Drygt en månad in på året 2017 är det tid för årets första blogginlägg. De flesta kan hålla med om att året fått en rivstart på många sätt. Vid inledningen av den nya terminen, i det där mellanrummet då terminen som varit blir till historia och den nya tar vid, nås vi med bara några dagars mellanrum av beskedet att Zygmunt Bauman och John Berger gått ur tiden. Beskedet berör mig mer än jag inledningsvis förstår. Det är inte sorg jag känner. Jag känner saknad.

 Jag fångar upp tanken på Baumans fantastiska förmåga att i mellanrummet mellan nuet och framtiden sätta ord på samtiden. Jag tänker på hur han formulerar kreativiteten som en kraft i allt som gör skillnad. Jag tänker på hur han beskriver att mänskligheten fungerar som gemenskap – inte trots eller tack vare skillnader – utan för att mänskligheten är mänsklig. Och jag vandrar över i Bergers förmåga att öppna för medvetenhet om vad konsten berättar om oss, hans förmåga att berätta om sätt att se och hur vi som åhörare, läsare och betraktare får följa med hans lysande analyser, tolkningar och inblickar i konstens värld.

Efter ett antal tankekullerbyttor inser jag att inlägget kommer att ta formen av ett resonemang kring valda delar ur de två giganternas produktion. Båda två har inom sina områden utvecklat tankespår som fungerar som förebilder och deras sätt att närma sig omvärlden har haft betydelse för hur jag idag tolkar omvärldens intryck, avtryck och uttryck. Jag kommer i inlägget att ta en utgångspunkt där jag låter min läsning av Bauman och Berger skava mot, men också vidga, mina tankemönster.

En av Baumans teorier som väckt uppmärksamhet är hans resonemang om flytande modernitet. Resonemanget är högaktuellt just nu. Genom den flytande moderniteten visar Bauman på hur människan i grunden hela tiden strävar efter sammanhang och ordning. Genom alla tider har människan sökt sammanhang och skapat ordning med hänvisning till olika strukturer och strategier. Förebilder och föreställningar har varierat beroende av plats och tid, ja beroende på vilken kultur eller vilket samhälle det handlar om. Den flytande moderniteten kan förstås som samtidens sätt att försöka skapa sin egen tids ordning i förhållande till erfarenheter, dokument och föreställningar om mänsklighetens historia. Bauman  beskriver skickligt och analyserar samtiden på ett sätt som verkar självklart. Ja,  så självklart att det verkar som om det han beskriver är något som vi redan vet. Styrkan i hans resonemang och läsarens entusiasm ligger i att han lägger det bekanta i en helt ny ordning, visar på perspektiv som skapar betydelser som till en början inte varit tydliga eller ens synliga.

En gång i tiden spelade TV serien Ways of Seeing (Berger, 1972) på samma sätt som insikten om Moderna museets konstpratare Carlo Derkerts arbete en stor roll för mitt val att skapa kring, utforska och forska om bildkonst och lärande. Det som gjorde intryck var att inse att det finns ett arbete som tar konstnären, konsten och betraktaren på så stort allvar att man bemödar sig att skapa en folkbildande tv-serie om det. Det brinnande intresset i inledningen av 1970-talet för att använda tv  som kanal för bildning berör. Atmosfären och ambitionen i serien av fyra avsnitt har samma karaktär som David Attenborougs naturprogram från den tiden. Ivern, viljan och förmågan att förmedla och engagera tv-tittaren är genuin och påtaglig. Och ja visst, utbudet och förutsättningarna var andra då än nu. Men ändå.

Tv-serien är kult. I ett av seriens avsnitt diskuterar Berger hur kvinnans nakenhet ges plats och betydelse i konsten och konsthistorien. Redan genom att göra en distinktion mellan naked och nude fångar han tittaren, betraktaren, läsaren. Och han problematiserar:…[One might simplify this by saying: men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to themselves.]…

För någon vecka sedan var jag på Tate Modern i London. Jag var hänförd. Redan byggnaden är fantastisk. Jag står framför ett av de kändaste konstverken av Guerilla Girls. Det är första gången jag ser verket live. Och jag tänker på Berger och Ways of seeing. Samtidigt dyker Bauman upp i tankarna och jag reflekterar över hur de båda på ett självklart sätt tagit del av och aktivt varit med i samtidens offentliga samtal. Hur de flytande, elegant och till synes lågmält varit övertygande. Jag pendlar i tankemönster kring deras beskrivningar och ord, söker fånga deras resonemang i tankebilder som inte än vill ta sin form utan glider undan.

Jag prövar Bergers ord. I boken Landscapes. John Berger on Art skriver han “…[The work is then no longer proof of the validity of the artist’s intentions: the artist intentions have to proof the validity of the work” ]… (Berger, 2016). Jag funderar över vad det innebär om konstnärens intentioner ska bevisa konstverkets övertygelse, det som betraktaren möter, istället för att konstverket ska vara ett bevis för konstnärens intentioner. Jag tänker på att det Berger beskriver visar på hur genuint han uppskattar konstnärers bidrag till mänskligheten.

I juni för fem år sedan hade jag glädjen att  i Oslo delta vid en kongress inom projektet Kunstløftet. Projektet var ett initiativ av det norska kulturrådet. Kongressens kurator var Rickard Borgström och händelsen bar namnet Vi prøver och planlegge det helt perfekt. Jag höll ett kort anförande om konstens plats i skolan och deltog i paneldiskussion. Zygmunt Bauman var kogressens huvudtalare. Han talade om modet att pendla mellan riktade och öppna mål. Senare läser jag i hans bok Culture as Praxis (Bauman 1999) ”… [Order is the opposite of randomness. It stands for the trimming down of the range of possibilities.() To” make order” means in other words to manipulate the probabilities of events. If it is a set of human beings that is to be ordered, the task consists in increasing the probability of certain patterns of behavior while diminishing, or aliminating all together, the likelihood of other kinds of conduct. ]” 

Och jag funderar på varför vi vill planlägga saker perfekt. Det är januari 2017 och en minnesbild dyker upp vid ett samtal under en arbetslunch.

Det är junikväll och kongressmiddag. Jag smiter ut under en paus i middagen och jag ser en annan av deltagarna en bit bort. Det är Bauman. Vi ställer oss och ser på juniljuset. Vi är här och nu, går långsamt en bit bort och sätter oss en kort stund på en bänk i kvällssolen. Vi talar inte mycket. Några ord om lycka, glädje och hopp. Han vet att han gör stort intryck på mig. Han vet att jag är berörd och omtumlad av ögonblicket. Han vet att det har betydelse för mig, för hur jag vill arbeta. Jag vet att jag är en av många människor han möter. Sen är ögonblicket över och vi går tillbaka till middagen.

Var möts då Bauman och Berger i min verklighet just nu? De möts i hur jag ser att omvärlden bli allt mer upptagen av ordning på ett oroande sätt. Ordning som makt snarare än som möjlighet. De möts i hur förändring just nu inte visar sig som en resurs mellan människor. Snarare verkar förändringen nära en oro för oordning. Det mest betydande mötet mellan Bauman och Berger i nuet finns i deras tro på mänskligheten, i de hopp för mänskligheten som de artikulerat och gestaltat. Och jag tänker att det är ett bra  att inleda den här terminen genom att låta Bauman och Berger mötas.   Och på så sätt stanna upp och kritiskt granska våra sätt att se.

Avhandling.

Rubriken till det här blogginlägget är ett citat från en doktorsavhandling som i dagarna offentliggjordes vid Umeå universitet. Citatet Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu. är de avlutande orden i Anna J. Widéns förord i doktorsavhandlingen Bildundervisning i möte med samtidskonst – bildlärares professionella utveckling i olika skolformer. Avhandlingen framlades till offentligt försvar vid institutionen för estetiska ämnen och som opponent stod docent Venke Aure från Högskolan i Oslo och Akershus. Jag hade möjlighet att närvara vid disputationen tack vare ett mobilitetsprogram inom ett nordiskt forsknings- och utvecklingsnätverk för bildkonst, undervisning och lärande (EDDAnetwork). Jag är bekant med flera av dem som är närvarande vid disputationen från tidigare mobilitet i nätverket.

I förordet till avhandlingen kommunicerar Anna J. Widén något väsentligt av forskarens vardag. Å ena sidan beskriver dialogen (citatet) hur man som forskare prioriterar forskningsarbetet så att något annat får vika till sidan för forskningen. Å andra sidan gestaltar den korta ordväxlingen i citatet hur andra saker ibland ställer sig i förgrunden så att forskningen hamnar i bakgrunden – till och med i skymundan ibland.

Det är ingen slump att jag inleder det här inlägget med just det nämnda citatet ur den aktuella avhandlingen. Eftersom  Å och A av given orsak ofta förekommer i min arbetsvardag (just i den ordningen) gav jag till en början ( under disputation) de två bokstäverna extra uppmärksamhet.  De är två vokaler som  i sammanhanget syftar på två personer som för ett längre samtal om en forskningsprocess fick också en annan innebörd. Denotationen är därmed inte alls långsökt då jag under disputationen sitter och funderar på hur sen och sen ser ut i min forskarvardag och ifall sen och sen på arbetsplatsen (Å+A) någonsin blir ett nu.

De här funderingarna dunstar och får ge vika för annat då jag bläddrar vidare i avhandlingen under disputationen. Jag har glömt att ta med mig mitt anteckningsblock. Då dialogen mellan opponent och respondent kommer igång fotograferar jag ivrigt det bildspel som visas. Jag har inte heller med mig ngt bra digitalt redskap för att anteckna. Jag hittar en penna och antecknar på papperslappar som ligger nära till hands i handväskan.  Under opponentens och respondentens samtal sitter jag och tänker på hur meningsfull den här delen av forskararbetet är. Jag får  syn på hur betydande ett internationellt perspektiv är – också då avståndet inte är långt, varken geografiskt eller med tanke på forskningsområde. Att få nätverka genom verkliga möten med människor inom samma forskningsområde. Likheter och olikheter i  traditioner, erfarenheter och förhållningssätt berikar forskning och motiverar för arbetet med att artikulera ny kunskap.

Jag lyssnar på samtalet. Oppnenten och respondenten är överens: oberoende om vi talar om bildkonst som undervisningsämne (i Finland), bildundervisning (i Sverige) eller konst- och hantverksundervisning (i Norge) så står det konstnärliga undervisnings- och forskningsfältet inför ett paradigmskifte. Widén tar tag i paradigmskiftet genom att följa tre ledande frågeställningar. Hur förändrar paradigmskiftet bildlärares förhållningssätt, kunskapssyn och didaktik, hur visar sig paradigmskiftet i olika skolformers bildundervisning och hur formar två stora förändringar  som skett i samhället och kulturen – samtidskonst och digitalisering –  dagens och morgondagens bildundervisning?

Forskningstemat är högaktuellt. Anna J. Widén beskriver:

”Konst, lärande och bildundervisning har beröringspunkter. Ur ett forskningsperspektiv kan undervisning i sig själv betraktas som en konstart. Men undervisningen har ett särskilt syfte som gör att den skiljer sig från konsten, den syftar till någon form av lärande i, om, med eller genom konst” Widéns resonemang kan sättas i relation till  professor emeritus Inkeri Savas teorier om hur konst och forskning ska vara i förgrunden och leda pedagogiken och didaktiken i bildkonstundervisning så att transformativa lärprocesser blir möjliga, synliga och artikulerade. I Finland struktureras bildkonst som undervisningsämne i en förenklad beskrivning så här: Ämnet består av två huvudsakliga fält som överlappar varandra – BILD som omfattar skaparprocesser, analys, tolkning och kommunikation av visuell kultur förstått i bred bemärkelse och KONST som omfattar förståelse av konst över tid och rum, konst som politik, konst som upplevelse, konst som erfarenhet, konst som kultur, konst som intryck och uttryck, konst som meningsskapande aktivitet och konst som förändrande aktivitet och lärande. Därtill behöver man i  ämnet bildkonst kunna läsa in de aspekter som fantasi och skapande för in i lärprocesser. I Sverige och Norge omfattar innehållet i bildundervisning samma områden men det kommer till uttryck på andra sätt.

Under disputationen observerar jag, som så många gånger tidigare då vi träffats i nätverket, att jag tolkar in nyansskillnader i förhållningssättet till ämnet i Finland och i Sverige. Ämnets traditionener ser långt likadana ut, erfarenheterna av hur ämnet utvecklats över tid i skolor är bekanta och referenserna är bekanta. Ändå uppfattar jag skillnader i hur konst tar, får eller ges plats då det kommer till det didaktiska förhållningssättet. Det handlar om att jag i beskrivningen av bildundervisning tolkar in att konsten (konstfältet) är ett fält där utmaningen för bildläraren i Sverige antar en annan form än den antar då den utmanar bildkonstläraren i Finland. Och ändå inte. Jag tolkar även in skillnader då jag under disputationen reflekterar över bildkonstens plats i Norges utbildningssystem. I Norge är konst och hantverk (det som närmast kan kännas igen som skolämnet bildkonst och slöjd i Finland) ett och samma (skol)ämne. Det som i praktik ser ut att ta sin form på ett sätt som är bekant  och gemensamt för de tre länderna, ter sig ändå annorlunda i utbildningsstruktur och -strategi. Jag hinner tänka att det här kan vara en fungerande ansats för en kommande artikel som jag gärna skriver tillsammans med disputationens opponent och respondent. Måste kontakta dem.

Ett tema som Anna J. Widén diskuterar i avhandlingen (s. 8-9) och som även får rum och tid under disputationen är frågan om hur yrkeskåren beskriver, kommunicerar och formar bildkonstens kunskapsfält och utbildning. Jag citerar:

”Det är inte ovanligt att bildlärare arbetar i olika skolformer och på olika utbildningsnivåer under sin yrkesverksamma livstid. Lärare inom det estetiska fältet är också ofta aktiva i andra kulturella sammanhang. Dessa personer kan vara drivande i konst- och kulturföreningar. De är en del av konstpubliken men även aktiva utövare och producenter i konstvärlden. Det kan således vara samma personer som agerar i olika sammanhang och formar olika kunskapsfält. På så sätt sprids traditioner, värden, och betydelser av konst och bild till andra kontexter utanför den egna kulturen. Kunskapsproduktionen sker således både utanför, och innanför och mellan skolans kontexter. Denna komplexitet är också synlig i yrkets profession, där bildlärare ibland ses som något annat än en vanlig lärare, som en konstnär eller en vuxen.”

Komplexiteten i just bildkonstlärarens yrkesbild är bekant också i en finlandssvensk utbildningskultur. Vi söker efter nya strategier för att fördjupa förståelsen för kunskapsfältet och trygga yrkeskompetensen. Jag är just nu upptagen av arbetet med att få förutsättningar för att bildkonstlärare som har konstnärlig ämneskompetens och kulturell förankring ska ha möjlighet till behörighet som bildkonstlärare på svenska i Finland. Samtidigt arbetar jag med att klasslärare och klasslärarstuderande ska känna sig delaktiga i kunskapsfältet så att deras bildkonstundervisning får en meningsbärande form för lärare och elever. Då ger sig citatet från Anna J. Widéns förord till känna på nytt och på ett annat sätt.  Å: Sen och sen… när blir det sen egentligen? A: Det är sen. Nu.

Det som för in en berörande kvalitet i avhandlingen och disputationen är det intensiva och välformulerade sätt som  Anna J. Widén beskriver ämnesinnehåll då det kommer till bild, konst och lärande. Hon visar till exempel på hur betydelsefullt tecknandet som handling, som lärprocess och erfarenhet är. Hon fångar och beskriver det existensiella i tecknandet. Hon visar hur världsbilder kan skapas och omskapas med  penna i hand. Hon gestaltar tidens, linjens, ytans och rummets plats i tecknandet.  Materialkänslan, förmågan att berätta berättelser visuellt, i olika material, i ytor, i strukturer, genom det spatiala och genom förmågan att forma något som inte haft någon form tidigare finns artikulerad. Det digitala som distribution ger det digitala som verktyg ny mening. Under disputationen  visar Anna elegant på hur samtidskonsten tar plats i förhållande till det här. Samtidskonsten som engagerar, utmanar eller provocerar. Och som ibland berättar det vi redan vet på ett annat sätt.

I avhandlingen  Bildundervisning i möte med samtidskonst – bildlärares professionella utveckling i olika skolformer undersöker Anna J. Widén en verklighet som är komplex och samtidigt självklar. Hon fångar lärares möte med samtidskonst och genom dialog och analys av materialet har hon formulerat  begrepp som  forskning och undervisning inom det här kunskapsfältet ska arbeta vidare med. Begrepp som karismatisk samtidskonst, upplysande samtidskonst, politisk samtidskonst, estetisk samtidskonst, relationell samtidskonst, institutionell samtidskonst, filosofisk och kritisk definition av samtidskonst (anteckningar på en papperslapp under disputation) finns nu till hands. Jag inser att citatet får ny betydelse än en gång. Det är dags för skola och samtidskonst att mötas. Mer medvetet. För forskningens skull, för skolans skull, för konstens skull och för mänsklighetens skull. Sen och sen… när blir det sen egentligen? Det är sen. Nu.

Jag önskar dig Lycka och Välgång Anna!

Se:

http://www.humfak.umu.se/om/aktuellt/nyhetsvisning//nya-synsatt-i-bildundervisningen.cid276308

https://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1042012/FULLTEXT01.pdf

I dagarna har utgivningen av antologin Veiledningspraksiser i bevegelse. Skole, utdanning og kulturliv påkallat min uppmärksamhet. Antologin är utgiven på Fagbokforlaget (Norge) och redaktörer är Anna-Lena Østern och Gunnar Engvik. Jag riktar mitt intresse på boken av flera skäl. Ett av skälen är att antologin i sin helhet behandlar en verksamhet som upptar en stor del  av undervisande och forskande personals arbete vid universitet.  Ett annat skäl är att antologin lyfter fram betydelsefulla perspektiv på handledning som pedagogiskt handlande. Texterna omspänner ett spektrum av handledningspraktiker i lärarutbildning, i skola, i professionsutveckling och vetenskaplig handledning. Ett tredje skäl är att jag bidragit med en text i antologin, kapitlet Å formgi kunnskap utover personlig forståelsehorisont. Om visualiseringens muligheter ved veiledning av vitenskaplig tekst(s. 181-195).

Det ligger en förväntan i att se hur texter man skrivit tar sin form i en bok. Det ligger också en förväntan i hela den arbetsprocess som produktionen av en antologi omfattar. Processen består av en kommunikation där innehåll och form bearbetas på olika sätt. Redaktörerna, författarna och förlaget ser texter förändras till manus som sedan förändras till en slutgiltig version som får en pärm och går i tryck. Mycket av kommunikationen sker i en virtuell värld där våra digitala redskap gör det möjligt att bearbeta och omarbeta materialet så att det så fullständigt som möjligt uppfyller arbetsprocessens förväntan.

Och plötsligt en dag ligger paketet med boken äntligen i postfacket. Även om jag innan sett helheten i digital form så öppnar jag paketet med iver. Jag väger boken i handen och betraktar omslaget. Jag tar in valet av färg, typsnitt, illustration och komposition. Jag medvetandegör mig om att bokomslaget är en viktig del av det som boken förmedlar, ser på pärmen, ser på bokens rygg och läser texten på baksidan av boken. Innan jag öppnar boken blir jag medveten om hur väl omslaget omfattar det som antologins texter behandlar.

Valet av att använda VIT text på SVART botten (bakgrund) för tanken till hur man med enkla visuella medel kan få mottagaren medveten om bokens innehåll.  Det är effektfullt att ombryta omslaget så att det kontrasterar den form som är så självklar för hur böckers texter kommuniceras. Svarta bokstäver på vitt papper. Kontrasteringen fungerar som en idiomatisk kullerbytta med ”SVART PÅ VITT” (Jf. att övertyga skriftligt) och förbereder för en dynamisk läsupplevelse.

Den subtila illustrationen av longitudinella linjer som rör sig som färggranna vågor över en begränsad yta på pärmen förbereder även den läsaren för läsningen. Den förhöjer medvetenheten om det som är pulsen i antologins texter – rörelsen.

Då jag vänder på boken och läser beskrivningen på baksidan stiger texten om att artiklene i antologin bidrar på ulikt vis till å løfte fram hvilke ”bevegelser” i veiledningspraksiser forfatterne ser i nyere teorier, i funn fra internasjonal och nasjonal forskning og i erfaring fra forsknings- och utviklingsarbeid fram.

I inledningskapitlet gestaltar redaktörerna handledning som kommunikativa rum som innefattar lärande. Inledningen är välformulerad och fungerar som en plattform för läsaren att bygga metaförståelse på. Handledning är, som all annan mellanmänsklig aktivitet en fråga om kommunikation, respekt och överenskommelser. I kommunikativa rum där lärande sker, förändras något. Kanske är det beteendemönster, kanske sätt att tänka och kanske förhållningssättet till andra människor som förändras.

Antologin är indelad i femton kapitel som inbjuder läsaren till en dialog om hur handledning kan bidra till professionell utveckling. Författarnas mångfald av röster, olika ansatser och ingångar till antologins tematik  bidrar till att tre centrala betydelsebärande element; förändring, rörelse och det mellanmänskliga stiger fram som avgörande beskrivningar av vad handledning är. För människor som arbetar med utbildning tänker jag att det är fängslande att läsa hur de olika delarna i antologin kompletterar och skaver mot varandra. I ett kapitel gestaltar läsningen en form av kunskap, i ett annat kapitel tar gestaltningen ny form eller man upptäcker som läsare att just här finns det än mer utrymme för den kunskap som tog form i ett annat kapitel. Kunskapsfältet tänjs ut och fördjupas kapitel för kapitel, inte nödvändigtvis kronologiskt utan rhizomatiskt.

Den metaförståelse som redaktörerna gestaltar i inledningen är ett värdefullt  tankeverktyg att bära med sig som läsare av antologin.  Det är inte endast de olika ansatserna och ingångarna som skapar mångfald. Författarna erbjuder olika perspektiv på handledning men tar också upp de olika positioner som individer i en handledningssituation står i. Texterna undersöker det lärande som sker då handledning kommer till uttryck som dynamisk rörelse eller då handledning kommer till uttryck som motstånd. I motståndet stannar rörelsen  upp och tar ny riktning. Motståndet kan vara ett motstånd som handledaren erbjuder för att visa på något (som kontrast), det kan vara situationens motstånd eller det kan vara det motstånd som de(n) handledda upplever, gestaltar eller arbetar med att begripa. En konflikt i en handledningssituation är också en form av motstånd.

I sin helhet artikulerar antologin mycket av den tysta kunskap som är i rörelse då handledning sker. Författarna erbjuder referenser, teorier, praktiska infallsvinklar, begrepp och modeller som tillsammans bildar en repertoar väl värd att vara medveten om då det kommer till olika former av handledning. Sammanfattningsvis artikulerar antologin ett brett spektrum av ”kunskap i handledning” och motiverar till att förvalta, förstå samt förändra den kraft som finns i det mellanmänskliga mötet som handledning är.

Tillbaka till inledningen av antologin. Jag läser på tredje raden en inbjudan till dialog. Jag tolkar inbjudan så att den sträcker sig utanför antologins pärmar. Det är en dialog som ska föras inte bara med texten utan som också ska fungera som en ansats för att motivera flera sätt att arbeta tillsammans med ett av utbildningsfältets och pedagogikens kärnområden.

När antologin utkommer är vi en bit in i försommaren. Det är en tid då det i utbildningsvärlden finns rum för att utvärdera och reflektera över läsåret som gått. Flera olika och intensiva handledningstillfällen är nu historia, flera fortsätter och ny handledning tar form framöver. För min del inleds inkommande läsår med att antologin ligger framme på mitt arbetsbord. Om jag ser den på ditt arbetsbord, eller om den kommer på tal, så kan vi inleda en dialog om handledning i rörelse. Skön sommar!

Se även bokförlagets länk https://fagbokforlaget.no/?isbn=9788245017816