Etikettarkiv: konferens

RESEARCH BASED EDUCATION # PRACTICE BASED RESEARCH


Konferensinvitation

 

 

 

http://nafol2014.svt.ntnu.no/SitePages/Home.aspx

För någon vecka sedan hade jag förmånen att delta vid en endagskonferens med titeln En gang læerer alltid læerer i Tromsö, Norge. Konferensen arrangerades av NAFOL (Nasjonal forskerskole for lærerutdanningene i Norge) och fungerade som en samlingspunkt för NAFOLs forskarstipendiater och deras vägledare. Konferensens fokusområde var lärarutbildning och införingen till temat angavs av tre plenumföreläsningar om läraryrkets professionsutveckling med fokus på lärares motivation som potential för lärarskap. I samband med konferensen ordnades även paper- och posterseminarier där doktorander presenterade forskning på gång om lärande och utbildning. Under dagen diskuterades vilka faktorer som motiverar lärare och lärarstuderande till ett meningsfullt lärarskap. En intressant ingång i samtalen var hur och på vilka grunder en del lärare i något skede av sin karriär gör ett annat yrkesval än läraryrket. De synpunkter som steg fram under diskussionerna gav betydelsefullt underlag för fortsatt vetenskapligt grundad dialog om läraryrket med tanke på lärarutbildning och lärares yrkesroll i lokalt och globalt perspektiv.

Innehåll och styrelement

Konferensens inledande plenum tog fasta på läraruppdragets demokratiska principer. Professor Kari Smith gick i dialog med konferensens titel och ställde frågan om det är så att en gång lärare- alltid lärare? Inledningen var tankeväckande och Kari Smith gestaltade centrala och vetenskapligt grundade argument om hur lärares erfarenheter, kreativitet och anpassningsförmåga i större utsträckning behöver undersökas som resurser för professionsutveckling. Föreläsningen gav en god grund för att än mer tydligt diskutera och problematisera praktikbaserad forskning inom utbildningsfältet. Ett tema som Kari Smith lyfte fram var sources of resilience. Sources of resilience (sisu som resurs, fri övers av mig) kan i sammanhanget tolkas som en möjlighet att begreppsliggöra lärares professionella erfarenhet som resurs  för lärares personliga yrkesmotivation men även med tanke på nya utbilsningsstrukturer i lärarutbildning. I sammanhanget kan resilience tolkas som de oartikulerade resurserna som läraren aktivt använder i sin yrkesvardag för att hantera stress, för att stöda sig på styrkor (best practice) istället för svagheter, för att kommunicera med målgruppen i sin undervisning och för att arbeta med problemlösning samt gestalta emotionell intelligens i olika arbetssituationer och människomöten.

Förändringsagenter

I följande plenum talade Rachel Rakhelln om möjligheten att se läraruppdraget som ett sätt att arbeta som förändringsagent. Jag tolkade föreläsningen med utgångspunkt i att förändring innebär att ett fenomen ändrar form och struktur. Agent tolkade jag i sammanhanget som en individ som startar upp och sätter något i rörelse, skapar ett skeende. Rachel Jakhelln väckte tankar om hur forskningsbaserad lärarutbildning ger lärare redskap till att  förhålla sig reflektivt till lärarskapet, hur läraren själv skall kunna ha en kompetens i att vara förändringsagent, inte endast i det didaktiska handlandet utan även i förhållande till medvetenheten om sin egen yrkeskompetens. Flera frågor väcktes. Hur skall den pedagogiska forskningens praktiknärhet gestaltas på nytt sätt?  Hur skall pedagogiskt förankrade forsknings- och utvecklingsprojekt på ett ändamålsenligt sätt ge kunskap om att på ett innovativt sätt arbeta med lärares karriärsutveckling? Hur kan det komplexa i lärarens vardag bli till mångfald och resurs till motivation istället för att gestaltas i en komplicerad yrkesroll?

Longitudinell forskning

I dagens sista plenum presenterades en longitudinell studie  av Paul W. Richardson & Helen M. G. Watt från Monash Universitetet i Australien. Forskningen gav framförallt motivation till att än mer medvetet gå in med teoretiska och metodologiska synpunkter till hur arbeta med lärares yrkesmotivation som kompetens. Det är av kvalitativ betydelse att vi verkar i en tid där kommunikation är globalt. De synpunkter som lades fram gav verktyg att genom kvantitativ och kvalitativ forskning verkligen begreppsliggöra lärarprofessionens olika dimensioner i lärarutbildningen. Vi kan ta tag i det globala för att förstå det lokala. Jag tänker det som en hermeneutisk vändning och drar mig till minnes de  hermeneutiska pixlar som jag gestaltade i min doktorsavhandling 2009.

Posters

POSTER-presentationer var ett inslag i konferensen där jag hade en bärande uppgift. I samband med presentationerna fungerade Alex Strømme, Knut Steinar Engelsen och jag som jury som på basen av givna kriterier bedömde presentationerna som lades fram. Vi lade vikt vid att presentatörerna med sina posters hade begreppsliggjort  medvetenhet om innehåll och kommunicerade sin forskning på ett visuellt begripligt sätt. Det var viktigt att presentatören hade definierat postern som ett ändamålsenligt vetenskapligt sätt att begreppsliggöra sin forskning på.

Under juryns genomgång av inlämnade posters slogs jag av tanken att förmågan att grafiskt och i bilder synliggöra forskningsarbete som kunskapande i viss mån är en underskattad och outnyttjad resurs vid pedagogiska konferenser. Jag påmindes om att posters på en konferens inbjuder till andra former av kommunikation än paper-presentationer.  I paper-presentationer har forskaren som presentatör på ett annat sätt kontroll över hur (till exempel i vilken ordning) mottagaren tar del av den kunskap och information som kommuniceras. Vid poster-presentationer finns all information och kunskap  tillgänglig på en yta för mottagaren samtidigt. Mottagaren bedömer kronologin och logiken i forskningsämnet genom de referenser som mottagaren skapar då postern betraktas. Presentatören kan förtydliga, peka på och vidga posterns referensram genom dialog, men situationen inbegriper flera element som utmanar både mottagare och presentatör.

De tre posters som under den här konferensen på mest ändamålsliga sätt uppfyllde kriterierna var de posters som jag i efterhand kallar för TRÄDET, MASKEN och MÄNNISKAN. I de här tre posterpresentationerna vävdes vetenskaplig genremedvetenhet med innehåll samman på ett sätt som kommunicerar forskning så att den berörde mottagarens kunskapsram på flera nivåer samtidigt.

Pris I  Anja Gabrielsen

pris1

 

 

 

 

 

 

 

Trädet. Ett grundelement som metafor för  tid och växande.

PRIS II Ann Karin Orset

pris2

 

 

 

 

 

 

 

Neutralmasken. Betraktaren möter ett ansikte. Vems?

Pris III Inge Andersland

Människan. Poster Inge Andersland.

 

 

 

 

 

Människan. Mänskligheten har skapat förutsättningar för flera former av kommunikation. Har vi skapat förutsättningar för tolerans?

Sammanfattningsvis föll endagskonferensen i maj och ett vinterlikt Tromsö för min del ut som en utsökt avslutning på ett turbulent arbetsår inom lärarutbildning. För vad kan väl vara bättre än att alldeles vid slutrakan med alla avslutande uppgifter i samband med undervisning, administration och forskning, få vara med om något som fungerar som katalysator och motivation för fortsatt och nytt arbete inom forskningsbaserad lärarutbildning. Skön sommar!

Tromsö 21 maj 2014

IMG_1052

 

 

 

 

Resandets olidliga lätthet

Johanna MattilaAtt sitta under palmer i strålande solsken och äta sin frukost med färska tropiska frukter är inte så fel så här i början av november. Det här fick jag göra i söndags då jag föregående dag hade anlänt till San Diego för en konferens gällande kustområdens ekologi och hållbar skötsel av dem.

Samtidigt som det kändes skönt att njuta av solskenet och värmen, kände jag ett stygn i hjärtat när jag tänkte på den klimatpåverkan som min resa till andra sidan av världen orsakade. Jag hade funderat på detta redan under flygresan, och på söndagmorgonen kollade jag på nätet hur mycket koldioxid min resa producerar. Kalkylatorn på ICAO:s (International Civil Aviation Organisation) hemsida visade att tur- och returresan med de mellanlandningar som ingår i min resa producerar 1955 kg CO2. Det här här betyder att jag dubblerar den mängd koldioxid som jag producrerar med min bilanvänding (ca 10-15 000 km) på ett helt år – med en enda resa.

Är flygresorna till några dagars möten och konferenser etiskt försvarbara speciellt om syftet på konferensen är att jobba med hållbarhetsfrågor och klimatanpassning? (Eller är det ens klokt att flyga till andra sidan av världen med tanke på den jetlag som jag får gå genom i båda ändorna av resan?) Dessutom är min koldioxidbelastning bara en bråkdel av de koldioxidutsläpp som flygplanen producerar på den rutt jag tar. Det finns ju mellan 100 och 300 medpassagerare på de olika etapperna, så ta koldioxidkilon gånger två-trehundra för totalbelastning.

På flygfältet i San Diego reflekterade jag ytterligare över mötesresandets frekvens. Vid taxiköerna stod en skylt där de lokala taxiföretagarna välkomnade deltagare till minst sex samtidigt pågående konferenser, antagligen i hopp om att tjäna pengar på hotelltransporterna. Om man antar att det finns dryga tusen deltagare vid varje konferens, såsom på vår också, betyder det här närmare 10 000 flygresor av olika längd till bara en stad. Och hur många möten och konferenser det månne pågår den här veckan på olika ställen i världen?

Jag har många gånger funderat över hur bakvänt det känns när de forskare och politiker som jobbar för att minska på klimatförändring håller möten på de mest exotiska ställen i värden. Tänker man på t.ex. Kyoto-avtalet och de möten som har hållits kring det under de senaste åren, kommer ställen som Bali (2012), Cancun (2012), Durban (2011) och Doha (2012) upp som viktiga mötesplatser. Det här betyder att tusentals människor (alla observatörer, lobbare och journalister medräknade) har tagit flyget och förflyttat sig ”till andra sidan av världen” för att diskutera minskning av växthusgaser och att öka hållbarhet i världen. Det finns lite av den gamla prästen över det hela; gör inte som jag gör utan som jag säger…

Kunde man inte sköta åtminstone miljörelaterade vetenskapliga konferenser och politiska möten virtuellt? I teorin säkert. Men även om vi har tekniska möjligheter till virtuella möten och t.o.m. avatar-liv i cyberrymden, är det inte samma sak som att på riktigt mötas med andra i köttvärlden. Åtminstone inte ännu. Möten är så mycket annat också än den officiella agendan och dess genomförande. Alla spontana diskussioner och möten med nya människor och nya upplevelser och insikter som inte ens behöver uppstå på själva mötet utan i en främmande miljö som ger perspektiv på olika saker.

Kanske virtuella möten på riktigt kan bli ersättande den dagen man också får alla sinnesförnimmelser från lukterna till ljuden från mötesplatsens omgivning med, och alla överraskningsmoment som ingår i irl-möten (’in real life’). Fast å andra sidan är jag inte så säker på att det skulle vara samma sak som att mötas på riktigt även om man tekniskt kan locka fram samma sinnesförnimmelser hos en cyborg som riktiga fysiska upplevelser får fram hos en ’eko-människa utan tekniska accessoirer’.

Hur som helst är det inte så entydigt hur man skall agera i den här komplexa världen för att uppnå ädla mål om hållbarare mänsklighet. Hur mycket resande och andra klimatsynder kan man tillåta sig i arbetet mot klimatneutrala målsättningar och andra viktiga ändamål? Jag har inte svaret på frågan, och det har knappast någon.

Det som jag vet är att det är värt att försöka få ut så mycket som möjligt utav de nya forskningsrön som presenteras här på konferensen, utan att heller glömma bort möjligheten att låta tankarna vandra friare än i den normala i vardagsmiljön i Åbo. De bästa ideérna dyker ju oftast upp då man minst jobbar för dem. Dessutom är inte solsken heller fel för kreativiteten, hoppas jag.

Konferenser – en viktig del av en forskares vardag

Kim HolmbergKlockan är 22.46 och jag sitter på Suvarhabhumi flygfält i Bangkok, Thailand, och väntar på  mitt flyg till Helsingfors. I övermorgon skall jag igen publicera ett inlägg i forskarbloggen och nu funderar jag på ett ämne att skriva om. Det att jag varit igen på konferens, den här gången i Chiang Mai, Thailand, fick mig att tänka på hur viktiga konferenser är för en forskares arbete och kring detta skall jag reflektera i detta inlägg. I följande skall jag dela med mig av mina erfarenheter och observationer jag gjort vid olika konferenser som jag deltagit i. Kanske det här inlägget kan vara till nytta för nya doktorander eller ge ett gott skratt åt äldre forskare.

Konferenser är framför allt tillfällen att presentera sin egen forskning eller forskningsidéer åt andra forskare för att få feedback och försäkring att man är på rätt spår. Eller så blir man utskäld och vet då att man måste ändra riktning. Konferenser är platser där man som ny doktorand måste ha mod att gå fram till seniora forskare och fråga om råd. Man har kanske planerat sin forskning kring någon annan forskares metoder, verktyg, upptäckter, och då kan det vara mycket viktigt att träffa personen i fråga och kunna ventilera sina planer. Min andra handledare för min doktorsavhandling träffade jag för första gången vid en roadshow i Tallinn, Estland. Jag hade läst flera av hans artiklar och visste att jag kommer att använda många av dem i min egen forskning. Jag visste att han skulle vara en av de seniora forskarna i roadshown och därför sökte jag mig dit. Vid första kaffepausen gick jag fram till honom och sade: ”Doctor Thelwall, I presume?”. Efter att ha lärt känna honom genom flera besök till hans universitet och blivit god vän med honom så vet jag att han uppskattade humorn i det.

Personligen tycker jag att den här sidan av konferenser är ofta den mest givande, att nätverka och träffa nya mänskor som forskar i liknande saker som man själv forskar i. Det kräver kanske att man besöker samma konferens ett par gånger innan man riktigt börjar lära känna mänskorna och kan börja känna sig som en del av samfundet eller kollegiet, men när man väl gjort det kan det här nätverket vara en otroligt effektiv källa av hjälp, idéer, information, stöd, och mycket annat. Sannolikt är att man i framtiden på ett eller annat sätt kommer att jobba tillsammans med flera av de personer som träffat på konferenser och som man blivit bekant med. Det kan vara fråga om att tillsammans sätta upp en panel för nästa års konferens, eller att ordna en workshop, eller att publicera tillsammans. Det är på konferenser som grundarbetet för alla dessa görs och därför är konferenser viktiga.

En stor fördel med  konferenser är att man kommer bort från sitt arbetsrum och bort hemifrån, vilket ger en tid och möjlighet att till 100% koncentrera sig på sin forskning. Då man deltar i konferenser är man på något sätt mera öppen för nya idéer som man kan få från andras presentationer och man har också möjlighet att under några dagars tid verkligen fundera igenom dem. Andra forskares presentationer, diskussioner under pauserna eller under middagarna med andra forskare kan få den klassiska lampan att tändas ovanför ens huvud. De nya idéerna är ofta relaterade till konferensens innehåll, vilket kan variera mycket mellan olika konferenser. Förutom innehållsmässigt kan konferenser variera väldigt mycket i hur de är upplagda. Dom bästa konferenserna kombinerar olika typer av interaktion och kan innehålla en bred skala olika typer av sessioner och aktiviteter.

Tändande av lanternor vid ICCE konferens 2011 i Chiang Mai, Thailand.

Många konferenser startar med doktorand seminarier (doctoral workshop eller doctoral forum ). Dessa är tillfällen där doktoranderna kan presentera sina forskningsidéer eller preliminära resultat åt seniora forskare och få feedback och råd av dem. Dessa är även viktiga tillfällen att träffa andra doktorander inom sitt eget område, doktorander som man antagligen kommer att träffa nu och då under hela resten av sin akademiska karriär. Några doktorander som jag träffade på de doktorand seminarier som jag deltog i kan jag idag kalla mina vänner, trots att vi träffas kanske en gång per år eller vartannat år vid någon konferens.

Sedan kan det vara att det ordnas olika workshoppar eller tutorials innan konferensen börjar, ibland kan dessa även ordnas efter konferensen. Vanligtvis är dessa organiserade kring ett visst tema, olika metoder, eller kanske någon programvara. Ofta är de ledda av de främsta experterna inom just det område som workshoppen handlar om. Workshopparna kan ta många olika former. Jag har varit på workshoppar som inte skilt sig alls från vanliga konferens sessioner (förstår inte varför de ens kallades för workshoppar) och jag har deltagit i workshoppar där det viktigaste verktyget att skapa tillsammans något nytt har varit modellera.

Själva konferensen består vanligtvis av ett antal keynote presentationer och sessioner. Keynote presentationerna hålls av mer eller mindre berömda inbjudna gäster och de kan vara till innehållet mycket friare än presentationerna i vanliga sessioner. Det är i dessa sessioner som forskarna presenterar sin forskning inom utsatt tid. Större konfereser kan ha t.o.m. 10 parallell sessioner medan mindre konferenser har oftast bara en session åt gången. Problemet med parallelsessioner är att välja till vilken session man skall gå och lyssna på. Från erfarenhet kan jag säga att på basen av presentationernas titlar kan man inte alls veta om sessionen kommer att vara intressant eller inte, så det kan nog vara bäst att försöka gå och lyssna på så många sessioner som möjligt. Man kan aldrig veta var de där guldkornen för den egna forskningen finns. En session kan också bestå av en panel, där en grupp forskare med relaterade ämnen bestämt att föra sina presentationer samman. I praktiken skiljer sig inte en panel så mycket från en ”vanlig” session, men det finns undantag (läs t.ex. det här inlägget i forskarbloggen: http://blogs.abo.fi/forskarbloggen/2011/10/24/shaking-it-up-pa-asist-konferensen-i-new-orleans-oktober-2011/).

Gulnäbbar vid Dalian University of Technology. Tagen under WIS konferensen som ordnades 2009 i Dalian, Kina.

På senare tid har man i flera konferenser rubbat till den traditionella modellen av sessionerna och nya begrepp, som t.ex. fishbowl och pecha-kucha, har börjat synas i konferensprogrammen. Med fishbowl menas att man före sessionen utsett en grupp deltagare, kanske 3-6 personer, som direkt efter presentationen kommer att sinsemellan diskutera kort innehållet i presentationen. Man brukar ställa dessa personer att sitta framme i rummet, som om de vore i en ”fiskskål” så att alla kan se dem. Efter fishbowlen kan även publiken delta i diskussionen. Metoden fördjupar presentationen och samtidigt sätter den även diskussionen igång. Pecha-kucha däremot handlar om att alla presentationerna i en session består av 20 bilder (slides) vilka byter automatiskt framåt efter 20 sekunder. Följer man ursprungsmodellen av pecha-kucha sessioner strikt så skall sessionerna hållas nattetid ochh det skall finnas lite vin till förfogande. Meningen är att kort presentera ny forskning på ett underhållande sätt.

Poster sessioner är tillfällen, vanligtvis vid en förlängd kaffepaus, då doktorander och forskare presenterar sin forskning med en poster (affisch) som de förberett. Det kan vara fråga om mindre studier eller preliminära resultat från pågående forskning. Det är ofta här som de riktigt första idéerna och resultaten presenteras, vilket gör poster sessionerna till mycket givande tycker jag. Poster sessionerna brukar också vara bra  tillfällen att mingla och träffa mänskor. Vid en konferens som jag deltog i fick publiken rösta för Best poster award och Best work in progress poster, vilket jag tyckte var en rolig idé som jag kommer att låna vid nästa konferens som jag är med och organisera.

Roadshow däremot är en speciell typ av workshop eller doktorand forum. Tanken med en roaadshow är att en liten grupp experter reser till några olika orter i olika länder för att hålla ungefär samma workshop flera gånger. I stället för att doktorander från olika länder skulle resa till en ort, reser seniora forskarna till flera orter för att träffa doktoranderna. Vanligtvis ger det här möjlighet att träffa doktoranderna i mindre grupper, vilket betyder mera tid att koncentrera  på den enskilda doktorandens projekt. Men å andra sidan så kräver en roadshow mycket mera tid och förberedelser av de seniora forskarna.

(Mycket snabb) Samba dansuppvisning vid ISSI konferensen 2009 i Rio de Janeiro, Brasilien.

Konferensmiddagar eller banquetter hör kanske inte direkt till det vetenskapliga programmet i konferenser, men jag tycker att dessa kan ofta vara t.o.m. viktigare tillställningar en många sessioner. Förutom att middagarna ger möjlighet att träffa andra forskare i en mer informell omgivning så är de också tillfällen där man genom maten lär sig känna något om det land och den kultur som konferensen har ordnats i. Vanligtvis brukar banquetterna även ha lite program, som t.ex. samba dans vid en konferens i Brasilien, Kinesisk musik och sång vid en konferens i Kina, square dancing på en konferens i USA, eller släppandet av stora brinnande lanternor i luften vid en konferens i Thailand.

Själv tycker jag att det är intressant att iakta mänskor på konferenser och det brukar jag göra speciellt vid sessioner som är lite längre ifrån min egen forskning (Läs: ”inte lika intressanta”). Man kan på sätt och vis försvinna in i mängden i en stor sal och iakta mänskorna som om man vore en fluga i taket. Här några av de iaktagelser som jag gjort under flera konferenser. Följande stycken innehåller inslag av komisk natur som oförskämt utnyttjar existerande stereotypier och en liten gnutta fantasi och en massa överdrift. Jag ber redan i förväg om ursäkt om texten upprör någon forskare. Känsliga forskare borde överväga innan de läser vidare.

Som finländare vid en konferens får man vara förbered att prata om vädret och förklara att det inte alltid är snö i Finland. Bastu är förstås också något som man måste diskutera med nya internationella bekantskaper. Om det serveras öl på konferens middagar så kan man räkna med att finländarna, svenskarna, danskarna, tyskarna och holländarna är först på plats och sist att lämna stället. Med amerikaner vänder diskussionen alltid för eller senare till politik, speciellt under Bush den yngres tid var detta fallet. Amerikanerna är också alltid lika förvånade av att höra att nej, jag äger inte en t-skjorta med en bild på Finlands president på och nej, jag har inte ett klistermärke i min bils bakkofångare som visar vilket politiskt parti jag stöder. Japanerna är alltid dom som är bäst klädda på konferenser med stiliga kostymer oberoende om det är +30 eller -30 grader ute. Japanerna är också de som alltid är artigast. I en grupp japanska forskare kan man lätt urskilja vem som är den äldsta forskaren eller mest meriterade forskaren, eftersom han bugar inte för att hälsa på andra medan alla andra i sällskapet bugar mot honom så att pannluggen rör i golvet. Japanerna blir också mycket intresserade av dig då de hör att du kommer från Finland, landet som mumintrollet kommer ifrån. Finns det forskare från Syd-Korea med på konferensen så kan du räkna med att bli fotograferad med dom. Det förväntas nästan att även du skall visa peace-tecknet då med dina fingrar.

Afrikansk dans vid ISSI konferensen 2011 i Durban, Sydafrika.

På varje konferens finns det en äldre excentrisk herreman som antingen har läderboots på hela tiden och byxbuntarna instuckna i dem eller en gammal sliten keps under vilken det långa vita håret är fastsatt i en ponysvans. Båda alternativen naturligtvis kombinerat med en gammal ljus kostym. Rätt så vanligt är att det är fråga om en äldre engelsk gentleman, men undantagsvis kan det vara fråga om en aningen bohem fransman också. Men för att balansera detta så finns det också vid varje konferens några personer som är klädda i shorts och skrynklig skjorta eller t-skjorta med någon humoristisk print på som endast personen i fråga tycker är humoristisk. Underligt nog brukar dessa också ofta vara engelsmän. På varje konferens finns det även någon akademisk superstjärna som hela tiden är omringad av unga doktorander som hoppas på att lite kunskap skulle smitta till dem bara de är tillräckligt nära. Fenomenet har definitivt vissa likheter med de så kallade groupies i rock & roll kulturen.

Olika professorer har väldigt olika stilar att styra eller stöda sina doktorander under konferenser. En del professorer lämnar sina doktorander helt att klara sig själva och detta kan ibland få doktoranderna att likna rådjur som märker att de står mitt på vägen och det kommer en lastbil emot dem med en enorm hastighet. Andra professorer vill däremot leda sina doktorander som om de inte kunde alls fungera själva eller göra egna beslut. Jag kommer ihåg en professor som stog upp och viftade i publiken åt sin doktorand som var mitt i sin presentation att han borde hålla mikrofonen längre ifrån och stå 25 cm till höger, trots att ljudet var helt bra och han stod inte i vägen för något. En annan äldre professor presenterade sina doktorander åt sin kollega i hotellets bar efter en lång dag av konferenserande genom att peka på sina doktorander en åt gången och stolt säga: min, min, min, inte min, min, min.

Klockan är nu ca 4 på morgonen, Finsk eller Thailändsk tid, någondera tror jag, och vi flyger någonstans över Ryssland. Inlägget börjar vara färdigt, men till sist vill jag fråga dig (som läst ända hit) hurudana underliga iaktagelser du gjort under någon konferens? Kanske du har några råd som du vill dela med dig åt nya doktorander som är på väg till sin första konferens? Dela med dig dina erfarenheter och råd genom att kommentera detta inlägg.

Självklarhet?

Peter NynäsJag deltog senaste vecka i en konferens inom ämnet interkulturell kommunikation.  Jag höll en key-note föreläsning tillsammans med Ruth Illman, en av mina forskarkolleger sedan många år tillbaka. Vi har båda den ena foten i religionsvetenskaplig forskning och den andra i forskning om kulturmöten. Vi har också båda varit engagerade i utvecklingen av biämnet interkulturell kommunikation vid ÅA. Ruth hade inte möjlighet att vara på plats så jag höll föredrag å bådas vägnar.

Konferensens syfte var att diskutera undervisning i interkulturell kommunikation i Finland. Det betydde att det fanns representanter för universitet, fortbildningsinstanser och yrkeshögskolor från hela landet på plats. Konferensen var givande på många sätt, men speciellt med tanke att det nu var mycket tydligt att ämnet interkulturell kommunikation tenderar att ändra karaktär på ett sätt som är mycket spännande. Ämnet har ofta på ett alltför förenklat sätt begränsats till frågor om hur man skall gå tillväga för att lyckas i andra kulturer – ett perspektiv som urvattnat och begränsat ämnet i många sammanhang. Även om det här perspektivet visserligen fanns kvar – och också naturligtvis behövs – fanns det nu också öppningar till andra synsätt på alla fronter.

Speciellt givande var det att lyssna till professor i ”global education”, Vanessa de Oliveria Andreotti (http://oulu.academia.edu/VanessaAndreotti), från Uleåborgs universitet. Hon imponerade med det sätt på vilket hon tillförde diskussionen kritiska och post-kolonialistiska perspektiv. Mot bakgrunden av ämnets interkulturell kommunikation mycket instrumentalistiska och business-orienterade ursprung var det här något relativt nytt. Och det föll inte ur ramen; kritiska och post-kolonialistiska perspektiv genom vilka man granskar makt och representationer kan de facto visa på intressanta vägar till lösningar i en värld som blivit allt mera komplex – också när det gäller business.

Det här temat vore värt att jag spinna vidare på, men det får bli en annan gång. Nu vill jag istället lyfta fram det som i efterhand framstod som en självklar personlig behållning av konferensen – en enkel insikt: Konferensen handlade om undervisning och samlade olika slags läroinrättningar. Trots det, så var det ovanligt tydligt på just den här konferensen att alla bidrag i lika hög grad aktualiserade forskning och inte enbart undervisning. Undervisningens innehåll (och även dess form) förändras och utvecklas av forskning. Det visade exempelvis Vanessa de Oliveria Andreottis bidrag. En gransknings av undervisningspraktiker och erfarenheter visar på intressanta resultat – som också är relevanta för ämnet interkulturell kommunikation. Det för med sig att ämnet bör förändras. Å andra sidan visade flera inlägg att samspelet mellan forskning och undervisning också sker i andra riktningen. En väl upplagd undervisning med inbyggda inlärningsprojekt som knyter tydligt an till samhälle och kultur kan också ge nya uppslag och realiseras i relevant forskning.

Orsaken till att jag tar upp den här sidan av konferensen, dvs. det självklara sambandet mellan undervisning och forskning, är att det berör samma tema som min föregående blogg, dvs. hur forskningens villkor förändras och hur det här kan föra med sig nya utmaningar.

Humanistiska fakulteten har ekonomiska problem. Det är ett faktum som diskuterats på flera håll. Det betyder att HF på sikt strävar efter att söka lösningar och målsättningen är väl – får man hoppas – att försöka garantera en god balans mellan forskning och undervisning. Det här är alltså något som inte behöver ske enbart för att båda områdena är viktiga och har sin plats i ett universitet, utan för att de facto är mera beroende av varandra än många fina fraser lyckas artikulera.

En annan sak är att det strategiska interregnum som nu råder inom HF – dvs. oklarheten hur ”den ljusnande framtid” skall ordnas – betyder att vi är tvungna att vara försiktiga med att binda budgeten. Med andra ord finns det en uttalad försiktighet i förhållande till att tillsätta vikarier, anställa timlärare etc. Ämnena inom HF riskerar att på ett nyckfullt sätt förlora resurser för undervisning.

Det här är utan tvekan en ond cirkel. Utan att förringa de ekonomiska krav som HF måste leva upp till är det självklart att möjligheten till framtida produktivitet och resultat kan urvattnas. I kontrast till inbesparingssträvanden behövs det resursmässiga satsningar – konkreta utvecklingsprojekt – genom vilka det intima samspelet mellan undervisning och forskning får ännu större utrymme. Så som det ser ut nu – blir möjligheterna mindre.

Och här undrar jag om det ändå finns skäl att redan här kort återkomma till de perspektiv som prof. Vanessa de Oliveria Andreottis visade på. Kan det finnas något meningsfullt att hämta med tanke på HF:s forskningsframtid om man väljer att inte endast följa den kurs som nu är utstakad av universitetens styrmekanismer för produktivitet – utan att granska dessa kritiskt och istället söker nya former och modeller för produktivitet. Nej, jag har ingen klar bild av vad det skulle innebära, men i alla fall visar min erfarenhet från konferensen senaste vecka att ämnesmässiga förändringar och utvecklingsmöjligheter kommer inifrån – från erfarenheter i gränsområdet mellan undervisning och forskning.

’Shaking it up’ på ASIS&T konferensen i New Orleans, oktober 2011

Kim HolmbergFör ett par veckor sedan deltog jag i en panel vid ASIS&T (American Society for Information Science and Technology) Annual Meeting 2011 i New Orleans, LA. Konferensen var intressant och New Orleans som stad unik och trevlig. Från konferensen är det två saker som jag vill dela med er: hur panelen som jag deltog i kom till och hurudan den blev. Båda sakerna tycker jag var unika och intressanta och jag hoppas att någon blir kanske inspirerad och vill låna våra idéer. Eftersom ett av vår panels bärande teman var öppenhet (av data och forskning) så är det också fritt fram att låna våra metoder och idéer.

Fem (5!) dagar före deadlinen för konferens presentationerna för ASIS&T Annual Meeting 2011 gick ut var jag inte ens på väg till konferensen, men sedan såg jag en intressant tweet (=meddelande på Twitter). I meddelandet stod det:

Any #altmetrics, #openscience, #opendata tweeps going to #ASIST this year + interested in a panel? Due May 31, eek!

Eftersom speciellt hashtaggen #altmetrics berörde mina forskningsintressen svarade jag på meddelandet och fick veta att fyra andra personer jag aldrig träffat före också svarat på den. Vi var alltså sex personer som började skriva på ett förslag för en panel till konferensen. Panel medlemmarna var: Alex Garnett (University of Victoria), Christina Pikas (University of Maryland), Heather Piwowar (DataONE and Dryad National Evolutionary Synthesis Center), Jason Priem (University of North Carolina at Chapel Hill), Nicholas Weber (University of Illinois) och jag. Eftersom panelen handlade om öppen data och öppenhet i forskning överlag så använde vi oss av Google Docs där vi öppet började jobba på vårt förslag under titeln: Shaking it up: embracing new methods for publishing,finding, discussing, and measuring our research output. Vår presentation gjorde vi också i en gemensam Google Doc som kan hittas här.

Panelen som vi planerade var långt ifrån traditionell. Panelisterna skulle ha ca tre minuter var att presentera sin forskning, medan tyngdpunkten skulle vara på interaktion och publik respons. Panelen skulle alltså involvera publiken och vara mycket interaktiv. Vi ville också samla in data i panelen som vi sedan skulle presentera i en poster session under konferensen, förutsagt att vårt poster förslag också blev godkännt, vilket den blev. Både panelen och postern blev godkända, men i det preliminära programmet hade arrangörerna placerat vår panel efter poster sessionen, men lyckligtvis fick vi det ändrat. Redan det att panelen blev godkänd var ett litet mirakel, eftersom 5 dagar före deadline var vår panel endast 140 tecken på Twitter. Men tydligen uppskattade granskarna våra idéer och tyckte (liksom vi) att de var värda att presentera och kunde hämta något nytt till konferensen.

I inledningen av panelen bad vi publiken ställa sig och stå i rummet längs med en imaginär axel som representerade publikens åsikter till ett antal påstående som vi gav dem. I ena ändan av denna axel skulle alla som var helt av samma åsikt stå och i den andra ändan alla som var helt av avvikande åsikt stå. Mellan dessa ändpunkter fanns alla de olika graderna av åsikter som kunde tänkas finnas. Tanken var att det skulle bli en mänsklig Lickert skala, och det lyckades faktiskt bra. Idén med en mänsklig Lickert skala kom inte från oss, utan två av oss hade varit på en konferens där de hade sett det göras. Den mänskliga datan skissades upp och användes som en del av vår poster. Under panelen bad vi också att publiken svarade på en enkät om de teman som vi presenterade och som representerade vår forskning. Publiken kunde besvara enkäten på webben eller i pappersform. Även denna insamlade data användes senare i vår poster.

Panelen var en succée. Det var flera personer som efteråt kom till oss och sa att detta var den bästa panel som de varit med om. Senare under konferensen var det flera som kom och berättade att de hört så mycket om vår panel och att de beklagade för att de suttit på fel panel och hellre deltagit i vår. Efter panelen hade vi ca 6 timmar på oss att analysera data som vi samlat och göra det till en poster. Vi hade med oss pennor och papper och en massa kreativitet. Allt detta resulterade i den roligaste och den bästa poster sessionen som jag någonsin varit med om.

Postern skapas

I hotell Marriott’s lobby erövrade vi ett par bord och började göra vår poster.

Sista editeringarna 2 minuter efter att poster sessionen startade

Postern blev klar ca två minuter efter att poster sessionen hade börjat. Sista editeringarna och tilläggen gjordes då postern redan hängde på sin plats.

The Team

An English translation (Google Translation) of this page is available here.

ISSOME 2011 konferens

Kim HolmbergÄmnet Informationsvetenskap ordnade i slutet av augusti en internationell konferens, ISSOME – Information Science and SOcial MEdia 2011 (http://issome2011.library2pointoh.fi/). Konferensen bjöd på tre mycket intressanta keynote presentationer av Professorerna Hazel Hall, Alf Rehn och Carol Tenopir. Utöver dessa presenterade en skara forskare sin forskning. Deltagarna kom från tre olika kontinenter och nästan 10 olika länder, som t.ex. Australien, Kanada, Israel, Tyskland, Danmark, Sverige och Finland.

Presentationerna var av mycket hög kvalitet (ca 60 av skickade artiklar accepterades för muntliga presentationer) och de presenterade en bred i informationsvetenskaplig forskning som undersöker sociala medier och användningen av dessa nya webbtjänster. Konferensen visade att det verkligen behövdes en konferens som kombinerar informationsvetenskap och sociala medier. De finns ju nog ett antal övriga konferenser som handlar om sociala medier, men de har oftast ett mer tekniskt utgångsläge. De glädjer också arrangörerna att ISSOME konferensen kommer att få fortsättning om två år i Borås, Sverige.

Två av konferenspresentationerna vill jag speciellt lyfta fram. För det första Lennart Björneborns Behavioural Traces and Indirect User-to-User Mediation in the Participatory Library. Lennart presenterade idéen om ”behavioural traces”, dvs spår på beteende som vi lämnar efter oss överallt var vi rör oss. Det kan vara fråga om tidningar som vi lämnat efter oss på kaffebordet eller böcker som läggs fram på ett visst sätt på biblioteket.

Lennart Björneborn

Spår vi lämnar efter oss. Tänk på alla de spår som vi lämnar efter oss på webben. Vad händer med våra spår då vi ”lämnar denna värld”? Mera tankeväckade aspekter om detta presenterades på TED konferenser: http://www.ted.com/talks/adam_ostrow_after_your_final_status_update.html.

Och den andra presentationen jag vill lyfta fram var Christopher Mascaro, Rachel Magee och Sean Goggins Looking for Love in All the Right Places: Defining Success in the World of Online Dating. Rachel presenterade hur forskarna hade kartlagt framgång med online dating sajter, hur mänskorna hade delgett sina framgångar, dvs hur de hittat en partner.

Rachel Magee

Det intressanta med deras forskning var att de hittade en sk high density cluster, en liten stad där tiotals mänskor hade hittat varandra på webben. Tidigare forskning har visat hur information, sjukdomar, trender, mode, även mord, sprider sig genom sociala nätverk. Jag tycker att det låter otroligt spännande att Mascaro, Magee och Goggins nu eventuellt funnit att även kärlek kan sprida via sociala nätverk. Med tanke på alla presentationerna på ISSOME konferensen, så ser jag redan framemot nästa ISSOME om två år.

Hela konferensprogrammet med länkar till abstrakt och artiklar finns på konferensens webbsajt: http://issome2011.library2pointoh.fi/index.php/programme/.