Doktorandnätverk

Andreas Häger
Andreas HägerUnder hösten 2015 beviljades vid ÅA för andra gången medel för så kallade ”doktorandnätverk”. Tidigare fanns det till ämnen knutna doktorandtjänster, efterföljare till assistenturerna. Numera samlas dessa tjänster i stället i en central lediganslagning utan anknytning till ämnen. Den förstå omgången, med tjänster som kunde tillträdas från 1.1.2014, fördelades 40 doktorandtjänster. 29 av dessa platser gick till ett fakultetsområde, nuvarande Fakulteten för naturvetenskap och teknik. Vid det senaste beslutet fördelades 30 platser så att 20 gick till FNT. Denna skeva fördelning, då en av fyra fakulteter tilldelats 49 av 70 doktorandtjänster, är temat för mitt inlägg.

Vid det andra tillfället väckte beslutet en viss debatt. Tre professorer, Ria Heilä-Ylikallio, Mikael Nygård & Michela Pörn från Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier har i Åbo Underrättelser (”Akademisk match 6-0” ÅU 27.1.2016) beklagat den sneda fördelningen där FNT fick sex nätverk och FPV noll: ”Utfallet är alltså att vetenskapen och tekniken står som Wimbledonsegrare” – nämnas kan att två nätverk inom humaniora och ett inom samhällsvetenskap var de övriga som beviljades medel. FNT:s dekanus Tapio Salmi svarar (”Wimbledon – nej!” ÅU 30.1.2016) med att ge sin redogörelse för proceduren med lediganslagning och beviljning av medel. Utvärderingarna av ansökningarna var enligt Salmi ”så objektiva som dylik mänsklig aktivitet överhuvudtaget kan vara”, rektors slutgiltiga beslut var ”objektivt och politiskt korrekt” och nätverken ”återspeglar den mångfald som Akademin har i sin verksamhet”. Salmi gör tolkningen att FNT helt enkelt är bättre och därför förtjänar den finansiering de får, vilket han demonstrerar dels med att det under 2015 ”utdimitterades 45 doktorer från FNT och sammanlagt 30 doktorer från de övriga fakulteterna”, dels med att de får mer extern finansiering än andra fakulteter (trots att den minskat). FNT:s dekanus slår också fast att de känner sig solidariska och inte som Wimbledonsegrare.

Argumentet för den fördelning av doktorandtjänster som gjorts är att den bygger på ”objektiva” kriterier som används i bedömningen. Kriterier kan förstås alltid diskuteras och kritiseras, till exempel är publikationspraxis väldigt olika inom olika fält vilket gör jämförelser svåra.

Men en mer grundläggande fråga är om det över huvud taget är ändamålsenligt att fördela forskningsresurser på detta sätt. Doktorandtjänster är av strategisk vikt och handlar om ämnens fortlevnad i ett längre perspektiv. En sådan intern resursfördelning som beviljning av doktorandtjänster är en möjlighet att rätta till den obalans som Salmi lyfter fram när han påpekar hur många doktorsexamina som avlagts vid FNT – den stora mängden examina beror förstås på de överlägsna resurserna. Snarare än att utexamineringen av doktorer skulle motivera en fortsatt snedfördelning av resurser motiverar den alltså en jämnare fördelning och en ökad möjlighet att doktorera vid de andra fakulteterna. Om FPV skulle ha beviljats 49 doktorandtjänster via ÅA:s nätverk skulle de förstås också utexaminera många doktorer om några år.

FNT har klart större resurser för forskning också utöver dessa nämnda nätverk. I och med att ämnesanknutna doktorandtjänster dragits in innebär det nya systemet en överföring av ytterligare resurser till FNT från resten av ÅA. Ett sätt att fördela resurserna tillbaka till de fakulteter där de kanske rentav behövs bättre, eftersom man har mindre extern finansiering, kunde vara att till exempel fördela platserna fakultetsvis i relation till antalet utexaminerade magistrar, bland vilka den huvudsakliga rekryteringen av doktorander sker. Detta skulle på inget sätt behöva innebära att man tummar på kvalitetskontrollen, snarare skulle det innebära att kriterierna kan förbättras i och med att jämförelser görs mellan sökande med närliggande ämnen och forskningsprofiler.

Detta skriver jag inte för att kritisera enskilda individer, allra minst de lyckliga kemister, datavetare eller biologer som fått en doktorandtjänst. Men när fördelningen av doktorandtjänster mellan fakulteterna – och andra resurser – sker med de proportioner som det gjort genom de hittills beviljade doktorandnätverken, råder något man med förra rektorns ord kan kalla ett ”strukturellt problem” – fördelningen speglar INTE mångfalden av forskning vid ÅA. Ett välkommet bidrag till lösningen av detta strukturella problem skulle vara att i framtiden när det gäller doktorandtjänsterna tänka en gång till och tänka annorlunda.

Lockelsen att gina

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaUnder den gångna veckan har dagspressen behandlat ett misstänkt fuskfall vid Teknologiska forskningscentralen, VTT. Det aktuella fallet gäller en forskargrupp som studerade bl.a. uppkomst av typ 1 diabetes hos barn. Gruppen publicerade år 2008 resultat som tydde på att man kunde förutspå senare framträdande diabetes på basis av förändringar i lipid- och aminosyrehalter i blodet. I artikeln exemplifierade forskarna fallet med hjälp av en graf på blodvärden uppmätta under flera år; och visst lipidhalterna gick upp mellan två och tre års ålder medan insjuknade i diabetes skedde först vid nio års ålder. Det som forskarna tyvärr inte visade, även om de hade mätt det, var att samma förändring i blodvärden hade skett även hos helt friska barn, vilket egentligen omkullkastar det ovanstående påståendet. Statistiken stödde någorlunda de framlagda påståenden, men antal barn som hade följts upp i denna långtidsstudie var relativt lågt och varianserna var höga i förhållande till antal barn (=testobjekt i studien), vilket minskar säkerheten hos de statistiska resultaten. Så även om man erhöll statistiskt – i många fall marginellt – signifikanta skillnader i blodvärden mellan barn som insjuknade och de som inte gjorde det under studiens gång, var beviskraften hos resultaten ändå relativt låg.

Hur som helst blev studien publicerad i en ansenlig vetenskaplig tidskrift som kräver s.k. ”peer reviewing”, granskning av vetenskaplig kvalitet, av anonyma, oberoende kolleger inom samma forskningsfält, före pub. Forskningsetiken i studien har även granskats av två olika grupper. Rapporterna av dessa etiska grupper har inte publicerats i sin helhet, men de slutsatser som har presenterats i media tyder på att grupperna inte har upptäckt renodlat forskningsfusk, det vill säga t.ex. plagiering eller falsifiering av forskningsresultat. Däremot har grupperna ifrågasatt forskningsresultatens allmängiltiga relevans på grund av det låga antalet barn som har studerats samt tolkningen av resultat som överdrev förekomsten av skillnader i blodvärden hos friska barn och barn som senare insjuknade i diabetes.

Vad kan driva forskare till den här typen av överdrivenhet och ohederlighet i presentation av forskningsresultat och tolkning av dem? Svaret är förstås mycket enkelt: pengar och ära. VTT:s diabetesforskare fick mycket tack vare dessa banbrytande resultat 5,5 milj. euro av Finlands akademi för fortsatta studier av typ 1 diabetes. Varje forskare behöver nya, helst banbrytande resultat för att få sin studie publicerad och därmed kunna få finansiering för fortsatta studier. Dessutom skall resultaten visa statistiskt signifikanta skillnader mellan olika testgrupper; det går inte idag publicera resultat som inte visar (statistiskt) tydliga skillnader mellan testgrupper, eftersom den här typen av resultat inte är intressanta(!). Här har vi en väldigt stark sneddrivande kraft inom vetenskapspublicering som driver forskare att upprepa olika experiment eller analysera andra typer av data på många olika sätt, tills man, heureka!, finner statistiskt signifikanta skillnader i testsituationerna. Det här leder även till många helt onödiga experiment när olika grupper upprepar samma misslyckade testsituationer när man inte vet att någon annan grupper (eller även flera grupper) redan har gjort samma misstag. Det borde definitivt existera publiceringskanaler för även icke-signifikanta vetenskapliga resultat och även för helt misslyckade experimentupplägg. De resultat som inte visar några skillnader mellan testgrupper kan i många fall vara minst lika värdefulla som de statistiskt signifikanta resultaten, men idag förbiser man helt den här delen av verkligheten.

Resultaten i mitt exempel var kanske inte på det grövsta sättet falsifierade även om presentationen och tolkningen av resultaten inte följde de strängaste etiska kraven. Forskarna i gruppen hade hamnat i någon slags grå zon av etik, där de inte direkt ljög om resultaten men inte heller framställde hela sanningen. Är det här ovanligt? Jag skulle vilja påstå att den här typen av presentationer inte är alldeles ovanliga heller. Det finns många sätt och grader av att låta bli att återge alla resultat och alla osäkerhetsfaktorer kring ens studier. På grund av kraven på signifikanta resultat, kan man t.ex. välja att inte återge de experimentomgångar som inte resulterade i signifikanta skillnader i resultaten. Man kan också låta bli att återge alla begränsningar som man vet att ens resultat har, t.ex. på grund av testsituationen och/eller insamling av material, för att kunna ge sina resultat större allmängiltig relevans. Jag är personligen medveten om ett flertal fall av den här typen och har hört talas om ännu flera, så jag tror att många forskare lockas att vistas i den gråa zonen av forskningsetiska principer. Jag tror att en del inte ens har tänkt att det sätt som de presenterar och tolkar sina resultat skulle vara etiskt tvivelaktiga, medan andra kanske gör det mera medvetet för att kunna få nya rader i sina cv:n och komma förbi konkurrenterna.

Den hårda konkurrensen om forskningsfinansiering och det rätt snäva sätt som vi idag mäter forskarnas duktighet (se Anna Soveris forskarblogg från den 25 januari) genom publiceringsfrekvens i rankade tidskrifter gör det lockande för en del att ta till även mindre etiska sätt att komma framåt. De forskare som inte har reflekterat så mycket över etiska aspekter i forskningen har ofta kanske bara anammat den forskningsanda och –etik som den forskargrupp, och framför allt ledaren i gruppen, har där man har hamnat som ung (forskar)studerande. Alla gruppledare har egentligen ett väldigt stort ansvar i att inte bara lära ut moderna vetenskapsmetoder utan även att lära ut hög vetenskapsetik, eftersom varje ledare ändå är en – bättre eller sämre – förebild för de yngre forskarna.

Det är mycket synd och rent av tvivelaktigt att man kan bli yrkesforskare utan att ta en enda kurs i forskningsetik. Det här gäller även Åbo Akademi och dess forskarskolor. I vissa studieprogram erbjuds en kurs som åtminstone delvis berör forskningsetik, men dessa kurser kommer oftast före magistersexamen. Då är studeranden ofta så unga i sina karriärer att de har svårt att se relevansen med forskningsetiken då de själv knappast har kommit i kontakt med praktiskt forskningsarbete. I mitt tycke borde alla forskarstuderande utlägga någon sorts körkort i forskningsetik för att åtminstone inte i misstag hamna i den etiska gråzonen i sitt framtida forskningsarbete. Alla misstankar om forskningsfusk tär på trovärdigheten på inte bara den berörda forskaren eller forskargruppen utan även på det börda lärosätet eller den berörda forskningsinstitutionen som vi kan se i fallet som berör VTT. I slutändan tär fuskmistankarna även på trovärdigheten på hela vetenskapsvärlden och användbarheten av forskningsresultat i samhällets tjänst. Därför är det av stort värde att alla blivande , som såväl etablerade, forskare är på det klara gällande de etiska grundprinciperna inom forskningen.

Kemist och kemingenjör i går och i morgon

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiVarför blev jag kemist och kemiingenjör? Skolvitsorden i matematik, fysik och kemi var höga, så det var naturligt att välja en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Undervisningen i dessa ’hårda’ naturvetenskapliga ämnen var på en synnerligen hög nivå i min skola, medan biologiundervisningen var en aning tråkig, tyvärr. Mycket beror på lärarens personlighet och engagemang. Dessutom är jag född och uppvuxen i Pargas, i fabrikens strålande skugga. Överallt fanns det stora bolaget – båolagin, som man uttalar det i Pargas. Det hette Pargas Kalk, senare Partek. Ingenjörer utbildade vid Åbo Akademi fanns överallt i byn. Till kemisk-tekniska fakulteten, den legendariska KTF var slutligen ett självklart val, som jag inte har ångrat en enda stund. Under många årtionden var KTF, som grundades 1920 ett varumärke i hela Finland, långt över landskapets och Svenskfinlands gränser.

Efter att ha blivit antagen till och inlett studierna vid KTF råkade jag träffa familjens gamla och trogna vän Lennart. Han kom emot mig på Gamla Bläsnäsvägen, hälsade och gick direkt in på saken. Jaha, Tapio du valde den där bergsrådsutbildningen, konstaterade han med sin alltid så vänliga ironi. Ung och blyg var jag och replikerade: bergsråd är jag inte så säker på men kemiteknik är jätteintressant. Då ska du bli professor, sade Lennart. Tyvärr måste jag iväg nu, bussen far snart, lyckades jag avsluta diskussionen.

Vi har kommit till Åbo Akademi av olika orsaker för att studera kemi och kemiteknik. De flesta av oss studerar och avslutar sina studier förr eller senare – ibland senare, men berikade av oförglömliga livserfarenheter. Den stora majoriteten stortrivs, vågar jag påstå.

 

Vi existerar inte bara som individer utan som medlemmar av ett samfund, som numera omfattar hela jordklotet. Globaliseringen har utvecklats från en kliché till en levande verklighet. Själv prefererar jag det franska begreppet mondialisation – det låter mera elegant… Ett faktum är att mänskligheten står framför gigantiska utmaningar. Nu talar jag inte om ekonomisk stagnation i det gamla Europa eller Greklands skuldsättning eller inhemska regeringskriser kring social- och hälsovårdsarrangemang.

Jag talar om ny teknologi som baserar sig på hållbarhet och garanterar ekosystemets existens på jordklotet i ett långt perspektiv. Den enda primära och verkligen hållbara naturtillgången är solen, Helios. Den är inte heller förnybar i det långa loppet, men den har ännu några miljarder år framför sig; så har astronomerna räknat.

Vem utvecklar nya teknologier för energiproduktion utgående från förnybara naturtillgångar, speciellt utgående från sol, vind och biomassa? Först och främst kemister och fysiker och ingenjörer, speciellt kemiingenjörer. Vem utvecklar teknologier för vatten- och luftrening, teknologier som inte enbart fungerar tekniskt men som är ekonomiskt genomförbara i ett kortare perspektiv? Kemiingenjörer. Vem utvecklar nya produkter som baserar sig på utnyttjandet av biomassa? Kemister och kemiingenjörer.

Kemisterna anklagas för många brott och vår historiska skuldbörda är onekligen tung. Ibland präglas kritiken av en alltför stor efterklokhet: människans kunskap är alltid bristfällig men den ökar ständigt. Vetenskapen och teknologin är självkorrigerande. Kvicksilver används inte längre av kemisk industri, DDT sprutas inte på åkrar och på husdjur, blyföreningar tillsätts inte längre i bensin, avfallsvatten renas, avgaser renas, biologiskt nedbrytbara plaster utvecklas. I ett högtutvecklat samhälle behöver vi kemikalier varje dag, men de ska sönderfalla till ofarliga, icke-toxiska komponenter i naturen.

Vi som är födda vid havet älskar havet: smältande is i vårsolen, sommardagens bländande fjärd, höstens svarta storm. Vi vill till havet på ett eller annat sätt: med en liten aktersnurra, med en segelbåt eller med ett gigantiskt kryssningsfartyg. Vi renar luften, vi renar vattnet, vi renar världshaven, vi renar Östersjön. Ni ska göra det; den unga generationen ska göra det.

Leve kemiingenjörsvetenskapen, leve Kemistklubben!

 

 

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för fakulteten vid naturvetenskaper och teknik (FNT)

Texten baserar sig på ett festtal som hölls vid Kemistbalen 2015

Är antalet publikationer ett pålitligt mått på en forskares meriter?

Anna Soveri

Anna SoveriI skrivande stund har det igen blivit dags för Åbo Akademi (precis som för de andra universiteten i Finland) att rapportera till Undervisnings- och kulturministeriet hur väl vi har presterat inom undervisning och forskning under det föregående året. Detta görs som bekant eftersom vår basfinansiering är direkt beroende av hur väl vi presterar. En viktig del av denna prestation är antalet vetenskapliga publikationer. Ju flera publikationer av bra kvalitet vi har producerat, desto mera pengar får vi. De vetenskapliga publikationerna är därför oerhört viktiga för universitetet.

Men det är inte bara universiteten som får sina pengar på basis av antalet publikationer, utan publikationsmängden är en väsentlig del också i bedömningen av varje enskild forskares meriter i samband med t.ex. ansökningar om finansiering eller tjänster. Därför är pressen stor att publicera så mycket som möjligt och i så bra tidskrifter som möjligt. Men även om mängden publikationer spelar en avgörande roll när det gäller att bedöma både universitetens och de enskilda forskarnas meriter, finns det inga entydiga riktlinjer för när en person ska tas med som medförfattare i en publikation. Det här leder till att olika forskargrupper, ämnen och universitet har skapat sig olika traditioner för samförfattarskap. En viktig fråga blir då huruvida antalet publikationer är ett jämförbart och pålitligt mått på en forskares eller ett universitets meriter.

Detta tema behandlades i början av december ifjol då forskningsetiska nämnden vid Åbo Akademi bjöd in personalen till ett mycket intressant seminarium med temat Samförfattarskap som akademisk utmaning. Seminariets syfte var att diskutera behovet av enhetligare riktlinjer och mera genomskinlighet när det gäller samförfattarskap vid Åbo Akademi. I sin föreläsning diskuterade docent Stefan Eriksson från Uppsala universitet problemet med att det inte finns entydiga riktlinjer för när en person kan tas med som medförfattare i en publikation. Eftersom publikationerna har en så stor betydelse inom den akademiska världen leder bristen på enhetliga riktlinjer till orättvisa mellan forskare. I vissa fall handlar det också om rent fusk, eftersom författarskap kan användas som handelsvara. Man kan t.ex. ge någon ett författarskap som en oförtjänt gåva, man kan göra byteshandel med författarskap och man kan t.o.m. få köpa författarskap till publikationer i toppjournaler. Den här typens fusk och oärlighet är ofta svår att avslöja. Även om det förhoppningsvis inte är vanligt inom den akademiska världen att missbruka författarskap på det här sättet, finns det en stor mängd gränsfall där forskare inte är ense om huruvida författarskap är befogat eller inte. Räcker det t.ex. med att man är chef för forskargruppen eller att man har fått finansieringen? Blir man medförfattare om man har samlat in allt material men inte skrivit eller reviderat texten?

Det finns olika försök till att skapa gemensamma riktlinjer för samförfattarskap och övriga etiska frågor relaterade till vetenskapliga publikationer. Enligt Stefan Eriksson är ett av de mest inflytelserika försöken, som också används på många håll vid Åbo Akademi, de s.k. Vancouver-rekommendationerna. Enligt dessa rekommendationer ska en medförfattare 1) göra en signifikant arbetsinsats i planeringsskedet, datainsamlingen, analyserna eller tolkningarna av resultaten OCH 2) delta i skrivprocessen eller revidera texten OCH 3) godkänna versionen för publikation. I rekommendationerna ingår också att en person som uppfyller det första kriteriet även ska ges möjlighet att uppfylla de två övriga kriterierna och därigenom förtjäna sitt författarskap. Räcker det med andra ord med att man är chef för forskargruppen eller att man har fått finansieringen eller samlat in data? Vancouver säger ”nej” på alla punkter. Problematiskt med den här typens riktlinjer är ändå att de inte nödvändigtvis är tillämpbara för alla ämnen. Detta förs också fram i seminariedeltagarnas diskussioner och kommentarer. Till exempel kan datainsamling innebära helt olika typer av arbetsinsats vid olika ämnen.

Stefan Eriksson berättar avslutningsvis om ett symbolsystem (badge system), som har utvecklats för att lösa en del av de problem som finns i samförfattade artiklar. I symbolsystemet har varje typ av uppgift i artikelarbetet sin egen symbol som sedan kan tilldelas författare utgående från den arbetsinsats de har bidragit med. Det här systemet innebär att också de vars arbetsinsats inte räcker till för en traditionell författarplats också får erkännande för sitt arbete. Stefan Eriksson drar parallellen till filmers sluttexter, där var och en som har medverkat i en film får ett omnämnande. BioMed Central (BMC) och Public Library of Science (PLoS) kommer att testa detta symbolsystem i en nära framtid. Denna genomskinlighet i författarlistan skulle eventuellt göra publikationsmängden till ett mer jämförbart och pålitligt mått på en forskares meriter eftersom man skulle känna till både vad och hur mycket varje författare eller medarbetare har gjort för slutresultatet. Dessutom skulle man undvika konflikter gällande författarordning.

Även om det redan existerar olika försök till riktlinjer för när en person kan tas med som medförfattare i en artikel och även om Åbo Akademi går in för att skapa gemensamma riktlinjer, går det givetvis inte att komma åt korruption eller få fast sådana personer som vill fuska. Som professor Mikael Lindfelt (även ordförande för forskningsetiska nämnden vid Åbo Akademi) säger, skulle syftet med de gemensamma etiska riktlinjerna främst vara att skapa en kulturell förändring och att få i gång en diskussion. Resultaten ur en undersökning vars syfte har varit att kartlägga personalens vid Åbo Akademi synpunkter på hur samförfattarskap i nuläget hanteras, tyder på att en sådan diskussion är välkommen. Studerande Marco Harju berättar nämligen att ungefär 40 % av de 174 yngre forskarna vid Åbo Akademi som har fyllt i enkäten, uppger att publikationsetiska frågor aldrig eller nästan aldrig har diskuterats i den egna forskningsmiljön. Ungefär en tredjedel uppger att de känner till tvister gällande samförfattarskap i den egna forskningsmiljön och en femtedel anger att de själva har varit med om en sådan konflikt. Det är med andra ord viktigt att också vid Åbo Akademi få igång en diskussion i ämnet och att vara medveten om att antalet publikationer inte är ett helt oproblematiskt mått på en forskares eller universitets meriter, bl.a. med tanke på de utmaningar som samförfattarskap för med sig.

————————————————————————————————————————-

Seminariet finns att se på http://www.abo.fi/personal/videoseminarier
Vancouver-rekommendationerna: The Recommendations for the Conduct, Reporting, Editing, and Publication of Scholarly Work in Medical Journals by the International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE)

Ny på forskarbloggen

Marina Näsman,

Marina NäsmanEftersom det här är mitt första inlägg på forskarbloggen tänkte jag att det skulle vara på sin plats med en presentation av mig själv och min forskning. Jag heter Marina Näsman och har snart varit inskriven i ett år som doktorand vid socialpolitiken vid ÅA i Vasa. Jag blev utexaminerad politices magister med huvudämnet utvecklingspsykologi i juni 2014. I februari 2015 inledde jag min tid som doktorand, nu med socialpolitik som huvudämne.

Mitt primära forskningsintresse är äldre och deras psykiska välbefinnande. Intresset för äldre tog fart när jag skulle börja skriva min kandidatavhandling och bestämde mig för att skriva om depression hos äldre. Intresset höll i sig och när det var dags för att börja fundera på ämne för magisteravhandlingen valde jag att fortsätta på samma spår som tidigare, även om mitt fokus blev lite bredare och temat för magisteravhandlingen blev således psykisk hälsa hos äldre.

Efter min magisterexamen hade jag inga direkta planer på att fortsätta studera. Även om det inte var helt uteslutet var det inget jag ville ta något beslut om just då. Någon särdeles lång paus från studierna blev det dock inte. I december 2014 skickade jag in en forskningsplan och anhållan om att bli antagen som doktorand i socialpolitik, eftersom jag blivit informerad om att en ny projektomgång av GERDA (GErontologisk Regional DAtabas) var under planering. Eftersom jag tack vare mitt intresse för äldreforskning var bekant med GERDA sedan tidigare visste jag att detta projekt var något som jag gärna skulle arbeta med.

GERDA är ett mångvetenskapligt samarbete mellan Österbotten och Västerbotten som har fokuserat på äldres hälsa och livsvillkor. Datamaterialet består dels av ett hembesöksmaterial där personer som varit 85 år och äldre har intervjuats i sina hem och dels av en postenkät som har skickats ut till personer som varit 65, 70, 75 och 80 år. Hembesöksmaterial har samlats in vart femte år sedan år 2000 och enkäten har tidigare skickats ut 2005 och 2010 och planeringen av ett nytt enkätutskick är i full gång. Det finns alltså redan en stor databas som möjliggör många olika typer av analyser. Eftersom materialet från Österbotten består av både svensk- och finskspråkiga finns det även möjlighet att göra jämförelser mellan språkgrupperna.

Idag är jag anställd som nämndforskare/sekreterare i samhällsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland och har varit det sedan den första mars 2015. Svenska litteratursällskapet finansierar forskning om det svenska i Finland genom stipendier och projektmedel och har fem vetenskapliga nämnder (Historiska nämnden, Litteraturvetenskapliga nämnden, språkvetenskapliga nämnden, traditionsvetenskapliga nämnden och samhällsvetenskapliga nämnden). Som nämndforskare har man möjlighet att ägna en stor del av arbetstiden åt egen forskning vilket har bidragit till att jag har kommit igång väldigt bra med forskningsarbetet under mitt första år som doktorand.

 

I forskarbloggen har jag tänkt skriva om bland annat aktuella ämnen inom äldreforskningen, livet som doktorand och konferenser, seminarier och dylikt som jag har deltagit i. Hoppas att ni är intresserade av att få en inblick i mitt forskningsintresse och min fortsatta tid som doktorand.

Professor Morgonbris ger perspektiv

Gunilla Widén, , ,

Gunilla WidénDe flesta forskare känner säkert igen sig i att det finns så mycket mera arbete än vad dygnets timmar tillåter. Men vi tycker om vårt arbete och ägnar därför gärna även vår fritid till det. Samtidigt som vi gnisslar över alla de utmaningar, förändringar och förväntningar som kommer från olika håll. Arbetstidsuppföljning, komplicerade IT-system och ekonomiska inbesparingar, för att nämna några, lägger grus i vår annars så sympatiska vardag. Annat var det förr … eller var det?

De som läst Meddelanden från Åbo Akademi på 1980-90-talen minns kanske herrskapet Morgonbris. Kåserier om den akademiska vardagen vid ÅA gestaltade av professor och fru Morgonbris, alias mina föräldrar Bill och Solveig Widén och författade av Solveig från hennes utsiktspost som avdelningsföreståndare vid Handskriftsavdelningen vid ÅAB. När jag bläddrar i de över 20 år gamla kåserierna slås jag av hur mycket som är aktuellt fortfarande. Kåserierna har dessutom ytterligare ett perspektiv, till professor Morgonbris ungdom på 1950-60-talen. Låt oss således se på några frågor som skapar diskussion även idag.

Uppfattningen om arbetstid

När Professor Morgonbris var ung på 1950-talet och förberedde sig för sin kommande forskarkarriär, var forskning någonting som helt tog sin man. … All ledig tid utnyttjades effektivt för s.k. vetenskapligt arbete. Det fanns inte någonting som hette fritid, för att inte tala om fritidssysselsättning. Mången blivande professor satt lutad över sina luntor under dygnets allra mörkaste timmar i sitt hem. Bara månen hugnade den idoge forskaren med sitt bleka sken … Även Morgonbris var, sitt namn till trots, en ivrig månskensforskare. Med smärre avbrott för sömn, måltider, förvärsvarbete m.m. sysslade han enbart med forskning. Följande en äldre och vördad handledares föreskrifter inte ens tänkte den blivande professorn på någonting annat än sin avhandling. .. Sålunda förberedde professor Morgonbris med omsorg sin forskarkarriär och motstod konsekvent alla tanklösa inviter till lättsamma spektakler, såsom teaterbesök … (MfÅA 1990)

 Men detta var förstås inte den optimala situationen för forskaren då han drog sig fram på tillfälliga timförordnandnen och små stipendier. Och universitetsforskarens arbetsförhållanden fick småningom en mera fast struktur. Trots att Morgonbris hellre understödde den fria, dvs. 24/7 forskaren i princip, tyckte han förstås det var bra att den unga forskaren kunde få regelbunden lön. Med nya lönesystem och –avtal kommer även en annan syn på forskarens arbetstid, som nu förväntades uträtta sitt värv mellan 9-16. Men professor Morgonbris förstod inte hur forskararbetet kunde avstanna precis klockan 16. Detta känns bekant, med en arbetstid på 1600 timmar/år som i verkligheten snarare är den dubbla. Den akademiska uppfattningen om arbetstid passar dåligt in i specifika avtalsformer då arbetet många gånger blir mera en livsstil och ansvaret för en hälsosam balans mellan arbete och familj är forskarens eget.

Den tekniska utvecklingen och förmågan att hantera förändring

Teknologins intrång var väl ändå lättare att hantera förr? Det fanns inte så många olika uppföljnings- och rapporteringssystem med en oändligt brokig variation av användargränssnitt. Kommunikationen skedde i långsammare takt då e-posten ännu inte gjort sig gällande, för att inte säga dominerande. Men å andra sidan skulle man på 1990-talet hantera initialskedet av själva datoriseringen och förmågan att hantera en sådan förändring var kanske inte alltid så självklar ..

Professor Morgonbris hade länge hållit sig i bakgrunden, när de flesta av hans kolleger och medarbetare engagerade sig för datoriseringen i universitetsvärlden. Långtifrån att egentligen tvivla på datoriseringens välsignelser trivdes han dock på något vis bäst med sin blyertspenna, som aldrig svek honom, vare sig under driftstopp eller ute på sommarstället. Nu hade hans hustru dock till hans oförställda förvåning gått och blivit datafrälst .. och prisade på nyväcktas vis, den nya teknikens otroliga möjligheter. På nyväcktas vis försökte fru Morgonbris också övertala sin make att ansluta sig till de datafrälstas skara. Men han var mera intresserad av att iaktta och dokumentera yttre kännetecknen på den nya väckelsen och fortfor att hålla sig till sin blyertspenna. (MfÅA mars/1990) …

Detta gav honom dock vissa utmaningar bl.a. då han besökte universitetsbiblioteket i vårt västra grannland.

När professor Morgonbris omsider .. trädde in genom dörrarna till biblioteket, stod han stilla en lång stund, slagen av häpnad. Inte mycket var sig likt. Både expedition och läsesal hade fullständigt byggts om. Borta var känslan av oändlig rymd och outgrundlig stillhet, som brukade bemäktiga sig honom, så snart han kom innanför väggarna i den ärevördiga byggnaden. Informationsdiskar, belamrade med datorer, dominerade miljön överallt och han kände liksom febril oro i luften som smittade av sig. Professor Morgonbris, som menat sig vara väl försedd med den uppfinning han för sin del tyckte var den snillrikaste av alla, blyertspennan, kände sig plötsligt desorienterad, nästan olycklig. (MfÅA mars/1992)

 När vi i dagens läge talar om digitalisering av både arbets- och undervisningsprocesser är det skäl att minnas detta dilemma. Ny teknologi ger otroliga möjligheter, men man ska inte glömma de metoder och rutiner redan som fungerar utmärkt. Nya system och automatisering har gjort arbetsprocesserna effektivare, men tekniken eller digitaliseringen i sig löser inte automatiskt alla problem kring genomströmning, rekrytering, forskningens synlighet m.m. Dessutom måste vi ha kunskap och insikt i hur vi använder oss av hjälpmedlen för att inte skapa oro, frustration och ovilja till att använda dem. Detta gäller såväl professorer, forskare, lärare som studerande. Alla har inte samma förutsättningar eller intresse inför tekniska förändringar.

Ekonomiska nedskärningar

 Aldrig förr har väl universiteten behövt kämpa för sina resurser som idag? Att hantera ekonomiska nedskärningar var väl ändå inte ett bekymmer för professor Morgonbris?

Fru Morgonbris sitter vid sitt skrivbord på sin arbetsplats sedan 16 år och läser ett brev … I brevet skrev arbetsgivaren att han kunnat konstatera att hennes arbete tillfälligt MINSKAT väsentligt. Fru Morgonbris såg sig om på de oordnade maunskripthögarna, som låg på alla bord, och skakade energiskt på huvudet. … Därför att det arbete som hörde till hennes tjänst hade minskat, så kunde hon inte heller få lön för hela året som tidigare. Arbetsgivaren hade därför beslutat att frånta henne, fru Morgonbris, lön för två veckor, under vilken tid hon kunde anse sig permitterad … Lokaltelefonen ringde ilsket. Professor Morgonbris brummade i luren. Han hade fått ett premitteringsbrev, men i hans fall betydde det ingenting, för det kom från felaktig förvaltningsnivå. Hade hon också … ja, det var värre, då måste hon nog, tyvärr, ta meddelandet på allvar. (MfÅA mars/1993)

Fru Morgonbris är naturligtvis mycket upprörd. Något vi säkert känner igen även idag, speciellt som ÅA kämpar med regeringens åtgärdsprogram och måste anpassa verksamheten till betydligt mindre ekonomiska ramar. Att upprätthålla och utveckla utbildningen och forskningen i vårt land kräver stora arbetsinsatser, pengar och engagemang och det känns orättvist att statsmakten inte vill understöda denna utveckling trots att det finns så mycket arbete att göra. Och även om vi också har en förståelse för inbesparingarna, känns det alltid lika svårt att förstå att just ens eget arbete kanske är föremål för nedskärning eller indragning. Ingen lätt ekvation varken för arbetsgivare eller arbetstagare, varken på 90-talet eller idag.

Professor Morgonbris ger perspektiv

Men vad ger då denna lilla tillbakablick? Var professor Morgonbris vardag mycket annorlunda från forskarens och professorns vardag idag? På många sätt är svaret ja. För 25 år sedan var den akademiska vardagen inte så splittrad och orolig, den var inte heller så resultatstyrd med ständigt föränderliga resultatkomponenter trots att man även då kämpade med frågor som arbetstid, teknologiska förändringar och nedskärningar. Men det finns särskilt en sak som känns bekant och som jag hoppas vi lyckas bevara även i framtiden. Och det är synen på det akademiska. Professor Morgonbris var de akademiska traditionerna trogen, han ogillade stora förändringar, men förstod fördelarna när han såg dem. Den akademiska kulturen, tron på forskningens betydelse och engagemanget för sin vetenskap har vi fortfarande och dessa skall förhoppningsvis hjälpa även oss genom både tekniska, ekonomiska och andra utmaningar som håller oss sällskap i dagens forskarvardag.

Men till skillnad från professor Morgonbris tycker jag nog att lättsamma spektakler såsom teaterbesök definitivt är värt att satsas på, man måste också ha en motvikt till arbetet. Den inställningen har nog förändrats under de senaste 50 åren 🙂