We landed on the Tucson Airport and the boys hired a car. It was a big American van. The boys were driving fast but skillfully. We came to the hotel and enjoyed our first Coke in Arizona. It was lovely. The bedrooms in the hotel were big and we had a huge TV screen, much bigger than at home. I prayed a little and slept well.  In the morning I saw a rabbit in the bushes outside my room. It was freezing a little since it  was a bit cold night in Arizona.

USA is great!

…

We went to a national park. I enjoyed again a big Coke. The cactuses were really huge and  long, but I bought an ice cream to myself and to my best friend.  We were walking more than three miles on the mountains. It was great. I found a dead snake in the sand. First I was a bit afraid, but then I took it, I put it in my bag, to give it as a gift to my sister. Soon I got a better idea. I shall but it in the bag of my favorite girl.

We were driving back to the hotel, but we stopped for eating.  It was a Burger King. I took a big hamburger and I put a lot of ketchup on it. It was great. I was so happy that I gave a four dollars tip.  We went to our rooms. After a while, I heard screaming from the neighboring room. The girl had found the dead snake!  I was so happy that I started watching comics in TV, but soon I fall asleep.

USA is great!

…

Next morning I took a big breakfast with my friends: oat porridge, milk and scrambled eggs and bacon and two big glasses of Californian orange juice, of course.  I was too years ago with my school class to California and lost my glasses in the Pacific. It was a great trip.

Today we shall go to the Airspace Center. It is my dream. When I am grown up I shall become an astronaut and make scientific experiments on Mars or at least in the space station. My dad has told me stories about Neil Amstrong and Buzz Aldrin who landed on the Moon.  From there they took a phone call to President Nixon. It was great, and Amstrong and Aldrin and Nixon were great men.

Now the car stopped at the space center. I saw the smallest jet plan in the world and I saw the big American aircrafts and American missiles, which will stop our enemies. The American soldiers are brave, but I want to become an astronaut.  I saw a model of our first atomic bomb made by our people. They did a great job. In the museum shop I bought a small rocket. At home I will put up a space station of my own. Like Cape Canaveral. I shall invite my best friends to watch the first launching. It will become great.

We left the center. We looked to the sky. Seven fighters flew over us. It was so great that I almost started crying. Perhaps I should become a pilot. Is the school expensive?  Perhaps my dad can pay it for me.  He is always thinking my best.

On the way back, we stopped at MacDonalds. I ate a big cheese burger and I put a lot of ketchup on it. It was great.

In the hotel room we watched  TV. My friend switched the TV to channel eight. It is CNN. My dad always watched CNN, since it tells the truth, he says and he knows since he knows everything. CNN tells what is happening in our country and abroad, but I am not interested in Europe. There are so many countries and languages that it confuses me.  I saw a nice uncle with white hair in the TV. Now I remember who he is: senator McCain, from Arizona. He is a great man, my dad has told me. Vietcong-communists kept him in prison in four years, but he is a tough guy. Now he says that President Obama should be more tough against the Soviet-Russian communists who invaded Ukraine.  I hate communists. Senator MacCain is a great man. He protects our liberty, our home, my mum and my dad and my sister. I want to become the senator of Arizona, like MacCain.

I get tired, it is time to pray. I pray for a good health to my mum and my dad and my sister. I send greetings to the Lord, protect the Senator of Arizona and our country, my teacher also, she is nice. Tomorrow we go to the swimming pool.

USA is great!

….

Epilog. Jag var verkligen i Tucson, Arizona; konferensens tema var Katalys i organiska reaktioner. Till vilken genre den ovanstående berättelsen hör vet jag inte. Texten bara rann ned.

Den välkände forskaren Tapio Salmi

Det var en halvmulen sommardag mitt i julimånaden och jag gick omkring i slitna kläder i Åbo centrum. Plötsligt kom jag ihåg oljecisternen, som skulle finnas i en gammal och fin oljelampa, som jag nyligen hade restaurerat. Lampan var köpt i en affär i Pargas, nära den välkända rondellen, i ParKino-huset, där fantastiska spelfilmer visades ännu på 70-talet, kanske t.o.m. på 80-talet. Ben Hur, Kleopatra, Doktor Zivago, Bocken på sängkanten – ungdomens oförglömliga kulturupplevelser. Jag hade med pietet restaurerat oljelampan och omvandlat den till en elektrisk lampa. Nu hängde den i taket, men tyvärr saknades en viktig del: en oljecistern av mjölkglas. Den hade säkert gått sönder och fanns inte i lampan som jag hade hittat i ParKino-huset.

På Trädgårdsgatan i Åbo finns  – eller åtminstone har funnits – en elegant antikvitetsaffär med lampor och tavlor och allt möjligt, med en speciell atmosfär och doft från en förgången värld; alltså dit så snabbt som möjligt. Jag tittade på klockan, 10 minuter kvar, man hinner ännu. Jag steg in i affären, sade vänligt ’God dag’. Expediten knappt svarade, i stället initierade han något som man kunde kalla yttomografi: kunden är orakad och bär slitna kläder. Kunden är tydligen fattig och inte kapabel att köpa någonting, resonerade han uppenbarligen utan att säga ett enda ord. ’Jag har ett litet ärende, ett problem egentligen’, började jag försiktigt. ’Hurudant’, frågade expediten. ’Det är fråga om en oljecistern till en liknande lampa, som här i affären hänger i taket’ förklarade jag och pekade på en fin lampa från kejsartiden. ’Vad menar Ni egentligen’ utbrast expediten och fortsatt med en ordentlig uppläxning: ’Vet Ni inte att att vi har här endast fina och hela saker, den här är ingen reservdelsbutik, utan en antikvitetsaffär!’ ’Förlåt mig, det kom jag inte att tänka på…’ , bad jag om ursäkt. Expediten mjukade upp en aning och övergick till en teknisk fråga: ’Hur stor skall cisternen vara? ’Ungefär så här stor, ca 10-12 centimeter i diameter’, visade jag med händerna. Expediten exploderade omedelbart: ’Hur kan Ni komma hit utan att ens veta hur stor skall oljecisternen vara!’. ’Förlåt mig, jag kan nog uppskatta de exakta måtten, om jag tittar närmare på lampan. Jag kommer på nytt någon dag. Ett stort tack för hjälpen. På återseende’. ’Ja, kom hit först på nytt då Ni någonting vet’, avslutade expediten artigt.  Jag stängde dörren och drog en lättnads suck; det är sällan man blir rädd i en affär, en aning svettig till och med. Mitt problem var min klädsel, självklart. Orakad, slitna jeans, söndriga skor, skrynklig skjorta.

Det kändes varmt och fuktigt, inte minst p.g.a. det oförglömliga besöket till den fina antikvitetskaffären på Trädgårdsgatan. Vad ska jag göra nu? Till busshållplatsen på Salutorget och till buss nummer åtta – Runsala, jag vill bada! Bussen kom strax. Någon utlänning hade problem: vart ska bussen fara, var ska han stiga av? Chauffören kunde ingen engelska. Jag hjälpte till för att klara upp situationen. Utlänningen tackade mig vänligt. Jag satt mig ner och plötslig började en yngre man bredvid prata. ’Fint, fint att saken blev klar för utlänningen, man ska alltid hjälpa till om det bara är möjligt’, konstaterade han glatt, ’jag är från Björneborg och läste nog engelska i skolan, men vågar inte riktigt tala engelska här i Åbo, för här finns det alltid professorer i närheten, som talar perfekt engelska’, fortsatte han. ’Det har jag också märkt, därför är jag oftast ytterst försiktig’, replikerade jag.

Bussen kom fram och snart skulle jag bada. Simbyxorna fanns inte i väskan, för resan var improviserad, men lyckligtvis hade jag korta kalsonger av äkta polyester, endast 20 år gamla. Polyester är ett hållbart material. Härligt att i simma i ensamhet utan att behöva kommunicera med någon.

Tapio Salmi
Professor i kemisk reaktionsteknik

PS. En lämplig oljecistern hittade jag senare på en gigantisk loppmarknad utanför Budapest.

Hela tiden ska vi gå runt och tigga; vi skriver ansökningar för att kunna förverkliga våra idéer och för att få forkningsprojekt finansierade. Vad gör en forskare, då hans/hennes projekt har accepterats? Vanligen ler man vackert och förblir så tyst som möjligt. Det är säkrast så, för det hör inte till vår tradition att skryta med egna framgångar. Man mottar gratulationer med en utpräglad anspråkslöshet: tack, tack, visst var det trevligt, jag är glad, nu kan vi fortsätta med vårt arbete, kollegerna hade säkert också mycket goda projektförslag… Så lyder den politiskt korrekta kommentaren. Bäst att glömma publiciteten och ta itu med själva arbetet.

Vad gör man, då man får avslag för sitt projekt? Då ska man vara absolut tyst; man tiger, man låter tårarna rinna i ensamhet, man drar sig till sin håla, man skriker svordomar över en öppen fjärd. Kanske märker familjemedlemmarna att man är på dåligt humör – de oskyldiga ska ju alltid få sitt straff! Ytterst sällan kommer man till offentligheten; det anses inte vara politiskt korrekt i vårt land. Man vill inte ge en bild av en besviken, bitter människa. Nej, nej, man ska försöka på nytt nästa gång. Så ska en snäll forskare bete sig. Detta mönster har ingjutits i ryggraden.

***

Nej, nej, nej! Nu får det räcka. Jag stiger upp, och låter skriket nå universumets gränser, åtminstone beslutfattarnas bekväma mötesrum med kaffe och laxsmörgås. Finlands Akademi, rikets högsta vetenskapliga auktoritet utlyste i  våras en ansökningsrunda för forskningens infrastruktur, d.v.s. forskningsapparater, kringutrustning, dokumentering och tillgänglighet av forskningsresultat. Det var egentligen också frågan om forskningsprojekt, eftersom det förutsattes att man noggrannt beskriver för vilken typ av forskning apparaturen skulle användas till. Processkemiska centret vid Åbo Akademi (PCC) förberedde noggrannt en ansökan som inlämnades i maj 2013. Vi skulle bl.a. ha en ny, i vårt land unik apparatur för att studera kemiska reaktioners förlopp på djupet, en skräddarsydd reaktionskalorimeter, som skulle möjliggöra in situ –analys av kemiska komponenter och studier av katalysatorns tillstånd. Ansökan var fin, tyckte vi, 1 megaeuro. Rubriken var  Grön process- och produktteknologi.

Finlands Akademi, som är mycket mån om att beslutsfattandet är så objektivt som möjligt, hade samlat en internationell panel för att evaluera förslagen. Panelens rapport kom, tillsammans med beslutet. Jag tar några citat från rapporten:

”The research ninfrastructure for this proposal is outstanding, combining both world-class expertise in catalysis and already existing facilities to support the aims and objectives of the proposal… The potential of the plan is high; the possibility to set up an improved structure, which can offer the instruments to step on in the research of new renewable materials…”

“The project is well prepared and the feasibility very well described… All project resources and the division of labour are clearly well planned”

“ The director of the research is a strong leader in their discipline and has excellent academic credentials. They are well-known in their field and they have demonstrated leadership on a number of large grants and projects”

“The scientific quality of the project is excellent, the objectives well defined and outstanding. Its impact is very wide and so is also its strength”

Så konstaterade den internationella panelen, som bestod av professorer/doktorer Eichhorn, Kjems, Kossut, Kuhn och Martelli. Jag känner ingen av dem. Vitsordet som de gav var det högsta, 6/6 (outstanding).

På basis av detta panelutlåtande fattade Finlands Akademis teknisk-naturvetenskapliga kommission ett NEGATIVT beslut. Ingen finansiering, nej tack. Samtidigt finansierades tiotals infrastrukturprojekt – hade alla dessa fått vitsordet 6/6?  Svårt att tro. Denna gång var beslutet ovanligt politiskt, berättade en källa, men det är frågan om rykten, och efter rykten kan man inte börja springa. Är den objektiva vetenskapspolitikens tid förbi i vårt land?  Jag vill inte svara på frågan; ni kan endast gissa vad jag tänker.

Som små skolelever fick vi julbetyget:

MAGNA CUM LAUDE IMPROBATUR

Fridfull jultid till alla läsare!

Tapio Salmi

Akademiprofessor

Min italienska medarbetare och doktorand flyttade med sin finlandsvenske make och sina barn till Sverige. Som vanligt, var det igen dags att gå till en supermarket och göra veckans uppköp. Barn i en supermarket är krävande och kvalitetsmedvetna konsumenter, som kommer med (legitima?) anspråk på matvaror och sötsaker och choklad och spel och leksaker som borde köpas. Föräldrarna bromsar och vägrar. Slutresultatet blir skrik och tårar. Du måste förstå, att vi måste vara sparsamma, vi har helt enkelt inte råd med att köpa alla dessa grejer åt dig just nu, undervisade min kollega sin dotter. Situationen lugnade ner denna gång.

Efter några veckor kom hämndaktionen. Familjen var igen i supermarket och nu hade det verkligen handlats mycket: matvaror, tvättpulver, hushållspapper – en stor hög låg på bandet vid kassan. Just innan betalningen skulle inledas – visakortet gled in i maskinen – frågade dottern högljutt (hon har ärvt sin mammas röst): har vi verkligen råd med allt detta?! Mamma mia, min kollega packade allt ihop så snabbt som möjligt och sprang ut ur affären.

Har vi råd? Denna fråga fick jag höra för några veckor sedan på ett möte i Tammerfors. Frågan ställdes av en professor vid Tammerfors tekniska universitet. Nej, nej, det berörde inte alls resurser till forskning och undervisning i teknologi, som man kunde först gissa. Kollegan talade hånfullt om att det torde finnas hela två (!) professorsbefattningar i italienska språket i Finland. Jag kunde informera honom att en befattning finns vid Turun yliopisto, professor Luigi de Anna, en italienare som har blivit en stor aboensisk kulturpersonlighet. Jag försökte också förklara honom att det är en helt annan sak att prata – även i viss mån skriva – ett främmande språk på något sätt än att studera det som huvud- eller biämne: då är målet att verkligen bemästra språket på riktigt, så att man kan tala, skriva, översätta, tolka, undervisa, felfritt. Kurser på Arbis eller på universitetens språkcentraler kan inte ge denna färdighet. Jag berättade också om mina kolleger som hade jobbat åratal i Italien som ingenjörer; det första de gjorde var att de lärde sig landets språk. Jag betonade även det västerländska kulturarvets betydelse för Finland samt faktumet att Italien – trots mafia och Berlusconi – hör till de största ekonomierna inom EU och är definitivt ett mycket inflytelserikt EU-land.

Min tammerforsiska kollega gav inte upp. Har vi verkligen råd med detta, upprepade han. Jag blev så förbannad att jag tänkte omedelbart lämna mötet och ta tåget till Åbo. Jag stannade dock kvar, som gammaldags tjänsteman, eftersom jag var Åbo Akademis officiella representant. Jag hoppas att incidenten inte återspeglar en grundläggande skillnad mellan Åbo och Tammerfors…

I detta exempel representerar italienskan den ämnesgrupp, som ofta kallas ’små ämnen’ i finländsk universitetsdiskussion. Om någonting är litet, så kan det avlivas, utan några som helst allvarligare konsekvenser, tycks en del politiker – och tyvärr även kolleger – resonera. Hela tankegången är ytterst farlig: tänk om vi börjar expandera denna filosofi; då är även små språk, små folkgrupper, små nationer överflödiga och borde i något tidsperspektiv försvinna.

Åbo Akademi har flera s.k. små ämnen vilket delvis beror på universitetets särart. Enligt universitetslagen ska Akademin särskilt tillgodose den svenskspråkiga befolkningens behov av utbildning och forskning samt i sin verksamhet beakta landets tvåspråkighet. Detta är en stor utmaning i en tid som präglas av krympande resurser och brist på förståelse om den högsta utbildningens och forskningens roll i samhället. Den enkla lösningen är att man fryser ned professorsbefattningen då personen går i pension och anställer någon som tillfällig forskningsledare, lektor eller universitetslärare. Denna metod är perspektivlös: om ämnet inte har en professor, så degraderas det snabbt; det blir svårt eller t.o.m. omöjligt att avlägga magistersexamen i ämnet och doktorsexamina blir helt uteslutna. Projektfinansieringen krymper, eftersom det är ytterst svårt att få projektfinansiering utan en professorsbefattning i ämnet. I det långa loppet blir den ’billigare’ lösningen mycket dyr, eftersom ämnets produktivitet rasar och en nedåtgående spiral skapas.

Universitetets ekonomi beror i högsta grad på avlagda examina, och så kommer det att bli även i framtiden, med allra högsta sannolikhet. Samtidigt är det klart, att vissa ämnen vid Åbo Akademi – och även vid rikets övriga klassiska universitet – förblir små, men de kan ändå vara strategiskt ytterst viktiga. Vi måste ha högkvalificerade experter på främmande språk, vi behöver människor som känner till hur kulturer i olika delar av världen fungerar – i Mellanöstern, Kina, Latinamerika, Afrika. Vi behöver och vi ska ha råd med alla slags experter, från slavisk kyrkomusik till sydamerikanska matvanor. Ungdomens språkkunskaper har utarmats på ett alarmerande sätt, främst p.g.a. den olyckliga studentexamensreformen som Vanhanens regering drev genom: nästan allt blev frivilligt i studentexamen, och då lider ämnen som kräver långvariga ansträngningar. Det är inte enbart fråga om kulturella värden per se utan rena praktiska behov: ett finländskt företag som agerar i Sankt Petersburg, måste ha tillgång till finländska personer som behärskar ryska fullständigt.

Det är också oundvikligt, att vissa grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnen vid många universitet är relativt små till volymen, dock är deras existens en absolut nödvändighet. En fortsätt existens av matematik, fysik, kemi, även teoretisk fysik och teoretisk kemi måste kunna garanteras. Dessa ämnen har ett egenvärde, och de är en förutsättning för framgångar på tillämpade områden. Med bristfälliga kunskaper i matematik, fysik och kemi är en kemiingenjör en chimär, utan gedigna kunskaper i kemi är en farmaceut rentav farlig och en biokemist handikappad. Åbo Akademi har i många avseenden varit föregångare i vårt land; Akademin var framsynt och etablerade en professur i kvantkemi på 70-talet – i dagens värld kräver nästan varje seriös kemiforskning ett kvantkemiskt inslag i form av molekylmodellering. Vi ska ha en professur i teoretiskt riktad kemi även i framtiden vid Akademin.

Statliga medel till universitet delas enligt en fördelningsnyckel, men universitetet är inte bundet att slaviskt följa detta mönster i sin interna budget. Det är fortfarande tillåtet att tillämpa egna principer, det är tillåtet att tänka med egen hjärna. Den ekonomiska politiken är en utmaning för alla universitetsstyrelser i vårt land. Vi behöver kreativt och fördomsfritt tänkande, istället för schablonmässiga nedskärningar, expanderande administrativa procedurer och polisiär övervakning. Vi kan inte alltid skylla på utomstående (läs: statsmakten); under de senaste tio åren har massor av extra procedurer införts på universitetets eget initiativ: resetillstånd, betygsnämnder, plagiatgranskning… Listan är lång – 90-talet var ett härligt årtionde ur professorns synvinkel jämfört med dagens vardag. Lösningen kan inte vara att vi anställer mera administrativ personal för att ’hjälpa’ professorer och andra lärare, för dessa procedurer kräver sakkunskap i själva substansen och kan svårligen delegeras. I stället borde vi gå genom alla våra procedurer och våga förenkla och slopa en del av dem.

Åbo Akademis styrelseval närmar sig – vi ska rösta på kandidater som kan och vågar tänka med egen hjärna. Mamma mia – har vi råd med detta? – En av de härligaste filmer jag har sett är Lone Scherfigs danska mästarverk ’Italiensk for begyndere’.

Tapio Salmi
Akademiprofessor

Leve PCC!

Processkemiska centret vid Åbo Akademi (PCC) hade i augusti 2013 sitt årsevenemang. Detta forskningscentrum grundades 1998 efter ingående vetenskapliga och strategiska diskussioner som hade initierats av professor Bjarne Holmbom. Bjarne representerade det skogsindustriella forskningsområdet vid vår fakultet, medan de övriga deltagarna, Mikko Hupa, Ari Ivaska och Tapio Salmi hade sin kompetens i material- och förbränningskemi, processanalytisk kemi samt teknisk kemi och reaktionsteknik. Vad var vi då, vad ville vi bli? Snart blev det klart att vi ska kraftigt intensifiera vårt samarbete, vår inbördes växelverkan. Gemensamma projekt hade visserligen funnits tidigare, även sampublikationer; de hade uppstått spontant, då forskare från Axelia- och Gadolinia-byggnader hade träffats och började diskutera forskning, men inget strategiskt samarbetsprogram existerade. I alla fall, fyra professorer samlades till ett gemensamt möte och konstaterade att någonting borde göras. Inte enbart för att förstärka samarbete på pappret, utan för att skapa ny forskning tillsammans, en ny plattform för växelverkan, inte bara så att ledarna träffas ibland och pratar och pratar, utan på en ny nivå, så att forskarna samarbetar på gräsrotsnivån, planerar experiment tillsammans, förverkligar nya visioner. Vad är det som sammanbinder oss, dessa fyra grupper, fyra laboratorier? Vi tillsammans utgör en bro från kemi till kemiteknik, från grundvetenskap till industriell tillämpning.

Det kan låta förvånande, men denna bro saknas vid flesta universitet i Europa och även i Amerika. Kemi och fysik i Europa var länge i globalt ledande position, men fascismens frammarsch i Tyskland för sjuttio år sedan ändrade situationen totalt: många framstående forskare flydde till USA, för att överleva. Det tog flera årtionen innan denna skada reparerades. Kemiingenjörsvetenskapen (chemical engineering) gjorde ett genombrott i USA, där stora namn som Amundson, Reid, Prausnitz, Aris, Thiele, Himmelblau och många andra utvecklade chemical engineering till en självständig vetenskapsgren. Samtidigt skapades en skarp gränslinje mellan kemi och kemiteknik. Många länder i Europa, speciellt Frankrike och Storbritannien följde detta mönster för utvecklingen. Kemiteknik ska basera sig på stringent matematisk modellering av kemisk-tekniska processer. Genombrottet blev möjligt tack vare en kraftig utveckling av numeriska beräkningsmetoder och datorer. Denna stora trend sammanföll med en kraftig expansion av den processtekniska industrin i Europa och Amerika. Allt bra; nya kemiska fabriker och oljeraffinaderier byggdes för att täcka behovet av en ökande konsumtion överallt i den industrialiserade världen. Nya produkter behövdes och accepterades av konsumenterna: plaster, läkemedel, tvättmedel, kosmetiska produkter, herbicider, pestider…

Oväntade utmaningar uppstod. Den alltmer matematiska grenen av kemitekniken blomstrade, men samtidigt tenderade den att bli i viss mån off side, eftersom industrin inte var kapabel att motta alla de nya teorier och modeller som utvecklades av det akademiska samfundet. En erfaren industriforskare anklagade mig en gång: Tapio, ni jobbar vid universitetet, löser enkla problem med ett ytterst raffinerat sätt, men undviker svåra, realistiska problemställningar…. Först tog jag illa upp, för jag var ung och känslig, men senare har jag förstått att hans kritik inte var helt obefogad.

Med tiden kom också den svarta sidan av den kemiska expansionen fram: komponenter som inte sönderföll i naturen, utan ibland t.o.m. förgiftade den. Det var klart att ett nytt paradigm måste skapas. Först talade man om grön kemi, men snart blev det klart att grön kemi allena inte är tillräckligt, utan den måste leda till grön, hållbar processteknologi, som utgår från förnyelsebara råvaror och ger produkter som nedbryts i naturen till ofarliga komponenter. Den rationalism, som skapats av klassisk kemiingenjörsvetenskap skall utnyttjas i denna gigantiska omvandling från ohållbar teknologi till grön teknologi.

Processkemiska centrets verksamhetsidé formulerades på basis av dessa tankegångar. Vi skulle kombinera en djupgående kemisk kunskap med de modernaste metoderna i kemiteknik för att bereda vägen för framtidens hållbara processer och miljövänliga produkter. Diskussionerna utkristalliserade i ett nytt koncept: molekylär processteknologi. Vad är detta, behövs det ytterligare nya slagord, eller är det fråga om kejsarens nya kläder?

Molekylär processteknologi innebär att man skapar en djupgående förståelse av processerna på molekylär nivå, kemisk nivå och utvecklar nya processer och produkter utgående från detaljerad kemisk kunskap. Många vetenskapliga forskningsmetoder ingår i begreppet, från laboratorieexperiment och teoretisk molekylmodellering till modellering av kinetik, termodynmik, transportprocesser och strömningsbilder. Ett alltför brett spektrum, kunde man påstå. Man måste dock komma ihåg, att allt detta tillämpas på industriella processer, till grund och botten är det fråga om industriella processernas kemi. Professor Jean-Claude Charpentier, som bl.a. har varit president för den europeiska kemiingenjörsorganisationen EFCE, karakteriserar detta med en triangel Processus – Procédés – Produits, där det första ordet syftar till molekylära processer, på vilka de industriella processerna och produkterna baserar sig. Senare blev Charpentier medlem av vår ledningsgrupp.

En forskningsplan utarbetades och skickades till Finlands Akademi 1998 för få status som nationell spetsenhet i vetenskaplig forskning. Konkurrensen var hård redan då; men vi lyckades komma till andra omgången i tävlingen. Sedan skulle finalisterna inspekteras mera noggrannt, och Finlands Akademi skickade en delegation till Åbo för att granska vår forskning och vår infrastruktur. Forskare, doktorander skulle intervjuas. Det var spännande; jag minns hur jag gav detaljerade direktiv: ni ska inte prata om problem, utan utmaningar (senare har detta blivit en modetrend bland politikerna!), våra utlänningar ska ha en framträdande roll i intervjuerna, för att demonstrera den internationella atmosfären.

Månader gick, och äntligen kom beslutet: vårt program hade accepterats och vi skulle bli en nationell spetsenhet fr.o.m. början av året 2000. Jubeln var stor. Vi gjorde det! Vi beslöt att börja omedelbart, redan 1999; första årsmötet hölls då och första årsboken gavs ut. En del forskare var förståss skeptiska: skall de endast bli en formell allians mellan fyra laboratorier, för att få resurser, ska det bli en styv och styrande takorganisation? Ledningen var övertygad att så skal det inte bli, utan ett vetenskapsforum, där man förverkligar forskningsprojekt tillsammas. Så blev det också. Vi har en mycket tunn och effektiv organisation: en ledningsgrupp som består av fyra professorer och en koordinator. Verksamheten stöds av en akademisk och en industriell expertgrupp. Vi beslöt att inte sammanslå de deltagande laboratorierna, utan deras ekonomiska och vetenskapliga autonomi bevarades. I stället fokuserade vi genast kraftigt på gemensamma forskningsprojekt, gemensam handledning av doktorander, effektivt utnyttjande av varandras experimentella infrastruktur, årsmöte, vetenskapliga workshops, vinterkollokvium, årsbok, inbjudna toppföreläsare (ett s.k. distinguished lecturer –serie).

Med åren har PCC vuxit kvantitativt och utvecklats kvalitativt. 2010 ordnade Finlands Akademi en heltäckande evaluering av kemiska vetenskaper, inklusive kemiingenjörsvetenskap i Finland. Forskargrupperna vid PCC fick genomgående det högsta vitsordet ’excellent’ av den internationella panelen. Vid årsseminariet den 29 augusti 2013 konstaterades att PCC är starkare än någonsin. Under året 2012 publicerades 125 vetenskapliga originalartiklar och 10 doktorsavhandlingar försvarades. Två av centrets professorer har haft akademiprofessorsbefattningen, som är ytterst hårt konkurrerad – endast ca 5% av alla ansökningar accepteras. Otaliga nationella och internationella pris har kommit till centrets forskare. Vi organiserar aktivt internationella konferenser; höjdpunkten var den största europeiska katalyskonferensen EuropacatVIII i augusti 2007 i Åbo Mässcentrum, med 1500 deltagare från alla världsdelar. Nobelpristagaren Grubbs var en av plenarföredragshållarna och kulturminister Wallin hedrade med sin närvaro.

Får man skryta på detta sätt? Enligt den gamla finländska och nordiska traditionen inte, men i dagens värld har det blivit en nödvändighet. Det är svårt för mig, men man uthärdas med åren. Jag tror att PCC har bidragit till utvecklingen av kemi och keminingenjörsvetenskap med ett fantasifullt och innovativt grepp, med högklassiga forskningsresultat och genom att utbilda högtkvalificerade forskare som har spridits över vårt jordklot. PCC fortsätter – leve PCC!

Tapio Salmi
Akademiprofessor