Erasmus-utbyte för lärare (som också är forskare)

Meri Larjavaara, ,

Meri LarjavaaraEn forskare som åker utomlands kan fara på kongress, eller för att träffa kolleger och diskutera gemensamma projekt, eller för att föreläsa som inbjuden gäst. Men hen kan också fara på Erasmus-utbyte.

Erasmus-utbytesprogrammet grundades i slutet av 1980-talet. Det är mest känt för sitt massiva studentutbyte, vilket också ÅA-studenterna till fullo har kunnat och kan dra nytta av. För ett par år sedan var det även tal om Erasmus-bebisar: en miljon bebisar lär ha fötts när Erasmus-studenter hittat sin partner under utbytet. (En av mina studenter, Lovisa Dahlbacka, skrev även sin kandidatavhandling om tidningsrubriker kring Erasmus-bebisarna.)

När Jyrki Katainen var statsminister nämndes det ofta att han hade varit Erasmus-student . Detta är förstås inte intressant i sig – han är just tillräckligt ung för att kunna ha gjort det, han var bland de första på Erasmus-utbyte – utan därför att han själv sade att det var en viktig, ögonöppnande period som han annars inte skulle ha haft råd med. Det är också intressant att detta så ofta nämndes i pressen.

Att vara Erasmus-student är nämligen något helt speciellt ideologiskt. Det betyder ett sätt att komma bort från Finland och se världen – eller Europa, resten av världen möjliggörs av andra utbytesprogram, en vilja att vara del av det internationella samfundet och att utvidga sina vyer. Att förstå hur Europa fungerar och hur det är att leva i EU. Erasmus-upplevelsen har beskrivits bl.a. i Cédric Klapischs roliga film Auberge espagnole (2003) som berättar livet av en grupp Erasmus-studenter i Barcelona.

Men forskarna kan alltså också delta i egenskap av lärare i Erasmus.  Jag har själv deltagit flera gånger (Montpellier i fjol, Rennes, Paris, Caen, Brest). Det gäller en eller två veckor, minst 8 timmar undervisning per vecka, med träff med kolleger och internationella enheten vid värduniversitetet. Det gäller gamla eller nya forskningskontakter. Man behöver planera resan i god tid för att undervisningen skall kunna vara en del av de regelbundna kurserna. I det vanligaste fallet känner man redan på förhand någon vid värdinstitutionen.

Erasmus-resan betalas från en separat budget så att den inte direkt belastar institutionerna.

Ett exempel: i Montpellier (2017) hade jag tre långa föreläsningar: historisk sociolingvistik, franska som främmande språk, mitt eget forskningsområde (syntax-semantik) (i det sistnämnda var det doktorander, forskare och lärare som publik). Den sociolingvistiska föreläsningen om svenskans och finskans samvaro var något jag aldrig tidigare hade talat om.

Vad får man när man far på Erasmus? Vad ger man?

För värdinstitutionen är det en ypperlig möjlighet att kunna erbjuda åt studerande sådan undervisning som inte vanligtvis finns vid institutionen. (Vårt eget ämne tar också årligen emot Erasmus-gäster.)

Det är inte alltid lätt att förbereda lektionerna. Varken publiken eller kontexten – resten av kursen – är bekant. Det är inte heller alltid just det specialområde man helst skulle tala om. Man får jobba hårt: det finns inga gratisluncher. Men hårt arbete är bra för människan.

Man jobbar för sitt eget universitet och för dess renommé (på ett positivt sätt kan man hoppas).

Det blir nya kontakter vilket underlättar samarbetet i framtiden också på forskningsnivå.

Man har möjlighet att använda flera språk (det är ingen regel att allt borde gå på engelska).

Man lär sig känna olika universitetskulturer. Man får nya idéer om hur saker och ting kunde omorganiseras vid det egna universitetet.

Man får möjligheten att tillbringa lite tid vid ett nytt universitet. Det kan hända att man äter middag flera gånger med kolleger eller inte, men intressant är det i alla fall.

Man har det lite obekvämt när man inte känner kontexten (”discomfort zone” blir det lätt) men det är bra: det gör att man är tvungen att testa sina gränser och börja utveckla något nytt.

Sist men inte minst: i dessa tider är det oerhört viktigt att vara öppen och utvidga sina vyer. Utnyttja alla möjligheter att göra det.

A hella good higher education pedagogy

Charlotta Hilli,

Charlotta HilliIn the project Higher Education Learning Lab (HELLA), five higher education organisations join forces to develop a 60 ECTS programme in higher education pedagogy; personnel at VAMK, Novia, Arcada, University of Vaasa and Åbo Akademi University teach and administer around 22 000 students each year. It should be obvious that pedagogy unites us; administrators and teachers alike meet and teach students, sometimes they are looking for advice on their study plans, sometimes they are struggling to find time or energy for studying, sometimes they need feedback on texts. We are all responsible for them, and we have high expectations for them, together with the students we are the university, we make it work every day. Pedagogy means understanding the importance of relationships between teachers and students for teaching and learning.

The first courses in the programme, Introduction to teaching in higher education and Didactical design of courses in higher education are piloted this year. Other courses in the programme include mentoring, educational leadership and teaching and learning with digital technology. In this post, I will explain the reasoning behind the programme against the backdrop of the history of the university. As we have many international participants I decided to write the post in English this time.

Understanding the organisations we work in is part of the courses as is basic theoretical and practical knowledge in teaching. Pedagogy is never neutral or decontextualized. Schooling has always had political implications. Universities have provided education for eager students since around the year 800. Fatima Muhammad al-Fihri Al-Qurayash founded the first university that is still educating and teaching students in University of Al Quaraouiyine in Fés, Marocco. al-Fihri also established a mosque next to the school for religious and political discussions. In Europe, churches educated pupils to instill christian values and accepted knowledge. At Kungliga Akademien in Turku founded 1640, everyone started out at the faculty of philosophy and then moved on to specialize in either theology, law or medicine. Ideas of humanism and protestantism heavily influenced the teaching and research done at the time. Today many higher education organisations struggle with the logic of effectivity and productivity in line with ideas of New Public Management maintained by the Finnish government.

Bengt Kristensson Uggla among others claim we are living in a knowledge society and every organisation needs teachers to stay relevant in a society that values knowledge above else. It implies we will all be learning, all the time, everywhere, at work, at home. Leading the work of any organisation means being a teacher to employees and making learning possible for groups of people, it might entail offering systems that support the practical needs of the workforce, or, enhancing creative dialogues that develop what needs to be developed. If employees are overworked, underpaid and lack relevant knowledge the whole organisation will suffer. Educational leaders need to reflect pedagogically on everyday actions, on aims of the organisation, on how to include different perspectives when making decisions to make the organisation relevant for all who work and study there. 

Generally, an unpredictable future is related to the discourses on a knowledge society, often digitization is considered a main driving force. No doubt digital technology plays a part as it forces citizens, teachers, and students to adapt to digital solutions, sometimes they make life easier, sometimes not so much. Teaching with digital technology requires pedagogical and didactical reflections on digital tools chosen, but it also means reflecting on user integrity, data protection, copyright issues and so on. Digital technology is not only a tool, it is also a system of information and a process to handle things. We need teachers that can make informed decisions when it is relevant in the teaching practice and when it isn’t. And, we have a responsibility to teach our students this kind of digital competence, too.

In the European Medieval universities students faced long days, from early morning to late night. It was not cheap to study and the method of choice was lecture. We include study circle or collaborative work, action learning and research, flipped learning and seminars. A good and reflective lecture goes a long way to support students, but you cannot lecture for 135 hours, other activities need to be part of a course. In short, teaching in higher education today means a different setting altogether and knowledge of aims and learning goals, methods, media and assessment to make studies manageable for students. We have developed hybrid learning environments to make participation possible at a distance, offering flexible solutions for personnel to read material, collaborate and share reflections online.

Back in 1640 all lectures were in Latin, our courses are offered in three languages; Finnish, Swedish and English. We respect the language preferences of our participants, but we also encourage learning more languages, as more is always more when knowledge is concerned. In a multicultural society, knowing different languages and understanding cultural similarities and differences is important for teaching and learning in any context.

The number of students has grown steadily since 1640 when around 250 students were enrolled at Kungliga Akademien, today 6000 students are enrolled at Åbo Akademi University. Thus, the background of students in higher education vary, some feel at home from day one eagerly taking part in activities. Others are struggling or describe impostor syndrome because of their socioeconomic or cultural background, or because of their gender, or because they belong to ethnic, religious, sexual minorities. Some choose to drop out for different reasons.

In higher education pedagogy, we address different topics related to teaching and learning in higher education to make our site of education a good place to learn, somewhere personnel and students can grow as human beings and take part in and analyse local and global societies.

Vittu

Tapio Salmi, ,

Tapio SalmiVittu, vittu och igen vittu!

Vittu, vittu, det är den finländska ungdomens jargong nuförtiden, oberoende av den sociala klassen eller språkgränsen. En gång funderade jag hemma att mitt språkbruk och mitt ordval börjar vara ålderdomligt, eftersom jag gick i en gammaldags skola och mina föräldrar varnade mig om att använda fula ord – ett straff kunde komma omedelbart.

Under de senaste årtiondena har en ny och energisk vittugeration vuxit upp i vårt kära fosterland. Det är verkligen en djärv och gränsöverskridande företeelse (och följer därmed Åbo Akademis strategi), vittu (sv. Fittan, lat. Vagina) har blivit hela folkets egendom och har fått otaliga betydelser, som klart överskrider det ursprungliga anatomiska begreppet. Det svenska ordet ’fittan’ var ännu helt korrekt på 1700-talet, men efter det blev vi så fina, kanske tack vare den store kulturkungen Gustaf III, att ordet blev en del av gatuspråket, ett ord som medel- och överklassen i riket aldrig skulle våga använda.

Är inte allt detta fullkomligt idiotiskt – den ursprungliga anatomiska fittan har abstraherats för att bli en aggressiv svordom eller enbart ett innehållsfattigt fyllnadsord ? Jag har påträffat ungdomar i bussen, i Kuppisparken och på Citymarkets gård; de kan inte inleda diskursen utan att börja med vittu. Låt oss ge några exempel på ett praktiskt vittu: vittu, läraren i huslig ekonomi är dum, vittu läraren i religion förstår ingenting (på finska: vittu se ussanmaikka on tyhmä). En ung och lång kille, troligen från Somalien hade en underhållande pique-nique med sina kompisar i Kuppisparken i augusti, skolan hade börjat. Öl och cider smakade supergott och det var tufft att vara litet full även mitt på veckan eftersom den lagliga åldersgränsen hade nyligen överskridits. Den sociala integrationen till det finländska samhället verkade vara fullbordad!

En dag konstaterade jag hemma till min hustru: min vokabulär är gammaldags, men jag vill modernisera den. Vad menar du på riktigt, frågade hon nyfiket, dina professionella ordval är ju väl ok? – Nej, nej, jag moderniserar och ska inkludera vittu i alla lämpliga sammanhang. Du är galen, tänk på konsekvenserna, varnade hon mig. Jag startade försiktigt, dock bestämt och under kalla vinterdagar (endast då stiger jag på en buss, annars cyklar jag) lyssnade jag på diskussioner i bussen: vittu hit, vittu dit, vittu killen var kul, vittu läraren var en idiot. Ungdomen behöver sitt vittu, annars får de inte dialogen igång.

Jag har alltid älskat att imitera människor – det är min svaghet och härstammar från åren jag spelade i skolans teater. Så, efter några dagar blev det vittu, vittu och igen vittu. Igen kom det en varning hemifrån: Tapio du kan inte fortsätta på detta sätt, du skadar din image som diplomat och förhandlare, du gör dig löjlig, folk tror att du på riktigt har fått ett problem. Man ska alltid lyssna på en kvinna: flickvän, fru, mor, syster, släkting, kvinnlig medarbetarere.  Faktiskt, det var dags att sluta, addiktionen hade blivit för stark och den hade börjat dominera mitt vardagliga språkbruk. Alltså: en stark antivittuaktion inleddes under de kommande dagarna och veckorna så att jag skulle bli civiliserad igen.

Jag städade mitt språk och blev igen en god herde för doktorander och medarbetare. En dag kom jag tidigt på morgonen till laboratoriet och frågade postdoc-medarbetaren :  Kalle, har du kommit ihåg att söka om ett stipendium från Fortums stiftelse? Vittu, jag får aldrig någonting därifrån, utbrast Kalle. Nej, nej, Kalle, inte vittu Kalle utan beklagligtvis eller tyvärr Kalle, så ska du uttrycka dig och skicka snällt in en ansökan ändå – kanske har vi denna gång en bättre tur. Kalle fick ett stipendium.

Ibland kan man dock inte undvika detta färggranna och impulsiva och uttrycksfulla ord. Medicine licentiat Stig Backlund var en legendarisk industriläkare vid Pargas Kalk, kommunalläkare och även privatläkare i Pargas. Arbetsbördan på 1970-talet var enorm och arbetsdagen överskred lätt 15 timmar. Tålamodet tog ibland slut och doktorn blev utmattad. Jag var en gång på hälsocentralen och doktor Backlund skrek till min far: Olavi, detta är en synnerligen fittig plats!

Enligt den stora och revolutionerande språkforskaren och språkreformatorn Juhan Aavik från Ösel, Estland har varje individ i samhället rätten att skapa och föreslå nya ord. Jag håller på och sorterar mina rese- och representationskvitton – ingenting är borttappad (biskopen för Helsingfors stift tappar bort 30% av sina kvitton, men jag får inte tappa bort det minsta verifikatet, eftersom jag inte åtnjuter Guds nåd på samma sätt som biskopen), men ändå är arbetet med sorteringen en aning tråkigt ibland. Därför kommer jag på ett nytt ord till det första inhemska språket: jobbet med sortering och allokering av alla värdens kvitton och verifikat ska i fortsättningen kallas ’kvitutus’!  – Finskan har ju alltid lånat mycket från svenskan, så månne inte även detta förslag kan godkännas av Forskningscenralen för inhemska språk.

Nyligen deltog jag som medlem av en rolig och kompetent delegation från Teknisk kemi och reaktionsteknik i en global konferens i kemi- och processteknik, CHISA2018 i Prag. Dagarna blev långa och intensiva. Nästa dag skulle det hållas ett Beer Party för unga vetenskapsidkare i restaurangen U Vejvodu i gamla stan i Prag. Våj vidu, det blir bra, konstaterade min yngre medarbetare Dr Pasi Tolvanen. Dit for vi, där blev vi och kvällen blev lång som vanligt. Vi återvände till konferenshotellet kl 4.30 på morgonen.

 

Tapio Salmi

Kuressaare/Arensburg, oktober 2018,

med endast några kvitton borttappade, dekanus för FNT och professor i kemisk reaktionsteknik

 

Opponenten

Okategoriserade, ,

Detta inlägg är till alla doktorander som gruvar sig inför disputationen.

En disputation är den högtidliga slutpunkten för ett arbete som uppfyllt ens tankar, själ och hjärta i flera års tid. Resan har många skeden och det är sällan en tråkig resa. Tvärtom, det är ofta en berg- och dalbana, vissa dagar känns arbetet innovativt och nydanande,  man kommer att bidra med resultat som minst sagt förbättrar världen. Andra dagar är det inget värt, resultaten kan ju ett barn lista ut. Arbetet framskrider ibland intensivare, ibland motvilligt, ibland uttråkat. Men oftast med stor iver, nyfikenhet och engagemang.

Slutprodukten, avhandlingen, blir således något man inte bara investerat intellektuellt kapital i, utan även mängder av känslor. Avhandlingen blir nästan som ett eget barn som man vill skydda från oförstående bemötande och elaka kommentarer. Och disputationen, som är upplagd för att slita resonemangen i stycken, är en mardrömmens dag som ingen ser fram emot. Förutom eventuellt av den orsaken att disputationen faktiskt lägger punkt för ett mångårigt arbete och man börjar på riktigt längta efter att få göra något annat.

När man förbereder sig inför den stora dagen är det väldigt många tankar som snurrar i huvudet. Och kollegerna gör inte saken bättre då de dryftar alla skräckscenarier då en disputationen inte gått särskilt bra. Hur opponenten varit tvungen att svara på sina egna frågor då disputanden varit så nervös att hen inte kunnat svara annat än enstavigt ja eller nej. Eller när opponenten varit utstuderat elak och inte haft andra målsättningar än att lägga disputanden s.a.s på pottan.

Men i verkligheten går disputationerna alldeles utmärkt. Och jag ska ge tre orsaker till varför.

  1. För det första, doktoranden är faktiskt den mesta expertenpå just sitt eget arbete. Samtidigt förstås mycket känslomässigt engagerad, men trots det, den verkliga experten på valen, metoden, analysen och resultaten. Doktoranden har ägnat arbetet flera år av sitt liv medan opponenten har haft ungefär en månad på sig att sätta sig in i arbetet. Doktoranden har här fördel 10-0. Opponenten har förstås mycket längre perspektiv på forskning, har kanske använt samma teoretiska ramverk i ett flertal studier, är expert på just den specifika metod som använts i avhandlingen. Men opponenten har ändå inte varit med i just den specifika forskningsprocessen som doktorsavhandlingen representerar och känner inte till all bakgrund, nyanser och begräsningar.
  2. För det andra, på disputationen är publiken helt på doktorandens sida. Doktoranden har en sann hejarklack på plats när det gäller.Jag minns från min egen disputation att det kändes fint att kunna blicka ut över publiken och känna att alla satt och nickade vänligt mot mig, ”detta går nog bra”. Opponenten har inte några anhängare i publiken precis. Speciellt disputandens familjemedlemmar kan ge opponenten oförstående, ängsliga eller kanske rentav lite arga blickar då opponenten lyfter fram delar i arbetet som kunde ha gjorts bättre eller kanske bara annorlunda. För det är ju den stackars opponentens uppgift att diskutera både styrkor och svagheter, fråga efter tydligare motiveringar, lyfta fram andra alternativ för metodval. Detta för att förvissa sig om att disputanden verkligen satt sig in i sitt ämne på ett helhetsmässigt sätt.
  3. För det tredje, opponenten är också nervös. Man smittas av den allmänna hysterin och nervositeten som en disputation innehåller. Som opponent har man också ansvar för att den viktigaste dagen i doktorandens liv blir en positiv och konstruktiv upplevelse. Och det är alltid lite ovisst hur dialogen faktiskt lyckas. Det är förstås mycket beroende på hur opponenten bygger upp sina frågor, hurdan stämning man lyckas skapa, men lika mycket beror det förstås också på hur disputanden reagerar och svarar. Detta kan man inte förbereda och det skapar utrymme för osäkerhet och nervositet, även för opponenten. Och som min kloka professor sa, disputationsdagen är disputandens tillfälle att glänsa. Det är aldrig opponentens plattform för att visa sin egen förträfflighet. Denna uppfattning delar nog de flesta opponenter tror jag. En kritisk men rättvis granskning ska vara målsättningen, med utrymme för disputanden att visa att hen är faktiskt den sanna experten på sitt område.

Se fram emot disputationsdagen! Den hör till en av de viktigaste akademiska högtiderna. Det fick jag konkret erfara då jag nyligen var opponent i Borås. Högskolan hade faktiskt hissat sina flaggor för att uppmärksamma att det var något speciellt på gång den dagen. Och inte nog med det. Förutom Sveriges flagga, vajade där även Finlands och Storbritanniens flaggor. Finlands för att opponenten kom från Åbo Akademi och Storbritanniens för att en av betygsnämndens medlemmar kom från University of Strathclyde. Den traditionen kunde vi kanske passa på att knycka?

Studera för sin egen skull

Andreas Häger,

Andreas HägerSamhällsvetenskapens förstaårsstuderande går under introveckan varje år omkring gruppvis och bekantar sig med alla ämnen. De tre lärarna från vårt ämne träffade under en eftermiddag sex grupper av studenter och diskuterade med dem. Vi frågade bland annat varför de kommit hit för att studera.

Några berättade att de kommit på grund av intresse för ett visst ämne medan många andra talade om att det breda utbudet lockade och kändes allmänbildande.  Intresse för samhället eller politik var en annan motivering. Pragmatiska orsaker nämndes: att få examen och jobb, för att man inte kommit in någon annanstans, att det var en ”paniklösning”  eller att ”någo måst man göra”.  Mera personliga motiveringar var att man hört att Åbo är en bra studiestad eller tänkte sig att samhällsvetenskap är något man kunde vara bra på. Några studenter gav mer djuplodande svar, att man är här för att få kunskap, för att förstå samhället och därmed kunna bidra till att förändra det, eller för att själv utvecklas.

I programmet ”Närbild” på svenska Yle för någon vecka sedan diskuterades val av studieplats och studieframgång (i relation till fenomenet ”mellanår”). En av de intervjuade var Jonas Lagerström, akademilektor i nationalekonomi och utbildningslinjeansvarig just för samhällsvetenskapen vid ÅA. Han säger bland annat att han tycker att det akademiska systemet i Finland bygger för mycket på att man förväntar sig att nå framgång genom att piska studenterna. Han efterfrågar en större tydlighet i ”vad man ska bli när man blir stor” men framhåller samtidigt att arbetsmarknaden är föränderlig.

Samhällsvetenskapen är bred och kanske i någon bemärkelse ”vag”, åtminstone i relation till arbetsmarknaden: man får kompetens för allt och inget särskilt. När jag började studera var det en sak som lockade, att det var brett och allmänbildande och att jag kunde skjuta upp beslutet om vad jag ville bli när jag blir stor. Just för att arbetsmarknaden är föränderlig är ju det viktigaste att man lär sig vissa allmänna färdigheter:  att ta till sig och kondensera stora mängder information; att analysera komplexa sammanhang; att jobba i grupp och att tala inför en grupp; och inte minst lär man att lära sig nya saker, vilket är en vital förmåga i arbetslivet.

Om det där med piskandet. Resultatansvaret ligger och har legat tungt inte minst på de olika enheternas ledning och det kommuniceras regelbundet om hur ”siffrorna ser ut”. Denna kommunikation når också studerande. De har all rätt att få information om ÅA:s eller fakultetens ekonomi, som en del av den demokratiska processen vid universitetet. Men det är inte samma sak som att säga ”får du 55 studiepoäng i år så får fakulteten X euro”.

De studerande har förstås en prestationspress från FPA och från begränsade studietider, ett eget ”resultatansvar” – utöver pressen att välja inriktning och karriärväg, leva med sitt/sina val och dessutom ta ansvar för det inför släktingar som undrar ”nå vad får man för jobb med såna studier då?”. Bland annat därför är det horribelt att i tillägg till all denna press ens antydningsvis lägga ett ansvar på studerandena för akademins ekonomi eller enskilda ämnens framtid.

Det är ingen som väljer att börja studera vid ÅA, oavsett inriktning, för att rädda akademins eller ett ämnes ekonomi och existens. Den viktigaste och mest grundläggande orsaken att studera är att utvecklas, helst på sitt eget sätt och i sin egen takt.

Låt mig avsluta med ett anonymt visdomsord från en av FSE:s förstaårsstuderande:

Högskolepedagogik – i gränssnittet mellan panik och glädje

Charlotta Hilli, , ,

Charlotta HilliKonferensen #Pedaforum2018 gick av stapeln 15–16 augusti i Åbo med temat Tulevaisuuden opettajuus – opettajuuden tulevaisuus. Det här inlägget fungerar som en skriftlig reflektion kring den och betydelsen av högskolepedagogik. Konferensen lär ha växt för varje år och arrangörerna tolkar detta som att intresset för högskolepedagogik växer likaså.

 

 

Konferensen innehöll keynotes om samarbetsformer mellan studerande, mellan högskola och företag med stöd av digital teknik av Anna-Greta Nyström från Åbo Akademi.

Framtidsforskning och individuella förmågor hos studerande med tanke på framtiderna, jo, pluralformen är medvetet vald av Leena Jokinen från Åbo universitet.

Högskolelärares känslor, välmående och pedagogiska kompetens av Liisa Postareff från Åbo universitet.

Det var förvånande att Åbo Akademi hade endast 8 presentationer och av dessa var hälften relaterade till projektet Higher Education Learning Lab (HELLA). Som jämförelse kan sägas att Åbo universitet hade 15 presentationer, Helsingfors universitet kring 20.

Yrkeshögskolorna var likaså underrepresenterade och här kommer några utdrag Novia 1, Turun ammattikorkeakoulu 3, Arcada 2, Jyväskylän ammattikorkeakoulu 4, Tampereen ammattikorkeakoulu 4. Bland annat när det gäller lärmiljöer har yrkeshögskolorna utvecklat mycket intressant och det vore viktigt att minska tröskeln för dem att delta med tanke på den kunskap de besitter och den dialog mellan högskolor som kan uppstå tack vare konferensen. Ett sätt kan vara att välja en tematik som tydligt tangerar deras verksamhet och samtidigt avgränsar konferensen. En titt på programmet visar att det mesta rymdes med vilket erbjuder en trevlig öppenhet men samtidigt blir sessionerna splittrade.

Även vid Åbo Akademi finns det många lärare som gärna kunde delta med pedagogiska reflektioner kring sin praktik som ett led i att utveckla undervisningen. Förra hösten höll jag kursen Undervisning och handledning i teori och praktik i universitetspedagogik där cirka 60 personer deltog från ÅA och några andra universitet. På kursbloggen finns didaktiska kursplaneringar och pedagogiska reflektioner kring universitets framtid publicerade. Deltagarna är kloka kollegor som vill utveckla pedagogiken med tanke på våra studerande och sitt pedagogiska kunnande. Deras individuella reflektioner är utmärkta och förhoppningsvis har de fått mersmak för kollegiala inslag genom responsen de gav och fick. Konferenser är ytterligare en form av kollegialt lärande för att lära och utvecklas tillsammans som lärare.

När jag deltog i Pedaforum förra året för första gången blev jag förvånad över det starka inslaget av praktiska reflektioner, men egentligen är det inte märkligt alls. Den dag vi ska ställa oss inför en grupp studerande eller logga in för en online kurs är den dag vi inser varför det är viktigt med pedagogisk forskning och vi inser det eftersom vi har tusen frågor och fjärilar i magen. Du är alltid lärare med hela ditt jag, där står du kanske en dag och svettas av nervositet och kan inte annat.

Den bästa vägen framåt är att läsa pedagogiska studier, planera, prata med kollegor och sätta sig själv i blöt och genomföra undervisningen. Teori och praktik och erfarenheter. Ordningsföljden kan variera men lärarutbildningar väljer vanligtvis denna. För många högskolelärare är det snarast praktik och erfarenheter och teori som är ordningsföljden, eftersom praktiken upptar mycket tid och energi och informerar erfarenheterna, teorierna har vi vanligen fått med oss genom tidigare erfarenheter och de finns implicit med i praktiken. Ungefär i det här skedet är det viktigt att lärare kan reflektera kritiskt över sin undervisning och här kan pedagogiken ge begrepp, nya teorier och verktyg för att granska undervisningen och de strukturer som omger högskoleläraren. Praktik och erfarenheter och teori och reflektion.

Presentationer omfattade också avancerade forskningsprojekt, till exempel det som Postareff beskrev ovan. Även i Tammerfors pågår projekt där högskolelärares känslor mäts genom smarta ringar och självrapportering. Nokelainen et al. mätte totalt 16 känslor och mer erfarna lärare mätte en större omfång av känslor. Bland annat berättade Petri Nokelainen från Tammerfors tekniska universitet att studiens lärare var positiva till studerande centrerade metoder och negativa till informationsförmedling, något jag känner igen från diskussioner med mina kursdeltagare. Undervisning kan resultera i känslor av panik och irritation men också glädje och tillfredsställelse, något som säkert låter bekant för mången lärare.

Postareff et al. har identifierat betydelsen av längre utbildningsprogram för högskolelärares pedagogiska kompetens och efter ungefär 30 studiepoäng börjar lärare tänka mer i termer av studerande centrerade metoder. Det är inte helt överraskande eftersom mina kolleger vid klasslärarutbildningen säger att det tar cirka två år för lärarstuderande att lämna rollen som elev och anamma rollen som lärare. Postareff konstaterar i videoklippet ovan att det är viktigt att studera hur högskolelärare kan stödjas genom till exempel högskolepedagogiska studier för att öka deras välmående genom ökad pedagogisk kompetens. Om de negativa känslorna inte vägs upp av positiva kanske lärare väljer att byta yrke eller så präglas många andra i arbetsgemenskapen av den stress lärare känner inför undervisningen, för att inte tala om de studerande som möter en irriterad eller överbelastad lärare. Varken för individen eller organisationen är det här ett tilltalande alternativ.

Det betyder att högskolepedagogiken har en viktig funktion att fylla. I framtiden hoppas jag att högskolepedagogiken vid Åbo Akademi får fler tjänster för att möta det behov och intresse som finns, att tid avvaras för högskolepedagogiska studier i anställdas arbetsplaner och att vi i förlängningen har många fler ivriga konferensdeltagare som presenterar vid högskolepedagogiska konferenser.

I följande blogginlägg kommer jag att berätta mer om projektet Higher Education Learning Lab (HELLA) och det nya programmet på 60 studiepoäng för högskolelärare. En sneak peak finns här: