Kategoriarkiv: Åsa Bengtsson

Tillfälligt avbrott

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonKnappar ner dessa rader med ena handens fingrar. Onödigt slöseri med tid och nerver kan tyckas men skall sanningen fram har jag inget alternativ. Med ena armen gipsad från handen upp till armhålan är det bäst att ty sig till den andra. Situationen kan beskrivas som otillfredsställande och irriterande. Å andra sidan stör det mig inte hälften så mycket som det faktum att två av mina framtänder har behagat trilla ut. Men det är en helt annan historia.

För några veckor sedan såg allt ut som vanligt. Ni vet hur det är när sommaren står inför dörren. Saker och ting skall rundas av. Deadlines tornar upp sig. Man går på högvarv. Så alltså även för min del. Ett stort gemensamt bokmanus skulle lämnas in i slutet av maj och jag hade som vanligt sparat en hel del arbete för att få en rejäl genomkörare inför semestern.  Samtidigt skulle ett kodschema utarbetas för de fokusgrupper om demokrati och beslutsfattande som genomfördes tidigare i vår och ungefär hundra andra (inte av mindre dignitet men dock av annan omfattning) skötas. I ärlighetens namn var jag ute på djupt vatten. Jag visste att det inte skulle bli enkelt, men å andra sidan, sedan när har livet i forskarbranschen varit en dans på rosor?

När man befinner sig mitt uppe i det här känns det som viktigare än någonting annat. Kollegor är beroende av att man levererar och infinner sig på möten, assistenter beroende av instruktioner för att kunna jobba effektivt, bokförlag beroende av att texter skickas in i tid, och karriären beroende av ständiga prestationsbevis. Vi lever och andas en forskarverklighet där nyfikenheten, kunskapen, prestigen och jakten på ett fast jobb ständigt driver oss framåt. Vilket som är den främsta motorn kan säkerligen variera från en period till en annan, men riktningen är klar. Det är framåt och uppåt som gäller.

Ända tills den dagen då olyckan är framme och det självklara (som hela armar och andra petitesser) inte längre är fullt lika självklart. Det är i stunder som dessa det är läge att rikta tacksamhet till kollegor och vänner som snabbare än en själv inser att jobbet kan vänta och att det faktiskt är tillåtet att skjuta fram dödslinjer och flytta möten. Till de med längre perspektiv och mer erfarenhet som lugnt konstaterar att sex veckors sjukskrivning inte kommer att märkas någonstans om ett halvår. För att inte tala de som skickar choklad.

Halvvägs in i sjukskrivningen ställer jag upp mål av en helt annan karaktär än de förutsedda; som att sträcka mig efter chokladasken i stället för pillerburkarna. Något som förresten gör oväntat gott för tankeförmågan.  Vilket i sin tur bjuder in till lite fler och längre pass vid datorn. För ärligt talat, vem orkar med en sjukling i längden.  Inte jag i alla fall.

Närdemokrati?

Åsa Bengtsson, ,

Åsa BengtssonKommunminister Henna Virkkunen har skinn på näsan. Det är inte utan anledning just hon får bära ansvaret för en av de svåraste reformerna som den sittande regeringen har gett sig in på. Kommunkartan skall ritas om och det förslag som har utarbetats i Finansministeriets korridorer fick en stor del av de ledande tjänstemännen och politikerna i landets kommuner att hicka till. För att inte tala om invånarna.

Dagens 320 fastlandskommuner skall enligt Finansministeriets utkast minskas till omkring 70.  Ett viktigt motiv till reformen är att många små kommuner i dagens läge har svårt att organisera den lagstadgade servicen på egen hand. Istället har många i kreativ anda skapat olika former av samarbete. Samarbete som har flyttat mycket makt från kommunfullmäktige till samarbetsorgan utan direkt folkvald kontroll.

Genom att skapa större kommuner kan man komma åt problemet med oklara maktstrukturer vilket ur ett demokratiperspektiv borde ses som en positiv sak. Samtidigt hävdas ofta att större kommuner skapar ett demokratiunderskott. Avståndet mellan invånarna och de folkvalda blir längre. När man tidigare kunde rycka sin politiska representant i ärmen på stan, skapar större kommuner ett behov av heltidspolitiker som riskerar att fjärmas från folks vardag.

Många är också rädda att små kommundelar skall förlora både sin identitet, service och inflytande när man går in i en större helhet. Därför funderar man nu som bäst på hur man kan garantera att olika delar av det som antas bli framtidens storkommuner. En av många metoder som har lyfts fram i debatten och som skall utredas av Justitieministeriet är att införa valkretsar i kommunalval. På samma sätt som vi i riksdagsvalet väljer representanter från Egentliga Finland, Nyland, Norra Karelen, Lappland osv. skulle man göra sitt val inom de olika kommundelarna. Tanken är att man på detta sätt skall garantera politiskt inflytande för alla invånare, oberoende av var i kommunen man bor.

Idén kan spontant kännas tilltalande. Valkretsar skulle garantera att invånare i olika delar av kommunen blir hörda och samtidigt garantera en lokal förankring i politiken. Det finns dock uppenbara nackdelar. Valkretsar riskerar att skapa orättvisa förutsättningar till inval inom kommunerna och inte minst gynna stora partier på de smås bekostnad.

Störst risk för problem riskerar att uppstå om kommuner av olika storlek går samman. Eftersom mandat delas ut enligt befolkningsunderlaget skulle färre fullmäktigeplatser tillfalla små kommundelar. Ju färre platser man utser, desto högre blir det man brukar kalla ”den naturliga röstspärren”. Genom att införa valkretsar i de nya storkommunerna riskerar vi alltså att hamna i precis samma situation som man under många års tid har försökt att åtgärda genom att reformera valsystemet i riksdagsval. I små valkretsar har väljarna inte ett lika fullgott val. Små partier missgynnas och proportionaliteten blir bristande.

Stora kommuner kan upplevas som ett hot mot närdemokratin. Att man därför funderar på olika sätt att garantera medborgarnas inflytande är klokt. Samtidigt är det viktigt att man inte skapar nya problem som riskerar att ytterligare urholka folks förtroende för det demokratiska systemet.

En svår balansgång

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonDet talas ofta om universitetets tredje uppgift; vikten av att vi forskare inte enbart häckar i våra elfenbenstorn utan även för ut vår kunskap till det omgivande samhället. Forskningen skall komma allmänheten till nytta!

I den bästa av värdar skulle det skötas i kontrollerande former där forskaren själv är agerar ceremonimästare. När man efter en intensiv forskningsperiod står där med sina nydanande resultat och färska publikationer skickar man ut en inbjudan till presskonferens. Hela journalistkåren dyker upp, intervjuer genomförs och vips är allt klappat och klart och man kan återgå till en ny koncentrerad forskningsperiod.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. Kallar man till presskonferens kan uppslutningen i och för sig vara tillfredsställande men 9 gånger av 10 eller kanske snarare 99 gånger av 100 är det journalisterna som står för initiativet. Vilken telefon som ringer beror på ämnet för dagen och vi forskare har att välja mellan att ignorera eller att avbryta det som vi för tillfället försöker koncentrera oss på.

Det kan vara värt att ägna lite tid åt att reflektera över vad det egentligen innebär att föra ut forskningen till det omgivande samhället. För faktum är att det långt ifrån alltid ställs frågor på det område som tillhör vår egentliga expertis. Sönderstressade journalister kan ju inte förväntas vara insatta i alla forskares specialkunnande. Informationen som finns i expertkataloger och på hemsidor är oftast riktgivande. Dessutom ägnar knappast journalisterna någon stor del av sin arbetstid åt att söka fram dylik information. Det är ju så mycket snabbare och enklare att bara ringa upp någon som man tidigare har pratat med eller hört talas om.

I många fall utgör inte det här något problem. Det är bara att hänvisa vidare till en kollega som är specialist på det område som intresserar journalisten i fråga. Andra situationer är betydligt knivigare.  En del frågor i en intervju kanske handlar om ens specialkunnande, medan andra rör områden där det inte finns någon relevant forskning att basera sina svar på. När går man då från att vara en expert till en tyckare vilken som helst?

Någon enkel balansgång är det inte och precis därför kan det vara viktigt att tänka igenom vilka principer man själv vill ha som utgångspunkt. Dessutom skulle det inte skada att med jämna mellanrum påminna journalistkåren om vår uppgift. Vi är inte till för att ”tycka” eller bekräfta det som de redan har bestämt sig för att skriva, utan för att veta, förklara och bena ut svåra frågor.  Ju tydligare vi är med vår roll gentemot journalisterna, desto färre onödiga samtal kommer vi sannolikt att få.

Personligen har jag efter hand kommit fram till några riktlinjer som jag strävar efter att följa; hänvisa till kollegor som vet mer, basera resonemang på hyfsat aktuell forskning, vara objektiv, sätta in aktuella frågor i ett vidare perspektiv och lyfta fram nya argument eller sidor av ett problem.

Enkelt? Knappast. Anledning till självrannsakan infinner sig emellanåt. En krypande känsla av obehag som kan innebära att nästa telefonsamtal förblir obesvarat. Men precis som så mycket annat i den här branschen är det lärorikt.

Mellan öst och väst

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonNär man följer med den allmänna samhällsdebatten får man lätt intrycket att Finland är ett land fyllt med arga, besvikna och framför allt rädda människor. Människor som tar ut sin frustration på allt som upplevs som annorlunda och avvikande från normen. Ett land i norr där homosexuella eller människor från andra länder icke skall göra sig besvär. Här skall familjer bestå av två vuxna, vita, rejäla finländare med i snitt 1.8 barn per familj, en sund kristen hållning, fosterländsk anda och inte för mycket finkulturell tjafs.

Hösten har bjudit på flera häpnadsväckande utspel av detta slag. Först ut var den nyinvalda riksdagsledamoten från Viitasaari. Sågägaren Teuvo Hakkarinen föreslog i ett ögonblick av genialitet att vi bl.a. borde skicka alla homosexuella till Åland. Det blev så klart ett himla hallå och frågan vem som egentligen borde känna sig förolämpad – ålänningarna eller finlands homosexuella – seglade upp som ett pikant diskussionsämne. Slutet gott allting gott. Elisabet Nauclér bjöd in Hakkarinen till ett första besök i paradiset och Finlands homosexuella politiker nr.1, presidentkandidat Pekka Haavisto besökte Viitasaari och hann med så väl en inspektion av Teuvos sågklingor som ett besök på den lokala puben.

Den andra skandalen stod riksdagsledamot Pentti Oinonen för när han avstod från att delta i Tarja Halonens sista självständighetsfest med en motivering av det färgstarka slaget. Festen på slottet hade enligt hans smak utvecklats till homodans. Istället föredrog han att fira Finlands självständighet som en sann man av folket, fastklistrad framför tv-rutan. Frågan är hur många homosexuella par han lyckades spana in. Själv märkte jag inte av någon förskräcklig rusning. Men tydligen anser herr Oinionens att omkring en halv procent öppet homosexuella gäster sätter en allt för stark prägel på denna högtid.

Hur representativa är egentligen herr Hakkarinens och herr Oinonens uttalanden? Enligt färska europeiska mätningar anser tre fjärdedelar av finländarna anser att homosexuella skall ha frihet att leva sina liv som de själva önskar. En fjärdedel förhåller sig skeptisk, men faktum är att en stor del av dessa inte har en tydligt utmejslad åsikt och endast 4 procent är helt negativa till saken. Intressant är även att en klar majoritet av de som röstar på Sannfinländarna förhåller sig positivt till homosexuellas fria levnadsval. Någon stor och utspred intolerans verkar alltså inte finnas bland vanliga, rejäla finländare, vad vissa personer än hävdar.

En jämförelse med andra europeiska länder visar ändå att Finland hamnar i ett tomrum mellan öst och väst. Riktar vi blickarna till den estniska grannen i söder är toleransen gentemot homosexualitet nere på drygt 40 procent. Tar vi båten över Östersjön stiger siffrorna till 90 procent.

Fakta talar sitt tydliga språk. Oinonens och Hakkarinens utspel har inte något brett stöd bland folk i allmänhet, inte heller bland sitt partis egna väljare. Men om vi anlägger den referenspunkt som många föredrar och ser Västeuropa som den sfär där Finland hör hemma är det uppenbart att något är fel. Finlands balansgång mellan öst och väst har långa traditioner. En tradition som inte enbart handlar om säkerhetspolitiska överväganden utan även om värderingar. Finland står med en fot i vartdera lägret.

Även publicerad i VN 18.12.2011

Tid för eftertanke?

Åsa Bengtsson, ,

Åsa BengtssonEgentligen är det hela mycket enkelt. Kunskapen får vi med oss redan från barnsben och bygger på babyloniernas uråldriga kalkyler som senare har raffinerats till dagens gregorianska kalender. Dygnet har 24 timmar och veckan 7 dagar. Året består av 12 månader och 365 dagar.

Denna enkla uppställning förutsätter i och för sig att man bortser ifrån det underbara skottåret. En logik som påminner om den som anammas av vissa butikskedjor. Enligt vår tideräkning får du varken procent eller gula bollar men om du använder tillräckligt många dagar får du en extra i bonus!

Men tillbaka till det som trots allt är vardag. Till de små enheterna i form av timmarna, dygn och veckor. Det hela är som sagt inte speciellt komplicerat. Vi vet vad vi har att röra oss med och ändå tenderar tiden att ta slut. Uppgifterna, möjligheterna och viljan tycks alltid omfattande mer än vad dygnets timmar tillåter.

Faktum är att forskning visar att vårt moderna samhälle – där vi är ständigt uppkopplade och nåbara och information om all världens detaljer inte finns längre bort än en snabbt avklarad internetsökning – får oanade och oönskade konsekvenser. Vi håller på att förlora förmågan att koncentrera oss på en sak längre tid åt gången. Och när koncentrationsförmågan flyger ut genom fönstret försvinner även vår ro till djupare analys, förståelse och noggrannhet.

Dagens informationssamhälle håller på att forma ett människosläkte bestående av sönderstressade multi-taskare, beroende av ständig retning och direkt tillfredsställelse. Människor som varken orkar eller har tid att ta sig igenom den tunga startsträcka som automatiskt ingår uppgifter som kräver djupare tankearbete. Det är så lätt att förivra sig och låta sig distraheras av allt som händer. Just när något är på gång att uppsluka oss plingar det till i e-posten eller så ringer telefonen. Tanken flyger iväg och när vi sedan återvänder måste hindren utmed startsträckan avverkas på nytt. Värdefull ork och tid har gått om intet.

Samtidigt har den tekniska utvecklingen skapat otroliga möjligheter via sin snabbhet och informationstillgång. När man som forskare för något decennium sedan var tvungen att spendera flera år med att söka sig fram material i böcker och arkiv krävs det idag inte mer än några sökord samt ett och annat klickande. Möjligheterna är oändliga. Det svåra är snarast att välja. Att ta ställning till vad man skall satsa sin energi på när det finns så fantastiskt mycket godis inom räckhåll.

Att människan som biologisk varelse inte utvecklas i samma takt som den omvärld hon genom sin intelligens skapar är uppenbart. Våra impulser och instinkter leder oss till aldrig tidigare skådade stressnivåer, burnouter och långtidssjukskrivningar på löpande band. Ändå vill jag tro att det mesta kan hanteras genom att vi blir medvetna om potentiella problem. Istället för att låta oss uppslukas kan vi välja att plocka russinen ur kakan.

Några saker är uppenbara: Vi kan stänga av telefonen. All e-post måste inte besvaras direkt. Nyheterna kan läsas senare och Facebook-statusen klarar sig utan uppdatering. Men alla måste finna sina metoder. Kanske det handlar om att dela in dagen i delar? En del för kommunikation och snabba beslut. En annan del med tid för eftertanke. Där tystheten och koncentrationen får den plats de förtjänar.  Personligen har jag bestämt mig för att välja med omsorg och bli bättre på att säga nej. Åtminstone tills nästa gång telefonen ringer och någon kommer med ett lockande erbjudande.

Bortkastade röster?

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonDiskussionen om det finländska valsystemets brister har gått het under många år. Som intensivast var kanske debatten efter valet 2007 när Tarja Cronberg trots nästan 8 000 röster i Norra Karelen inte fick ta säte i granitborgen. För henne personligen var det ingen större förlust. Tröstpriset i form av en ministerpost hette minsann duga. Men de gröna hade fått nog; nu måste något göras och det snabbt.

Fyra år, en ny regering och ett antal resor senare ser det ut som om sammanslagningar (och delning) av valkretsarna blir den medicin som skall råda bot på problemet. Och väl så. Genom att rita om valkretsindelningen kan förutsättningarna för partierna i olika delar av Finland jämnas ut och färre röster på de små partierna blir bortkastade.

Partiernas centrala roll till trots har ändå kandidaterna en särställning i finländska val och de ligger de finländska väljarna mycket nära om hjärtat. Att få välja vem som skall vara ens representant i riksdagen ses som en grundläggande demokratisk rättighet. Ungefär hälften av väljarna uppger att kandidaten har en större betydelse för hur de röstar än partiet. Partipiskan är inte heller den speciellt populär på fältet. Många föredrar att den enskilda ledamoten – som de har röstat in (?) – skall följa sitt eget samvete och sin personliga åsikt snarare än partiets linje.

Mot denna bakgrund kan det tyckas märkligt att vi sällan problematiserar det faktum att mer än hälften av väljarna lägger sin röst på en kandidat som inte blir invald. Sett ur ett partiperspektiv är det här inget problem. Rösten gick ju till partiet och en mer populär kandidat blev invald. Men ur det individperspektiv som väljarna håller så högt ter det sig mer problematiskt att vi inom varje parti har mängder med bortkastade kandidatröster.

Självklart kan inte alla rösta på en vinnare. Skall vi ha konkurrens om platserna måste några hamna utanför. I riksdagsval får partierna nominera lika många kandidater som det finns mandat att dela ut i valkretsen, eller minst 14 stycken. Senast det begav sig tävlade drygt 2300 kandidater om ynka 200 riksdagsplatser. 55 procent av alla väljare röstade på en förlorande kandidat. Frågorna vi bör ställa oss är om detta är en för hög andel och om vi verkligen är gagnade av ett så här brett urval av kandidater?

Som så ofta annars har amerikanska statsvetare tänkt till i frågan. Efter en hel del räknande och klurande har man kommit fram till att det ultimata vore ifall partierna nominerade omkring 70 procent av det antal som skall väljas i valkretsen. Jo, jag vet vad ni tänker. Vad händer då om ett parti tar hem 100 procent av rösterna? Då räcker ju inte kandidaterna till. Och visst är det teoretiskt möjligt. Men om det sker har vi andra, betydligt allvarligare problem och goda skäl att ifrågasätta det demokratiska systemets funktion.

Färre nomineringar betyder tuffare konkurrens och en större andel motiverade, seriösa och tungt meriterade kandidater. Utrymmet och behovet av sk. utfyllnadskandidater krymper. I praktiken betyder det att väljarna får ett mindre färggrant utbud att välja mellan men samtidigt blir det lättare att göra ett rationellt och genomtänkt val.

Viktigast är ändå att en betydligt större andel av de avlagda rösterna går till kandidater som faktiskt blir invalda. Färre uppställda kandidater betyder att färre bortkastade kandidatröster.

(Texten har även publicerats i Västra Nyland 25.09.2011)