränder och ljuvliga sommardagar. Aino Kallas är ett av de största namnen i den finländska litteraturen och Oskar är en odödlig figur i den estniska kulturhistorien.