Med begreppet ’effektivitetsfaktor’ menas på mitt vetenskapsområde den effektivitet, med vilken ett ämne transporteras via diffusion i porösa material. Effektivitetsfaktorn brukar få värden mellan 0 och 1, d.v.s. mellan 0 och 100%, men även fall, där effektivitetsfaktorn överskrider 100% är kända. – Fantastiskt!

Ordet ’effektivitet’ är ett av dagens modeord och vi vill gärna presentera oss som energiska och effektiva faktorer, för oss själva, för vänner, släktingar och arbetskamrater, för hela samhället. Speciellt samhället ställer oss kontinuerligt nya effektivitetskrav; för universitetet betyder det flere böcker, flere artiklar, flere examina – en kontinuerlig tillväxt, som i bästa (läs: värsta) fall skall åstadkommas med krympande resurser.

Har vi blivit effektivare på riktigt? Om man tror på statistiken, så säkert nog: idag är Åbo Akademi vitalare och produktivare än någonsin. Antalet doktorsavhandlingar och publikationer slår alla tiders rekord. De ekonomiska resurserna har i ett längre perspektiv (senaste 20-30 år) ökat kraftigt, även om de under de allra senaste tiderna har krympt.

För många år sedan publicerade Helsingin Sanomat en översikt om professorernas vetenskapliga aktivitet i vårt land och den karrikerade slutsatsen blev: lata professorer. Det blev en storm i whiskyglaset: vem av oss vill bli kallat lat; vi är ju uppfostrade i en protestantisk anda – en lat människa duger till ingenting – antingen skall hon ändra sitt beteende eller elimineras ur samfundet. Helsingin Sanomat kunde stämpla professorerna på detta sätt, eftersom många av oss publicerade ganska litet, främst p.g.a. brist på ekonomiska resurser (för få doktorander och andra forskare i gruppen, bristfällig experimentell apparatur o.s.v.). Sedan kom den stora ekonomiska recessionen på 1990-talet och man började verkligen satsa på forskningen och tekniska utvecklingen i Finland: kraftigt ökade TEKES-anslag och projektanslag från Finlands Akademi samt doktorsutbildning via nationella forskarskolor är utmärkta exempel på detta.

Antalet publikationer och doktorsavhandlingar steg kraftigt. Lata professorer var inte längre lata, och den anklagande artikeln i Helsingin Sanomat kunde kastas i historiens soptunna. Detta visade att professorer är en synnerligen idérik yrkesgrupp i vårt samhälle – man kan och skall inte bli forskare, om man inte är nyfiken. Om vi får resurser till vårt förfogande, så gör vi även resultat. Sedan är det en annan sak, huruvida kvantiteten är den enda saliggörande faktorn i den vetenskapliga verksamheten. Om vi tänker på de experimentella vetenskaperna, så är det alldeles klart, att det med hjälp av modern teknologi är möjligt att producera stora mängder forskningsresultat av god kvalitet. Allting är inte nödvändigtvis så originellt, tyvärr. Under de senaste 10-15 åren har mängden varit den tongivande indikatorn, men jag tror att vi kommer att se en vändning – kreativitet och originalitet måste få en större vikt, då man evaluerar forskningen och rekryterar nya professorer till universitet.

Jag läste nyligen en biografi om professor Peter Danckwerts, som hade en lärostol i kemiteknik i Cambridge. Peter var en briljant kemist, kemiingenjör och även matematiker, kan man påstå. Denna mycket kreativa man var kapabel att presentera sina ideér i en stringent matematisk form. Hans klassiska publikationer i tidskrifterna Chemical Engineering Science och Industrial and Engineering Chemistry Research gjorde honom odödlig: en artikel om uppehålstidsfördelningar i kemiska reaktorer och en annan artikel om en helt ny teori för gas-vätskereaktioner, nämligen ytförnyelseteorin. År 1970 kom ut boken ’Gas-liquid reactions’. Peter Danckwerts blev en av giganterna i kemiteknik. Årligen hålls en P.V. Danckwerts –föreläsning av en framstående forskare i kemiteknik. Varje år väntar många på en inbjudan, men endast en får den. Kvalitet!

Maria de Lourdes Ruivo da Silva de Matos Pintasilco (av förståeliga skäl ofta kallad Maria de Pintasilco, vilket är obildat!) föddes 1930 i Abrantes, Portugal. Hennes barndom och ungdom präglades av Antonio Salazars diktatur i Portugal. Den totalitära regimen fälldes 1974 av den portugisiska armén, som inledde en s.k. nejlikarevolution. Maria de Lourdes var länge en opolitisk, yrkesarbetande kvinna, men efter revolutionen fanns det ett stort behov av nya, okorruperade krafter i statens tjänst. 1975 blev Maria Portugals ambassadör för UNESCO i Paris. Åren efter revolutionen var politiskt turbulenta i Portugal, och efter en regeringskris kallade president Antonio Ramalho Eanes Maria de Lourdes till statsminister för en övergångsregering. Detta skedde på sommaren 1979. Maria fortsatte sina samhälleliga aktiviteter och var senare  bl.a. presidentkandidat och medlem i EU-parlamentet.

Lady Margaret Thatcher föddes i en medelklassfamilj 1925. Då hette hon Margaret Roberts. Snart efter universitetsstudierna i Oxford kandiderade hon för det brittiska underhuset år 1950, men lyckades inte vinna valet, vilket var en stor besvikelse för henne. Margaret var van vid att alltid vara bäst. 1959 lyckades hon komma till parlamentet och vi kunde se en brant stigande politisk karriär, präglad av en enorm viljestyrka. Efter att konservativpartiet förlorade valet 1975 vågade hon utmana partiledaren Edward Heath, den sympatiske förre premiärministern. Margaret vann och blev partiledare och oppositionsledare. 1979 blev hon den första kvinnliga brittiska premiärministern, som med järnhand reformerade Britannien – ännu i dag är Lady Margaret en av de mest kontroversiella politikerna som vi har sett efter andra världskriget.

Angela Merkel innehar sedan 2005 en av världens mest inflytelserika positioner: hon är Tysklands förbundskansler. Merkel är född 1954 i Hamburg, men hennes far, som var protentantisk präst flyttade till Östtyskland och Merkel blev uppvuxen och utbildad där. I samband med de stora omvälvningarna under åren 1989-90 blev Angela politiker i CDU och tack vare sin begåvning, sina personliga egenskaper och goda relationer till förbundskansler Kohl avancerade hon snabbt: hon blev medlem i tyska parlamentet efter landets återförening och senare minister och oppositionsledare. Den politiska karriären kröntes 2005, då Angelas parti lyckades vinna valet och hon blev den första kvinnliga förbundskanslern i Tyskland.

Vaclav Havel föddes 1936 i Tjeckoslovakien. Havels bakgrund var i den övre medelklassen, vilket gjorde hans ungdom svår: 1948 hade Tjeckoslovakien övergått till ett totalitärt kommunistiskt styre, trots att den officiella propagandan och banderollerna talade annat. Havels utbildning var typisk för en blivande journalist och författare: taxichaför, avbrutna studier i ekonomi, praktiskt arbete som teatertekniker… Teatern kom att ändra Havels värld och världsbild. Han började med att skriva artiklar och teaterstycken – det första hette ’Trädgårdsfest’. Havel var en av initiativtagarna för landets återdemokratisering, en av dem som undertecknade Charta77-dokumentet, där man krävde att den tjeckoslovakiska regeringen skall återinföra demokrati och börja respektera mänskliga rättigheter. För denna underskrift fick Havel betala ett högt personligt pris: diverse former av censurering, arresteringar och t.o.m. fängelsestraff. Vinden vändes slutligen i november 1989, då sammetsrevolutionen bröt ut i Tjeckoslovakien. Diktaturen störtades praktiskt taget fredligt och Havel, tillsammans med Alexander Dubcek, hälsade jubilerande folkmassor på Vaclavske Namesti i Prag. Havel blev snart valt till Tjeckoslovakiens president och fortsatte efter landets klyvning som president för Tjeckiska republiken ända till 2003. En av mina favoritböcker är Havels essäsamling ’En dåre från Prag’.

Jorge Mario Bergoglio föddes 1936 i Argentina. Han insjuknade i tuberkulos och blev en religiös ung man, som 1958 anslöt sig till jesuiterna. Jorge studerade teologi i Chile, sedan fortsatte han med studier i sitt hemland och avlade examen i filosofi (1960) och teologi (1970) vid Colegno Maximo San José. Jorge är känd för sitt arbete för de fattigas bästa och för sin anspråkslösa livsstil. Han är en lärd och språkkunnig katolsk teolog, som 1998 utsågs till ärkebiskop av Buenos Aires. I mars 2013, efter en dramatisk abdikering av påven Benedictus XVI, blev Jorge vald till den högsta positionen i den världsomfattande romersk-katolska kyrkan: han blev påve Franciscus I, för enkelhetens skull bara Franciscus.

***

Varför denna samling av kvinnor och män i höga positioner – tre kvinnor, två män, så att kåseriet är politiskt korrekt. Den gemensamma nämnaren är deras grundutbildning.  Franciskus I och Vaclav Havel har en teknikerutbildning i kemi bakom sig. Maria de Lourdes Pintasilco är kemiingenjör från Instituto Superior Tecnico, Lissabon (1953) och hade en karriär i cementindustrin, innan hon blev diplomat och politiker. Margaret Thatcher avlade magistersexamen i kemi vid det ärevördiga Oxford, och arbetade i livsmedelsindustrin, innan hon gifte sig, började studera juridik och blev topppolitiker. Fru Angela Merkels studier i teoretisk kemi kröntes vid Akademie der Wissenschaften der DDR, där hon 1986 försvarade en doktorsavhandling med titeln ’Untersuchung des Mechanismus von Zerfallsreaktionen mit einfachem Bildungsbruch und Berechnung ihrer Geschwindigkeitskonstanten auf der Grundlage quantumchemischer und statistischer Methoden’ Rubriken är ytterst grundlig, som ett litet referat och avhandlingen fick vitsordet magna cum laude.

Slutsats: Kemist, javisst!

Tapio Salmi

Akademiprofessor

Tapio Salmi

Sov inte i laboratoriet !

Den tjeckiske författaren Vladimir Páral, själv utbildad kemiingenjör från Pardubice, beskrev i sin roman ’Den unge mannen och vita valen’ (1973) ett industriellt forskningscentrum i Usti nad Labem, där man försökte utveckla en ny metod för separering av kolesterol. En ung man, Breta Laboutka kom slutligen på en fungerande metod, inte den erfarne chefen, kemingenjören Victor Panc. Tyvärr skedde en tragisk olycka: ventilationssystemet började krångla och giftiga substanser spreds i laboratoriet. Den unge mannen hade lyckats fånga den vita valen men det kostade hans liv. Breta Laboutka hittades död i laboratoriet och blev en martyr för det socialistiska arbetet. Boken passade väl in i systemet och prisbelöntes i Tjeckoslovakien och en film baserad på bokens tema kom ut några år senare. Boken är översatt till flera språk; jag lånade den från Pargas stadsbibliotek någon gång på 80-talet. Författaren Páral var systemets man. Han samarbetade med den tjeckoslovakiska statspolisen StB och undertecknade ett anticharta –dokument, som stödde kommunistregimen under ’normaliseringens’ dystra år. Han var Vaclav Havels, den stora dissidentens motpol. Havel är död, men Páral, nu över 80 år, lever fortfarande i Marianske Lazne (Marienbad).

För några år sedan hade vi ett gemensamt seminarium med kemisterna från Åbo universitet (TY). Tillställningen öppnades av kemiprofessorn Harri Lönnberg. Orden var chockerande: ett lik har hittats i vårt laboratorium, meddelade professorn lakoniskt. Vi blev förskräckta, men Lönnberg tröstade oss att det var fråga om en naturlig död i en svår sjukdomsattack, varken olycka eller brott.

För flera år sedan anställde jag en ung och intelligent tjeckisk sommarpraktikant. Mannen kom från den berömda Vysoka skola chemicko-technologicka (VSCT), Prag, från professor Libor Cervenys laboratorium, som är specialiserad på organiska finkemikalier, precis som vi här i Åbo. Den unge mannen hade i Prag blivit antagen både till medicinska fakulteten vid Karlsuniversitetet och till Kemisk-tekniska högskolan, men hade valt den kemiska banan. Praktikanten var synnerligen flitig, en arbetsnarkoman skulle jag säga. Han jobbade under ledning av min närmaste medarbetare, docent Päivi Mäki-Arvela, Han var alltid först i laboratoriet på morgonen och blev där sent på kvällen. Ett fantastiskt jobb – vi utvecklade enantioselektiv hydrering av vissa organiska komponenter, vilka används som intermediärer i syntes av läkemedel. Vi skulle få en fin publikation till stånd, pratade jag med kollegerna.

Ett manuskript uppstod och professorn är alltid glad då ett manuskript uppstår. (Numera är också Rektor glad då ett manuskript uppstår, eftersom det påverkar universitetets finansiering). Jag tryckte på print-optionen på min dator, tog papperen, rusade hem och började läsa. Manuskriptet var gott skick; endast smärre korrigeringar och preciseringar behövdes. Jag fick allt färdigt samma kväll och tänkte inte bli väntande till följande morgon. Päivi kommer tidigt till jobbet, men jag kommer senare. Alltså, trots att det var midnatt, tog jag det korrigerade och kompletterade manuskriptet och gick till laboratoriet.

Det var augusti, så nätterna började mörkna. Jag kom till institutionsbyggnaden, klättrade upp till andra våningen, kom till Päivis dörr, tog fram nyckeln och öppnade dörren, rutinmässigt. Från mörkret steg en man upp och kastade iväg en tun filt. För några sekunder trodde jag att det skulle bli mitt sista ögonblick. I månens bleka ljus såg jag ansiktet: det var vår tjeckiske sommarpraktikant, den unga och flitiga och intelligenta mannen.

Han var chockerad, men kanske en katolik, eftersom han erkände sina synder omedelbart, nästan innan jag hade startat förhöret. Varför övernattar Ni i kollegans tjänsterum (han hade dessutom släpat en dyna och en madrass dit), frågade jag artigt men bestämt. Det visade sig att praktikanten hade för några veckor sedan sagt upp sitt rum på Kåren och börjat övernatta i Päivis tjänsterum. Han visste precis, när kollegan kommer till jobbet på morgonen; han vaknade alltid före klockan åtta, tog sin madrass, gömde den någonstans, tog på arbetskläder och stod färdig i laboratoriet då den övriga personalen kom.

Han gjorde en misskalkyl: ingen vettig människa kommer till laboratoriet efter midnatten, tänkte han. Jag är ingen sadist, men jag kände en viss glädje, då jag såg hans ansikte, som präglades av rädsla och skräck. – Skall Ni avskeda mig? Jag försökte behärska mig (utan att börja gapskratta): egentligen, Herr X, ni borde avskedas omedelbart, men Ni har endast ett par veckor kvar här, så jag är för lat att starta en process, skrämde jag honom ytterligare. Jag utgår att detta var den sista natten Ni tillbringade i kollegans tjänsterum, avslutade jag uppläxningen. Han tog sin dyna, sin filt och sin madrass och försvann i augustinattens mörker.

Varför begick han brottet? Senare fick jag höra, att han ville spara på pengar för att kunna köpa en fin idrottscykel åt sig. – Åren har gått och brottet har preskriberats. Artikeln publicerades i Journal of Catalysis (volym 204, 281-291, 2001), som är en prestigefylld tidskrift.

Författaren tackar Martina Stekrova (VSCT, Prag) för översättning av valda delar av tjeckisk wikipedia.

Under det senaste halvåret har jag haft möjlighet att bekanta mig med många kollegers vetenskapliga och pedagogiska aktiviteter i kontinentala Europa. Nya horisonter öppnas och det har varit som en uppfriskande dusch att föreläsa utomlands, träffa studenter och lärare, diskutera framtidsvisioner i Tyskland, Portugal, Grekland och Nederländerna.

Otto-von-Guericke-Universität och Max Planck-Institut i Magdeburg, i delstaten Sachsen-Anhalt blomstrar. Professor Andreas Seidel-Morgenstern är en av världens ledande experter i kromatografisk separering kopplad till kemiska reaktioner. Teknologin öppnar nya perspektiv bl.a. för en effektivare farmaceutisk produktion. Den tyska staten är verkligen duktig och kreativ då det gäller att skapa förutsättningar för forskning på global nivå. Hur undviker man en osund konkurrens mellan ett forskningsinstitut och ett bredvidliggande universitet? Med en personalunion, är den tyska lösningen. Professor Seidel-Morgenstern leder både institutet och sin forskargrupp vid universitetet. Informationsflödet löper gränslöst mellan dessa två organisationer och arbetet delas på ett sätt som är det mest ändamålsenliga för helheten. Pengar för forskningsapparatur finns och då jag frågade, hur omfattande publikations-verksamhet förutsätts som gengäld för den ekonomiska generositeten, fick jag svaret: attityden till publiceringen är avslappnad (!). Jaså, kunde jag endast konstatera och började genast fundera, hur allt det här kan gå ihop. Tyska universitet och forskningsinstitut satsar på kvalitet och pressar inte med våld fram andra rangens publikationer. Istället väljer man aktiva och kreativa professorer med imponerande meriter – de forskar och publicerar säkert även i framtiden, eftersom de har gjort det hittills. Det värsta misstaget man kan begå är att ta en medelmåttig professor och utsätta honom/henne för ett yttre tryck. Då uppstår massor av publikationer i medelgoda journaler och massor av posterpresentationer vid konferenser.  Denna typ av forskning faller snabbt i glömska, oftast innan forskarens lik har ruttnat.

Hur är det då med den ökande administrativa bördan och universitetsbyråkratin som vi kämpar med i Finland, gibbt es etwas ähnliches hier, frågade jag Seidel-Morgenstern. Inget större problem, svarade han: administrativa kostnader vid Max-Planck-institutet i Magdeburg utgör endast 7% (!) av budgeten och alla som jobbar i administrationen är mycket lojala. Visserligen sköter Berlin (institutets högkvarter) en del av administreringen och den biten är inte inräknad i dessa 7%, tillade han. Herrlich, kunde jag konstatera.

Hotellet i Magdeburg, Gröna citadellet, var en sevärdhet, som jag kan rekommendera för alla: det är skapat av en arkitekt med namnet Friedensreich Hundertwasser som var Salvador Dalis personliga vän. Inte en enda korridor är rak i byggnaden, badrummen är kostverk gjorda av mosaik, färgernas kavalkad överallt – dock mycket elegant. På hotellets tak växer gräs. Hotellet ligger vid en av Magdeburgs huvudgator, som blev sönderbombarderade under andra världskriget och återuppbyggda av den östtyska staten. Hundertwassers surrealistiska hotell ersätter en DDR-byggnad, som revs p.g.a. tekniska problem.

Sista kvällen i Magdeburg var ledig och vi åkte på en cykeltur längs Elbeflodens stränder. Försommarens grönska och aftonens mjuka vind var oförglömliga. Nästa dag for tåget till Berlin. Deutsche Bahn höll tidtabellen. Ett programnummer var kvar: besök till Komische Oper, komiska operan. Operan hette Die Liebe zu drei Orangen, komponerat av Sergej Prokofjev.  Berlin ist immer eine Reise wert, men så är även Magdeburg. Gräset är grönt i Tyskland.

Tapio Salmi

Festtalet klingar och orkestern spelar:
Alla behövs! Absolut.
Der Alltag ist grau,
skrev Günther Wallraff.
Kontrollern kontrollerar,
har Du åkt för mycket taxi,
har Du supit för mycket
under konferensens gång.
(Du kom från Krakow
men hamnade till Auschwitz – fel tåg)
Någon var intresserad av Ditt föredrag:
han var utlänning.

Rondo, presto, allegro,
rullar räkningar
och begripliga och obegripliga dokument.
Det viktigaste: Reportronic fylls i och Certia går på vinst.
Närstödet blir utbränt.
En dag brinner alla papper.
Men lyckligtvis:
fotokopian finns kvar i forskarens vrå,
cellulosa sönderfaller i dagsljus;
kemisten räddar dokumentet.
Bibliotekarien gråter: pengarna tar slut;
skall vi sluta med Science Direct,
skall vi sluta med SciFinder,
skall vi sluta med Chemical Abstracts?
Kemi i vakuum – ett nytt experiment.
Glasblåsaren stänger sin verkstad.
Sista bubblan glöder i morgonens ljus.
Maskinen stannar, dörren stängs.

Vad behövs, vem behövs vid Universitetet?

Tyska – Jawohl,  oder vielleicht nicht – wir überlegen und überlegen…
Suomea, kyllä kiitos – tai: – ei saatana!
Professor i ryska – njet njet, ta en akademilektor,
kanske skriver hon underjordiska berättelser
i en källarhåla.
Franska språket och litteratur – bien sur, mais il faut couper les coûts…
(Vin coupé  skulle smaka bättre)
Lektor i polska: nej, absolut inte, det räcker till att man vet:
vem var Marie Sklodowska-Curie,
vem var Wislava Szymborska?
En tvärvetenskaplig snabbkurs:
från bildning till utbildning.
Humboldt ist tot – lebe Humboldt!

Tapio Salmi, akademiprofessor