”Den finländska vårdbranschen är ovan med konkurrens. Internationella företag med tillräckligt kapital för att klara av att driva mindre enheter med minusresultat under några år vinner anbudstävlingar över lokala bolag när kommunerna konkurrensutsätter och upphandlar sin vård.

Bolagen som nu gör investeringar i på den finländska vårdmarknaden är ofta bolag som kommer från finansmarknaden i jakt på en nya, rätt oprövade marknader. De har redan finansiella resurser – de behöver inte söka finansiering för att starta sin verksamhet utan kan direkt börja ge anbud.

– Att de har kapital betyder att de kan operera på tekniskt minus under en längre tid om det behövs, säger Jean Claude Mutiganda, doktor i redovisning och universitetslärare vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi

Mutiganda har studerat vårdmarknaden och vårdlösningar över hela världen. Han säger att den finländska situationen inte är usel, jämfört med de flesta andra länder, men att man kommer att försätta sig i en svår situation om man inte bättre lyckas samordna upphandlingen, upphandlingsvillkoren, lagstiftning och se till att den kunskap som behövs finns på rätt ställe.

Ett av de centrala problemen är små kommuner som insisterar på att själva sköta upphandlingen av sin vård. Det är särskilt små kommuner utan tillräcklig kunskap och tillräckliga resurser för att sköta upphandlingen som de aktörer som söker vinst på vårdmarknaden är ute efter. Det betyder inte att stora bolag inte också skulle söka sig in på, och exploatera större kommuners vårdmarknader.

– Först måste ett bolag med bas i utlandet identifiera sin omgivning. De måste få folk som känner systemet bäst på sin sida. Det vill säga en eller några läkare, tjänstemän eller beslutsfattare.

– Beslutsfattare är sällan insatta eftersom de byts ut vart fjärde år, vilket är en del av problemet – alltså att de inte är insatta och fattar beslut om frågor de inte förstår.

– Eftersom lagen om konkurrensutsättning kräver att alla tjänster ska upphandlas på nytt regelbundet (VARJE ÅR??) får bolagen snart en möjlighet att göra ett bud. Kommunerna tenderar att vara för lösa i sin beskrivning om vad som ska skötas av ett bolag som till exempel driver ett åldringshem, och sedan slår kommunen också fast att är det priset som avgör vem man köper tjänsten av.

• Om priset är det avgörande kriteriet gäller det för bolaget som vill in på marknaden att bjuda lägst. Hur lågt man måste bjuda får man reda på att gå igenom de öppna handlingarna i handelsregistret eller alternativ söker man i kommunens öppna arkiv. På det sättet får man fram vad som är det historiskt lägsta anbudet.

– Utifrån den siffran vet man att ingen kan bjuda så lågt mera. Det är ett pris som tjänsteproducenterna inom som bara verkar inom en kommun inte längre kan erbjuda eftersom uppgifterna olika enheter förväntas göra har blivit fler och dyrare. Det är omöjligt att göra vinst på så låga försäljningspriser även om man inte har några administrativa kostnader och minimal bemanning.

– Sedan har stora bolag affärsjurister som är mycket duktiga på att skriva kontrakt. Man ger ett anbud som inte nödvändigtvis innehåller alla produkter. Men de som produkter som uteblir, och som kommunen kanske missade att uteblev, tvingas kommunen ändå köpa eftersom lagen kräver att kommunen tillhandahåller de tjänsterna. I och för sig har kommunerna vaknat en aning och börjat kräva paketpriser. Men vårdbehovet är olika för olika personer vilket gör det mycket svårt att uppskatta ett heltäckande behov som inte totalt sett blir omöjligt dyrt.

Ifall vårdbolaget får en patient som kräver tyngre vård har bolaget rätt att tacka nej. Kommunen måste i alla fall köpa vård åt patienten. ”Vi tog emot en farbror i det här skicket – men nu är han i en annan vårdklass – var så god och ta honom tillbaka.”

– Den farbrorn kommer ändå att behöva vård, och det genast. Och lagen kräver att kommunen köper den vården åt honom. Och upphandlingen av den vården riskerar att bli ofördelaktig för den köpande parten, särskilt om upphandlingen måste göras snabbt och det hela är sent påkommet.

• En av orsakerna till att det kan gå så här är att det finns folk i nyckelpositioner utan någon klar insikt om vad de betalar för. Sedan verkar bolaget de betalar till inte heller gå på vinst eftersom de skatteplanerar kreativt. Det är olika bolag som står för vården, städningen, maten, och så vidare – men de hör alla under samma ägare.

– I och för sig är det inget dåligt med konkurrens, tvärtom, den kan tvinga system att fungera effektivare, det vill säga man får mera ut av samma resurser. Men det är alltså inte tävlingen som är problemet här. Problemet är att lagstiftnigen i kombination med dålig samordning gör att krafter som vill exploatera systemet med dess brister har ett öppet fält. Och nu betalar hela samhället.”

Läs mera i Meddelande från Åbo Akademi, 13.11.2014, Himmelriket för den son vill göra vinst. /Text: Markus Prest.

Undertecknad lever ett i akademiska sammanhang lite ovanligt dubbel- eller kanske till och med trippel- liv. Detta leverne präglas dock inte av hemlighetsmakeri eftersom både mitt höger- och mitt vänsterprassel till och med finns inskrivet i min arbetsbeskrivning, då hälften av min tjänst är konstnärligt arbete, hälften undervisning. Konstnärligt är jag verksam dels som körledare, dels – ibland – som kompositör. Den andra hälften av mitt arbete består av akademisk undervisning i ämnet musikvetenskap. Som en del av den kurs jag går i universitetspedagogik ska jag nu i bloggform försöka utreda vad Ulf musikern eventuellt kan lära Ulf läraren och tvärtom.

För läraren är det en vanlig fälla att tänka för mycket på vad läraren gör i stället för på vad studenterna gör och vad de lär sig. Vid studiet av universitetspedagogikens modul 1 stod det klart för mig att jag ibland som lärare gjort mig skyldig till just detta misstag. En körledare blir (om hen inte är obotlig narcissist) hela tiden väldigt konkret påmind om att det är hens uppgift att få sina adepter att prestera sitt bästa. Till körledarens arbete hör naturligtvis att själv att ha en klar och strukturerad uppfattning av hur musiken skall tolkas. Men så måste man också ta ställning till hur den ska förmedlas och kunna förmedla den till sångare och publik. Mycket handlar då om att inspirera och intressera, att samspela med körsångarna. Här finns många levande, flyktiga, svårfångade, improvisatoriska moment, som kan vara nästan omöjliga att fånga i fasta direktiv eller metoder. Kanske Ulf läraren kan ta lite lärdom av sin inre dirigent och bli lika fokuserad på och lyhörd för studenternas prestationer som han -förhoppningsvis- är som kördirigent?

Det konstnärliga arbetet är till stor del intuitivt och känslomässigt, fast det kräver disciplin och uthållighet. Inom akademisk undervisning kan kanske finnas liknande intuitiva element, och jag som är verksam också med konstnärligt arbete, har spontant sett dessa delar av undervisningen som självklart viktiga: det spontana samspelet med studeranden, entusiasm för ämnet, uppmuntran; ideal som ibland varit rätt svåruppnådda i vardaglig teoretisk undervisning.

Inom de universitetspedagogiska studierna har man dock närmat sig uppgiften från ett annat håll. I universitetspedagogikens modul 3 har vi hittills fokuserat på formulerandet av lärandemål och kursbeskrivningar och därvid använt oss av bl.a. Blooms taxonomi, som katalogiserar hur kunskap har integrerats i olika nivåer hos den lärande. Jag har varit skeptisk inför tilltron till att välformulerade lärandemål i väsentlig grad skulle påverka inlärningsresultaten. Jag kommer ihåg hur oerhört meningslösa Sibelius-Akademins lärandemål tedde sig för mig själv då jag i tiden avlade ”Körledning A” och ”Pianospel B”. Dessa välmenande floskler hade väl inget att göra med inlärningen, tyckte jag då, de är bara något som bör formuleras eftersom byråkratin av outgrundliga anledningar kräver det. Målen för undervisningen är tydliga och det är inte väl använd tid att grubbla så mycket över dessa formuleringar, bara undervisningen i övrigt är väl planerad och utförd.

Jag har dock småningom under mina universitetspedagogiska studier fått en mer mångsidig uppfattning om lärandemålen och insett att de i bästa fall kan användas till att hjälpa studenterna till reflektion över vad de kan och vill lära sig på en kurs och varför. Vidare kan de i planeringsskedet fungera som självutfrågning för läraren, en checklista som kan hjälpa till att klargöra vad man egentligen vill åstadkomma med sin undervisning. Jag har märkt att checklistan får tankarna in på nya banor och stimulerar till nya grepp i undervisningen. Framför allt har det fått mig att fundera på hurudan examination man borde ha för att i högre grad hjälpa studerandena att själva tillämpa kunskaperna och tänka vidare kritiskt.

Jag har kommit på mig själv med att tänka att man även som körledare djupare borde begrunda vad man egentligen vill åstadkomma. Konsertprestationen är ju det akuta målet, som man ofta närmar sig i en blandning av högsta exaltation och djupaste panik. Men körsångarnas inlärning och körens verksamhetskultur har fler dimensioner än att ta sig fram från den ena kortvariga kicken av optimal musikupplevelse till nästa. Kanske Ulf dirigenten också kan må bra av lite pekpinnar från sin inre universitetslärare?