Från Saimen till Ule träsk

Tapio Salmi

Tapio SalmiResandet vidgar vyer, brukar man säga. Ibland stämmer det faktiskt. Då jag var dekanus för kemisk-tekniska fakulteten var den s.k. Bolognareformen brännande aktuell. Vi hade ett nationellt dekanus- och rektorsmöte vid Villmanstrands tekniska universitet, i universitetets representationshus, Skinnarilanhovi. Tekniska högskolans (numera Aalto-universitet) dåvarande rektor erkände att det var hans första visit till Villmanstrands tekniska universitet, han tittade ut ur fönstret och beundrade den vackra vyn. Han frågade, vad heter egentligen denna insjö som glimtar i sommarsolen. Det är Saimen, Finlands största insjö, kunde vi upplysa honom. Bravo, rektorn hade lärt sig någonting under resan. Mötet pågick i en god anda och vi kunde komma överens om gemensamma principer för det nya examenssystemet på teknikens område i Finland.

Jag tycker att det är roligt att resa runt omkring i vårt rike och träffa kolleger, som ivrigt undervisar sina studenter och gör forskning på en hög internationell nivå. Jag tar tåget till Uleåborg eller Villmanstrand, träffar gamla bekanta och skaffar nya vänner; vi har gemensamma intressen med kompletterande kompetenser: då kan vi planera gemensamma forskningsprojekt och har hopp om finansiering från Finlands Akademi, Tekes och företag. Laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik har idkat ett fruktbart forskningssamarbete med Uleåborgs universitet och Villmanstrands tekniska universitet under de gångna 20 åren. Tack vare samarbetet har vi kunnat införa nya forskningsrön till Finland, t.ex. ultraljuds-, mikrovågs- och mikroreaktorteknologier i kemisk reaktionsteknik. Utan detta samarbete skulle det ha varit betydligt svårare att nå en praktisk kompetens och internationell nivå på forskningen. Våra inhemska kolleger publicerar i samma globala tidskrifter som vi. Jag har åtskilliga gånger varit opponent i Uleåborg och Villmanstrand, och det har alltid varit glädjande att diskutera och debattera med unga och engagerade doktorander.

Varför detta kraftiga försvar av universiteten utanför de stora centra i södra Finland? Jag är helt enkelt imponerad och av den åsikten att bildningen och utbildningen är en rättighet för hela folket, oberoende av boendeort och sociala klass. Vi behöver starka universitet – med en rationell arbetsfördelning förståss – i rikets alla delar. Universitetets roll har inte enbart forsknings- och utbildningspolitiska utan även starka ekonomiska och säkerhetshetspolitiska dimensioner. Många beslutsfattare, speciellt tjänstemän i statsförvaltningen i huvudstadsregionen har meriterat sig genom att sprida pessimism och fördomar. Då det var aktuellt att grunda ett universitet för norra Finland, tvekade Helsingforsherrarna: vem kommer dit till Uleåborg för att studera? Lyckligtvis var statsminister Kekkonen och undervisningsminister Kerttu Saalasti (president Kallios dotter) envisa och universitetet grundades 1958. Den internationellt mest berömda alumn från Uleåborgs universitet är Nobelpristagaren Martti Ahtisaari. Idag har Uleåborgs universitet sex fakulteter med 16000 studenter. Några personer har alltså kommit till Uleåborg för att studera!

Villmanstrands tekniska universitet har fått uppleva en ständig kamp om sin existens under hela sitt liv, som startade 1969, trots att universitetet grundades mitt i ett högtindustrialiserat område. Igen ställde Helsingfors frågan: varifrån tar ni studenterna? I dag har Villmanstrands tekniska universitet ca 5000 studerande och forskningen ligger på en hög nivå på många områden, t.ex. kemisk separationsteknologi. Ett karakteristiskt drag för kemitekniken i Villmanstrand är ett starkt inflytande från Åbo: professorerna Lars Nyström, Marianne Nyström och Erkki Paatero kommer ursprungligen från Åbo Akademi. Det tekniska universitetet i Villmanstrand har under årens lopp utvecklat sig kraftigt: ambitiösa professorer har anställts, antalet studenter har ständigt ökat och campusområdet har utvidgats. Under ett besök konstaterade jag till mina kolleger: statsgränsen är den enda gränsen för er expansion.  – Inte nödvändigtvis: kemiteknik i Villmanstrand har ett skräddarsytt magistersprogram för ryska studenter.

Tapio Salmi

Presidentval på sociala medier

Kim Holmberg, , , , ,

Kim HolmbergKan ett presidentval i Finland vinnas med hjälp av sociala medier? Det är säkert en fråga som presidentkandidaterna har frågat sig redan en längre tid. Sociala medier är en gemensam benämning för en hel massa olika webbtjänster som alla har vissa gemensamma eller liknande egenskaper och funktioner; mänskorna kan vara i kontakt med varandra med hjälp av dem, innehållet i tjänsterna är helt eller nästan helt skapat av användarna, och delar av innehållet eller hela innehållet finns öppet på webben. Webbtjänster som Facebook, Twitter, Google Plus, LinkedIn, och YouTube har blivit nästan synonymer för fenomenet, men det finns hundratals andra tjänster som också kan räknas som sociala medier.

Det har skrivits om hur sociala medier ökar demokrati eftersom alla har samma möjligheter att använda sociala medier, oberoende av budget. Egenskaperna hos sociala medier gör dem också till perfekta verktyg för att föra valkampanj på. Med sociala medier kan kandidaterna nå en massa potentiella väljare och de kan i sin tur föra budskapet vidare till sina vänner, som igen kan föra det vidare till sina, osv. Detta är också styrkan med sociala medier: effektiviteten av informationens spridning. I skrivande stund har de två kandidaterna som är kvar 102 514 (Haavisto) och 89 629 (Niinistö) personer som gillar dem på Facebook, 11 908 (Haavisto) och 10 634 (Niinistö) personer som följer dem på Twitter, och 230 124  (Haavisto) och 176 916 (Niinistö) ”videotittningar” på YouTube. I sociala medier har Haavisto en liten men tydlig försprång. Även andra analyser av webbaktiviteten visar på fördel för Haavisto. Se t.ex. Icerockets TrendTool som visar trender i blogosfären och Google Insights for search som visar hur vi i Finland sökt efter kandidaterna i Google. Men kan man säga något om valets slutresultat på basen av dessa siffror? Nej, det tror jag inte. De här siffrorna visar att aktiva webbanvändare stöder Haavisto, men det finns en massa väljare som inte är med i Facebook eller som inte använder Twitter.

Styrkan med sociala medier är som jag nämnde hur effektivt informationen kan sprida sig. Haavisto har över 100 000 personer som gillar honom på Facebook och över 10 000 personer som följer med honom på Twitter. Vi vet också att personer som har en profil på Facebook har i medeltal 130 vänner och Twitter användarna har i medeltal 130 följare. Detta betyder att rent matematiskt har 13 miljoner personer på Facebook och 1,3 miljoner personer på Twitter sett att deras vänner eller bekanta öppet stöder Haavisto. Nu måste vi ju förstås komma ihåg att de sociala nätverken på Facebook överlappar med varandra till stora delar. Med andra ord, två personer som är vänner med varandra på Facebook, har också en hel del gemensamma vänner, och därför kan man inte säga att 13 miljoner olika mänskor har fått informationen om Haavistos kampanj på Facebook. Vi vet inte heller hur många av personerna som verkligen sett att deras vänner gillat en kampanj. En del har kanske inte loggat in på Facebook på en längre tid och därför gått miste om informationen. Vi vet inte heller hur många som verkligen blivit påverkade av det. Men det som är klart är styrkan med budskap som sprider sig i sociala medier. Om vi ser att en nära vän gillar ena av kandidaterna kan vi bli påverkade av det, eftersom vi uppskattar vår väns åsikter, vi tror på hans eller hennes rekommendation. Det att 10 000 okända personer gillar en kandidats valkampanj betyder kanske ingenting för oss, men om 10 av våra närmaste vänner gör det så kan det vara att vi blir påverkade.

Det att antalet vänner på Facebook och följare på Twitter båda i medeltal är ca 130 är inte slumpmässigt. 130 (eller ungefär 130) är faktiskt ett mycket intressant tal. Inte tack vare Shakespeares 130:de sonat och inte heller för att Zeus tempel i Aten blev blev färdigt år 130. Det att antalet vänner på FB i medeltal är cirka 130 är intressant tack vare professor Robin Dunbar, som genom sin forskning inom evolutionär antropologi har kommit fram till att våra hjärnor klarar fysiskt av att upprätthålla nära kontakter med ca 150 personer. Våra hjärnor klarar inte alltså av över 150 nära vänner, och det verkar som om sociala nätverkssajter på webben inte har ändrat detta. Så om du har över 150 ”vänner” på Facebook kan jag berätta för dig att de är inte alla dina vänner. 🙂

Det som är kanske det mest intressanta fenomenet när det gäller det aktuella presidentvalet i Finland och sociala medier är hur väljarna öppet berättar eller visar vem de röstat på och vem de kommer att rösta på. Valhemligheten har varit nästan helig i Finland. Man har inte berättat åt sina grannar vem man röstar på och man har knappt berättat det ens åt sin man eller fru. Men idag berättar vi det öppet åt våra sociala nätverk på webben, och det här är något som någon borde forska i. Vad har ändrat? Varför tycker vi inte att vi behöver hålla valhemligheten längre? Är det tack vare öppenheten som sociala medier ”tvingar” på oss som vi gör det? Har vi nu blivit lärda att vi måste dela allt på webben? Kan detta öka öppenheten och demokratin?

Vad tycker du? Och har du öppet berättat vem du röstar på?

———————————————–

Kandidaternas statistik på Facebook kan du följa med på https://www.facebook.com/Facewatchers.

Mera om presidentval och sociala medier hittar du på YLE Vega Åbolands arkiv: http://www.svenska.yle.fi/nyheter/regionartikel.php?id=9127.

Angry Bird

Samtal om arbete

Ria Heilä-Ylikallio, , ,

Ria Heilä-Ylikallio”Lördagar. Vi har beslutat att försöka vara lediga om lördagar. Att låta bli att hänga över datorn en dag i veckan.” Det säger min danska kollega då vi samtalar om arbete.

Det är arbete och samtal som är i fokus för det här blogginlägget. Merete Mazzarellas senaste bok inleds med ett citat av Marilyn Monroe ”Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra”. Men jag väljer att inte blogga om kärlek. Åtminstone inte nu.

Arbetet väller över oss som en vätska. Vätskan rinner in var som helst vilken tid som på dygnet som helst. Förr kunde man dela in dygnet tydligare i arbetet som utfördes på en arbetsplats, i vila och rent av lite fritid. Åtminstone mina föräldrars generation utförde huvudsakligen sitt arbete på en arbetsplats. Nåväl, den lilla tid min far tillbringade hemma läste han tidningar och det hände att min mor satt vid skrivbordet och suckade över sina studerandes examensarbeten. Men de var inte uppkopplade hela tiden. Min danska kollega och jag är uppkopplade. Våra familjer är vana vid distraherade svar ”hmm” då vi sitter vid datorn. Att arbeta i dag betyder att man måste kunna sätta gränser. Välja stunder då man inte arbetar, inte är uppkopplad, för att man skall orka arbeta de övriga dagarna. Till exempel besluta att inte arbeta på lördagar som kollegan i Danmark.

Professorsförbundet kan berätta att professorerna över lag arbetar så många timmar om året att de egentligen behövde tio dagar i veckan eller då fördela sin arbetsinsats på annat sätt. Vårt system med att rapportera arbetstid, Reportronic, vill egentligen inte veta hur många timmar vi jobbar. Våra arbetsplaner görs för 1600 timmar per år. Man kan ju undra om detta ger en intentionell eller en reell bild av en forskares arbete.

Vi samtalar vidare om arbete. Sam-tal är inte lika med debatt. Mazzarella kommenterar också detta i sin bok. Att vårt brokiga samhälle behöver mer samtal, inte debatter. Samtal inkluderar fantasi och kan betraktas som konst. Samtalskonst talade man om förr, då mina föräldrar var i förvärvslivet och internet inte distraherade deras koncentration. Sam-tal har att göra med samtidighet, öga mot öga.

Till debatternas försvar vill jag nämna en riktigt lyckad sådan på Mediespråk 2012 i Academill i Vasa häromveckan. Förlagschefen Barbro Teir utmanade våra finlandssvenska chefsredaktörer till debatt genom att bjuda in dem till en lek, ett scenario där de skulle diskutera fram ett gemensamt finlandssvenskt mediehus. Den debatten inkluderade fantasi och blev en debatt, eller rent av ett samtal där deltagarna också lyssnade på varandra. Inte en massa monologer efter varandra. Två minuter fick var och en som inledningsreplik.

Angry Bird
Detta diskuterade jag med moderatorn som skall leda debatten på Educa-mässan i Mässcentret i Helsingfors i slutet av månaden. Då skall vi debattera läsning och Angry Birds skall få vara med. Eller kanske främst Mr Angry Birds och vi andra, vi damer som sysslar med litteratur och läsning på något sätt får vara med. Jag ser fram emot mötet på Educa. Vi får se huruvida det blev en debatt eller ett samtal.

Hur gör jag då för att avgränsa arbetet? Är det lördagsregeln som gäller? Tja. Jag försöker prioritera så att mejlkorrespondensen inte tar lejonparten av de pigga morgontimmarna. Att jag också har tid för samtal, för fantasi, för att varje dag göra något jag är rädd för eller jag inte gjort förut. Jag försöker låta rummen inspirera, de offentliga rummen. Sådant har betydelse för mitt arbete, eller kanske hellre mitt sätt att arbeta.

PS. Bilden på det inspirerande offentliga rummet är tagen av mig. Det är Musikhuset i Helsingfors. Angry Birds plockade jag på nätet 😉

Bättre pengar och sämre pengar

Olav Eklund,

Olav EklundDet var inte så länge sedan, bara för några decennier sedan, som man ansåg att extern finansiering till forskning var något suspekt. En extern finansiär kan hända hade ett eget motiv med finansieringen. Finansiären kanske ville ha en utredning för det egna företaget. Ve och fasa! Riddarna av den fria forskningen sålde sin själ till mammon och gjorde uppdragsforskning!

Det var då det. Nu är det mer regel än undantag att professorers huvudsakliga uppgift är att ragga extern finansiering till forskning (professorer som är valda utgående från den bästa kompetensen lärostolen förutsätter och pedagogisk förmåga).

Att söka extern finansiering är en vetenskap i sig. Det finns olika sorters pengar med i spelet. Det här spelet är mer komplicerat än om Finland hade två valutor, mark och euro. I det akademiska finansieringsspelet finns bara en valuta, euro. Men beroende på från vilken källa euron är genererad  är den värd olika mycket. Vissa euro ger bonus, andra inte.

För en icke insatt kan det här te sig aningen kryptiskt, men det är vardag i universitetsvärden vars verksamhet baseras på resultatansvar. För att det ur ett externt finansierat projekt ska kunna räknas ett nyckeltal, dvs. ett tal som fungerar som en parameter vid uträkningen av en enhets basfinansiering, ska projektet ha varit utsatt för nationell konkurrens eller bestå av internationella pengar. Med pengar utsatta för nationell konkurrens avses Finlands Akademiprojekt och Tekes-projekt. Med internationella projekt avses närmast EU-projekt. Det är allstå bara de här tre finansieringskällorna som är goda pengar.

Det finns en mängd filantropiska stiftelser som finansierar universitetsforskning. Många av dessa är nischade för specifika forskningsområden. Om du forskar i t.ex. tillämpad geologi, så säger förnuftet att du ska söka medel från en fond vars syfte är att stöda tillämpad geologi, inte en fond där din ansökan tävlar med en massa andra ansökningar från andra ämnen. Men, detta förnuftsbaserade beteende, att söka resurser där de står att få, ska vi alltså inte syssla med i den akademiska värden – vi ska söka pengar som är svåra att få, för då blir universitetet belönat med bonuspoäng.  Det finns alltså bättre pengar och sämre pengar.

I fortsättningen är det förstås en skillnad mellan doktorander och forskare som finansieras med bättre eller sämre pengar. Forskare med bra pengar har rätt till alla de förmåner som en anställd vid ett universitet har såsom som pensionsavgifter, arbetsplatshälsovård, semesterersättning etc. Forskare med dåliga pengar, alltså stipendieslavarna, räknas ibland som personal (då det gäller publikationer och examina) men för det mesta inte – de har inte ens rätt att få hjälp med installering av ny programvara i sina datorer.

Till saken hör att man som professor inte får ansvara över fler än ett Finlands-Akademiprojekt åt gången. Tekes-projekt är närmast till för naturvetenskap och teknik. Alla som haft ett EU-projekt vet att man tänker noga efter huruvida man vill ha ett annat eftersom EU-projekt är administrativa monster som kan döda vilka kreativa ideér som helst. Det betyder att om jag ska ha en kontinuerlig produktion av doktorer är jag tvungen att söka sämre pengar till en del av dem. Jag blir tvungen att indela forskarna i kast, ett dilemma som ingen tycks bry sig om att lösa. Men så lär det vara i Indien också, kastväsendet är förbjudet i lag, men genomsyrar samhället ändå.

På frågan om det finns något som tyder på att forskning gjorda på bättre pengar ger bättre forskningsresultat än forskning gjorda på sämre pengar finns det inga svar – det är nu bara så här det räknas, basta! Man kan undra varför!

Utsikt från Bloomsbury

Peter Nynäs

Peter NynäsJag har tillbringat en tid i London – i Bloomsbury – för att arbeta med olika aktuella projekt. Ungefär hälften av det som fanns på min lista hann jag med, men det har jag vant mig vid. Jag är något av en tidsoptimist, men kapitlen till en antologi inom temat religion, kön och sexualitet är genomgångna och introduktionen utarbetad med en kollega från Nottingham University. Manuset kan snart skickas till förlaget Ashgate. Jag hann också med några planeringssessioner för ett nytt antologiprojekt med en kollega från King’s College. En del av tiden gick till att läsa och skriva utlåtande om en avhandling som granskar synen på religiös och kulturell pluralism i norska läroplaner och motsvarande dokument.

Det är inte första gången jag sitter i London och arbetar, men det väcker motstridiga känslor inom mig. Jag minns att jag tidigare förhöll mig oförstående och kanske till och med ironisk till professorer som ibland arbetade på det här sättet. Jag kunde tycka att det verkade snobbigt. Och jag har inte svårt att idag förstå varför. Det här arbetssättet animerar nästan en karikatyr av forskaren – mannen – djupt försjunken i sitt eget storslagna ego.

Mänsklighetens historia är fylld av sådana män och idealiserade bilder av dem. Det var mycket lätt att se när jag nu förstå gången gav mig tid att besöka British Museum. Mängden av statyer som fyller hall efter hall tecknar en i längden både roande och oroande bild av mänsklighetens historia som en historia av förstenade tänkande män.

Jag är mycket kritisk till bilder av forskning som på det här sättet dryper av kön, individualism och makt. Men i viss mån är jag idag mera ödmjuk vad gäller vissa element i bilderna. Och i förhållande till den samtid jag är en del av är jag till och med helt av annan åsikt. Vissa bitar är värdefulla.

Jag har märkt att jag den senaste tiden på ett indirekt sätt varit mycket upptagen med frågan om vad humaniora är eller borde vara. Orsaken till det här är förstås de frågor som under året väckts om hur humanistiska fakultetens framtid borde se ut. På grund av nya ekonomiska ramar för den akademiska verksamheten tycks frågorna nu ha en helt annan tyngd än tidigare arbeten med strategier och profileringar. Speciellt upptagen har jag varit av frågan om humanioras samhällsrelevans. Vad kan humaniora bidra med när vi inte kommer att bota cancer? frågade en journalist nyligen.

Svaren till en sådan fråga är förstås många – och bör så vara – men själv tycks jag alltid landa i en och samma tanke. Humanioras främsta uppgift är att hjälpa oss att förstå vår samtid och den historia den vuxit fram ur. Det handlar med andra ord om att humanioras uppgift är att tillhandahålla nyanserade representationer – dvs språk och bilder – som vi kan samlas kring på kulturell och samhällelig nivå. Hur vi människor förhåller oss till vår omgivning och de saker vi gör och inte gör är helt beroende av sådana representationer.

Det här är kanske något av en självklarhet och jag måste här lämna flera viktiga aspekter onämnda. Men – jag vill lyfta fram och betona ordet nyansering. Nyansering kräver tid. För att kunna lära oss själva och andra att se olika färger i t.ex. en bild måste vi låta blicken vila tillräckligt länge. Och vi måste också låta andra föra vår blick och hjälpa oss se sådant som vi själva aldrig kanske kunnat upptäcka. Vi kommer med andra ord aldrig förbi eftertankens och samtalets betydelse i humaniora.

Ifall samtidens krav på produktivitet och effektivitet inom akademin får löpa amok utan konkreta motkrafter så urholkas i min mening humanioras möjligheter. Vi får istället en form av massproduktion där det inte finns rum för nyansering. På en samhällelig och kulturell nivå är det här farligt. Istället för att humaniora öppnar vår samtid för oss – hjälper oss att hela tiden se mera – så tillsluter den våra möjligheter. Det begränsar våra sätt att relatera och handla.

Den idealiserade bilden forskaren – mannen –  djupt upptagen av sitt eget storslagna ego är en mycket problematisk bild och får gärna utvecklas till en karikatyr så att dess muskler förlorar sin styrka. Men – det finns delar av bilden som vi behöver bevara. Från min tillfälliga utsikt i London har jag blivit allt mera övertygad om att humanioras roll och betydelse idag står och faller med möjligheter till eftertanke och samtal.

Mellan öst och väst

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonNär man följer med den allmänna samhällsdebatten får man lätt intrycket att Finland är ett land fyllt med arga, besvikna och framför allt rädda människor. Människor som tar ut sin frustration på allt som upplevs som annorlunda och avvikande från normen. Ett land i norr där homosexuella eller människor från andra länder icke skall göra sig besvär. Här skall familjer bestå av två vuxna, vita, rejäla finländare med i snitt 1.8 barn per familj, en sund kristen hållning, fosterländsk anda och inte för mycket finkulturell tjafs.

Hösten har bjudit på flera häpnadsväckande utspel av detta slag. Först ut var den nyinvalda riksdagsledamoten från Viitasaari. Sågägaren Teuvo Hakkarinen föreslog i ett ögonblick av genialitet att vi bl.a. borde skicka alla homosexuella till Åland. Det blev så klart ett himla hallå och frågan vem som egentligen borde känna sig förolämpad – ålänningarna eller finlands homosexuella – seglade upp som ett pikant diskussionsämne. Slutet gott allting gott. Elisabet Nauclér bjöd in Hakkarinen till ett första besök i paradiset och Finlands homosexuella politiker nr.1, presidentkandidat Pekka Haavisto besökte Viitasaari och hann med så väl en inspektion av Teuvos sågklingor som ett besök på den lokala puben.

Den andra skandalen stod riksdagsledamot Pentti Oinonen för när han avstod från att delta i Tarja Halonens sista självständighetsfest med en motivering av det färgstarka slaget. Festen på slottet hade enligt hans smak utvecklats till homodans. Istället föredrog han att fira Finlands självständighet som en sann man av folket, fastklistrad framför tv-rutan. Frågan är hur många homosexuella par han lyckades spana in. Själv märkte jag inte av någon förskräcklig rusning. Men tydligen anser herr Oinionens att omkring en halv procent öppet homosexuella gäster sätter en allt för stark prägel på denna högtid.

Hur representativa är egentligen herr Hakkarinens och herr Oinonens uttalanden? Enligt färska europeiska mätningar anser tre fjärdedelar av finländarna anser att homosexuella skall ha frihet att leva sina liv som de själva önskar. En fjärdedel förhåller sig skeptisk, men faktum är att en stor del av dessa inte har en tydligt utmejslad åsikt och endast 4 procent är helt negativa till saken. Intressant är även att en klar majoritet av de som röstar på Sannfinländarna förhåller sig positivt till homosexuellas fria levnadsval. Någon stor och utspred intolerans verkar alltså inte finnas bland vanliga, rejäla finländare, vad vissa personer än hävdar.

En jämförelse med andra europeiska länder visar ändå att Finland hamnar i ett tomrum mellan öst och väst. Riktar vi blickarna till den estniska grannen i söder är toleransen gentemot homosexualitet nere på drygt 40 procent. Tar vi båten över Östersjön stiger siffrorna till 90 procent.

Fakta talar sitt tydliga språk. Oinonens och Hakkarinens utspel har inte något brett stöd bland folk i allmänhet, inte heller bland sitt partis egna väljare. Men om vi anlägger den referenspunkt som många föredrar och ser Västeuropa som den sfär där Finland hör hemma är det uppenbart att något är fel. Finlands balansgång mellan öst och väst har långa traditioner. En tradition som inte enbart handlar om säkerhetspolitiska överväganden utan även om värderingar. Finland står med en fot i vartdera lägret.

Även publicerad i VN 18.12.2011