Alla inlägg av Christer Lindholm

Om Christer Lindholm

ED, forskare och timlärare i nationalekonomi, frilanskolumnist

”Och förlåt oss våra skulder…”

Christer Lindholm, , , , , ,

Christer Lindholm

Det grekiska parlamentsvalets överlägsna segrare blev, som väntat, vänsterpartiet Syriza, som dessutom lyckades bilda en regering på rekordkort tid. Valet av ett mindre, nationalkonservativt parti som regeringspartner var kanske något överraskande, men tydligen väger det de båda partierna har gemensamt – ett hårdnackat motstånd mot den omänskliga åtstramningspolitik Grekland påtvingats under de senaste fem åren – tyngre än de ideologiska skillnaderna på andra områden. Och därmed är det bäddat för konflikt mellan Grekland och det största eurolandet Tyskland som – ivrigt påhejat av sina trogna drabanter Finland och Nederländerna – motsätter sig såväl varje form av skuldlättnader för Grekland som minsta lilla avsteg från de senaste fem årens finanspolitiska preusseri. Vilket ger vid handen att Tysklands förbundskansler Angela Merkel, så prästdotter hon är, inte tycks kunna sin bibel riktigt så bra som hon borde.

Det bibelställe jag syftar på här är naturligtvis liknelsen om den otacksamme tjänaren (Matt. 18: 21-35). En tjänare hade (exakt hur förtäljer inte liknelsen) lyckats skuldsätta sig riktigt rejält: han var skyldig sin herre inte mindre än 10000 talenter, vilket enligt vissa beräkningar skulle motsvara hela 260 ton mynt. Och då liksom nu var det hårda bandage som gällde för överskuldsatta: om tjänaren inte kunde betala tillbaka sin skuld – och det fanns naturligtvis ingen som helst chans att han skulle kunna göra det – skulle hans herre ha rätt att sälja både honom och hela hans familj som slavar (inget nytt under solen då det gäller hanteringen av skuldkriser, med andra ord).

Men nu gjorde den överskuldsatte tjänarens herre något oerhört: han beslöt sig på ståendefot för att efterskänka hela den enorma skulden! Därmed undgick tjänaren och hans familj inte bara det liv i träldom som annars hade blivit deras lott, de fick bokstavligt talat en chans att börja om sitt liv på nytt! Men tror ni att tjänaren visade någon tacksamhet för den skull? Icke sa Nicke: när han råkade på en av sina tjänarkolleger som var skyldig honom ett betydligt mindre belopp grep han honom om strupen och krävde att få sina pengar tillbaka, till fullt belopp och det på stubinen! Då tjänarens storsinte herre fick höra tals om det här blev han, naturligt nog, både besviken och förgrymmad, och den otacksamme slusken till tjänare blev slängd i finkan på obestämd tid.

Så vad har då den här sedelärande liknelsen att göra med Tysklands resoluta nein till några som helst lättnader för Grekland?  Bara det att Tyskland vid den så kallade Londonkonferensen år 1953 fick hälften av sina utestående skulder efterskänkta. Resten är, som man brukar säga, historia: befriat från en betydande del av sin skuldbörda kunde Tyskland satsa helhjärtat på återuppbyggnaden av sin ekonomi, vilket snart nog gav utdelning i form av det häpnadsväckande uppsving som brukar kallas det tyska ekonomiska miraklet. Och att det här var något som hela det övriga Västeuropa i förlängningen vann på råder det knappast några tvivel om. 

 

Grexit?

Christer Lindholm, , ,

Christer Lindholm

På söndag denna vecka går Grekland till parlamentsval. Och inte vilket ordinärt parlamentsval som helst, utan ett som har alla förutsättningar att gå till historien. Om inte något mycket dramatiskt och överraskande inträffar under de få dagar som ännu återstår innan valet kommer nämligen vänsterpartiet Syriza att kamma hem en veritabel jordskredsseger, vilket i sin tur innebär radikala förändringar i den destruktiva åtstramningspolitik som under de senaste fem åren drivit det grekiska samhället allt djupare in i en ekonomisk, social och humanitär katastrof.

Så långt som att kräva ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet går Syriza inte, men partiet kräver såväl ett slut på åtstramningspolitiken som en sanering av Greklands förkrossande skuldbörda. Med tanke på att den grekiska statsskulden i förhållande till BNP idag är ungefär 50 procentenheter högre än då ”krishanteringen” inleddes år 2010 är de här kraven inte bara rimliga, utan också ekonomiskt förnuftiga. Ändå har varje antydan om en grekisk skuldsanering redan nu stött på hårt motstånd från vissa andra euroländer.

För det hårdaste motståndet står, föga överraskande, Tyskland, som hänsynslöst utnyttjat eurokrisen för att påtvinga de krisdrabbade euroländerna en rejäl dos preussisk disciplin (att tyska banker hör till dem som gynnats allra mest av stödpaketen till krisländerna är däremot ett faktum som det talas mycket tyst om i Berlin). Det är inte heller någon större överraskning att Finland, Tysklands trogna Waffenbruder i hanteringen av eurokrisen, ivrigt och högljutt sekunderar den tyska regeringen från sidolinjen. Vad ett litet och perifert EU-land som Finland tycker och tänker om saken är i och för sig fullständigt irrelevant, men om det största eurolandet (och den största finansiären av stödpaketen) Tyskland framhärdar i sitt motstånd mot varje form av skuldlättnader för Grekland är det bäddat för trubbel.

Om det visar sig omöjligt att genomdriva någon som helst form av skuldlättnader i samråd med trojkan och de övriga euroländerna har den nya grekiska regeringen två alternativ: att försöka uppnå en acceptabel kompromisslösning (vilket i praktiken kunde innebära en lindring av åtstramningspolitiken i utbyte mot att Grekland avstår från kraven på skuldlättnader), eller att ensidigt gå in för en skuldsanering på samma sätt som Argentina gjorde i början av det förra årtiondet. Det förstnämnda alternativet skulle innebära en avsevärd politisk risktagning med tanke på att kraven på skuldlättnader utgjort en så väsentlig del av Syrizas valkampanj. Det senare alternativet skulle för sin del med stor sannolikhet innebära, att Grekland tvingas lämna eurosamarbetet.

En ensidig skuldsanering – som i praktiken alltså innebär att den grekiska regeringen helt sonika förklarar att den inte kommer att betala tillbaka den utestående statsskulden till fullt belopp – skulle oundvikligen utestänga Grekland från den internationella lånemarknaden för en överskådlig framtid. Något ytterligare ekonomiskt stöd från trojkan eller de övriga euroländerna skulle Grekland inte heller kunna räkna med i den situationen, och därmed skulle det inte återstå några andra alternativ än så kallad centralbanksfinansiering, vilket innebär att den grekiska centralbanken lånar pengar till staten genom att köpa upp statsobligationer.

För att kunna använda sig av centralbanksfinansiering måste Grekland emellertid ha en självständig centralbank, och inte bara ett filialkontor till Europeiska centralbanken som nu är fallet. Och eftersom det är Europeiska centralbanken som kontrollerar mängden euro i omlopp skulle Grekland dessutom bli tvunget att återinföra sin nationella valuta. Det är alltså omöjligt att förena centralbanksfinansiering av statsskulden med en fortsatt medverkan i eurosamarbetet.

På kort sikt skulle en ”Grexit”, ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet, vara en oerhört smärtsam upplevelse både för den grekiska ekonomin och för Greklands hårt prövade befolkning. Erfarenheterna från Argentina – som med sitt strikta fastkursarrangemang mot den amerikanska dollarn låg så nära en valutaunion ett land kan komma utan att helt ge upp sin nationella valuta – ger ändå vid handen, att en ände med förskräckelse är att föredra framom en förskräckelse utan ände. Och om det här dessutom bidrar till att hela eurosamarbetet upplöses blir det den största tjänst grekerna har gjort den västerländska civilisationen sedan slaget vid Thermopylai år 480 f. Kr.

 

 

Nordens Japan – igen en gång?

Christer Lindholm

Christer Lindholm

Det är säkert både en och annan som minns det glada åttiotalet, då den finländska ekonomin gick som på räls, arbetslösheten var i det närmaste obefintlig och statens kassakistor var så överfulla att vi hade råd (trodde vi, i alla fall) att på samma gång både fördubbla barnbidraget och sänka inkomstskatten rejält. Det var vid den här tiden Finland – av vem och i vilket sammanhang minns jag inte längre – fick smeknamnet ”Nordens Japan”.

På den tiden var det här en hederstitel som hette duga: den japanska exportindustrin tedde sig i det närmaste oövervinnelig, och Japans enorma handelsöverskott återinvesterades i utländska företag och fastigheter i en omfattning som väckte inte bara avund utan även farhågor för att japanerna snart skulle ”äga” både Europa och USA. Jag minns än i denna dag en skämtteckning i Newsweek från slutet av åttiotalet, där en grupp japanska affärsmän sitter i en restaurang med utsikt över ett anonymt amerikanskt storstadslandskap; samtidigt som affärsmännen höjer sina glas till en skål stämmer de upp i ”This land is your land, this land is my land”…

Sedan åttiotalets gyllene tider har mycket förändrats i både Finland och Japan – och inte nödvändigtvis till det bättre. Det japanska ekonomiska miraklet är idag ett minne blott, och ända sedan början av nittiotalet har Japans ekonomi mödosamt stapplat sig fram från den ena recessionen till den andra, med korta perioder av blygsam tillväxt däremellan. Med andra ord en rätt likartad situation som den  Finland – som ändå fick uppleva ett drygt decennium av snabb ekonomisk tillväxt efter den djupa krisen i början av nittiotalet – nu verkar befinna sig i. Och likheterna slutar inte där: både Finland och Japan står inom en nära framtid inför stora utmaningar som en följd av att antalet äldre ökar i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder.

En betydande skillnad finns ändå – till Finlands fördel. Japan är idag, i förhållande till ekonomins storlek, världens överlägset mest skuldsatta ekonomi, med en offentlig skuld på hisnande 220 procent av bnp! Det här betyder att Japan är nästan fyra gånger så skuldsatt (i förhållande till bnp) som Finland, och till och med klart mer skuldsatt än euroområdets sorgebarn Grekland. Den enda orsaken till att vi än så länge inte har hört talas om någon japansk skuldkris är att den japanska statens kreditorer så gott som uteslutande är inhemska, vilket betyder att räntor och amorteringar på statsskulden så att säga bara är en form av inkomstöverföringar mellan staten och de placerare – till en stor del vanliga småsparare – som placerat sina pengar i statsobligationer. I och med att de här pengarna stannar kvar i hemlandet minskar  den totalbelastning den stora statsskulden utgör för den japanska ekonomin.

Men hur har då Japan, som ännu för ett kvartssekel sedan betraktades som världens nya ekonomiska supermakt, lyckats samla på sig en sådan ofantlig offentlig skuld? Orsakerna är förstås många, och en del av dem – som den allt hårdare konkurrensen från nya, ännu mer kostnadseffektiva industriella stormakter som Kina – har sitt ursprung utanför landets gränser. Den viktigaste enskilda orsaken torde ändå vara att den ena japanska regeringen efter den andra i mer än tjugo års tid fört en mycket ambitiös, skuldfinansierad stimulanspolitik. Med undantag för några kortare perioder av halvdan tillväxt har stimulanspolitiken emellertid inte haft några positiva effekter att tala om; det enda som har vuxit är den japanska statens skuldbörda. Däremot har ambitionsnivån varit betydligt lägre då det gäller strukturella ekonomiska reformer; ibland verkar det nästan som den japanska ekonomin – som var först och snabbast med att anpassa sig till den dramatiska höjning av energikostnaderna 1970-talets energikriser medförde – skulle ha förlorat sin förmåga att förnya sig.

Låter det här bekant? Det borde det åtminstone göra för var och en som följt med den inhemska ekonomisk-politiska debatten, där kraven på mer stimulans med lånade pengar blivit allt fler och allt mer högljudda. Och visst, det finns en del nödvändiga investeringar i infrastruktur, framför allt i vårt allt mer undermåliga vägnät, som det är ekonomiskt rationellt att finansiera med lånad pengar i en situation där räntorna är så låga som nu. Men vi skall inte invagga oss i tron att de här stimulansåtgärderna räcker till för att få vår ekonomi på fötter, så att vi för all framtid slipper bekymra oss om obehagliga strukturella reformer. Faller vi för den sortens politiska bondfångeri dröjer det inte länge innan vi igen kan titulera oss ”Nordens Japan” – och då kommer den inteatt vara frågan om en hederstitel!

 

 

Socioekonomisk utrensning

Christer Lindholm, ,

Christer LindholmStorbritannien är för tillfället en av de få ljuspunkterna (åtminstone på ytan) i ett Europa som präglas av svag eller stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet. Uppsvinget inom den brittiska ekonomin (som visserligen i hög grad beror på en fastighetsboom som inom kort kan visa sig vara en bubbla) har gett åtstramningspolitikens förespråkare  vatten på sin kvarn; under de senaste åren har nämligen David Camerons koalitionsregering sanerat de offentliga finanserna med en brutalitet som skulle få ”Järnladyn” Margaret Thatcher att framstå som en blöthjärtad, lätt vänstervriden socialtant i jämförelse.  Att den ekonomiska tillväxten det oaktat återvänt till Storbritannien ses därmed som ett bevis på att åtstramning fungerar.

En av dem som säkert skulle opponera sig mot det här påståendet är David Clapson. Om han fortfarande var vid liv, det vill säga.

David Clapsons historia, som återgavs i The Guardian den 9. September i år, är som tagen ur en av Charles Dickens dystra beskrivningar av misären i det viktorianska England. På grund av att han hade missat ett enda av sina obligatoriska möten på den lokala arbetskraftsbyrån stoppades utbetalningen av Clapsons arbetslöshetsunderstöd, furstliga 71,70 pund (ca 90 euro) per vecka. Utan sitt magra arbetslöshetsunderstöd hade Clapson, som led av svår diabetes, inte längre råd med vare sig mat eller elektricitet till det kylskåp där han förvarade sitt insulin. Tre veckor senare dog han diabetisk ketoacidos, en syraförgiftning som beror på akut insulinbrist. Av coronerns undersökning framgick, att han vid tiden för sin död inte hade någon mat överhuvudtaget i sin magsäck…

Dessvärre är David Clapsons grymma öde ingen isolerad incident, utan bara ännu en av de otaliga mänskliga tragedier som är en lika direkt som förutsägbar konsekvens av den sittande brittiska regeringens politik. Enbart under det senaste året har hela en miljon britter, av vilka en stor del är kroniskt sjuka eller handikappade, blivit av med sina understöd. I många fall, framför allt då det gäller personer med psykiska problem, har de drabbade överhuvudtaget inte varit medvetna om varför deras understöd plötsligt upphör, än mindre om de  möjligheter till akut nödhjälp som eventuellt skulle finnas tillgängliga.

Det här chockerande och alltigenom inhumana angreppet på de allra svagaste i samhället kan knappast kallas något annat än en socioekonomisk utrensning, vars enda syfte är att gallra bort så många bidragstagare som möjligt genom svält och sjukdom. Men det här kan regeringen Cameron naturligtvis inte säga högt; i stället säger den sig vilja göra slut på ”en kultur där man får någonting för ingenting”. Vilket är den överprivilegierade brittiska elitens förfinade sätt att säga att bidragstagarna är en samling arbetsskygga slappsvansar som inte behöver något annat än en rejäl spark i arslet.

Rent konkret innebär den metaforiska sparken i arslet att alla arbetslösa – även de vars arbetsförmåga är kraftigt nedsatt på grund av sjukdom eller handikapp – måste anmäla sig på den lokala arbetskraftsbyrån varje dag, och sedan tillbringa hela dagen där. Om en arbetslös missar en dag blir hen av med sitt understöd för fyra veckor framåt, händer det en andra gång får hen lov att klara sig utan pengar i hela tre månader…

Även i övrigt är regelverket för sanktionerna så bisarrt att inte ens George Orwell och Franz Kafka med gemensamma krafter hade kunnat fantisera ihop något värre. Det har till exempel hänt att arbetslösa fått sina understöd indragna för att de gått på en arbetsintervju i stället för till arbetskraftsbyrån – eller för att de haft den dåliga smaken att få en hjärtattack under sitt dagliga möte med den lokala arbetskraftspolitruken!

Så här går det alltså till i Storbritannien i nådens(?) år  2014. Men här i Finland, där vi har ett gediget välfärdssamhälle av nordisk modell, kan väl något liknande ändå inte hända, eller..?

Faktum är att det redan nu pågår en viss, om än inte lika brutal och uppenbar, socioekonomisk utrensning även här hos oss. Vårt hälsovårdssystem är inte bara ett av västvärldens mest kostnadseffektiva (vilket behändigt nog glömts bort under beredningen av den sorglustiga Sote-reformen), det är också ett av de mest ojämlika. Den här ojämlikheten har i sin tur gett upphov till stora skillnader i hälsa och förväntad livslängd mellan olika socioekonomiska grupper. En finländska man i den högsta inkomstklassen kan, för att ta ett exempel, i genomsnitt se fram emot en tolv år längre livstid än en man i den lägsta inkomstklassen.

Det är illa nog som det är, men inom en snar framtid kan det bli betydligt värre. Som en del av (eller snarare ett komplement till) Sote-reformen planerar regeringen nämligen att införa ett absolut kostnadstak för de offentliga hälsovårdsutgifterna. Då kostnadstaket är nått blir patienterna (förlåt, jag menar naturligtvis kunderna) helt enkelt tvungna att betala mer för de offentliga hälsovårdstjänster de använder. Förutsatt att de har råd, det vill säga.

Så vem vet, kanske vi i framtiden kommer att få höra följande inspelade meddelande då vi ringer vår lokala hälsovårdscentral:

”Det här är hälsovårdscentralens automatiska telefonväxel. Vi har tyvärr nått vårt kostnadstak för det här året. Om du har råd att betala din hälsovård ur egen ficka, vänligen välj 1. Om inte, vänligen lägg dig ner och dö.”

Stormaktsambitioner och ekonomiska realiteter

Christer Lindholm, , , ,

Christer LindholmDet är i och för sig fullt förståeligt att Rysslands olagliga annektering av Krimhalvön och den ryska arméns vapenskrammel vid Ukrainas östgräns har väckt både oro och misstänksamhet, inte bara i Rysslands grannländer utan i västvärlden i allmänhet. Då små män med stora ambitioner väl börjat flytta gränser med hjälp av vapenmakt tenderar deras aptit nämligen att öka, i synnerhet om omvärlden nöjer sig med att stoppa huvudet i busken och hoppas på fred i vår tid. Det här har historien bevisat gång på gång, från Napoleon till den misslyckade lille målaren från Braunau-am-Inn.

Det skulle alltså vara farligt att underskatta Vladimir Putin och hans nya – eller snarare nygamla – aggressiva Ryssland. Det är emellertid lika farligt att, som just nu tycks vara fallet, överskatta det hot Ryssland utgör; överdrivna hotbilder kan nämligen lätt skrämma till passivitet och undfallenhet där resolut handling skulle vara av nöden.

Faktum är nämligen att Ryssland inte är, och inte heller har några realistiska förutsättningar att bli, en global stormakt av samma kaliber som det forna Sovjetunionen. Landet har visserligen en skräckinjagande kärnvapenarsenal, men vad konventionella vapen – pansar, artilleri, flyg och flotta – beträffar är den ryska militären vida underlägsen NATO:s samlade styrkor såväl kvantitativt som kvalitativt. Faktum är att Rysslands försvarsbudget, trots de senaste årens massiva satsningar på återupprustning, bara ligger på ungefär samma nivå som Storbritanniens. Och ärligt talat: om David Cameron plötsligt började dilla om att återupprätta det brittiska imperiet, hur många skulle då ta honom på allvar?

I teorin kan naturligtvis Ryssland naturligtvis fortsätta sin militära upprustning ända tills också dess konventionella styrkor kan mäta sig med NATO:s. I praktiken begränsas möjligheterna till en fortsatt upprustning ändå avsevärt av Rysslands verkliga akilleshäl – ekonomin.

Trots sina enorma tillgångar på energi och andra naturresurser är nämligen Ryssland en ekonomisk mellanviktare, med en bruttonationalprodukt som är aningen större än Italiens. Dessutom har Ryssland, på grund av att en så stor del av landets exportintäkter spenderats på militär upprustning, missat ett antal gyllene tillfällen att diversifiera sin produktions- och exportstruktur. Som en följd därav står exporten av energi och råvaror fortfarande för mer än 80 procent av Rysslands totala exportintäkter, vilket gör den ryska ekonomin extremt sårbar för fluktuationer i världsmarknadspriserna på olja och gas.

I dagens läge är EU visserligen, som en följd av kortsynta och illa genomtänkta energipolitiska beslut, kraftigt beroende av importerad rysk naturgas. Det ryska beroendet av den europeiska marknaden är emellertid ännu större: av Rysslands totala exportintäkter står exporten till  EU, vilken till största delen utgörs av energi, för drygt hälften. Om de handelspolitiska handskarna åker av på allvar kommer det alltså att svida betydligt mer i den ryska ekonomin än i den europeiska.

Och om den ryska ekonomin, som redan nu visar tecken på att stagnera, krisar till sig på allvar får Putin ytterligare ett problem på halsen, då den förhållandevis välmående medelklass som vuxit fram efter Jeltsintidens ekonomiska och sociala kaos ser sitt nyvunna välstånd gå upp i rök. I dagens värld kan nämligen inte ens en auktoritär regim (med undantag av helveteshålet Nordkorea) förlita sig enbart på förtrycksapparatens käppar för att hålla sig kvar vid makten; den måste också kunna leverera en tillräcklig mängd morötter, allra helst med en klick smör på. Den här lärdomen, som Hugo Chavez’ arvtagare i Venezuela just nu håller på att inhämta den hårda vägen, har knappast gått Putin förbi.

Om Putin väljer att fortsätta sin aggressiva expansionspolitik har EU således alla förutsättningar att sätta hårt mot hårt – och att gå ur kraftmätningen som segrare. Det här förutsätter visserligen en beredskap från EU:s sida att acceptera kännbara ekonomiska förluster på kort sikt, men i den andra vågskålen ligger principer och värderingar som inte går att prissätta i euro och cent. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än att bevisa att den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797) hade fel i sin djupt pessimistiska kommentar till den franska revolutionen:

”The age of Chivalry is gone – that of sophisters, economists, and calculators, has succeeded; and the glory of Europe is extinguished forever.”

Den finländska civilisationens nedgång och fall

Christer Lindholm

Christer LindholmVilket är det bästa måttet på hur civiliserat – eller ociviliserat – ett samhälle är?

Utgående från våra personliga preferenser kan vi säkert komma fram till många olika svar på den frågan. De politiskt överkorrekta ibland oss tycker antagligen att frågan som sådan är anstötlig, eftersom den ger vid handen att somliga samhällen är civiliserade medan andra är ociviliserade. Och så får man ju inte säga, åtminstone inte högt.

Personligen anser jag – och jag skulle tro att rätt många håller med mig – att det överlägset bästa måttet på graden av civilisation är hur samhället behandlar sina svagaste och mest utsatta medborgare. Som till exempel sina barn och sina åldringar. Och på basis av det måttet är det bara att konstatera att den finländska civilisationen är stadd i en snabb nedgång, som när som helst hotar att accelerera till en okontrollerad störtdykning.

Den finländska civilisationens nedförsbacke inleddes redan under nittiotalskrisen, då regeringen Aho med hård hand skar ner de offentliga utgifterna för att på så sätt blidka finansmarknadens vredgade gudar. Bland de utgiftsposter som drabbades hårdast av finansministeriets osthyvel (eller snarare motorsåg) fanns stödet till barnfamiljer och de förebyggande åtgärderna inom barnomsorgen. Resultatet av dessa sparåtgärder ser vi idag i form av en kontinuerlig ökning av antalet omhändertagna barn och ungdomar. Vilket, om man nu nödvändigtvis måste sätta en prislapp även på dessa mänskliga tragedier, kostar samhället betydligt mer än de förebyggande åtgärder som sparades bort under de svåra åren i början av nittiotalet.

Ur de offentliga finansernas synvinkel är den nuvarande krisen inte på långt när lika dramatisk som nittiotalskrisen. Som en del av euroområdets gemensamma finansmarknad har den finska staten i stort sett obegränsad tillgång till krediter, och det utan någon som helst valutarisk. Dessutom är den nuvarande räntan på finländska statsobligationer bara en bråkdel av vad den var i början av nittiotalet. Även om det också nu finns ett behov av att balansera statens utgifter och intäkter finns det ingen anledning till panik – och alltså inte heller någon anledning att igen en gång låta barn och åldringar stå för en orimligt stor del av notan.

Det är alltså vad man under rådande omständigheter skulle ha rätt att vänta sig i ett land som vill göra anspråk på att kalla sig civiliserat. Dessvärre tycks åtminstone den sittande regeringen inte ha några sådana anspråk; om det gäller att välja står sig civilisationen slätt mot de magiska tre A:na på kreditvärdighetsbetyget!

Eller vad kan man annat anse om en regering som skär i en redan från tidigare underresurserad och -bemannad äldreomsorg med hela 300 miljoner euro? Och detta samtidigt som även hemvården befinner sig i kris på grund av att allt fler hemvårdare inte längre står pall för den omänskliga arbetsbördan. Och som sedan, i den senaste rambudgeten, följer upp med att lägga ytterligare sten på barnfamiljernas börda genom att skära ner barnbidraget. Ett barnbidrag vars köpkraft redan försvagats med 15 procent under de senaste 20 åren.

Nej, en sådan politik kan definitivt inte kallas civiliserad, hur flexibelt man än väljer att definiera begreppet.

Enligt den officiella sanningen lär vi visserligen inte ha något val: om vi inte tar i med hårdhandskarna nu kommer vår statsskuld snart att överskrida 60 procent av BNP, vilket är maximigränsen för euroländernas statsskuld. Och om vi går över den gränsen kommer, enligt den officiella sanningen, något hemskt att hända.

Allt det här är bara kvalificerat struntprat. Även om gränsen för euroländernas statsskuld ligger vid 60 procent av BNP har euroländerna i genomsnitt en statsskuld på 90 procent av BNP just nu. Med en skuld på aningen över 60 procent av BNP skulle Finland således fortfarande tillhöra de duktigaste i klassen. Inte ens en sänkning av vårt heliga AAA-kreditbetyg skulle nödvändigtvis få några större följder. Då Nederländernas kreditbetyg sänktes från den högsta till den näst högsta kategorin i november i fjol hade det ingen som helst effekt på räntenivån. Faktum är att räntan på nederländska statsobligationer till och med sjönk en smula framemot slutet av fjolåret.

Vi har med andra ord ett val, och det valet är moraliskt snarare än ekonomiskt. Rent konkret handlar det om vilket slags samhälle vi vill lämna efter oss till kommande generationer: ett civiliserat samhälle – eller ett samhälle med högsta möjliga kreditbetyg?