Konferensiverns livscykel

Gunilla Widén

Nilla_arbetsrumDet har varit en ovanligt konferensrik höst för min del, flera centrala konferenser inom informationsvetenskap har ordnats och med flera nya forskningsprojekt på gång har det känts viktigt att delta, presentera och nätverka. Jag har åkt på konferenser i 20 års tid och fortfarande tycker jag att det är en av de stora arbetsförmånerna jag har. Även om jag tydligen lider av någotslags emotionell berg- och dalbana i processen av konferensförberedelser.

Initialskedet

Ungefär ett år på förhand kommer Call for Papers. Sidu, nästa års ISIC-konferens ordnas i Zadar, Kroatien. Bilderna på konferenssidan ser synnerligen lockande ut! Jag har deltagit i ett flertal ISIC-konferenser under årens lopp och alltid tyckt att de varit både givande och trevliga. Känner hur konferensfebern stiger.  Konferensen har ett brett tema, Information Seeking in Context – Human Information Behaviour and Practice, och vårt senaste forskningsprojekt om informationskompetens på arbetsplatsen passar alldeles utmärkt för en presentation där. Kroatien i september, det perfekta konferensmålet! Ivern är på topp!

Sagt och gjort, börjar planera för ett paper. I huvudet är pappret så gott som klart. Inga problem. Det gäller bara att skriva lite bakgrund, motivera studien, beskriva metoden  och göra en delanalys av det större enkätmaterial forskargruppen nyligen samlat in. Det här fixar sig liksom nästan av sig själv. Men det finns en gnagande insikt om att detta inte kommer att vara så enkelt som det i detta skede låter. Konferensivern har fått sig en liten törn.

Förberedelser

Tiden går snabbt, deadline som först kändes på bekvämt avstånd, lyser plötsligt med rött i kalendern. Hur långt sku pappret nu vara? Finns det ett alternativ för short paper? Vad ska jag röja i kalendern för att hinna? Kanske familjen klarar sig utan mig ett veckoslut igen då jag filar på formuleringarna. Har jag inte skrivit något redan som kunde användas? Varför beslöt jag att skicka in ett paper? I detta skede finns just ingen iver alls över att åka på konferens ..

Som ett under åker pappret trots allt in inom deadline. Stor lättnad! Nu väntar bara tre gradun, några reviews, reseräkningar, kursplanering och annat smått och gott som fått vänta då konferenspappret sku finslipas .. Och som vanligt kommer det följande dag ett glädjens mejl om ”due to many requests we have extended the deadline for CfP until …”. Nåväl, lika bra att ha pappret inlämnat så man kan ta itu med allt annat som väntar. Kroatien-konferensen är glömd för en stund. Vardagen innehåller så mycket annat. Och i villervallan går vi och lämnar in en poster också till en annan konferens, jag går med på att vara delarrangör för en tredje konferens under hösten osv., osv.

Besked

Efter ett tag kommer besked från konferensarrangören. Reviewers tycker vårt paper passar bra för konferensen, men har en del önskemål om vad som ännu borde tilläggas. Att vi bara har 2000 ord till vårt förfogande bryr sig reviewers inte om. Det ska vara längre förklaringar på så gott som alla delar av pappret. Vi filar på formuleringarna för att lyckas förklara så mycket som möjligt med väldigt få ord. Ärligt sagt är detta inte min starka sida. Doktorsavhandlingens förgranskare frågade i tiderna om jag fått betalt per sida. Men till sist, vårt epos om Workplace information sharing: a generational approach, accepteras för en presentation i Zadar i september och i conference proceedings. En liten poäng till ämnet och ÅA.  Trevligt! Ivern är tillbaka!

Praktikaliteter

Konferensen närmar sig. Arrangörerna påminner om att det är nu det gäller att registrera sig om man vill hinna till early bird pris. Registreringssystemet kommunicerar på kroatiska, men på något sätt kommer vi överens och jag har ett kvitto i e-posten. Måste komma ihåg att skicka det vidare till ekonomisekreteraren. På to-do-listan kommer boka resan. Bokningssystemet erbjuder minst 240 olika flygalternativ. Känner en viss utmattning, hinner inte just då börja plöja igenom alternativen. Måste återuppta bokningsuppdraget senare. Att hitta smidiga flygrutter från Åbo till Zadar känns plötsligt som den svåraste uppgiften in hela konferenskarusellen. Det måste bli via Helsingfors igen. Varför är det alltid så besvärligt, .. Ivern är definitivt på botten.

Konferensdags!

September och konferensdags i Kroatien närmar sig. Vi förbereder vår presentation, i processen börjar forskningsresultaten låta riktigt intressanta, konferensprogrammet publiceras och det finns massor av intressanta föredrag att se fram emot! Resan är bokad och allt är frid och fröjd. Förutom att före Kroatien är det två andra konferensresor och en par veckor efter Kroatien är det  en fjärde konferensresa på programmet. Det betyder mycket organiserande för att få alla andra arbetsrutiner att fungera.

ISIC2016

Information Seeking in Beautiful Context

Men efter att konferensivern sågat upp och ner i nästan ett års tid är det dags att åka! Konferensen ordnas vid Zadars universitet som har sin huvudbyggnad i de gamla delarna av staden och ligger alldeles vid Adriatiska havet. Detta hör nog till den vackraste utsikten från en föreläsningssal jag upplevt. Alla vedermödor är med ens glömda! Fantastiskt trevligt att träffa sina kolleger från när och fjärran, ta del av en hel rad med intressanta presentationer och låta sig inspireras till nya samarbetsinitiativ!

Årets upplaga av ISIC var dessutom en jubileumskonferens, 20 år sedan den första i ordningen ordnades i Tammerfors 1996. Och tänk, jag är så gammal att jag hörde till de några stoffilerna i publiken som fick tillkännage att vi varit med om den allra första konferensen. Det var faktiskt min första konferens någonsin och det var mycket som gjorde stort intryck på mig den gången. Det var stort att få se och uppleva de stora stjärnorna ”live”. Konferensen har utvecklats till en central mötesplats inom informationsvetenskapen och det är många som gärna återkommer till konferensen år efter år. Det finns på något sätt en familjär stämning över konferensen numera. Nästa gång 2018 blir det i Krakow. Där har jag aldrig varit. Det är säkert en vacker stad. Here we go again, tror jag ska börja fila på mitt konferenspaper redan nu 😀

 

Exploitation or emancipation? Hur förhålla sig?

Hannah Kaihovirta

unicorn-with-rainbow-vector-40368

 

Under senaste vecka hade jag förmånen att ta del av två olika föreläsningar som berör frågor om hur vi idag förstår utbildning. De två föreläsarnas retorik, ansatser och förhållningssätt till utbildning skiljde sig från varandra och de talade i helt olika sammanhang. Ändå skapade jag som åhörare en tankekonstruktion, en tolkning av situationer och innehåll där jag förde samman begrepp, beskrivningar och riktlinjer de målade fram till en utsiktspunkt på min förståelsehorisont.

Den ena föreläsningen var en keynote av Kam Star på den europeiska konferensen med temat GAME BASED LEARNING (ECGBL). Konferensen är årligt återkommande och i år var universitetet i Paisley, Skottland värd för konferensen. Titeln för föreläsningen var Hunting the Joint Exploitation Beast.

Föreläsaren har lång erfarenhet av studier om hur spel och framförallt dataspel kan påverka våra beteendemönster samt hur spel kan användas på ett ändamålsenligt sätt för lärande. Med sin erfarenhet i spelvärlden ger han tänkvärda perspektiv på hur vi förstår spelifiering (gamification) och hur skola och utbildning tänker då de utformar idéer om att omvandla lärprocesser till spelfunktioner.

Det är uppenbart att föreläsningen är uppbyggd enligt spelvärldens logik. Vid inledningen av föreläsningen informerar föreläsaren åhörarna om att vi kommer att vara delaktiga i föreläsningens olika moment. Till exempel kommer vi att möta  var är vi nu, på storbild (projektion), vilket innebär öppen diskussion under föreläsningen. Vi kommer också att få möta olika monster och utmaningar under föreläsningen.

Det första vi som åhörare får möta är en storbild på en enhörning och en regnbåge. ”I want you to remember that it is here we start today”. Vi blir påminda om att lärande är som att söka regnbågens ände – och att vi inte får glömma bort möjligheten att vi kan komma över en enhörning (unicorn) då vi lärt oss något. Här är jag hooked som åhörare. Vem i all världen inleder en keynote med bilden av en regnbåge och en enhörning?

Samtidigt far mina tankar in på ett sidospår. Ahaa. I den kultur som föreläsaren representerar är myten om regnbågen inte berättelsen om en skatt vid regnbågens ände. Istället är det en berättelse om att vid regnbågens ände kan du möta en enhörning. Jag hinner tänka att metaforen om lärande och regnbåge fungerar avsevärt bättre med enhörningar än med skatter. Nåja. Jag fortsätter lyssna uppmärksamt för mitt i sidospåret drar föreläsaren med kraft tillbaka mig in i föreläsningen. Följande storbild dyker upp. Bilden är ordet EXPLOITED. Jag hinner nätt och jämt inleda ett sidospår i tankarna om punkbandet som grundades i Skottland då jag inser att jag roar mig med att röra ihop olika myter och symboler istället för att följa föreläsningens riktning. Kam Star beskriver att han i det här sammanhanget använder exploitation för att vi ska få en tanke om the action or fact of treating someone in order to benefit from their work.

Resten av föreläsningen går i en riktning som är bekant för mig och ändå inte. Föreläsaren beskriver hur forskning inom spelbaserat lärande är ett relativt nytt forskningsområde (åtminstone då det kommer till dataspel) och att det i och med det finns stor risk för olika former av det som han beskriver som exploitation. Jag får klart för mig att för det första är spelbaserat lärande och spelifiering ett fragmenterat område som söker sin form som verksamhetskultur och som vetenskaplig diskurs. Samtidigt förändras och utvecklas området hela tiden. För det andra går det inte i Europa att patentera resultat inom det här forskningsområdet. För det tredje är det svårt att hitta partners som vill satsa på utvecklingsarbete som är så tillgängligt (free) för många på många sätt. Och för det fjärde är det svårt att enligt gamla normer skilja på proffs och amatörer inom området. Det är svårt att säga om det ens är nödvändigt.

Jag hinner tänka att det här är utmaningar som det går att känna igen på många forskningsområden. I slutet av föreläsningen inser jag att de monster och utmaningar som vi mött under föreläsningen inte är monster och utmaningar som ska skrämma åhörarna. De ska aktivera oss. Så som det är i spelvärlden. Att monster och utmaningar är delar av det som gör att vi vill gå vidare, till nästa nivå.

Den andra föreläsningen lyssnade jag till någon dag senare. Ria-Heilä Ylikallio (Åbo akademi) och Siv Björklund (Vasa universitet) bjöd inom ramen för Skrivkompetensprojektet (Stockholms universitet är också partner) Denice Patmon från Massachusetts universitet till ett tvådagarsseminarium om skrivande. Ett bärande tema för hela seminariet var Emancipatory Writing, fri översättning av mig ungefär frigörande skrivande.  Jag deltar vid den inledande föreläsningen för seminariet. Den har titeln Emancipatory Literacy. Tillbaka från Skottland sitter jag i Vasa och antecknar: Emanicipatory Literacy är en tankeväckande ingång till vikten av att förstå skrivande som (livs)process.

Även vid den här föreläsningen ger jag mig ut på ett sidospår redan vid inledningen. Den här gången ligger ordet exploitation i närminnet. Av någon anledning ligger det ordet nära till hands då Denice Patmon definierar emancipatory; to free from opression. Patmon understryker hur viktigt det är att förstå att lärande är att lära sig hur man berättar sin berättelse. Hon beskriver hur hon arbetar med skrivande som processer där händelser i livet får betydelse för studerande och elever beroende på när och hur de berättas. Hon berättar om hur berättelser måste berättas och skrivas om och om igen för att de ska förändras. En del händelser får mer betydelse i en del berättelser, faller i skymundan i andra. Lärande handlar om att berättelsen ges tid att utvecklas på nytt, på nya sätt, i nya sammanhang. Jag tänker på flera former av skrivande. Också det akademiska.

Patmon understryker hur betydelsefull vikten av akademisk dignitet är i allt lärande. Att den akademiska digniteten handlar om den kunskap som har betydelse, som förändrar och ger redskap till att hålla fast vid ny kunskap. För alla. Oberoende av ålder, oberoende av kön, oberoende av etnicitet eller sociala förutsättningar. Oberoende.

Efter de två föreläsningarna reflekterar jag över att jag oväntat har två begrepp som legat långt från varandra i min tankerepertoar väldigt nära varandra. Som om de var två sidor av samma fenomen. Exploited och Emancipatory. Två begrepp som tar plats inom utbildning just nu. Och jag tänker att de båda föreläsarna pekar på vikten av medvetet pedagogiskt handlande. De visar hur de är skapande och vetenskapande.Det tål att tänkas på.

Avslutningsvis konstaterar jag att den senaste tiden har jag varit kunskapsnomad i samtiden och att mycket handlat om att vetenskapa och leva i rhizom. Och jag tänker på att också inom det vetenskapliga området ska vi arbeta tillsammans, universellt, för mänskligheten. Kanske det en dag dyker upp en enhörning? Eller är det en skatt?

Digitaliseringen förändrar allt, men (hur) påverkar det oss?

Linda Mannila,

lindaJag höll i slutet av september en presentation med samma rubrik för ÅA:s LUMA-grupp och beslöt skriva ner mina tankar i ett blogginlägg. Inför presentationen blev jag ombedd att ge ett svar på den ”evinnerliga digitaliseringsfrågan”. Lika litet som jag kunde tackla den enorma frågan under en 35-minuter lång presentation, kommer jag kunna göra det i ett blogginlägg. Men förhoppningsvis kan jag väcka några tankar.

Digitaliseringen har blivit något av ett buzzword som används mer eller mindre slentrianmässigt i en mängd olika sammanhang – man digitaliserar än det ena, än det andra. Ofta läser man utdrag ur strategidokument i stil med ”digitaliseringen ska genomsyra all verksamhet”. Visst låter det bra, men vad betyder det rent konkret för olika delar av verksamheten?

I många fall sätter man likhetstecken mellan digitalisering och införandet av datorer, programvara, nätverk och olika typer av digitala verktyg. Digitaliseringen handlar dock mer om verksamhetsutveckling än om datorer och IT-utveckling. Precis som industrialiseringen gjorde på 1800-talet förändrar digitaliseringen vårt samhälle i grunden. Allt berörs. Processer, strukturer, arbetssätt och samarbetsformer förändras. Vår syn på demokrati och lagstiftning utmanas. Yrken försvinner och andra kommer till.

Hur ska man hantera denna utveckling? Tempot är snabbt och vi kan inte kontrollera utvecklingen, däremot kan vi skaffa oss förutsättningar att dra nytta av de möjligheter digitaliseringen ger upphov till samt förstå de risker och begränsningar som finns. Den finländska grundskolan har i höst tagit i bruk en ny läroplan, där mångsidig kompetens, som baserar sig på EU:s så kallade 21st century skills, ska ingå i alla ämnen. Den mångsidiga kompetensen inkluderar sju delområden, däribland digital kompetens.  Det finns olika definitioner på detta begrepp och jag gillar personligen Skolverkets (Sveriges motsvarighet till Utbildningsstyrelsen) definition som bygger på tre förmågor: att

  1. använda och förstå digitala system och tjänster,
  2. förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt, och
  3. lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik.

Den första förmågan grundar sig långt på att lära sig hantera, använda och välja bland det allt större utbudet av verktyg och system som vi stöter på både i vår vardag och vårt yrkesliv. Denna bit dominerar till stor del den allmänna diskussionen, men jag vill här fokusera på de två senare punkterna.

Den andra delen – ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt – hänger ihop dels med det allt större informationsflöde som vi omsluts av, dels med de teknologiska framsteg som görs inom till exempel artificiell intelligens och robotik. Resultatet blir att vi ställs inför en mängd frågeställningar kring inte bara teknik, utan även om etik, säkerhet och integritet. Är vi medvetna om hur vår världsbild formas av våra Google-sökningar, vem vi följer på Twitter och vilka inlägg vi gillar (eller t.o.m. bara skrollar förbi saktare) på Facebook? Vem ska bestämma hur algoritmen som styr en självkörande bil ska bete sig i en situation där valet står mellan att köra in i en femårig flicka på cykel eller en buss? Ändras svaret om bussen skulle visa sig transportera en stor grupp dagisbarn? I vilka situationer tycker vi det är okej att förbättra eller modifiera kroppen med teknik, till exempel med implantat eller genom att koppla upp hjärnan till nätet?

En annan aspekt handlar om de enorma datamängder som samlas in på daglig basis. Hur många uppkopplade enheter har du med dig där du sitter eller står just nu? Tänk sedan tillbaka några år – hur många uppkopplade enheter gick du omkring med för 10 år sedan? Relatera sedan detta till prognoserna för det så kallade Sakernas Internet (eng. Internet of Things, IoT) som säger att det kommer att finnas 6,4 miljarder uppkopplade enheter i slutet av år 2016. Med tanke på att under hälften (46 % i oktober 2016) av världens befolkning har tillgång till Internet, kan detta ses som rejält många enheter. Antalet bleknar dock i relation till prognoserna för år 2020 som ligger på 21-50 miljarder enheter. Förutom bekanta uppkopplade enheter (datorer, telefoner, pekplattor), blir det allt vanligare att koppla upp enheter som tidigare inte varit det (klockor, bilar, kylskåp). Dessutom får vi tillgång till helt nya typer av produkter som vi inte ännu sett. Alla dessa enheter samlar in data – sensorer loggar data ute på stan och våra egna enheter samlar kontinuerligt in en mängd information om hur, var och när vi rör oss, vilka platser vi besöker, vilka varor vi handlar i butiken, etc. Vad händer med alla dessa data? Vem har tillgång till dem? Vad kan och vill vi göra med dem? Vad innebär en detaljerad och till stor del automatiserad analys av stora mängder data för vår förståelse av samhället och oss själva?

Den tredje punkten handlar om att skapa med teknik. Då den första iPhonen kom hade Apple sloganen ”There’s an app for that”. Tanken var att ge användaren en bild av att allt som man kunde tänka sig behöva redan fanns tillgängligt. I dag är situationen en annan, då vi i stället uppmuntras att gå från att vara passiva konsumenter till aktiva producenter. Om vi har ett behov behöver vi inte sitta och vänta på att någon annan ska skapa något som möter behovet – i stället har vi tillgång till en mängd verktyg, material och arbetssätt som gör att vi kan ta itu med våra problem, idéer och utmaningar själva. Medan industrialiseringen karaktäriserades av en massmarknad och en ”one size fits all”-mindset, flyttar vi oss allt närmare en användarfokuserad och individualiserad ”market for one”.

Samtidigt blir datorerna smartare och kan ta över allt fler av de rutinuppgifter som tidigare utförts av oss människor. Denna utveckling kan kännas skrämmande (”robotarna tar våra jobb”) och ofta beskrivs digitaliseringen som ett hot mot det bestående snarare än något som möjliggör det nya. Men precis som industrialiseringen gjorde en del yrken onödiga och skapade nya arbetstillfällen, kommer digitaliseringen att leda till samma sak. De nya arbetstillfällena kommer dock att kräva att man kan arbeta tillsammans med datorerna och robotarna – vi måste helt enkelt lära oss utnyttja maskinerna till det som de är bra på, samtidigt som vi själva kan bidra med nya idéer, kreativitet och olika sätt att lösa problem. Erik Brynjolfsson vid MIT menar att detta är vår stora utmaning – att lära oss se och använda de allt smartare maskinerna som kompanjoner (”race with the machines”) i stället för att se dem som konkurrenter (”race against the machines”).

Under senare år har begreppet datalogiskt tänkande (eng. computational thinking) blivit allt mer populärt för att beskriva en uppsättning koncept, färdigheter och arbetssätt som hjälper oss lösa problem så att vi till så hög grad som möjligt kan låta datorn hjälpa till. Här finns ingen universell modell, utan olika områden har olika behov. Inom naturvetenskap lyfter man till exempel särskilt datahantering och -analys, modellering och systemtänkande, medan textanalys, och källkritik och etiska frågeställningar blir särskilt viktiga inom humaniora. Inom ekonomi ökar å sin sida exempelvis behovet av att kunna utveckla och genomföra simuleringar samt analysera stora mängder data av olika typ.

De frågeställningar och problem vi möter blir allt mer komplexa och ämnesövergripande. Vi kan inte överlåta beslutanderätten till dem som traditionellt jobbat med IT – alla berörs. Det går inte heller längre att tala om en IT-bransch, utan alla områden förutsätter digital kompetens. Alla måste känna att de vet tillräckligt för att kunna ha en åsikt. Alla behöver tillräckliga färdigheter för att kunna utnyttja digitaliseringens möjligheter inom det egna området.

Vilken roll spelar då digital kompetens i universitetens verksamhet? Är det tillräckligt att vi publicerar kursmaterial på webben, ser till att våra artiklar finns i de digitala databaserna och erbjuder kurser online? Eller ser vi också behovet av att inkludera de två andra mer innehållsmässiga punkterna i våra målsättningar? Vad kan vi göra enskilt och tillsammans – även över ämnesgränserna – för att nå målen? Vad krävs för att vi ska känna att vi lyckats på kort sikt? På lång sikt? Hur kan vi mäta om vi lyckats?

Efter LUMA-presentationen fick jag motfrågan ” vad tycker du att vi ska göra?” Jag har tre konkreta förslag:

  1. Ge en konkret definition för vad digital kompetens innebär för utbildning och forskning vid ÅA och skriv in denna, samt konkreta – och mätbara – målsättningar, i såväl strategidokument som lärandemål på utbildnings-, ämnes- och kursnivå.
  2. Utveckla kurser på temat digital kompetens för olika fakulteter som möter deras behov, så att även ämnesövergripande element ingår. Här kan man ta inspiration från internationella motsvarigheter vid till exempel Berkeley University och Virginia Tech. Sedan gäller det att pröva, utvärdera, ändra, och pröva igen!
  3. Skapa ett ämnesövergripande kursblock eller biämne på samma tema med målsättningen att öka kunnandet om och intresset för teknologi, och samtidigt stärka grunden för framtidens innovationer inom olika områden. ÅA bär ett ansvar för att ge svenskspråkiga studerande dessa möjligheter.

Då jag började studera datavetenskap år 1998 var den stora drömmen för många att börja jobba vid Nokia. En av lärdomarna vi borde bära med oss efter Nokia är att man inte vinner något på att bli kvar för länge i en gammal sanning.

Gamla hundar lär sig inte nya konster?

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaIbland känns det som om ens bäst före –datum har passerat för länge sedan. Det här kunde kanske passa in på många saker men nu tänker jag främst på användning av alla digitala och nätbaserade verktyg som vårt vardagliga arbetsliv numera är helt byggt på. De flesta kan väl inte göra just nånting på jobbet, om man inte först har startat datorn. Och i den burken ryms otaliga lösenord, digitala verktyg eller åtminstone nätkontakter till sådana på någon server i det dolda av vår virtuella verklighet. Inte noga med det, ofta ändras programmen och därmed även det så kallade användargränssnittet som sätter oss i kontakt med verktygen. Dessutom förväntas vi också att lära oss nya program för att till exempel rapportera vår tidsanvändning på jobbet eller – nånting som känns mera intressant och motiverande – för att analysera stora datamängder och även kombinera saker på helt nya sätt. I den digitala världen är utvecklingen rätt hisnande.

När man jobbar ihop med studerande eller yngre kolleger, dessa diginativa, kan känslan av ”bäst före – passerat” ibland bli rätt påtaglig. Yngre människor är mycket kvickare att koppla ihop olika tekniska system och deras kunnande är på en helt annan nivå än den som min generation, som har lärt sig t.ex. grunderna i statistik med papper, penna och enkla kalkylatorer, har. Häromdagen skulle vi sätta ihop en datamatrix av omfattande rumsliga data som härstammade från flera olika källor. Jag visste att sammanfogningen var möjlig och visste också hur man kunde göra det. En yngre kollega skulle göra det praktiska jobbet som jag antog att skulle ta honom närmare en vecka. Vi hann egentligen aldrig prata om det praktiska utförandet innan vi skiljdes åt för att diskutera de praktiska sakerna lite senare. Ett par dagar senare kom kollegan till mig och presenterade materialet färdiganalyserat på en karta! När jag frågade honom hur han hade fått allting färdigt så fort nämnde han bara att han hade utnyttjat ett gratisprogram på nätet som sorterar data enligt vissa algoritmer. Man blir nästan stum framför dessa underverk som går att göra bara man vet hur det skall gå till. Hur hittar de unga diginativa alla dessa verktyg? Har de fått nånting i modersmjölken som gör att de kan lukta sig till rätta hemsidor? Jag blir själv nästan matt av bortgallring alla nonsens träffar som de flesta google-sök resulterar i, om jag ens kommer på att tänka på att söka alternativa och förhoppningsvis effektivare arbetssätt på nätet. Det var väl tur att jag inte hann presentera mina gamla ”klippa och klistra”-verktyg åt kollegan!

Våra forskningsfrågor verkar också ha blivit mera komplexa och till och med större än tidigare – eller åtminstone har vårt sätt att angripa problem blivit mera fokuserat på behandling av stora dataset eller användande av komplicerade matematiska modeller. Båda sakerna kräver mycket datorkapacitet och avancerade databehandlingsprogram. Ibland funderar jag hur mycket dessa tekniska hjälpmedel styr vårt sätt att betrakta världen och vetenskapliga problem vi vill lösa. Har världen blivit så mycket mera komplext i så gott som alla forskningsfrågor än ännu på 1970-talet och tidigare eller har möjligheten att korsanalysera så gott som allt lett oss att se väldigt omfattande problemkomplex eller har vi blivit fartblinda i den tekniska utvecklingen? Kanske vissa saker ännu skulle gå att studera enbart med den mänskliga tankekapaciteten med bara papper och penna som redskap.

När jag känner mig som mattast i djungeln av alla lösenord man förväntas att skapa och komma ihåg för att komma åt de nätbaserade verktygen (och jo, de diginativa löser säkert även detta problem med behändiga appar och molntjänster som skapar och lagrar alla lösenord) och nya analysprogram som jag borde lära mig, brukar jag tänka på Dagny Carlsson. Hon har varit min idol under de senaste två åren. Och vem är Dagny Carlsson? Jo, hon är en bloggande 104-åring från Sverige. Hon är inte forskare, men i mina ögon äger hon de viktigaste egenskaperna en forskare behöver; hon är nyfiken, öppen för nya saker och arbetssätt, observant och analyserande, och hon är ihärdig.

Dagny Carlsson lärde sig på egen hand att använda dator när hon var över 90 år och tyckte att livet hade blivit långtråkigt och trist när make och de närmaste vännerna hade dött och släktingarna bodde på andra orter. Hon behövde helt enkelt datorn för att skicka e-post till släktingarna och hålla kontakt med omvärlden. Så satte hon igång och lärde sig att skapa och lagra dokument, e-posta, söka på internet och sen som sist att ha en bloggsida. Hon tog sina kunskaper på den nivå att hon under flera års tid höll datorkurser för seniorer, varav de flesta kunde säkert åldersmässigt ha varit hennes egna barn. Blogga började hon efter fyllda 100 år! Dessutom skriver hon fortfarande varje dag ett inlägg på sin bloggsida (http://www.123minsida.se/Bojan/). Ytterst imponerande och förtjusande.

När jag tänker på den resa Dagny Carlsson har gjort till den virtuella världen, ter sig mina bekymmer kring den (för) snabba utvecklingen av den virtuella arbetsmiljön rätt blygsamma och nästan genanta. Kan en nästan 100-åring lära sig så där mycket nya saker i en avancerad datormiljö som hon säkert inte kunde ens drömma om som barn, är det väl inte oöverkomligt eller ens allt för svårt för oss som ändå har varit med och följt utvecklingen av de digitala verktygen att lära sig lite nya sätt att arbeta. Nä, nu är det dags att återgå till nätet och försöka klura ut hur man gör en SEM-modell (strukturell ekvationsmodell, https://en.wikipedia.org/wiki/Structural_equation_modeling). Tur att det finns hjälpmedel på nätet eller kanske jag hellre borde konsultera mina yngre kolleger? Det är ju inte för sent att lära nya konster även åt en gammal hund, vet jag.

VIVA EU!

Tapio Salmi, , ,

Tapio SalmiUnga och ivriga studenter kommer till min grupp. De kommer från alla världsdelar, men en stor del av dem kommer från Europa, oftast från EU, från Dresden, Padova, Prag, Erlangen-Nürnberg, Caen, Rouen, Santander, Valladolid… Dessa studenter är vanligen av toppkvalitet och bidrar till att vi kan göra forskning på internationell nivå. De kommer till Åbo för att praktisera, forska, för att utbildas, för att få nya vänner, för att uppleva hur Norden ser ut. Vårt stränga klimat, våra underbara sommarnätter, bastu och vintersimning. De får smaka på den unika arom som arktiska bär har; bär som har mognat under några intensiva sommarveckor. Många av gäststudenter känner till den s.k. nordiska modellen, som innebär hög utbildning, avancerad vetenskap och hög teknologi kombinerat med ett välfärdssystem som tar hand om också de svagare. Någon student njuter av det rika kulturutbudet vi har i Åbo, en annan åker till Ishavet och skickar till mig en bild om simturen där. En del blir permanent här, en del åker tillbaka till sitt hemland, en del till andra delar av jordklotet. Detta är globalisering i ordets bästa betydelse. Då jag pratar med kolleger om våra alumni, brukar jag använda begreppet: Ausbildung für die Welt – utbildning för [hela] världen.

Den som är i en ledande position i ämnet eller vid fakulteten måste naturligtvis ständigt titta på resultaten i siffror – får vi ut vetenskapliga publikationer och examina via denna kraftiga internationalisering som Åbo Akademi – speciellt teknik och naturvetenskaper – har genomgått under de senaste 10-15 åren. Den introspektiva undersökningen är snabbt gjort: av de ca 40 journalartiklar från senaste tre åren, där jag har varit medförfattare, har endast ett par enbart inhemska författare. Allt baserar sig på internationellt samarbete, där EU spelar den mest centrala rollen. Utan Erasmus, utan bilaterala avtal med europeiska universitet, utan en aktiv växelverkan med ’gamla Europa’ skulle vår forskning vid Åbo Akademi krympa till någonting oväsentligt – den skulle helt enkelt försvinna från världsarenan. Tack vare strukturer som skapats inom EU har vi kunnat etablera en Erasmus Mundus –forskarskola, tack vare EU har vi kunnat ha många projekt tillsammans med de bästa grupperna i Europa, t.ex. för att utveckla nya bilavgaskatalysatorer med Volvo och Renault.

Europeisk union var en stor tanke, en stor idé, som föddes efter andra världskriget, delvis redan under tiden då kriget pågick. Två stora statsmän, Britanniens premiärminister Winston Churchill och ledaren för den franska resistansen, general Charles de Gaulle, som levde i exil i London diskuterade och debatterade kontinuerligt inte bara krigets gång utan Europas framtid. Ibland blev det häftiga sammandrabbningar mellan dessa män med starka viljor, men beträffande de stora linjerna var de stora ledarna enhälliga: en union ska uppstå, en union som garanterar fred, välfärd och utveckling för det hårt drabbade Europa. Vår kontinent får inte bli en efterbliven bakgård av Amerika. Europeisk kol- och stålunion var ett första steg, vilket var naturligt eftersom en ekonomisk återuppbyggnad av kontinenten var det mest akuta ärendet på agendan. Senare utvecklades det europeiska samväldet på ekonomins område, EEC som med tiden blev EU. Olyckligtvis fick centrala Östeuropa och de baltiska länderna inte njuta av frukterna av denna utveckling – de blev bakom kalla krigets järnridå. 1989 föll Berlinmuren vilket blev ett stort steg för Europa; äntligen skulle demokrati och fri rörelse av människor och idéer härska över kontinenten.

Ur en forskares synvinkel har utvecklingen i Syd- och centrala Östeuropa varit fantastisk – långt tack vare EU. Miljoner och miljoner euro har dessa länder fått från EU för att bygga upp forskningens infrastruktur. När jag idag besöker ett laboratorium i Porto eller Tallinn eller Prag är det många gånger bättre upprustat än ett laboratorium i södra Finland (Åbo, Helsingfors och Tammerfors kan inte få ett dylikt EU-stöd för infrastruktur, men Uleåborg nog!). Men ännu viktigare än detta materiella stöd är forskarnas mobilitet; inte bara den fysiska mobiliteten utan en radikal förändring av attityden. Jag ska utomlands, jag ska till ett annat EU-land. På sätt och vis har vi återvänt till de riktigt gamla tiderna: Mikael Agricola studerade i Wittenberg, Johan Gadolin i Uppsala, Jöns Jacob Berzelius hade en rundtur i Britannien på 1800-talet, och kritiserade i sina skrifter häftigt den tekniska nivån på brittiska laboratorier. För teoretiker är det allra lättast att vara mobila; man behöver ju inte anpassa sig till en ny laboratorieutrustning. Albert Einstein var verksam i Zürich, Prag, Berlin och Princeton.

Revolutionerade idéer uppstår i den enskilda forskares hjärna, men för att kunna förverkliga dem behövs en infrastruktur samt växelverkan med kolleger och samhället. Grundtanken med EU är utmärkt; mycket har förverkligats men mycket återstår att göra. Just nu bör vi kämpa mot den populistiska anti-EU-propaganda som sprids av brittiska separatister, franska Front National, ungerska FIDESZ, tyska AfD, sannfinländare. Vi måste tro på vår sak; vi ska sakligt berätta om de stora fördelarna med EU. Alternativet för Europa skulle vara ett splittrat, xenofobt, efterblivet Europa.

För en ung forskare är EU-Europa en guldgruva. Det finns verkligen högklassiga universitet, där man kan tillbringa en termin eller ett läsår. Både korta och längre besök bär frukt. Det finns unik forskningsinstrumentering, speciellt i stora länder som Tyskland och Frankrike som vi bör utnyttja. Vårt lilla land kan inte ha all infrastruktur, all möjlig superavancerad apparatur, utan nyckelordet är samarbete och nätverk. Finlands Akademi har under de senaste åren haft samarbetsinitiativ med länder som Kina, Indien, Brasilien, Chile. Det är fint, men finländska forskare skulle ha den största nyttan av samarbetsprojekt med avancerade EU-länder. Det var glädjande att läsa om årets Nobelpris i kemi: de gick till forskare i Strasbourg och Groningen samt till en brittisk gentleman som nu jobbar i USA. I praktiken kan man säga: allt kom till europeisk vetenskap.

Vem vill ha gamla tider tillbaka? Hur var det förr i tiden? President Mauno Koivisto – en stark EU-förespråkare – berättar i en av sina memoarböcker ’I skolan och i kriget’ (’Koulussa ja sodassa’) hur glad han var då han fick tillstånd att åka till ett brittiskt studentläger, då han studerade vid Åbo universitet och Åbo Akademi. Då måste man ha visum, man måste ha tillstånd att köpa utländsk valuta. Dagens studenter kan förverkliga allt detta mer eller mindre ex tempore. Då jag som student på 70-talet skulle prenumerera på en tysk tidskrift, måste jag till Pargas Sparbank för att fylla i en blankett, en anhållan om att få betala en räkning på några tiotals DM – den berömda starka, överstarka D-mark! Studentens anhållan gick ända till Finlands Bank… Med EU har dessa problem försvunnit, och stora statsmän som president Francois Mitterrrand och förbundskansler Helmut Kohl var modiga nog att befrämja skapandet av valutan euro. Jag minns tider som ung forskare då jag reste i Europa: fickorna var fyllda av diverse mynt och sedlar från olika länder – intressant, men synnerligen besvärligt. Några av de gamla valutorna hatade jag speciellt, som italiensk lira och belgisk franc, för de hade ett alldeles för litet värde, summorna blev till synes stora och därmed helt obegripliga. Min favoritvaluta var fransk franc, inte p.g.a. min starka frankofili, utan p.g.a. växelkursen: den var nästan 1:1 gentemot finsk mark.

Jag kom just från Prag (studentutbyte) och Dresden (EU-projektmöte), om några veckor åker jag igen till Dresden för att medverka i en doktorsdisputation, i november blir det ett dubbeldoktorat med universitetet i Valladolid. Om några veckor kommer min gamla student från Rouen och bidra till en kurs i industriella reaktorer, före julen anländer en gästforskare från Prag, en post-doc kom just från Neapel. Många kolleger vid FNT kan berätta liknande historier. Det mest glädjande är dock är studenter från övriga EU-länder kommer till Åbo Akademi och trivs här.

ÅA-forskare på strandboulevarden i Nice.Bilden är tagen under konferensen ECCE –European Congress in Chemical Engineering i Nice (Nizza). ÅA-forskare (fr.vänster) på strandboulevarden Promenade des Anglais: Shuyana Heredia (Madrid), Andrea Perez Nebreda (Santander), Sabrina Schmidt (Aachen).

Jag önskar alla läsare en färggrann höst!

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik

P.S. Jag är en förespråkare för demokrati, men ibland begår folket ett misstag. Min kollega fick nyligen en e-post från sin brittiska kollega. Britten skrev: Let us pretend that Brexit does not exist!

Ett skepp kommer lastat med forskningsmedel (kanske)

Andreas Häger,

Andreas HägerTräffade en tidigare kollega på studentcaféet häromdagen. Hon höll på med en projektansökan. Det gjorde jag också – liksom många andra finländska akademiker denna tid på året (och annars också för den delen). Min gamla handledare brukade säga att ”man ska alltid ha en ansökan inne”. Inte har jag levt upp till den maximen, men tycker ändå att jag skrivit eller varit med i ett alldeles tillräckligt antal. Någon gång har det hänt att ansökan beviljats, men det hade fått hända betydligt oftare.

En av mina favoriter bland för våra breddgrader mer okända religiösa fenomen är de så kallade ”cargo-kulterna” (eng. cargo cults). Kommer inte i håg när jag först hörde talas om detta fenomen och jag har fortfarande ingen djupare kunskap, men då kommer Wikipedia till hjälp. Jag citerar:

“A cargo cult is a millenarian movement first described in Melanesia which encompasses a diverse range of practices and occurring in the wake of contact with the commercial networks of colonizing societies. The name derives from the belief which began among Melanesians in the late 19th and early 20th century that various ritualistic acts such as the building of an airplane runway will manifest in the appearance of material wealth, particularly highly desirable Western goods (i.e., ”cargo”), via Western airplanes.”

Wikipedia berättar vidare att rörelserna uppstår vid olika samhälleliga kriser, de förutsätter en karismatisk ledare som har en vision eller “mytdröm” om framtiden och man litar på hjälp från förfäderna vilken tryggas endast om man följer en traditionell moral. Vissa forskare säger att cargo-kulterna mest handlar om skapande av sociala kontakter, inte så mycket om materiell rikedom, och att utomståendes beskrivningar främst fokuserar vid det materiella på grund av en europeisk varufetischism. Samma källa hävdar också att cargo-kulterna är ett exempel på det logiska felslut som kallas ”post hoc ergo propter hoc”, ”följer efter alltså orsakat av”. Eller kanske friare: ett visst orsakssamband har observerats tidigare, därför kommer det att fungera nu också – om den landningsbana amerikanska soldater byggde ledde till att det landade plan med ”cargo” så gäller samma för den bana vi bygger.

Jag tänker alltid på cargo-kulter i samband med projekt- eller stipendieansökningar (eller när det verkar vankas medel inom någon särskild inriktning – som när allt plötsligt blev minoritetsforskning). Som forskare håller vi på med vissa närmast rituella övningar i tron på eller förhoppningen om att det ska leda till ”an abundance of wealth” – och vi gör det för att vi vet att det någon gång någonstans har fungerat. Men likheterna mellan vårt rationella tänkande och det som Claude Lévi-Strauss kallade la pensée sauvage kan föras längre. Vi behöver karismatiska projektledare, det berättas gärna om forskare som fått sina bästa idéer i ett nattligt tillstånd av halvsömn, våra ”förfäder” är (inte minst för sociologer) De Stora Klassikerna, och den traditionella moralen är kodifierad av Forskningsetiska delegationen. Lite handlar det också för oss om att skapa sociala kontakter och nätverk, men det är nog materiell ”cargo” vi hoppas på mest.

Lycka till med era ansökningar!